Ordet i rubriken är ganska starkt. Det krävs en hel del för att man ska känna förtroende för någon, än mer för att det förtroendet ska vara starkt naturligtvis. Om man ska känna så inför en person så krävs det att man känner den väl, att man litar på den i vått och torrt och att personen ifråga inte vacklar i varje sig lojalitet eller övertygelse.
Tänk på raderna ovan en stund innan ni går vidare och fundera över vad förtroende betyder för just er.
Så, har ni funderat färdigt? Bra!
Om jag då säger att 39% av de tillfrågade i Demoskops senaste mätning känner ganska eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson, vad säger ni då? Om jag dessutom lägger till att 38% känner samma sak inför Stefan Löfven, hur går tankarna då tro?
I min värld så är detta helt osannolika siffror, att känna stort eller ganska stort förtroende för en politiker är lite som att lägga sin privatekonomi i händerna på en spelberoende heroinist. Det kommer inte att gå särskilt bra. Visst kan några få procent förledas till att lita på någon partiledare av nostalgiska skäl, men det måste väl ändå vara försvinnande få? Jag skulle verkligen vilja träffa dessa 38-39% och se vad det är för underliga människor. Å andra sidan kanske det är mina fingrar som inte alls har lyckats finna mina medmänniskors puls? Det kanske är mig det är fel på? Jag känner nämligen inget eller mycket litet förtroende för samtliga partiledare, faktiskt för politiker i stort. Varför skulle jag känna annorlunda inför dem jämfört med hur jag känner inför andra maktfullkomliga miffon som lever i främmande fantasivärldar? Tja, säg det, jag diskriminerar ingen utan drar gladeligen samtliga idioter över en och samma kam.
Va? Hur sa? Vill ni att jag listar samtliga partiledare och delger er mina tankar om dem? Okej då.
Ulf Kristersson (M): Mannen som inte ens lyssnar på sina egna väljare, som ju som bekant vill se en allians med SD snarare än S. Tycka vad man vill om en sådan strategi, men 61% av hans kamrater vill det, fast Ulf skiter förstås högaktningsfullt i vad de tycker. Han är dessutom hemmahörande i den vackra stad där jag en gång växte upp, Strängnäs, vilket jag väljer att ta som en personlig förolämpning. Om jag ska tvinga mig själv att säga något positivt om honom så får det väl bli något i stil med när man försöker se något positivt med Trump, Bush den yngre eller rentav Hitler: man vet ju i alla fall var man har dem, strax bakom en, med en kniv i högsta hugg.
Stefan Löfven (S): Jag skulle vilja skriva något dräpande roligt, men lyteskomik har aldrig varit min grej. En usel diplomat, en ännu uslare lögnare och aldrig sen att hojta "det där är bara käbbel" när han inte begriper vad andra säger till honom. Han är lite som Göran Persson, fast helt utan erfarenhet och glasögon. Och jag som tyckte att Juholt var ett märkligt val. Jojo, där fick man så man teg. Löfven har aldrig suttit i riksdagen och har varit fackpamp i hela sitt liv. I teorin behöver det inte betyda så mycket, i praktiken betyder det att hans svetsarkollegor inte ville ha honom på arbetsplatsen. Han har förresten höjt sin egen lön med 49% sedan 2014, har ni?
Annie Lööf (C): En av de ansvariga till att C gjorde den slutliga helomvändningen från landsbygdsparti till storstadsparti och trots det lyckades behålla en ansenlig del av väljarna. Inte nog med det, Lööfs företrädare Maud Olofsson försnillade 95 miljarder i NuOn-affären och vägrade (!) inställa sig tll förhör i KU. Om inte det stavas inkompetens och maktfullkomlighet så vet jag inte vad som gör det. Lööf har starka åsikter om det mesta, problemet är bara att dessa åsikter skiftar så ofta att ingen vet vad hon tycker från en dag till en annan. Lägg därtill att det inte bara gäller Lööf personligen, utan partiet generellt, så kan man faktiskt undra vad det är för tossetofflor som röstar på dem.
Jonas Sjöstedt (V): Sjöstedt får anses vara den ende oppositionspolitiker vi har i dagsläget. Alla andra partier har gått från att avsky SD till att kopiera deras politiska program med skrämmande exakthet. Med det sagt så har Sjöstedt gjort sig helt omöjlig att samarbeta med och han tycks inte förstå att eftergifter och kompromisser faktiskt kan ge utrymme för att få igenom åtminstone delar av partiets politik. Istället gav han den medbestämmanderätten till MP. Ja, ni fattar ju, karln kan inte vara frisk. Pluspoäng för att han håller en någorlunda konsekvent linje, ett enormt minus för att han inte förstår att politik av idag inte bygger på ideologier.
