Föda för ditt intellekt

Min far gav mig en skokartong härom dagen. I den fanns tidningsurklipp, foton, skolporträtt, vykort och ett och annat brev. Jag är inte särskilt nostalgiskt lagd, men detta var rena tidsmaskinen. En del foton var mycket gamla, bland annat ett par på min farmor och hennes syskon, det måste vara taget någon gång under 1910-talets senare hälft. Fotot var fäst på kartong och med fotostudions snirkliga logotyp utstansad, taget i Hedemora för snart hundra år sedan. Som sagt, jag har inte mycket till övers för nostalgi och sentimentalitet, det är bara det att minnen av denna typ kan överrumpla en totalt.

Vidare var där mina föräldrars bröllopsfoton, hälsningar från all världens hörn och tidningsurklipp om såväl misslyckade affärer som idrottsliga evenmang. Det mesta av innehållet var från min levnads dagar, jag kom till och med ihåg det exakta fototillfället för flera av bilderna. Konstigt. Fast det är klart, digitalkameran hade inte gjort sitt intåg än så det var fortfarande en någorlunda speciell händelse att fotografera, skitbilder undanbads bestämt.

När jag var liten brukade jag tycka att vykort var fantastiska, de var små bitar från en helt annan värld, platser man knappt kunde stava till, än mindre uttala, sagostoff. Nu tycks det mig som om de bara är en annan persons minnen och inte har det minsta med mig att göra, jag har tappat barnets magiska föreställningar och förtrollning, hjärnan är alldeles för rationellt orienterad idag. Visst, jag kan förstå nöjet i att spara dem, men vykort är inte mer än en hälsning av typen "här är jag och så här ser det ut om du undrar". Inget mer, en tanke skänkt till dem där hemma. En tanke och en liten påminnelse om hur bra skribenten har det och hur hemskt du har det som måste gå till jobbet igen imorgon och göra samma sak om och om igen för samma gamla lön och på order av samma gamla chef.

Men jag avviker från ämnet. Jag sorterade fotografierna så gott jag kunde, utan att ha tillräcklig kunskap om när flertalet av dem var knäppta. Jag höftade, kan man säga. En hög för 70-tal, en för 80-tal, en för 90-tal, en för 00-tal och så en hög för 1969 och bakåt. Vidare hade jag en hög för porträtt, en för urklipp och en för vykort. I botten av lådan hittade jag emellertid ett brev som fick mig att avbryta sorterandet för en stund.

Jag kände ögonblickligen igen handstilen, det var från farfar. Kuvertet låg ovanpå själva brevet och hade det inte varit för vad som stod på det så hade jag nog bara lagt ihop de två och ångat vidare i min anala sorteringsiver. Men texten på kuvertet tycktes anfalla mig. "Till Pelle efter min död", var allt som stod. Pelle hänvisar alltså till min far och även om farfar var min fars adoptivfar så hör det till saken att det är han som allmänt kallas "farfar" i släkten. Vem som är blodsfarfar är det ingen som vet. Hursomhelst, brevet innehöll en rad enkla direktiv om hur saker och ting skulle vara beskaffade efter hans död, lite enklare affärsinstruktioner, ett hopp om att farmor skulle tas väl om hand och sådant. Ganska normala orosmoment för en gammal man som vet att hans dagar är räknade.

Det var de sista raderna i brevet som gjorde det omöjligt att hålla gråten tillbaka: "Tack för att jag har fått ha dig och dina barn som mina egna. Hälsar farfar som snart vill stiga av." Det var det sorgligaste jag någonsin har läst. Dels för att det var min farfars ord, jag kände igen hela tonen även om han aldrig skulle ha sagt något liknande inför mig eller någon annan medan han levde. Dels för att det var precis så jag hade anat att han kände under sina sista år. Efter 9 hjärtinfarkter, diabetes, två amputerade ben och en massa annat helvete så förstår jag att han ville stiga av. Han var 84 år när han klockan 13.10 den 13/10/1991 äntligen fick göra det och jag tror inte att han tyckte att det var en dag för tidigt. Han var av den gamla sorten, den som inte klagar i onödan och som håller livet för heligt alldeles oavsett hur jävligt det må te sig. Men han var inte heller mer än människa och jag gissar att han längtade efter att slippa sjukdomar, smärta och oro.

När jag för många år sedan skrev en essä om Skattkammarön inom ramarna för Barn- och ungdomslitteratur vid Göteborgs Universitet så gjorde jag den till en liten novell om hur en ung man får just Skattkammarön i present nästan ett sekel tidigare och hur samma bok sedan inspirerar berättarjaget till historien om denna händelse. Förebilden för allt detta var min farfar, mannen som läste fler böcker under sina sista år i livet än vad jag har läst under min levnad hittills. Jag avslutade berättelsen med att skriva något i stil med: "Två veckor senare amputerade läkaren hans högra ben, det vänstra skulle följa ett par år senare. Jag tror inte att det första bekom honom, tvärtom, jag tror att han tyckte att han såg ut som Long John Silver".

Det var inte förrän jag hittade denna självförfattade epitaf som jag insåg hur enormt fel jag hade när jag skrev det stycket. Min inre önskan om att så skulle vara fallet övertog helt förnuftets roll och verkligheten var naturligtvis den helt omvända. Han såg det framför allt som början till det definitiva slutet, även om han höll skenet uppe.

Jag lade tillbaka brevet och nämnde inget om det för min far, kanske mest för att jag själv inte orkade prata om det. Den mytologiska farfarshjälten hade med ens blivit påtagligt mänsklig och sorglig. Det gläder mig att jag fick höra hans röst igen, men jag föredrar nog att ha den i minnet som den lät när man kom hem till honom och farmor och han hojtade från arbetsrummet: "Är det Mathias? Kom hit så får jag en kläm!"

Fridens farfar...