Det är rätt intressant faktiskt. Hjärnans första reaktion blir rädsla, det märks tydligt, man pratar lite för högt och snabbt, flackar med blicken och försöker undvika att tänka på den känsla av viktlöshet som infinner sig varje gång man passerar en vågkam och beger sig ner i dalen igen. Efter det så kommer den oundvikliga smällen när man når botten av vågdalen och påbörjar resan uppåt, även smällen försöker man ignorera. Smällen och det faktum att fartyget man befinner sig på är byggt av helt vanlig plåt och stål, svetsat och nitat samman av en människa på ett varv någonstans. Han var väl inte full när han gjorde det? Eller galen? Efter en liten stund så har man acklimatiserat sig, börjar nästan njuta av rullandet, blir ett med rörelserna och tänker inte så mycket på det längre.
Så är det för mig åtminstone. Vissa har mer ont av det. Ligger och kräks oavbrutet, får panik, dödsångest och andra trevliga känslor på framvällande. Tids nog lägger det sig, men jag antar att det är en klen tröst när man hukar över en toalettstol, övertygad om att döden är i antågande. I morse vaknade jag av att jag fick en PET-flaska i huvudet. Jag somnade om ganska snart, bara för att vakna av att snusdosan träffade mig i huvudet istället. Så kan det gå.
Vädret bekymrar mig inte så mycket, det är värre med saknaden efter Prinsessan. Jag har inte kramat henne på över två veckor och saknar henne verkligen galet mycket. Tårögd tittar jag igenom fotoalbumet på datorn varje natt. Det gör inte saken bättre, men så är ju saknad en enormt kontraproduktiv aktivitet av naturen. Jag åker ner till henne på söndag i alla fall, en överkomlig tidsrymd förefaller det mig nu, annat var det för en vecka sedan. Jag kanske har för mycket tid att fundera helt enkelt? Jag brukar tänka att det är en sanslös lycka att hennes mamma är så fantastisk som hon är. Hur skulle det annars se ut, om inte hon fanns där och gjorde ett lysande jobb med vår underbara dotter? Sådant kan vara värt att tänka på ibland, det är ganska ödmjukande. Hon är sannerligen morsan hela dan.
Mina krav på framtiden har blivit betydligt mer modesta med åren och härom dagen funderade jag för första gången, vad jag kan minnas i alla fall, på en karriär. Alltså inte inom något specifikt område eller så, bara en tanke på att avancera inom bransch och göra det till ett kall. Inga storslagna rockstjärnedrömmar, inga Nobelpris, bara en karriär rätt och slätt. Det hade varit skönt och tryggt kanske? Jag kan förstå varför folk lockas av konceptet. Det ideala hade varit att börja någonstans och sedan sakta stiga i graderna för att sluta som en klok och erfaren herre på täppan. Välförtjänt pensionerad efter ett stimulerande yrkesliv som har gett goda, men inte överdrivna, inkomster.
Trots att jag är en modern människa kan jag tänka precis så, att det hade varit just skönt att skänka hela sitt liv till en och samma arbetsgivare, förutsatt att denna stimulerade och belönade en med jämna mellanrum. I samma del av hjärnan ryms även något av en sorg över att Prinsessan inte kommer att ha något regelrätt föräldrahem att hälsa på i när hon blir vuxen. I mitt mörka inre bor en obotligt folkhemskonservativ herre förmodar jag. En distingerad gentleman som inte har ett dugg till övers för fjolliga tonårsidoler och reklamteve och som ständigt famlar efter sin mentala promenadkäpp.
Så vad annat kan man göra än tippa hatten och säga "Fridens"? Ja, inte vet jag.
Fridens...
