Jag kastade ett halvt öga på fantombilden och saken var klar. "Det är en ung Christopher Walken", sa jag högt för mig själv och så var den saken avklarad. Zodiac-mördarens identitet var avslöjad, gott så. Varför leta vidare när han ser ut exakt som på skissen? Det som förvånade mig mest var att en av FBI:s allra mest begåvade gärningsmannaprofilerare, John Douglas, behövde tillägna denne seriemördare ett helt kapitel i sin annars lysande bok The Cases That Haunt Us. Det var ju glasklart. Nöjd med min insats denna morgon firade jag med kaffe och svårtuggat bröd.

Det vattnas redan i munnen vid tanken på de fajitas jag formligen vräkte i mig senare på kvällen, köttet var sagolikt, för att inte tala om barbecuesåsen. Det var på Dolly's på Götgatan i Stockholm. Vi hade redan lyckats peta i oss våra enorma sejdlar med Staropramen när maten serverades och jag har för mig att jag uttryckte en viss oro för om jag skulle mäkta med att njuta av denna kulinariska högtid. Det skulle visa sig att det inte var några som helst problem. Maten tystade verkligen munnen. En andra sejdel lyckades leta sig ner även den och efter fullbordat tabberas stod magen bokstavligen i fyra hörn. Men vilket kött alltså, allt med en puls kan sannerligen bli middag.

Hörde om en märklig händelse på tal om kött. En vän till mig som jobbar på restaurang fick frågan vad det var för typ av kött i en viss rätt. Hon svarade att det var nötkött varpå gästen replikerade, på fullt allvar: "Vad synd, jag är nötallergiker". Sug på den.

Snart får jag i alla fall gå och lägga mig. Maxim Jakubowskis knaggliga sakprosa ska få vagga mig till sömns är det tänkt. Whitechapel-detektiven måste väl få sitt, inte sant? I smyg längtar jag tillbaka till min fajita och min enorma pilsner. I hemlighet drömmer jag om att få visa Prinsessan alla dessa små höjdpunkter i en annars till synes förvirrande värld. Kanske är hon inte det minsta intresserad av detta när den dagen kommer, men det gör ingenting, det får bli som det blir med den saken. Det finns så mycket annat roligt också.

Samma torsdag som jag löste en gäckande mordgåta och åt en mycket god fajita var också dagen för ett avsked. Dia Psalma tog sina sista ackord på Debaser Medis och det var faktiskt det som föranledde besöket på Dolly's från första början. Hur spelningen var? Alldeles utmärkt, glädjen var där och publiken gav sitt yttersta. Lite vemod, men mest en känsla av ett värdigt avslut. Jag har sett dem trettioelva gånger genom åren så objektiviteten får någon annan stå för, jag är för personligt involverad.

Morgonen efter var det dags att gå till jobbet. Känslan av overklighet var påtaglig, som om jag fortfarande befann mig på galej. Konstigt. Det som i princip hade varit en återträff med gamla nära och kära levde kvar i mig medan jag ensam vandrade Stadsgårdskajen fram mot min arbetsplats. Först nu infinner sig distansen, i och med att jag skriver om det. Det var nog en väldigt bra torsdag.

Fridens...


                                          Tack å hej!

Torsdag: Jag fångar en seriemördare och äter en god fajita...bland annat.

Allmänt En kommentar

Jag kastade ett halvt öga på fantombilden och saken var klar. "Det är en ung Christopher Walken", sa jag högt för mig själv och så var den saken avklarad. Zodiac-mördarens identitet var avslöjad, gott så. Varför leta vidare när han ser ut exakt som på skissen? Det som förvånade mig mest var att en av FBI:s allra mest begåvade gärningsmannaprofilerare, John Douglas, behövde tillägna denne seriemördare ett helt kapitel i sin annars lysande bok The Cases That Haunt Us. Det var ju glasklart. Nöjd med min insats denna morgon firade jag med kaffe och svårtuggat bröd.

