Att gilla läget... trots allt.

Kommentera
Jag läste precis en kort artikel om den blott 21 månader unge Ben Needham som kidnappades under en semesterresa till Kos 1991. Utredningen går på tomgång trots tillskjutna resurser och föräldrarna är övertygade om att han fortfarande är i livet. Fallet med lilla Ben hade helt förbigått mig, men naturligtvis så bubblade fallet med Madeleine McCann upp i mitt inre. Ni minns det säkert också, den lilla brittiska flickan som knappt fyra år gammal försvann under en vistelse i Portugal och vars öde än idag är okänt. Bilderna på henne fanns på alla löpsedlar under ganska lång tid och även om många vägar har utforskats så har någon nöjaktig förklaring aldrig presenterat sig. Varför Ben inte fick samma uppmärksamhet som Madeleine är en intressant diskussion i sig, men det är inte det vi ska ägna oss åt här och för den som vill ha sig lite till livs vad gäller sådana frågor så hänvisar jag till ett tidigare inlägg på denna blogg med titeln "Vissa, men andra inte".
 
Det är endast genom mardrömmar jag kan föreställa mig hur det skulle vara att förlora ett barn, än värre också att aldrig få ett avslut, oavsett hur tragiskt och slutgiltigt det än må vara. I USA och Storbritannien talar man ofta om "Stranger Danger", det vill säga faran med att barn interagerar med främlingar som inte nödvändigtvis vill dem väl. Man talar däremot sällan eller aldrig om "Family Danger", vilket i detta fall borde vara mer logiskt. En snabb sökning på www.freerangekids.com ger nämligen vid handen att närmare 9 av 10 barnamord sker inom offrets absoluta närhet: 31% av fadern, 29% av modern, 23% av manliga vänner eller bekanta till familjen, 7% av övrig släkt och endast 3% av främlingar. Självfallet är främlingar underrepresenterade, hur ofta lämnar man egentligen sina barn i främlingars händer? Det ter sig dock uppenbart att familjemedlemmar kan vara minst lika vanskliga barnvakter.
 
Vad gäller kidnappningar eller ofrivillga bortföranden så är statistiken liktydig vad gäller förövare, men fullkomligt kaotisk när det gäller hur många barn som de facto rövas bort varje år. 600 per dag föreslår en, 400.000 om året säger en annan. Vad som är sant tycks vara omöjligt att få fram, klart är i alla fall att ungefär hälften av alla barn som förs bort mister livet och att en tiondel av dem utnyttjas inom sex- och människohandeln. Det vanligaste motivet är vårdnadstvister och det absolut ovanligaste är att de kidnappas med ekonomiska motiv och incitament. Amerikanska myndigheter får varje år in 800.000 anmälningar om försvunna barn, 90% av dem dyker upp inom ett dygn och är oftast tonåringar som har rymt hemifrån och endast 115 av dem har utsatts för kidnappning. Det är tack och lov relativt låga och konstanta siffror även om det naturligtvis är 115 för många.
 
Anledningen till att jag redovisar dessa siffror är att jag anser att fallet med lilla Madeleine McCann är suspekt så att det förslår. Jag vill absolut inte trampa på några redan ömma tår, jag vet att alla som på ett eller annat sätt berördes av händelsen har en eller flera åsikter redan. Två frågor anser jag dock vara centrala:
 
1. Vad är det för föräldrar som lämnar barnen sovandes på ett hotellrum och går ut för att äta middag? De påstår att de var där och tittade till dem med jämna mellanrum, först hävdades det en gång i kvarten, sedan en gång i halvtimmen och i slutänden kunde det fastslås att det bara hade skett tre gånger: efter 35 minuter, efter ytterligare 25 och sedan till sist, när upptäckten gjordes, 30 minuter efter den senaste kontrollen. Alla som har barn vet hur en nyvaken småtting som har drömt något läskigt reagerar. Det är total och innerlig rädsla och hjärtskärande gråt. Skulle du ens överväga att kanske utsätta ditt barn för sådana känslor i 25-35 minuter åt gången? Nej, självfallet inte, bara en idiot skulle tycka att det var okej.
 
