Banjoduellen

3 kommentarer
Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag har blivit med banjo. Igår kväll tog jag tag i det begär som har vuxit inom mig under lång tid och gjorde slag i saken. Till saken hör att jag inte har en aning om hur man egentligen trakterar en banjo, men jag är villig att lära mig. Det medföljer för övrigt instruktioner och extrasträngar och grejor så det ska nog lösa sig med det. Den är av det pålitliga märket Fender och jag hade faktiskt inte en aning om att de gör andra stränginstrument än gitarrer och basar.
 
Om jag har något slags mål med detta projekt så är det nog att kunna spela Wayfaring Stranger med hyfsad briljans, även om jag naturligtvis aldrig kommer att snudda vid David Eugene Edwards glimrande version av denna klassiker.
 
Varför just banjo då? Jo, det började naturligtvis med filmen Den sista färden. I filmen så har ett antal vänner begett sig söderut för att paddla kanot och njuta av lite vildmarksliv, men stöter på både inavlade och ondskefulla figurer med all världens upptänkliga hemskheter som följd. Hursomhelst, i en scen så uppstår ett mycket märkvärdigt möte mellan en av huvudkaraktärerna och en liten pojke. Mannen tar fram sin gitarr och börjar spela ett stycke varpå pojken med lätthet immiterar honom på sin banjo. Detta utvecklar sig till en numera klassisk komposition som mycket passande kallas för just "Banjoduellen". När jag och mina vänner såg filmen för cirka tjugo år sedan så var det den scenen som gjorde det allra djupaste intrycket, låt vara att scenen då Ned Beatty ombeds att "skrika som en gris" är betydligt mer känd och obehaglig. Min gode vän Per tog ut grunderna till detta stycke på gitarr och under några veckor så övade vi som besatta. En sak fattades dock, en banjo.
 
Nu har väl begäret att behärska just det stycket lagt sig en smula, men det finns ju så mycket annat. Till mina favoriter inom banjoskrået hör bland andra 16 Horsepower, Wovenhand (båda med förut nämnde Edwards som frontfigur) och självfallet den oefterhärmlige Tom Waits. Dessutom har jag många melodier i mitt arma huvud som pockar på att spelas in i min pyttelilla hemstudio. Vidare så tror jag att ett ännu obekant instrument kan bidra till ett pånyttfött intresse för det gitarr- och basspel som jag huvudsakligen ägnar mig åt. Ibland behöver man en gnista, så enkelt är det.
 
Vi får väl se hur det går med detta, förhoppningsvis kan jag rentav bjuda på ett smakprov här om några månader.
 
Fridens...
 
 
1 Max:

skriven

Gott! Då har vi en storslagen upplevelse att se fram emot i juni.

2 Max:

skriven

Gott! Då har vi en storslagen upplevelse att se fram emot i juni.

3 Mathias:

skriven

Haha, det återstår att se käre vän. Än har jag inte ens hållit i den.