Det vattnas redan i munnen vid tanken på de fajitas jag formligen vräkte i mig senare på kvällen, köttet var sagolikt, för att inte tala om barbecuesåsen. Det var på Dolly's på Götgatan i Stockholm. Vi hade redan lyckats peta i oss våra enorma sejdlar med Staropramen när maten serverades och jag har för mig att jag uttryckte en viss oro för om jag skulle mäkta med att njuta av denna kulinariska högtid. Det skulle visa sig att det inte var några som helst problem. Maten tystade verkligen munnen. En andra sejdel lyckades leta sig ner även den och efter fullbordat tabberas stod magen bokstavligen i fyra hörn. Men vilket kött alltså, allt med en puls kan sannerligen bli middag.

Hörde om en märklig händelse på tal om kött. En vän till mig som jobbar på restaurang fick frågan vad det var för typ av kött i en viss rätt. Hon svarade att det var nötkött varpå gästen replikerade, på fullt allvar: "Vad synd, jag är nötallergiker". Sug på den.

Snart får jag i alla fall gå och lägga mig. Maxim Jakubowskis knaggliga sakprosa ska få vagga mig till sömns är det tänkt. Whitechapel-detektiven måste väl få sitt, inte sant? I smyg längtar jag tillbaka till min fajita och min enorma pilsner. I hemlighet drömmer jag om att få visa Prinsessan alla dessa små höjdpunkter i en annars till synes förvirrande värld. Kanske är hon inte det minsta intresserad av detta när den dagen kommer, men det gör ingenting, det får bli som det blir med den saken. Det finns så mycket annat roligt också.

Samma torsdag som jag löste en gäckande mordgåta och åt en mycket god fajita var också dagen för ett avsked. Dia Psalma tog sina sista ackord på Debaser Medis och det var faktiskt det som föranledde besöket på Dolly's från första början. Hur spelningen var? Alldeles utmärkt, glädjen var där och publiken gav sitt yttersta. Lite vemod, men mest en känsla av ett värdigt avslut. Jag har sett dem trettioelva gånger genom åren så objektiviteten får någon annan stå för, jag är för personligt involverad.

Morgonen efter var det dags att gå till jobbet. Känslan av overklighet var påtaglig, som om jag fortfarande befann mig på galej. Konstigt. Det som i princip hade varit en återträff med gamla nära och kära levde kvar i mig medan jag ensam vandrade Stadsgårdskajen fram mot min arbetsplats. Först nu infinner sig distansen, i och med att jag skriver om det. Det var nog en väldigt bra torsdag.

Fridens...


                                          Tack å hej!

Jag tänker inte förneka det, jag har tagit ett par glas ikväll. En söndag till råga på allt, när svensken är tänkt att vila ut och invänta måndagens tjänstgöring i grottekvarnen på nykter kaluv. Det blev två glas Sambucca Coffee och ett glas Wodka Zoladkowa Gorzka. Det senare en välkommen födelsedagspresent från fröken Svensson, söt och stark på en och samma gång, vodkan alltså. Jag är således inte det minsta berusad, behärskar fortfarande språk, mål och mening. Men det slår mig att jag blir sugen på att skriva ett par rader om mitt förhållande till alkohol. Inte minst eftersom det är helt respektlöst, utan att för den sakens skull vara bedrövande eller destruktivt på något sätt.

Faktum är att jag ständigt förundras över min romantiska bild av alkohol, jag har verkligen inte samma tolerans med heroin, kokain eller metamfetamin. Droger som förvisso förstör en hel del liv, men i jämförelse med hur många liv alkohol ödelägger är det en närmast försumbar siffra. Sprit är lagligt, crack är olagligt. Så enkelt kanske det är? Jag vet faktiskt inte.