Jan Björklund (L): Folkpartiet blev till Liberalerna härom året. En förändring helt utan skillnad. Liberal låter kanske lite sexigare och mer frigjort än folkpartist, men i slutändan är det stockkonservativa ickeåsikter som levereras oavsett vad de kallar sig. De enda förslag Björklund lägger fram är så osannolikt trista och självklara att kliché-Kjelle i Solsidan känns fräsch och nytänkande i jämförelse. Allt detta levereras dessutom på en lika släpig som nästan helt unik dialekt. Vem hade trott att man en dag skulle sakna Lars Leijonborg? Ni vet, han med skogssniglarna ovanför ögonen.
Jimmie Åkesson (SD): Jag kan inte påstå att jag har förtroende för Åkesson, däremot litar jag på att han menar vad han säger. Problemet är att han säger saker som antingen är helt ogenmförbara eller helt i strid med vad folk, stora delar av Skånes befolkning undantaget, tycker är mer än rimligt xenofobiskt. Om Åkesson hade tillhört ett mer sansat partialternativ så hade hans framtid förmodligen sett ljus ut. Han är en god retoriker, framstår som mänsklig och är rätt hyfsad på piano. Allt som nutida politiker i allmänhet inte är med andra ord. Trist då för honom att han omger sig av infantila grobianer och ständigt envisas med att allt är alla andras fel.
Ebba Busch Thor (KD): Jodå, partiet existerar alltjämt och de har faktiskt en partiledare fortfarande. En gång i tiden försökte jag faktiskt polisanmäla KD för brott mot den grundlag som säger att man inte får blanda in religiösa värderingar i politiska partier. Det gick sådär. Busch Thor har begått två stora misstag som partiledare, dels att hon försökte profilera partiet som ett slags SD utan stigma, dels att hon blev mamma. Det sistnämnda var förstås trevligt för henne på ett privat plan, men i dagens Twitter- och Snapchatklimat, där genomsnittsmänniskan har ett närminne på 4,3 sekunder, glömdes hon raskt bort och det skulle förvåna fler än mig om KD lyckas blidka Herren så pass att han lyfter dem över 4%-spärren i höst. Hallelujah!
Isabella Lövin/Gustav Fridolin (MP): Sveriges onödigaste parti har följaktligen också de två mest onödiga partiledarna (ursäkta, språkrören). En som är helt anonym och en som ständigt känner sig kränkt när han och hans partikamrater avslöjas som betydligt större miljöbovar än gemene man. Man vill beskatta bort dieselbilar, flygresor och landsbygden i allmänhet. Det är förstås en politik som inte drabbar den som skickar sina reseräkningar till regeringskansliet och har råd att köpa en ny miljöbil varannat år, men för en vanlig Svensson i, säg Vilhelmina eller Åmotfors, så har det förödande konsekvenser. I Sverige kan vi stoltsera med ett miljötänk som är näst intill oöverträffat och det har ingenting att göra med MP:s beskattningsiver att göra, tvärtom så får jag för mig att folk skiter i sopsorteringen bara för att jävlas med dem. Jag avhåller mig från sopsortering för att jag avskyr mänskligheten i stort, men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Fridolin skulle även göra den svenska skolan till den bästa i världen. En berömvärd ambition på alla sätt och vis. När PISA-testerna visade att den svenska skolan hade halkat efter ytterligare ett par steg så ansåg Fridolin att det var testet det var fel på. Så kan man också resonera om ens verklighetsförankring inte är större än pormasks bröstkorg.
I höst kommer jag inte att lägga min röst på någon av de ovannämnda personerna. Mitt hjärta har alltid suttit till vänster, men om jag rannsakar mig själv så tycker jag inte att den hållningen har varit särskilt produktiv. Efter förra valet tänkte jag mycket på att starta ett parti som helt och hållet styrdes av de som röstade på det. Allt via appar och QR-koder och där partiets representanter i riksdagen enbart framförde de motioner och förslag som de registrerade väljarna önskade via appen. Säg att 5000 personer röstade för tvångsrakning av alla fågelspindlar i Skansens terrarium, ja då la man helt enkelt fram det. På så vis kunde medborgarna känna sig delaktiga istället för att som nu leva i Churchilldoktrinen att "om våra röster kunde påverka något i praktiken så skulle de aldrig låta oss rösta". Avståndet mellan politkerna och folket är en ständigt expanderande stjärtspringa och luktar således som sig bör. Istället för att aldrig någonsin låta folkets röst bli hörd skulle denna direktdemokratiska variant inte göra annat än att lyssna till folket. Om någon har det tekniska kunnande och politiska engagemang som krävs för att utveckla en sådan idé så hör av er, tack!
Till dess.
Fridens...
Förtroende
Allmänt KommenteraOrdet i rubriken är ganska starkt. Det krävs en hel del för att man ska känna förtroende för någon, än mer för att det förtroendet ska vara starkt naturligtvis. Om man ska känna så inför en person så krävs det att man känner den väl, att man litar på den i vått och torrt och att personen ifråga inte vacklar i varje sig lojalitet eller övertygelse.
Tänk på raderna ovan en stund innan ni går vidare och fundera över vad förtroende betyder för just er.
Så, har ni funderat färdigt? Bra!
