Har några låtar på lager som jag tänker spela in i helgen, hoppas att det finns tid för det. De behöver spelas in ganska omgående, annars kanske hela vitsen med dem och känslan i dem försvinner oåterkalleligen. Vi får väl se. Det hade varit mycket lättare om man hade en hel orkester att bolla idéer och förslag med. Texterna är klara, men den musikaliska delen är alltid den mest tungrodda, för mig i alla fall. Först ska man hitta på någon trevlig melodi, sen kanske lite schyssta basgångar och lite fräcka gitarrpålägg. Det kan väl gå an. Sen ska det programmeras trummor och ställas nivåer hit och dit och plötsligt har hela låten fått ett helt eget liv utanför dataskärmen, högtalarna och hjärnan. Till syvende och sist blir det aldrig som det lät i huvudet. Ibland blir det förstås bättre, men lika ofta har låten förvandlats till ett eget väsen som man får kämpa hårt för att fånga essensen av igen. Hade det inte varit så in i helvete roligt så hade det känts hopplöst. Så är det väl med kreativa processer? Eller sex. Eller livet. Det mesta faktiskt. Jag kan sakna input dock. Jag saknar det där lagspelet som finns när man har ett band. När man spelar alla instrument själv så hörs det. Inte i dina öron, men i mina och det är det som räknas. Det är bara schlagers och Lady Gaga-låtar som görs för andra människor. Låt ingen lura dig att tro någonting annat. Om Dave Grohl eller Miss Li gör en låt så gör de den för att de vill säga eller uttrycka något. Musik är en konstform, inte en konsumentanpassad lågprisprodukt. Det är skillnad på skit och kanel. Därför kan jag också sakna det korta, men vanligtvis glimrande, samarbete vi hade inom bandet Puffror & Pickadoller. Det var kul. Visst, det mesta av tiden gick åt till att dricka vin och snacka goja, men det var ändå produkten av tre kreativa hjärnor som krockade över en flaska punch en dag i juni. Vem vet, en dag kanske vi kör igång igen. Jag hoppas det.
Igår var det "The Big 4" på Ullevi i Göteborg. Jag var inte där. Anthrax var ett av mina favoritband för sisådär en tjugo år sen, samma med Megadeth. Metallica har jag inte så mycket till övers för faktiskt. Jag tycker fortfarande att det bara är de tre första skivorna som är någonting att ha och det är i mitt tycke inte tillräckligt. Alla hyllar deras "Black Album", men den är så vidrigt tillrättalagd och polerad att jag får kväljningar när jag lyssnar på den. Ge mig "Kill 'Em All" vilken dag i veckan som helst istället. Däremot gillar jag verkligen Slayer. Vilket oanständigt ös de kan ställa till med. Tom Araya får visserligen inte headbanga längre, av medicinska skäl, men vad gör det när Kerry King fortfarande skäggbangar som om det var slutet på världshistorien? Arayas röst bär alltjämt, hur är det möjligt? Och även om jag har hört klassiker som "Angel of Death" och "Raining Blood" en triljon gånger så reser sig knottrorna på huden än idag. Storartat. Min vän Doktor Webjörn var där igår, han älskar Slayer på ett helt annat plan, han är frälst. Hoppas att han njöt ända ut i hårtopparna. Cheers mate!
Skäggbanging
skriven
Slayer rörde mig till tårar. Tror du mig inte så fråga hr Mattson, hr Melin eller fru doktorinnan Webjörn. Slayer slog knockout på hela mitt väsen. Helt enkelt magnifikt.