...ska det göra det med musik och om musiken som spelas medan det går åt helvete är någorlunda bra så kommer det inte att spela någon större roll vartåt det barkar. Musik framkallar känslor, försätter oss i trance, får oss att skratta, gråta och bete oss allmänt kuriöst. Det är inte alla konstformer som har den kraften. Personligen så har jag aldrig någonsin jublat över en tavla eller skrikit rakt ut i extas under en filmvisning. Det har säkert hänt någon gång, någonstans att någon har gjort det, men då helt utan min förskyllan förstås. På sistone så har nästan hela mitt liv kretsat kring musik, det har varit rep, inspelningar, gig, konserter och en hejdlös massa input från både höger och vänster. En underbar period på alla sätt och vis och förutom mina egna åstadkommanden så är det framför allt två upplevelser som jag kommer att ta med mig under lång tid framöver.
Den första är det Norwichbaserade bandet Ducking Punches som jag hade det stora nöjet att avnjuta live på Lille Vega i Köpenhamn för några veckor sedan. Jag hade aldrig hört dem innan, men efter bara ett par takter så visste jag att det skulle bli en mycket njutbar konsert. Deras album Dance Before You Sleep är ett mästerverk. Varje strof träffar rätt i mitt tycke och sångaren Dan Allens uppkäftiga och ärliga stämma bryter igenom ljudbilden på ett väldigt säreget sätt. Ducking Punches har inte fått sitt genombrott riktigt än, men jag hoppas verkligen att det kommer snart.
Den andra upplevelsen kom från ett betydligt närmare håll och då i form av singer/songwritern Johanna Brun. I helgen gick nämligen riksfinalen av Musik Direkt, eller Imagine Sweden som man nu har valt att kalla det, av stapeln i Uddevalla och Johanna hade som vinnare av de Södermanländska uttagningarna kvalificerat sig dit. Hon är för övrigt dotter till en av mina äldsta vänner, allas vår Henrik "Hellboy" Brun som jag har nöjet att spela tillsammans med i Fist Hammer (därav min formulering om att upplevelsen kom från ett betydligt närmare håll alltså). Jag har hört Johanna spela och sjunga vid olika tillfällen genom åren och har ständigt förundrats över den takt i vilken hennes musikalitet har utvecklats, men jag var ändå inte beredd på vad hon kom att leverera i fredags. Jag blev alldeles tagen och det dröjde inte länge innan ögonen var fuktiga av tårar. Pianospelet, rösten, texterna, känslorna, allt föll på plats. Det var en enorm upplevelse som gav mig gåshud mest hela tiden och det hela avslutades med stående ovationer från publiken. Det kommer inte att dröja länge innan ni ser henne i större och betydligt offentligare sammanhang, det kan jag garantera. Tills vidare kan ni njuta av hennes framträdande här: www.youtube.com/watch?v=b2UZsnPbv8A
För så är det ju med musik, att den berör någonting väldigt primitivt och grundläggande långt inuti oss. Därför reagerar vi nästan lika starkt på musik vi tycker om som på musik vi absolut inte tilltalas av. Till exempel så blir jag på ett fantastiskt humör när jag får höra "Refuse/Resist" med Sepultura, men fysiskt illamående om någon spelar "Around the World" med Daft Punk. Alla åsikter om genrer och musikstilar i övrigt åt sidan, det bara är så jag reagerar. Inte heller ska man underskatta musikaliska vanor, den typ av musik man tar till sig först i livet är ofta den man har med sig under hela resan. Inte heller kan man ta steget direkt från Van Halen till Darkthrone och förvänta sig att man uppskattar det, man måste ta sig igenom många lager av metall innan man når fram till och orkar ta itu med de mer extrema genreexemplen. Därmed inte sagt att man tycker om det bara för att man har tagit sig dit.
För mig är det en livslång kärlekshistoria, den kommer inte att ta slut förrän jag tar mitt sista andetag och när jag väl gör det så kommer jag förmodligen inte att tänka så mycket på döden som på en viss låt med bandet Kent. Så villkorslös och djup är min kärlek till musik. Låter det konstigt? Nej, tänkte väl det.
När vi ändå har snuddat vid ämnet kärlek så kan vi väl lika gärna ta oss an det också? Vare sig man är förälskad, kär eller bara tänker tillbaka på någon gammal romans så verkar det oundvikligen finnas ett soundtrack, vissa låtar som för alltid är förknippade med en viss tid eller en viss person. Jag hade mitt första riktiga förhållande när jag var i 13-årsåldern och Absolut Reggae precis hade kommit ut. Så fort jag hör någon av låtarna som var med på den samlingen så tänker jag automatiskt på min dåvarande flickvän. Det är ingen känsla av nostalgi, sentimentalitet eller annat trams, bara en raksträcka från musiken till minnescentrat. Likaså finns det musik som man förknippar med olycklig kärlek eller uppbrott och som kanske ännu mer triggar igång gamla minnen. Inte heller i dessa fall tycker jag mig uppleva någon särskilt känslomässig koppling, detta helt beroende på hur nära i tiden det ligger naturligtvis, utan snarare en instinktiv reaktion. Det är nästan magiskt. Faktum är att om det inte hade varit för just det att musiken klänger sig kvar vid minnena så hade hågkomsterna varit betydligt färre och vagare. Nåja, det hade väl kanske varit både på gott och ont?
Som ni säkert har förstått vid det här laget så är musik nästan någonting heligt för mig. Därför har jag också väldigt svårt att acceptera att det finns enormt berömda "artister" som knappt vet från vilket håll man blåser i ett munspel och det finns alltjämt ett öppet och varigt sår i min musikersjäl sedan Alice Deejay för massor med år sedan gav ut en skiva med titeln Who Needs Guitars Anyway?. Jag har omåttligt svårt att begripa hur någon kan välja Avicii framför Rolling Stones till exempel. Varför vill inte alla höra riktiga musiker traktera riktiga instrument, varför väljer man en snorvalp med en dator? Det övergår mitt förstånd och är väl bara ytterligare ett tecken på att jag verkligen är det fornminne som jag fruktade i ett tidigare inlägg.
Nåväl, det här är bara min två cent om ämnet musik, ett ämne som i stort sett varenda kotte har en miljon åsikter om. Just nu ser jag fram emot att få komma hem och lyssna på The Pete Flesh Deathtrips nya platta Svartnad och eftersom förra plattan var sanslöst bra så har jag enormt höga förväntningar, vilka jag är helt säker på kommer att infrias med bravur. Det slår mig nu att jag är så otroligt lyckligt lottad att många av mina vänner och bekanta även återfinns bland mina favoritmusiker eller spelar i några av mina absoluta favoritband. Hur tur kan man ha egentligen? Så hatten av för er boys and girls, utan er så hade mitt liv varit så ofantligt mycket tråkigare.
Fridens...