2. Vad är det för föräldrar som inte vaknar när barnen skriker om natten? Kvällen/natten innan hade både Madeleine och hennes bror vaknat och gråtit. Ingen hade tittat till dem och vid frukosten så undrade Madeleine varför de inte hade kommit in till dem. Detta bekräftas av makarna själva som till och med frågade sig om någon okänd kunde ha varit inne hos barnen, detta antagande baserades på en brun fläck på Madeleines pyjamas som inte borde ha varit där. Vad det var för flack och varför den var där får vi säkert aldrig veta, men en sak är väldigt säker: det är inte många som hade lämnat sina barn ensamma redan kommande kväll. Jag vågar påstå att mitt samvete hade fått sig en ordentlig törn om jag inte hade tagit hand om min dotter när hon behövde det som mest, rädd och yrvaken.
 
Vidare så utbrast Kate McCann "They've taken her" vid upptäckten, varför antar man att någon eller några har kidnappat ens 4-åring? I detta fall borde den logiska slutsatsen vara att hon självmant har gått till receptionen eller restaurangen för att leta reda på sina frånvarande föräldrar. Oavsett om hennes föräldrar var inblandade på ett eller annat sätt så verkar det ju onekligen som om de vet mer än de yppar.
 
Portugisisk polis behandlade inledningsvis föräldrarna som misstänkta, men efter en rad olika omständigheter, bland annat ett felaktigt DNA-prov, så gjorde man avbön på sina misstankar och avskrev dem. Scotland Yard tog över mycket av utredningen ganska snart och på något underligt vis tilläts familjen McCann att resa tillbaka till England med både dagbok (låt vara att portugisisk polis fick en kopia av den) och laptop i bagaget. I den ständigt pågående tävlingen "Världens sämsta polisutredningar" så är denna en solklar medaljkandidat.
 
Som förälder till ett försvunnet barn så måste man vara beredd på att varje ledtråd granskas, att ens privatliv vänds ut och in gång efter annan. I mina ögon är allt detta ett enormt billigt pris att betala för att kanske få återse sin dotter. Men här inträffar något unikt och ytterst märkligt, Madeleines föräldrar går raka vägen från de anklagades bänk till att näst intill helgonförklaras. Att Fredrik Skavlan, norra jordklotets mest undermålige intervjuare, behandlar dem med silkesvantar förundrar väl knappast någon. Att en enad poliskår gör detsamma är smått förunderligt. Mina sympatier finns hos Madeleine och hennes lillebror, inte hos de föräldrar som har agerat mer än lovligt oansvarigt (i bästa fall).
 
Jag vill vara noga med att påpeka att jag inte har en aning om hur detta tragiska fall hänger ihop. Jag har läst ett par böcker, sett ett par dokumentärer och ögnat igenom precis samma artiklar som alla andra. Statistiken och omständigheterna talar för att föräldrarna eller deras vänner, gemensamt kallade "The Tapas Seven" i brittisk press, har ett finger med i spelet i detta försvinnande. Men å andra sidan kan detta mycket väl vara ett fall bland de 3% där förövaren är helt obekant med offret. Med största sannolikhet är både Ben och Madeleine bragda om livet sedan länge och om man hittar dem vid liv så är det inget annat än otroligt lyckosamt.
 
I fall som dessa, som knappast kommer att erbjuda någon enkel eller mirakulös lösning så gäller det att gilla läget... trots allt. Känslor måste stängas av, respekten för ömmande tår förbises och läget gillas... vad som än händer och in absurdum. Pekar det åt ett visst håll så bör man gå dit, utan att för den sakens skull blunda för vad som sker på andra sidan vägen.
 
Tyvärr så har nog tiden runnit ut både för Ben och Maddie vid det här laget. Av de 115 barn som varje år utsätts för en "stereotypical kidnapping" i USA så dör cirka 50 av dem redan under de inledande dygnen. I världens kanske mest kända fall, kidnappningen av Charles Lindbergh Jr. den 1 mars 1932, så dog den lille gossen redan under själva bortförandet. Om barnen är tonåringar eller däromkring så ökar chanserna för att de överlever, det är helt enkelt inte lika komplicerat att ta hand om en nästan vuxen person, och till de mest spektakulära fallen i detta sammanhang kan vi förstås räkna Josef Fritzls och Ariel Castros vidriga gärningar.
 
Vad vill jag då ha sagt med alla dessa ord? Ja, säg det, om något så är det väl att just att man måste gilla läget... trots allt. Det gäller även mig, trots att jag blir mer än lovligt upprörd varje gång fallet med Madeleine McCann gör sig påmint. Jag kan inte påverka ett endaste dugg, jag har varken kompetens eller resurser till det, men om man tjatar tillräckligt länge och högt så finns det en möjlighet att någon som har det faktiskt lyssnar.
 
Fridens...