Det molar i nacken och upp mot skallbasen till. Det är de enorma mängder koffein och nikotin jag petar i mig varje natt som gör detta mot mig. Det är okej. Jag har aldrig i hela mitt liv haft huvudvärk så detta lilla fenomen kan jag leva med. Jag älskar mitt kaffe och mina cigaretter, så är det bara. Man har sina ritualer och man skaffar dem lite halvt omedvetet, utan eftertanke eller intention. Till sist inser man att man gör samma rörelser varje gång man tänder en cigg eller smuttar på en kopp kaffe. Muskelminne. Jag har alltid mitt paket i höger ficka, jag tar alltid upp cigaretten ur paketet med tänderna, snurrar tändaren ett halvt varv mellan fingrarna och ger fyr. Jag skyddar alltid lågan mot vinden med vänsterhanden, till och med om jag är inomhus. Första blosset är djupt och jag håller det i lungorna mycket längre än de följande. Det finns bara ett ord för detta: kärlek. Inte kärlek till lasten som sådan, utan till ritualen. Ett inrutat avbrott, en paradox. Jag har sagt att jag ska sluta så fort jag har fyllt fyrtio. Det har alltid känts långt fram i tiden, nu är vi snart där, sex ynka år kvar. Skit samma, om jag inte känner för att hålla mitt löfte så bryter jag det, jag har inga sådana skrupler.
Det är ju lustigt det där med ålder. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid begreppet, jag hade en kris vid tjugo märkligt nog, men annars är det mig egalt. De som påminner mig mest om årens gång är mina vänner och bekanta. De tycks helt unisont ha enats kring det faktum att jag är för gammal för att vara singel. De senaste månaderna har jag fått antydningar och direkta order om att skaffa mig ett förhållande från åtskilliga håll och kanter. Nyss var jag för ung för att stadga mig, nu är jag tydligen för gammal för att vara singel. Det gör absolut inget, missförstå mig inte, jag är hemskt tacksam för deras hjälp och omtanke i denna fråga. Det blir bara så påtagligt att jag är till åren kommen och ensam på något vis. Vilket jag inte alls är, jag är nästan aldrig ensam. Jag önskar att jag var mer ensam faktiskt, men det är väl som det är med det. En egoistisk skithög trivs visst allra bäst i sitt eget sällskap har jag hört. Chin chin, old chap!
Jag fick en inbjudan till en debatt om dödshjälp i e-postlådan idag. Det är en debatt i regi av Humanisterna. Jag hade gärna deltagit förvisso, men för mig är det en ickefråga. Den enda frågeställning som jag anser nödvändig är om du är ofrånkomligt döende och vid dina sinnens fulla bruk. Om svaret är "ja" på båda dessa frågor så ska det vara upp till dig om du vill få ditt lidande avslutat eller ej. Din läkare kanske inte vill bistå dig i detta, vilket man kan förstå, men då ska du ha rätt att vända dig till någon som är beredd att göra det. Punkt. Tyvärr så sätts det alla möjliga käppar i detta högst okomplicerade hjul och som vanligt tenderar detta enkla spörsmål att övergå i något slags moral- och etikdebatt, inte sällan med hjärndöda religiösa förtecken. Om jag blir obotligt sjuk vill jag ha ett val, kanske det enda val jag har kvar eller åtminstone har möjlighet att göra till mitt. Är det för mycket begärt? Naturligtvis inte. Dessutom, när jag dör så skörda de organ som är något att ha och gör vad ni vill med resten. Elda upp mig, pissa på mig, bygg en gungställning av mig, jag kunde inte bry mig mindre, jag är död. Köp absolut ingen svindyr kista som bara ska eldas upp och anordna för fanken ingen storvulen begravning där den som gråter mest får flest kramar. Nej, det ska vara fest hela dagen och därmed basta.
Inte helt osökt kom jag att tänka på refrängen till Kimya Dawsons sång "Underground":
"So I tattoo instructions on my ass
that say don't ever put this body in a casket
burn it and put the ashes in a basket
and throw them in the Puget Sound
I don't ever want to be under ground"
Hon kan sannerligen uttrycka sig och väcker alltid tonårstjejen i mig. Nu ska jag strax sova lite, godnatt.
Kimya Dawson