Jag började gå på krogen frekvent när jag var 16 och jag har absolut inga planer på att sluta med det. Där finner jag en inre frid och ett lugn som annars tycks lysa med sin frånvaro annat än i mina stunder med Prinsessan. Det må vara hemskt och kontroversiellt, men jag tror mig veta att en väldigt betydande del av mänskligheten (läs: män, kvinnor är för det mesta betydligt mer sofistikerade än så) skulle tillbringa hela dagar på puben om det inte vore för alla andra oväntade åtaganden som jobb och familj. Det är en grottmänniskoinstinkt i en modern miljö. Vi gillar att flytta in i grottan, där är det varmt och gott och flykten från verkligheten, som förr bestod i ett intensivt stirrande in i elden eller i att klottra på grottväggarna i Lascaux, har ersatts av en stor stark med en whisky vid sidan om. Det skäms jag inte det minsta för. Å andra sidan är jag inte stolt över det heller, men det får vara som det vill med den saken.

Härom dagen fick jag för övrigt tillfälle att stanna till på en av mina favoritpubar, alla kategorier. Den heter numera John Bull och är belägen i Lund. Förr hette den The Old Bull, men av någon outgrundlig (för mig i alla fall) anledning har den nu bytt namn. Den är mörk och murrig i sin inredning, trämöbler och skitiga soffor genomgående, men belysningen i taket är alldeles för stark för den typen av möblemang i synnerhet och inrättning i allmänhet. Kontrasten blir makalöst inbjudande märkligt nog. Det finns några ställen av samma klass i mitt hjärta, bland annat Sir Toby's i Malmö och The Rover i Göteborg. Man måste dricka Guinness där får jag för mig, annars blir man utskälld och spottad på. Möjligtvis går det bra med Kilkenny eller Caffrey's, men det är tveksamt. Bäst att inte ta några risker.

Eftersom ämnet redan är anslaget så tänkte jag passa på att säga några ord om ett par böcker som jag har läst på sistone, böcker vars författare och huvudpersoner säkerligen har druckit sin del av tunnan.

Den första är författad av Shane MacGowan och hans livspartner Victoria Mary Clarke: A Drink With Shane MacGowan. En märklig historia, på sätt och vis en intervjubok, på sätt och vis ett enastående långt tal av huvudpersonen. På det hela en mäktig läsupplevelse som jag inte skulle vilja vara utan, ett slags "blueprint" över en av vår tids mest begåvade, och onekligen mest alkoholiserade, poeter. Läs! Nu!

Den andra är Leif GW Perssons Gustavs grabb. Läsvärd, men med den självklara nackdelen att GW har förvandlat sig själv till en romankaraktär, en distanserad och i efterhand klokifierad figur. Dessutom utelämnar han namn som faktiskt hade varit intressanta att höra, händelser av stort allmänintresse och inte minst sig själv. Det är den offentlige professorn i rollen som den berättande. Ingen kioskvältare direkt, om ni frågar mig alltså. Ändå läsvärd. GW är trots allt något av en språkekvilibrist.

Idag gick jag också en promenad. Såg ingenting, hörde ingenting, tänkte ingenting. Skönt, om man är lagd åt det hållet. Åker, äng, cykelbana, grusväg, hemma. Tomt. Öde. Dimmigt. En skallrensare utan motstycke, dock utan undantag, det är nämligen så det ser ut på den skånska landsbygden dag efter annan. Och jag som älskar lukten av blöt asfalt. Detta kan inte sluta väl... Inte undra på att man längtar till puben en aning...

Fridens...

Sprit och övrigt...

Allmänt Kommentera
Jag tänker inte förneka det, jag har tagit ett par glas ikväll. En söndag till råga på allt, när svensken är tänkt att vila ut och invänta måndagens tjänstgöring i grottekvarnen på nykter kaluv. Det blev två glas Sambucca Coffee och ett glas Wodka Zoladkowa Gorzka. Det senare en välkommen födelsedagspresent från fröken Svensson, söt och stark på en och samma gång, vodkan alltså. Jag är således inte det minsta berusad, behärskar fortfarande språk, mål och mening. Men det slår mig att jag blir sugen på att skriva ett par rader om mitt förhållande till alkohol. Inte minst eftersom det är helt respektlöst, utan att för den sakens skull vara bedrövande eller destruktivt på något sätt.

