Sov på min arm...

Kommentera
Jag vet att jag är en bitter pessimist, det har jag mer eller mindre alltid varit, även om jag kan vara ganska duktig på att upprätthålla en positiv fasad. Kanske är det påfrestande för min omgivning ibland och det tänker jag inte be om ursäkt för, det är sådan jag är. Sedan Prinsessan kom till världen för dryga ett och ett halvt år sedan har jag dock anlagt en försiktigt hoppfull syn på saker och ting. Hon har gjort mitt liv mindre komplicerat, mindre egocentrerat och ofantligt mycket rikare.

Å andra sidan är det också på grund av denna positiva vändning som det negativa, när det väl får lysa igenom, blir desto tydligare. Jag är inget stort fan av mänskligheten helt enkelt. Självklart finns det ljusglimtar i form av vänskap, kärlek och empati och dessa ska inte på något sätt förringas, det är bara det att tre goda ting inte tycks uppväga tre onda. Jag oroar mig mycket för att den värld min dotter kommer att växa upp i är en obehaglig skugga av förlorad trygghet.

Jag var aldrig rädd som barn. Jag kände mig trygg i skolan, trygg hemma, trygg i skogen, trygg i ishallen, trygg i mig själv. De få hotbilder som fanns bestod av, för en ung människa, abstrakta saker som terrorbalans, cancer och den då nyupptäckta sjukdomen AIDS. Inget som direkt inkräktade på min vardag med andra ord. Om jag fick önska mig en sak så vore det att Prinsessan kunde skriva exakt så om 33 år. Att tryggheten var stark och att hotbilderna var avlägsna. Det är faktiskt min allra högsta önskan.

Jag är fortfarande inte rädd för någonting, det finns liksom inga rimliga orsaker till att vara det. Man kan bara ta skiten och glädjen som den kommer och dra sina slutsatser därifrån. Roll with the punches, som det heter i boxningsvärlden. Om jag hade varit ung idag så kanske det hade varit en annan situation. Inte för att jag tror att unga idag går omkring och känner sig otrygga i större utsträckning än förr, men i mina ögon är samhällsklimatet så förändrat och förhärdat att hälften vore nog.

Kanske är det på grund av begynnande demens, men jag kan inte dra mig till minnes att 12-åringar knivade poliser eller att 28-åringar skar 10-åringar i halsen när jag växte upp. Vi har ett stort problem här. Låt ingen tuta i dig någonting annat.

Vill jag att Prinsessan ska tvingas att konfronteras med sådana nyheter? Nej, naturligtvis inte, frågan är vad man gör åt det? Självklart kan vi flytta till ett "Gated Community" och följaktligen rubba hennes verklighetsuppfattning för all framtid eller åtminstone till dess att hon själv väljer att utforska den. Inte heller kan man vara en hönspappa eller curlingförälder, det brukar inte sluta särskilt bra har jag förstått. Det enda rimliga är att låta dem uppleva frihet och att ge dem all trygghet man kan uppbåda hemifrån, fylla dem med kärlek och upplysa dem om de faror som finns.

Vi får väl se hur mycket som finns kvar av "välfärden" när Fredrik "75" Reinfeldt kliver ner från tronen och lämnar över makten till vem det nu blir. Om man ska tro på vad man läser på Flashback, Realisten etc. så lutar det åt att Jimmie "Folkdräkten" Åkesson och hans parti tar ett enormt kliv framåt.

Arma värld, arma Prinsessa, vad ska det bli av dig? 

Sov på min arm...

Fridens.