Dumhetens ljuva väv

En kommentar
Jag börjar känna mig som en gnällspik, som en elitist i Sten Broman-kostym. Det är bara det att jag blir lika upprörd på illiteraternas högborg, Aftonbladet, som på den allra yttersta formen av idioti: religionen. Religion kan jag begripa på ett plan, om du inte kan fylla ditt liv med något viktigt och äkta så kan du ju alltid ta till esset i rockärmen, den allsmäktige fadern själv. Då blir du bekräftad från något håll i alla fall, även om det i själva verket bara är från din egen, dysfunktionella hjärna. Journalist blir man, föreställer jag mig åtminstone, för att man har talang för skrivande, ett behov av att belysa och rapportera om saker och ting och för att man faktiskt anser sig ha någonting man vill ha sagt.

I kvällspressen förefaller sanningen dock befinna sig på rakt motsatt sida av ravinen. Skribenterna är talanglösa, reportagen allt annat än belysande och researchen är i bästa fall obefintlig. Om du är journalist på en av landets största tidningar borde du allra minst ha en examen från någon relevant utbildning, du borde vara skrivkunnig och du borde kolla fakta innan du skickar in dina alster till redaktören.

Idag stod det att Johnny Depp skulle axla manteln som Nick Charles när nyinspelningen av The Thin Man (originalet bar den obetalbara titeln Den gäckande skuggan på svenska) nu ska sättas igång. Allt väl så långt och faktiskt någonting jag ser väldigt mycket fram emot, stolt ägare till en USA-importerad 7-disc box som jag är. Några rader ner skriver man plötsligt att dessa klassiska deckare blev mycket populära när de kom på 1950-talet. I själva verket kom inte en enda av dessa filmer på 50-talet. Den första spelades in 1934 och den sista 1947. Den enorma slöhet som tydliggörs är markant. "Journalisten" i fråga har inte ens orkat besöka Google, IMdB eller Wikipedia. Må William Powells ande krossa denna halvfigur till artikelförfattare.

Ni ser, inte mycket att bli upprörd över egentligen, men likväl blir jag rasande. Om grunden inte är fast förankrad hur länge dröjer det innan taket rasar ner över våra huvuden? Jag vet att jag är en relik, en kvarleva från en svunnen tid då kunskap var någonting fint och eftersträvansvärt. Idag är det tvärtom. Om jag använder ett under min uppväxt ganska enkelt och självklart ord som "paradoxal" så får man idag bara en tom blick till svar av unga människor. Underbart. Om man, skäggige fader förbjude, skulle råka haspla ur sig ett "enigmatisk" eller "metafor" skulle deras små huvuden förmodligen explodera. Suck och tvi och ve.

Ett exempel på just en paradox inom detta ämne är faktiskt USA. I vanliga fall ett dumhetens Mecka, men inom den journalistiska disciplinen ett enastående föredöme. Vill man ha välrapporterade nyheter från lysande skribenter så ska man läsa New York Times, L.A. Times eller varför inte Boston Globe. Modern teknik bistår er gärna med lättmanövrerade appar direkt i er iPhone. Varför det är på detta vis är inte så underligt som man kan tro. Sveriges utbildningssystem har blivit ett av de sämsta i världen, sämre än USA:s. Regeringen försöker lösa detta genom att satsa högvis med pengar på matematik. Spetskunskaper alltså. Problemet är inte bristen på spetskompetens, det är bristen på allmänbildning. Friskolorna bryter historisk mark och kommer inom en snar framtid att dominera det svenska skolväsendet. Det betyder slutet på allt vad sekulär och någorlunda neutral bildning heter. Det skapar dessutom ytterligare klyftor mellan redan hårt segregerade klasser. Hade man från regeringens håll verkligen velat motverka förfallet så är det i den änden man hade börjat. Fast det är klart, pengar är det viktigaste som finns. Viktigare än nutid och framtid tillsammans. 

Annat var det på den gäckande skuggans tid... eller?


    Radarparet Nora & Nick (Loy och Powell) 
 
1 John Ford:

skriven

Ja, inte är de noga med research. Såg idag att man recenserade Mårten Blomkvists bok om Widerberg och i faktarutan nämndes alla böcker som skrivits om gubben - men den första avhandlingen glömde man bort. Dessutom har Widerberg tydligen gjort Måsen av Tjechov. Jaha, där ser man.