Faktum är att jag ständigt förundras över min romantiska bild av alkohol, jag har verkligen inte samma tolerans med heroin, kokain eller metamfetamin. Droger som förvisso förstör en hel del liv, men i jämförelse med hur många liv alkohol ödelägger är det en närmast försumbar siffra. Sprit är lagligt, crack är olagligt. Så enkelt kanske det är? Jag vet faktiskt inte.

Jag började gå på krogen frekvent när jag var 16 och jag har absolut inga planer på att sluta med det. Där finner jag en inre frid och ett lugn som annars tycks lysa med sin frånvaro annat än i mina stunder med Prinsessan. Det må vara hemskt och kontroversiellt, men jag tror mig veta att en väldigt betydande del av mänskligheten (läs: män, kvinnor är för det mesta betydligt mer sofistikerade än så) skulle tillbringa hela dagar på puben om det inte vore för alla andra oväntade åtaganden som jobb och familj. Det är en grottmänniskoinstinkt i en modern miljö. Vi gillar att flytta in i grottan, där är det varmt och gott och flykten från verkligheten, som förr bestod i ett intensivt stirrande in i elden eller i att klottra på grottväggarna i Lascaux, har ersatts av en stor stark med en whisky vid sidan om. Det skäms jag inte det minsta för. Å andra sidan är jag inte stolt över det heller, men det får vara som det vill med den saken.

Härom dagen fick jag för övrigt tillfälle att stanna till på en av mina favoritpubar, alla kategorier. Den heter numera John Bull och är belägen i Lund. Förr hette den The Old Bull, men av någon outgrundlig (för mig i alla fall) anledning har den nu bytt namn. Den är mörk och murrig i sin inredning, trämöbler och skitiga soffor genomgående, men belysningen i taket är alldeles för stark för den typen av möblemang i synnerhet och inrättning i allmänhet. Kontrasten blir makalöst inbjudande märkligt nog. Det finns några ställen av samma klass i mitt hjärta, bland annat Sir Toby's i Malmö och The Rover i Göteborg. Man måste dricka Guinness där får jag för mig, annars blir man utskälld och spottad på. Möjligtvis går det bra med Kilkenny eller Caffrey's, men det är tveksamt. Bäst att inte ta några risker.

Eftersom ämnet redan är anslaget så tänkte jag passa på att säga några ord om ett par böcker som jag har läst på sistone, böcker vars författare och huvudpersoner säkerligen har druckit sin del av tunnan.

Den första är författad av Shane MacGowan och hans livspartner Victoria Mary Clarke: A Drink With Shane MacGowan. En märklig historia, på sätt och vis en intervjubok, på sätt och vis ett enastående långt tal av huvudpersonen. På det hela en mäktig läsupplevelse som jag inte skulle vilja vara utan, ett slags "blueprint" över en av vår tids mest begåvade, och onekligen mest alkoholiserade, poeter. Läs! Nu!

Den andra är Leif GW Perssons Gustavs grabb. Läsvärd, men med den självklara nackdelen att GW har förvandlat sig själv till en romankaraktär, en distanserad och i efterhand klokifierad figur. Dessutom utelämnar han namn som faktiskt hade varit intressanta att höra, händelser av stort allmänintresse och inte minst sig själv. Det är den offentlige professorn i rollen som den berättande. Ingen kioskvältare direkt, om ni frågar mig alltså. Ändå läsvärd. GW är trots allt något av en språkekvilibrist.

Idag gick jag också en promenad. Såg ingenting, hörde ingenting, tänkte ingenting. Skönt, om man är lagd åt det hållet. Åker, äng, cykelbana, grusväg, hemma. Tomt. Öde. Dimmigt. En skallrensare utan motstycke, dock utan undantag, det är nämligen så det ser ut på den skånska landsbygden dag efter annan. Och jag som älskar lukten av blöt asfalt. Detta kan inte sluta väl... Inte undra på att man längtar till puben en aning...

