Det är lika roligt som det är tragiskt. Att Sixto Rodriguez äntligen får det erkännande han förtjänar, menar jag. Det genombrott som borde ha skett för över 40 år sedan sker istället nu och hade det inte varit för en entusiastisk sydafrikansk skara fans och en oerfaren svensk regissör så hade det aldrig hänt.
Filmen Searching for Sugar Man är egentligen inte en särskilt annorlunda dokumentär, inte bättre eller sämre än någon annan på det stora hela, men huvudpersonen och berättelsen om honom är makalös. Jag skrev på Facebook efter att ha sett den att man förmodligen blir en lite bättre människa av att se den och ju mer jag tänker på det, desto troligare låter det.
Sedan dess har jag i princip uteslutande lyssnat på Rodriguez. Jag började med att lyssna på soundtracket till filmen, om och om igen. Jag ville absorbera musiken och texterna, låta dem bli en del av mitt blodomlopp och min matsmältning innan jag var redo att släppa dem och ge mig på albumet Coming from Reality. Det är verkligen inte ofta man får sådana upplevelser. Det är behändigt och bekvämt att det bara finns två studioalbum, men det är frustrerande att inse att Rodriguez antagligen kunde ha producerat låtar på en lika hög nivå under de tre decennier då han i princip teg.
Därför är han ingen Bob Dylan, kommer aldrig att bli, därför är han ingen Townes van Zandt, därtill är han alldeles för fri från demoner, men de alster som finns utgivna håller definitivt samma klass som de två nyss nämnda. Rodriguez borde vara enormt stor, en levande legend redan innan filmen om honom. De scener han målar upp i sina texter kan med lätthet mäta sig med Dylans "Visions of Johanna" till och med. I "Crucify Your Mind"och "Sanderevan Lullaby-Lifestyles"är bildspråket stundtals så tätt att man näst intill placerar sig själv i berättarens skor: "Night rains tap at my window/Winds of my thoughts passing by/She laughed when I tried to tell her/Hello only ends in goodbye". Ja, där har ni en textrad att bita i. Makalös poesi! Vi får möta ett persongalleri som gör en otroligt nyfiken på vad som händer med dem utanför musiken. Vilka är de? Vart tog de vägen? Vad hände sedan? Bara Cornelis har haft den effekten på mig förut, Cornelis och möjligtvis Dylan, fast i deras fall har det skrivits hyllmetrar om verkligheten bakom deras texter, om Rodriguez män och kvinnor finns inga sådana fakta att ta del av. Det bidrar än mer till mystiken och den nyss nämnda tätheten.
Och så rullar det på, låt efter låt, oavsett om det är blues, visor eller mer renodlad rock så levererar Rodriguez bilder som vägrar lämna ens tankevärld. I dagens snabba kommunikationssamhälle behövs detta, det blir som en hängmatta i ett evigt kontorslandskap, en ventil i ett hermetiskt tillslutet rum. Allting behöver inte alltid ske nu.
För några år sedan var jag med i radioprogrammet Frank i P3, oklart varför, men där skulle jag prata om något som hade skett under den senaste veckan och som "berört eller upprört". En tjej som jag inte minns namnet på pratade om införandet av så kallade "sop-poliser" och jag tyckte att hon gjorde det helt briljant. Mitt eget anförande hade jag döpt till "Det är inte över förrän den tjocka damen har sjungit", ett klassiskt uttryck som främst förekommer på engelska, men som jag tyckte sammanfattade det jag hade att säga utmärkt. Producenten såg lite frågande ut och med en axelryckning lät hon mig göra min grej. Jag berättade om en man som hade dött föregående vecka och som lämnat efter sig enorma mängder fantastiska målningar, en historia som jag tyckte var värd att berätta, inte minst då den eländiga dokusåpan Big Brother precis hade haft nypremiär. Min tes var att det inte spelar någon roll om du får ett erkännande eller berömmelse så länge du inte har presterat något värt att bevara, inte ens döden spelar någon roll, är du en begåvad konstnär eller dylikt så kommer ett erkännande förr eller senare. Detta i bjär kontrast naturligtvis till många av våra "kändisar" idag som är berömda för att inte ha åstadkommit ett jävla någe. Programledaren frågade om jag ville sammanfatta min utläggning och jag minns klart och tydligt att jag sa: "Mindre Big Brother-Jessica och mer Peps Persson".
Varför jag drar upp denna gamla historia till ytan har mest att göra med självbevarelsedrift, jag vill inte sörja allt som Rodriguez kunde ha varit och presterat utan bara njuta av de mästerverk som faktiskt finns bevarade. I det avseendet är Sixto Rodriguez lite av vår tids Robert Johnson. En man som levt sitt liv i relativ anonymitet, men som på ålderns höst (och i Johnsons fall efter sin död) uppnår en plats bland de odödliga musiker som bara stort konstnärskap och musikalisk skicklighet föreskriver.
På den punkten måste jag nog erkänna att en av mina stora författaridoler, Hjalmar Söderberg, hade fel när han i Martin Bircks ungdom skrev: "Så hade han då äntligen blivit en berömd författare, inte emedan han fått erkännande, utan emedan han var död". Så enkelt är det inte, man måste behärska sitt värv för att nå berömmelse alldeles oavsett om döden har inträffat eller ej.
Tack vare Searching for Sugar Man så kommer även Rodriguez att kunna vandra genom den musikaliska pärleporten en vacker dag och utan att skämmas sålla sig till den exklusiva skara som bär namn som Joplin, Morrison och Cobain. Därom är jag helt och fast övertygad.
Tilläggas bör att titeln på detta inlägg kommer sig av att min gode vän Niklas härom veckan skickade en ljudfil där han gjorde en svenskspråkig variant av låten "Sugar Man", döpt till just "En sockerbagare". Lysande!
Fridens...