Vad ska du bli när du blir stor?

En kommentar
Det var frågan som jag trodde mig ha svaret på redan vid fem års ålder. Jag skulle bli "Klinikvårdschef", kort och gott. Jag visste inte mycket om vad det egentligen innebar, annat än att man förmodligen var tvungen att ha någon form av akademisk examen från läkarlinjen. Anledningen till mitt framtida yrkesval var att en sådan chef hade en månadslön på den då (1982 alltså) svindlande summan av tjugofemtusen kronor. Förmodligen var min ambition sprungen ur det faktum att min veckopeng bestod av en ynka tiolapp (just det, det har inte alltid funnits guldtior). För tjugofemtusen kunde man på den tiden köpa femtiotusen tuggummin eller rentav femhundratusen femöreskolor. Inte illa!

När jag blev äldre var min yrkesambition som bortblåst och när det var dags att välja inriktning på gymnasiet och senare även på universitetet så hade mina gener förbannat mig med en humanistisk och mer konstnärligt flummig ådra snarare än en hårdpluggande läkarstudenthjärna. Jag ville nog innerst inne fortfarande bli klinikvårdschef, men hade förlorat fokus så till den milda grad att jag under flera år inte ens mindes mina forna pretentioner och plöjde fram i filmens, litteraturens och dramatikens underbara landskap. Allt bara för att konstatera att det knappast leder till några karriärmöjligheter. Men kul, det var det sannerligen och jag skulle göra om det imorgon om jag fick och hade råd.

Hursomhelst, i höstas började min systerson läsa till läkare och det gläder mig enormt. Han har, liksom jag, alltid haft oförskämt lätt för sig i skolan, men jag hoppas och tror att han ändå är bättre rustad än jag någonsin har varit för studierna. För en sak som skiljer oss, vilket jag kan skämmas lite för idag, är att jag alltid har varit rädd för att stöta på motstånd, att det plötsligt skulle bli svårt att lära sig nya saker. Att inte begripa sammanhangen och se de röda trådarna är det jag fruktar mest och därför har jag ibland, medvetet eller omedvetet, undvikit discipliner som jag inte känner att jag kommer att kunna bemästra. 

Det var därför jag valde att odla min kulturella (kultur betyder "odling" så denna mening börjar inte särskilt bra, jag vet) sida eftersom jag vet att den är kapabel att läsa hundratals sidor om dekonstruktivistisk litteraturteori och tycka att det är fullt normalt och begripligt. Däremot så har den svårt att pressa in kunskap om något som känns främmande och lite vagt irrelevant så där i största allmänhet, som till exempel kemi, anatomi och dylika ämnen.

Personligen kan jag känna mig en smula misslyckad på grund av detta, speciellt eftersom jag tror mig ha en hjärna som tänker lite som en läkare, en felsökar- och problemlösarhjärna i bästa House-anda. Jag måste alltid ha rätt och veta exakt hur saker och ting förhåller sig, annars blir det en sömnlös natt. Det är ett enerverande personlighetsdrag i vissa fall och det kanske framstår som drygt och elitistiskt, men jag kan inte ens hålla tyst längre när någon påstår något som jag vet är fel. 

En sådan attityd distanserar många och attraherar ytterst få. 

Vad vill jag då ha sagt med allt detta svammel? Jo, att frågan i rubriken alltjämt är aktuell. Vad ska man egentligen bli när man blir stor? På sätt och vis har jag ju uppfyllt mitt mål, jag tjänar ganska exakt lika mycket idag som en klinikvårdschef gjorde för snart trettio år sedan. Det är gott så. Men under sena nätter spökar ännu missade tillfällen och bristfälliga uppträdanden i takt med att drömmarna om rockstjärneliv och författarskap vaknar till liv och hägrar vid horisonten. Lika vackert glimrande som när man var tonåring.

Idag påstod sig några italienska forskare att de hade lyckats med kall fusion, en makalös bedrift om det skulle visa sig vara sant. Större än uppfinnandet av en evighetsmaskin och betydligt viktigare för mänskligheten. Och när jag läser om sådana fantastiska bedrifter klickar det till någonstans i bakhuvudet och en liten röst säger: "Det hade jag också kunnat göra, om jag bara hade velat". Det kallas hybris. 
Kategori: Allmänt
 
1 Nicke Picke Pö:

skriven

My life story: Själv har jag alltid deömt om att bli hårdrocksstjärna. Det började när jag hörde Kiss och Wasp 1984. Jag var fan bara 11 år, men det känns som det var igår som Blackie skrämde skiten ur OKEJ-läsarna med sitt konstgjorda blod. fast coolast av dem alla var Ace, för han hade en RYKANDE ELGURA!!! Jag spelade givetvis gitarr ett tag. Men den första gitarrläraren kickade ut mig för att jag (på skoj kastat ett suddgummi i huvudet på honom. Den andra fick en cykel och en knytnäve i skallen, när jag var en full och dum tonåring. Han är idag känd och etablerad, men det vore taskigt att nämna honom vid namn. han var livrädd för mig. och hade fula glasögon och petade sig i näsan hela tiden. Han tyckte inte om Maiden, och Kiss vilket var obegripligt. han lyssnade på fusionjazz. Så det var väl lika bra att han fick en cykel i skallen. Maiden ja... När Maiden släppte Powerslave höll jag på att skita på mig för jag tyckte omslaget var så coolt. En bakfull fredag gick jag till tatueraren (jag kan ha varit 16 år eller så) för att tatuera in Powerslave-omslaget över hela ryggen. Tur att han hade försovit sig, för annars hade jag haft en egyptisk Eddie över hela ryggen, utförd av sveriges kanske sämsta tatuerare (som jag för övrigt har 9 st asfula tatueringar gjorda av, alla lika impulsivt oplanerade.) Sen fick jag för mig att bli tatuerare. Var skitkass, men brorsan har ett motiv jag ritat upp. Det är en papegoja med militärhjälm och en cigarr i truten. Se där: Mitt avtryck i sinnevärlden... Nu är jag akademiker. Skriver om ett ämnde som intresserar mig ganska lite. Har inte haft ett "riktigt" jobb sen 1994. Det är inte så jävla roligt det heller. Hade hellre varit tatuerare eller sångare i Iron maiden. Förresten, läkare jobbar dygnet runt sägs det. Då är det väl ändå bättre att vara arbetslös. Mina år som arbetslös var underbara. Gjorde icke ett vettigt skit. Förresten är det hög tid att vi tar ett stop öl och pratar skit!