Fridens...

Min far gav mig en skokartong härom dagen. I den fanns tidningsurklipp, foton, skolporträtt, vykort och ett och annat brev. Jag är inte särskilt nostalgiskt lagd, men detta var rena tidsmaskinen. En del foton var mycket gamla, bland annat ett par på min farmor och hennes syskon, det måste vara taget någon gång under 1910-talets senare hälft. Fotot var fäst på kartong och med fotostudions snirkliga logotyp utstansad, taget i Hedemora för snart hundra år sedan. Som sagt, jag har inte mycket till övers för nostalgi och sentimentalitet, det är bara det att minnen av denna typ kan överrumpla en totalt.

Vidare var där mina föräldrars bröllopsfoton, hälsningar från all världens hörn och tidningsurklipp om såväl misslyckade affärer som idrottsliga evenmang. Det mesta av innehållet var från min levnads dagar, jag kom till och med ihåg det exakta fototillfället för flera av bilderna. Konstigt. Fast det är klart, digitalkameran hade inte gjort sitt intåg än så det var fortfarande en någorlunda speciell händelse att fotografera, skitbilder undanbads bestämt.

När jag var liten brukade jag tycka att vykort var fantastiska, de var små bitar från en helt annan värld, platser man knappt kunde stava till, än mindre uttala, sagostoff. Nu tycks det mig som om de bara är en annan persons minnen och inte har det minsta med mig att göra, jag har tappat barnets magiska föreställningar och förtrollning, hjärnan är alldeles för rationellt orienterad idag. Visst, jag kan förstå nöjet i att spara dem, men vykort är inte mer än en hälsning av typen "här är jag och så här ser det ut om du undrar". Inget mer, en tanke skänkt till dem där hemma. En tanke och en liten påminnelse om hur bra skribenten har det och hur hemskt du har det som måste gå till jobbet igen imorgon och göra samma sak om och om igen för samma gamla lön och på order av samma gamla chef.

Men jag avviker från ämnet. Jag sorterade fotografierna så gott jag kunde, utan att ha tillräcklig kunskap om när flertalet av dem var knäppta. Jag höftade, kan man säga. En hög för 70-tal, en för 80-tal, en för 90-tal, en för 00-tal och så en hög för 1969 och bakåt. Vidare hade jag en hög för porträtt, en för urklipp och en för vykort. I botten av lådan hittade jag emellertid ett brev som fick mig att avbryta sorterandet för en stund.

Jag kände ögonblickligen igen handstilen, det var från farfar. Kuvertet låg ovanpå själva brevet och hade det inte varit för vad som stod på det så hade jag nog bara lagt ihop de två och ångat vidare i min anala sorteringsiver. Men texten på kuvertet tycktes anfalla mig. "Till Pelle efter min död", var allt som stod. Pelle hänvisar alltså till min far och även om farfar var min fars adoptivfar så hör det till saken att det är han som allmänt kallas "farfar" i släkten. Vem som är blodsfarfar är det ingen som vet. Hursomhelst, brevet innehöll en rad enkla direktiv om hur saker och ting skulle vara beskaffade efter hans död, lite enklare affärsinstruktioner, ett hopp om att farmor skulle tas väl om hand och sådant. Ganska normala orosmoment för en gammal man som vet att hans dagar är räknade.

Det var de sista raderna i brevet som gjorde det omöjligt att hålla gråten tillbaka: "Tack för att jag har fått ha dig och dina barn som mina egna. Hälsar farfar som snart vill stiga av." Det var det sorgligaste jag någonsin har läst. Dels för att det var min farfars ord, jag kände igen hela tonen även om han aldrig skulle ha sagt något liknande inför mig eller någon annan medan han levde. Dels för att det var precis så jag hade anat att han kände under sina sista år. Efter 9 hjärtinfarkter, diabetes, två amputerade ben och en massa annat helvete så förstår jag att han ville stiga av. Han var 84 år när han klockan 13.10 den 13/10/1991 äntligen fick göra det och jag tror inte att han tyckte att det var en dag för tidigt. Han var av den gamla sorten, den som inte klagar i onödan och som håller livet för heligt alldeles oavsett hur jävligt det må te sig. Men han var inte heller mer än människa och jag gissar att han längtade efter att slippa sjukdomar, smärta och oro.

