I valda delar av slaskpressen (läs: Aftonbladet) så har man de senaste dagarna hakat upp sig på att vi i Sverige är mer ensamma än vad folk i andra länder tycks vara. Den typen av "forskning" och "journalistik" irriterar mig alltid, inte minst med tanke på att man bara härom veckan deklamerade att svenskar är i topp bland världens lyckligaste folk. Då är ju uppenbarligen ensamhet inte ett särskilt stort problem för oss, det viktigaste är väl ändå att man är lycklig, inte sant?
Nu har det publicerats olika former av texter om ämnet i fråga i flera dagar och orsaken till detta plötsliga intresse för ensamhet undflyr mig fullkomligt. Vad är vitsen med alla dessa spaltmetrar, finns det en agenda eller något syfte? Kanske, men mest troligt är det att det som vanligt rör sig om ytterst dålig journalistik och någon form av försök att infoga läsaren i något slags kollektivism via en rädsla för att man faktiskt är ensammare än vad man själv tror. Vad vet jag? I vanliga fall brukar rubrikerna vara i stil med "magont kan vara dödlig sjukdom" och man kan ju tycka att dylikt skräp borde hamna i papperskorgen. Så icke hos kvällspressen, där även dumheter är nyheter.
Som alla vet så är ju ensamhet inte heller detsamma som att känna sig ensam, vilket ytterligare förstärker misstanken om att ett stort mått av idioti döljer sig bakom författarna av texterna som figurerar i media. Ensamhet kan vara befriande, kreativt och önskvärt, medan att känna sig ensam sällan eller aldrig är någonting positivt. Jag personligen älskar ensamhet, men det är ju mitt subjektiva sätt att se på saken såklart. Vissa mår riktigt dåligt av ensamhet och söker två- eller flersamhet med nästan vilka medel som helst. Dessutom är det ju så finurligt ordnat att även om man uppskattar ensamhet så uppskattar man inte sällan sällskap i exakt samma utsträckning. Det är väl lite det livet går ut på, att få lagom input utifrån samtidigt som man har nog med tid att vara introspektiv och självanalyserande?
I själva verket är ensamhet i princip omöjligt att mäta. Vilken skala använder man? Om någon frågade mig hur stor dos av ensamhet jag åtnjuter per vecka så är svaret knappast konsekvent från vecka till vecka, inte heller kan man slå ut något medeltal. Det är som det är. Ensamheten blir ett problem först när man inte har möjlighet att bryta den. Det enklaste exemplet på det är väl äldre människor vars släkt och vänner kanske är borta sedan länge eller inte hälsar på dem med någon större iver. Där blir det ett enormt problem. Där övergår ensamhet i övergivenhet, ett tillstånd som enbart överträffas av döden i personlig misär. Det är där man borde lägga fokus om man nu ska envisas med att skriva om "ensamhet". Det är en långt viktigare ingång än att fråga sig huruvida någon umgås si eller så många timmar med sina vänner per vecka. Pröva noll timmar, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året och kom sen och lipa om att ni "bara" var fem polare som gick på krogen senast det vankades helgfylla.
Människor är som vilka djur som helst, vi mår bra av fysisk närhet, mental stimuli och faktiskt också att hävda och mäta oss med andra. Vi behöver lite av varje. Jag kramar alltid mina vänner när vi ses, det gjorde definitivt inte min far när han var i min ålder och det känns bra att vi har släppt det där fåniga och poänglösa handslaget till förmån för en mer välkomnande gest. En kram gör mycket, även om den bara används som hälsning. Den signalerar uppskattning, trygghet och närhet och vem behöver inte känna det då och då?
Ibland är det verkligen som om vi glömmer bort hur enkla vi är innerst inne. Till exempel så går vi igenom en veritabel cirkus varje gång vi träffar en person som vi kanske vill ligga med. Vad handlar allt det om egentligen? Nog för att man är som mest sårbar när man bokstavligen är naken inför en annan människa, men på det stora hela så är vi alla skapta likadana och de allra flesta av oss behöver även den yttersta varianten av fysisk närhet, den sexuella. Vi har en tendens att komplicera allt som borde vara enkelt, vackert och naturligt. Dessutom drar cirkusen oftast igång först när vi har berusat oss med något gott vin eller ett otal öl. Det är väl lite som Dylan Moran påpekade en gång: "Du fattar ditt livs kanske viktigaste beslut på fyllan: du träffar den person du ska leva ihop med och kanske skaffa barn med. Men du skulle inte köpa en brödrost i samma tillstånd, eller hur?"
Det är väl just dit jag vill komma, om jag nu någonsin hade en tanke med denna text, att vi borde sluta komplicera saker och ting. Håll det enkelt. Jag är själv ganska dålig på det, men jag tänker att jag banne mig ska försöka bättra mig på den punkten. Vidare tänker jag att jag aldrig ska låta någon vän eller släkting bli just övergiven eller bortglömd och inte heller ska jag låta ensamheten bli ett problem för mig även om jag vet att jag kanske njuter lite väl mycket av den emellanåt. Fast hellre det än att lida av den förstås.
Fridens...