Skrönor och gåtor

En kommentar

Jag vet inte hur pass sant det egentligen är, men det är en ganska välspridd anekdot bland litteraturintresserade och den handlar om en av vår tids största litteraturteoretiker, Mikhail Bakhtin. Det berättas hursomhelst att han skrev på en avhandling om Dostojevskij i sin lägenhet i Moskva och fullkomligen överrumplades av Ryska revolutionen, den som brukar kallas ”Oktoberrevolutionen” trots att den faktiskt ägde rum i november, Ryssland hade tydligen inte synkroniserat sin kalender med övriga världens. Så där satt han på sin kammare när soldater plötsligt stormade in och upplyste honom om att han befann sig under husarrest. Ja, det var väl inte värre än att han fick finna sig i det. Problemet var dock att den gode Bakhtin var en inbiten rökare. Tobak visade sig inte vara något större bekymmer, han lär ha haft en hel tunna i sin våning, bekymret var att han inte hade några cigarettpapper. Vad göra? Jo, han började med att rulla sina dyrbara cigaretter av papper som han rev bort från marginalerna på sin avhandling, men efter en tid var marginalerna slut och han fick istället börja ta av de delar som faktiskt innehöll ord. Sakta men säkert rökte han alltså upp sitt eget verk och när han återigen blev en fri man så återstod inte en endaste mening av det som förmodligen en gång hade varit en väl genomarbetad avhandling rörande en av Rysslands största författare. Fantastiskt, inte sant? Bakhtin skrev förvisso en ny avhandling vid namn Dostojevskijs Poetik, men det är en bra historia, eller hur?

Det finns så många gåtor genom litteraturhistorien att de skulle kunna fylla hela volymer, men ingen har tyvärr sammanställt dem och jag tänker banne mig inte bli den förste som gör det, livet är för kort för ett sådant projekt. Dessutom finns det en viss charm i att de förs vidare enligt mun-till-mun traditionen. Det ger det hela ytterligare en sfär av enigmatisk förunderlighet. Jag listade en gång de gåtor jag verkligen skulle vilja ha svar på inom litteraturens gebit. Så här såg det ut:

1. Hur såg originalversionen till Moliéres Tartuffe ut som färdigställdes några år tidigare men ratades av såväl kyrka som stat?

2. Fanns det verkligen en andra version av Don Quijote som inte var skriven av Cervantes?

3. Vad hände med Francois Villon efter hans fängelsevistelse och när dog han egentligen? Och var?

4. Vilket ord var det som John Keats bestämde sig för att ändra dagen innan Ode on a Grecian Urn gick i tryck?

5. Hur tänkte sig Georg Büchner egentligen att hans drama Woyzcek skulle se ut?

6. Skrev Shakespeare alla de verk han idag tillskrivs?

7. Vad händer i de kapitel av Kafkas romaner som inte finns bevarade?

8. Har Homeros ens existerat?

9. Varför slutade Rimbaud skriva innan han ens fyllt tjugo och varför begravde man honom i hans hemstad Charlesville som han hatade mer än något annat?

10. Är det sant att det egentligen var P B Shelley som kom på idén till romanen Dracula och att Bram Stoker bara var ett irländskt fyllo vars släkting råkade sitta med vid samma bord den kvällen och snappade upp idén?

Det var ungefär så min lista såg ut när jag sammanställde den för ett antal år sedan. Jag har hittills inte något bra svar på någon av punkterna. Den sistnämnda är dock särskilt intressant eftersom det finns en ganska lustig historia bakom den.

Det berättas nämligen att makarna Shelley, Mary och Percy Bysse, tillbringade sin sedvanliga semester i Italien i sin Villa Diodati tillsammans med konstnären Turner, Lord Byron och en släkting till den ännu inte födde Bram Stoker. Om inte minnet sviker mig sägs det ha varit en farbror eller så vid namn John William Polidori och doktor till yrket. Makarna Shelley och den dekadente Lord Byron rökte sin vana trogen en hel del opium vid denna tid och fick den briljanta idén att de skulle slå sig ner på en strand, dricka vin, bli höga som hus och berätta spökhistorier för varandra. Mary Shelley berättade historien om Frankenstein som sedemera blev roman och en stor succé som vi alla vet. Vad Byron och Percy Bysse diktade ihop lär ha varit en berättelse om en greve på ett slott i Rumänien som livnärde sig på att suga blod ur andra människor eftersom han hade ingått en pakt med Djävulen sedan hans fru bragt sig själv om livet i tron att Greve Dracula, hennes älskade make, hade dött i strid. Denna mustiga skröna lär de ha snappat upp på en liknande semesterresa i Transsylvanien där de även hade hört legenden om den fruktade Vlad Tepes, ”Pålspetsaren”, som alltjämt sades bo i ett oländigt slott uppe i bergen. Hur det nu var med den saken så skrev de i alla fall ner grundidén på några ark och drog historien samma kväll inför en alltmer opiumstinn publik. Mary Shelley berättade tydligen om Frankenstein med sådan pondus att den stackars målaren Turner fick någon form av psykos och aldrig blev sig lik igen. Stokers påstådde släkting Polidori, däremot, tyckte om herrar Byron och Shelleys berättelse så mycket att han tog med sig anteckningarna hem till Irland och lade dem i en gammal koffert. Där låg de i godan ro i nära nog sjuttio år tills en dag när den då femtioårige Bram Stoker råkade snubbla över dem under en semesterresa i Whitby. Stoker hade innan dess inte skrivit någonting som rönt speciellt mycket uppmärksamhet och han hade rykte om sig att vara en obändig alkoholist och en på sin höjd halvskaplig journalist och tjänsteman. Helt plötsligt, 1897, stod han som författare till en av vår tids mest lästa romaner, Dracula. Ligger det någon sanning i denna legend? I ärlighetens namn har jag inte en aning och jag vill inte ta reda på det, för det är återigen en bra historia, inte sant?


                                     Villa Diodati - hemvist för stora berättelser

 
1 MM:

skriven

En bra historia tål alltid att berättas om och om igen, särskilt om det kan ligga ett uns sanning bakom!!