När jag för många år sedan skrev en essä om Skattkammarön inom ramarna för Barn- och ungdomslitteratur vid Göteborgs Universitet så gjorde jag den till en liten novell om hur en ung man får just Skattkammarön i present nästan ett sekel tidigare och hur samma bok sedan inspirerar berättarjaget till historien om denna händelse. Förebilden för allt detta var min farfar, mannen som läste fler böcker under sina sista år i livet än vad jag har läst under min levnad hittills. Jag avslutade berättelsen med att skriva något i stil med: "Två veckor senare amputerade läkaren hans högra ben, det vänstra skulle följa ett par år senare. Jag tror inte att det första bekom honom, tvärtom, jag tror att han tyckte att han såg ut som Long John Silver".

Det var inte förrän jag hittade denna självförfattade epitaf som jag insåg hur enormt fel jag hade när jag skrev det stycket. Min inre önskan om att så skulle vara fallet övertog helt förnuftets roll och verkligheten var naturligtvis den helt omvända. Han såg det framför allt som början till det definitiva slutet, även om han höll skenet uppe.

Jag lade tillbaka brevet och nämnde inget om det för min far, kanske mest för att jag själv inte orkade prata om det. Den mytologiska farfarshjälten hade med ens blivit påtagligt mänsklig och sorglig. Det gläder mig att jag fick höra hans röst igen, men jag föredrar nog att ha den i minnet som den lät när man kom hem till honom och farmor och han hojtade från arbetsrummet: "Är det Mathias? Kom hit så får jag en kläm!"

Fridens farfar...

Ett brev från farfar

Allmänt 2 kommentarer

Min far gav mig en skokartong härom dagen. I den fanns tidningsurklipp, foton, skolporträtt, vykort och ett och annat brev. Jag är inte särskilt nostalgiskt lagd, men detta var rena tidsmaskinen. En del foton var mycket gamla, bland annat ett par på min farmor och hennes syskon, det måste vara taget någon gång under 1910-talets senare hälft. Fotot var fäst på kartong och med fotostudions snirkliga logotyp utstansad, taget i Hedemora för snart hundra år sedan. Som sagt, jag har inte mycket till övers för nostalgi och sentimentalitet, det är bara det att minnen av denna typ kan överrumpla en totalt.

Vidare var där mina föräldrars bröllopsfoton, hälsningar från all världens hörn och tidningsurklipp om såväl misslyckade affärer som idrottsliga evenmang. Det mesta av innehållet var från min levnads dagar, jag kom till och med ihåg det exakta fototillfället för flera av bilderna. Konstigt. Fast det är klart, digitalkameran hade inte gjort sitt intåg än så det var fortfarande en någorlunda speciell händelse att fotografera, skitbilder undanbads bestämt.

När jag var liten brukade jag tycka att vykort var fantastiska, de var små bitar från en helt annan värld, platser man knappt kunde stava till, än mindre uttala, sagostoff. Nu tycks det mig som om de bara är en annan persons minnen och inte har det minsta med mig att göra, jag har tappat barnets magiska föreställningar och förtrollning, hjärnan är alldeles för rationellt orienterad idag. Visst, jag kan förstå nöjet i att spara dem, men vykort är inte mer än en hälsning av typen "här är jag och så här ser det ut om du undrar". Inget mer, en tanke skänkt till dem där hemma. En tanke och en liten påminnelse om hur bra skribenten har det och hur hemskt du har det som måste gå till jobbet igen imorgon och göra samma sak om och om igen för samma gamla lön och på order av samma gamla chef.

Men jag avviker från ämnet. Jag sorterade fotografierna så gott jag kunde, utan att ha tillräcklig kunskap om när flertalet av dem var knäppta. Jag höftade, kan man säga. En hög för 70-tal, en för 80-tal, en för 90-tal, en för 00-tal och så en hög för 1969 och bakåt. Vidare hade jag en hög för porträtt, en för urklipp och en för vykort. I botten av lådan hittade jag emellertid ett brev som fick mig att avbryta sorterandet för en stund.

Jag kände ögonblickligen igen handstilen, det var från farfar. Kuvertet låg ovanpå själva brevet och hade det inte varit för vad som stod på det så hade jag nog bara lagt ihop de två och ångat vidare i min anala sorteringsiver. Men texten på kuvertet tycktes anfalla mig. "Till Pelle efter min död", var allt som stod. Pelle hänvisar alltså till min far och även om farfar var min fars adoptivfar så hör det till saken att det är han som allmänt kallas "farfar" i släkten. Vem som är blodsfarfar är det ingen som vet. Hursomhelst, brevet innehöll en rad enkla direktiv om hur saker och ting skulle vara beskaffade efter hans död, lite enklare affärsinstruktioner, ett hopp om att farmor skulle tas väl om hand och sådant. Ganska normala orosmoment för en gammal man som vet att hans dagar är räknade.

Det var de sista raderna i brevet som gjorde det omöjligt att hålla gråten tillbaka: "Tack för att jag har fått ha dig och dina barn som mina egna. Hälsar farfar som snart vill stiga av." Det var det sorgligaste jag någonsin har läst. Dels för att det var min farfars ord, jag kände igen hela tonen även om han aldrig skulle ha sagt något liknande inför mig eller någon annan medan han levde. Dels för att det var precis så jag hade anat att han kände under sina sista år. Efter 9 hjärtinfarkter, diabetes, två amputerade ben och en massa annat helvete så förstår jag att han ville stiga av. Han var 84 år när han klockan 13.10 den 13/10/1991 äntligen fick göra det och jag tror inte att han tyckte att det var en dag för tidigt. Han var av den gamla sorten, den som inte klagar i onödan och som håller livet för heligt alldeles oavsett hur jävligt det må te sig. Men han var inte heller mer än människa och jag gissar att han längtade efter att slippa sjukdomar, smärta och oro.

När jag för många år sedan skrev en essä om Skattkammarön inom ramarna för Barn- och ungdomslitteratur vid Göteborgs Universitet så gjorde jag den till en liten novell om hur en ung man får just Skattkammarön i present nästan ett sekel tidigare och hur samma bok sedan inspirerar berättarjaget till historien om denna händelse. Förebilden för allt detta var min farfar, mannen som läste fler böcker under sina sista år i livet än vad jag har läst under min levnad hittills. Jag avslutade berättelsen med att skriva något i stil med: "Två veckor senare amputerade läkaren hans högra ben, det vänstra skulle följa ett par år senare. Jag tror inte att det första bekom honom, tvärtom, jag tror att han tyckte att han såg ut som Long John Silver".

Det var inte förrän jag hittade denna självförfattade epitaf som jag insåg hur enormt fel jag hade när jag skrev det stycket. Min inre önskan om att så skulle vara fallet övertog helt förnuftets roll och verkligheten var naturligtvis den helt omvända. Han såg det framför allt som början till det definitiva slutet, även om han höll skenet uppe.

Jag lade tillbaka brevet och nämnde inget om det för min far, kanske mest för att jag själv inte orkade prata om det. Den mytologiska farfarshjälten hade med ens blivit påtagligt mänsklig och sorglig. Det gläder mig att jag fick höra hans röst igen, men jag föredrar nog att ha den i minnet som den lät när man kom hem till honom och farmor och han hojtade från arbetsrummet: "Är det Mathias? Kom hit så får jag en kläm!"

Fridens farfar...