Om jag då säger att 39% av de tillfrågade i Demoskops senaste mätning känner ganska eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson, vad säger ni då? Om jag dessutom lägger till att 38% känner samma sak inför Stefan Löfven, hur går tankarna då tro?
I min värld så är detta helt osannolika siffror, att känna stort eller ganska stort förtroende för en politiker är lite som att lägga sin privatekonomi i händerna på en spelberoende heroinist. Det kommer inte att gå särskilt bra. Visst kan några få procent förledas till att lita på någon partiledare av nostalgiska skäl, men det måste väl ändå vara försvinnande få? Jag skulle verkligen vilja träffa dessa 38-39% och se vad det är för underliga människor. Å andra sidan kanske det är mina fingrar som inte alls har lyckats finna mina medmänniskors puls? Det kanske är mig det är fel på? Jag känner nämligen inget eller mycket litet förtroende för samtliga partiledare, faktiskt för politiker i stort. Varför skulle jag känna annorlunda inför dem jämfört med hur jag känner inför andra maktfullkomliga miffon som lever i främmande fantasivärldar? Tja, säg det, jag diskriminerar ingen utan drar gladeligen samtliga idioter över en och samma kam.
Va? Hur sa? Vill ni att jag listar samtliga partiledare och delger er mina tankar om dem? Okej då.
Ulf Kristersson (M): Mannen som inte ens lyssnar på sina egna väljare, som ju som bekant vill se en allians med SD snarare än S. Tycka vad man vill om en sådan strategi, men 61% av hans kamrater vill det, fast Ulf skiter förstås högaktningsfullt i vad de tycker. Han är dessutom hemmahörande i den vackra stad där jag en gång växte upp, Strängnäs, vilket jag väljer att ta som en personlig förolämpning. Om jag ska tvinga mig själv att säga något positivt om honom så får det väl bli något i stil med när man försöker se något positivt med Trump, Bush den yngre eller rentav Hitler: man vet ju i alla fall var man har dem, strax bakom en, med en kniv i högsta hugg.
Stefan Löfven (S): Jag skulle vilja skriva något dräpande roligt, men lyteskomik har aldrig varit min grej. En usel diplomat, en ännu uslare lögnare och aldrig sen att hojta "det där är bara käbbel" när han inte begriper vad andra säger till honom. Han är lite som Göran Persson, fast helt utan erfarenhet och glasögon. Och jag som tyckte att Juholt var ett märkligt val. Jojo, där fick man så man teg. Löfven har aldrig suttit i riksdagen och har varit fackpamp i hela sitt liv. I teorin behöver det inte betyda så mycket, i praktiken betyder det att hans svetsarkollegor inte ville ha honom på arbetsplatsen. Han har förresten höjt sin egen lön med 49% sedan 2014, har ni?
Annie Lööf (C): En av de ansvariga till att C gjorde den slutliga helomvändningen från landsbygdsparti till storstadsparti och trots det lyckades behålla en ansenlig del av väljarna. Inte nog med det, Lööfs företrädare Maud Olofsson försnillade 95 miljarder i NuOn-affären och vägrade (!) inställa sig tll förhör i KU. Om inte det stavas inkompetens och maktfullkomlighet så vet jag inte vad som gör det. Lööf har starka åsikter om det mesta, problemet är bara att dessa åsikter skiftar så ofta att ingen vet vad hon tycker från en dag till en annan. Lägg därtill att det inte bara gäller Lööf personligen, utan partiet generellt, så kan man faktiskt undra vad det är för tossetofflor som röstar på dem.
Jonas Sjöstedt (V): Sjöstedt får anses vara den ende oppositionspolitiker vi har i dagsläget. Alla andra partier har gått från att avsky SD till att kopiera deras politiska program med skrämmande exakthet. Med det sagt så har Sjöstedt gjort sig helt omöjlig att samarbeta med och han tycks inte förstå att eftergifter och kompromisser faktiskt kan ge utrymme för att få igenom åtminstone delar av partiets politik. Istället gav han den medbestämmanderätten till MP. Ja, ni fattar ju, karln kan inte vara frisk. Pluspoäng för att han håller en någorlunda konsekvent linje, ett enormt minus för att han inte förstår att politik av idag inte bygger på ideologier.
Jan Björklund (L): Folkpartiet blev till Liberalerna härom året. En förändring helt utan skillnad. Liberal låter kanske lite sexigare och mer frigjort än folkpartist, men i slutändan är det stockkonservativa ickeåsikter som levereras oavsett vad de kallar sig. De enda förslag Björklund lägger fram är så osannolikt trista och självklara att kliché-Kjelle i Solsidan känns fräsch och nytänkande i jämförelse. Allt detta levereras dessutom på en lika släpig som nästan helt unik dialekt. Vem hade trott att man en dag skulle sakna Lars Leijonborg? Ni vet, han med skogssniglarna ovanför ögonen.
Jimmie Åkesson (SD): Jag kan inte påstå att jag har förtroende för Åkesson, däremot litar jag på att han menar vad han säger. Problemet är att han säger saker som antingen är helt ogenmförbara eller helt i strid med vad folk, stora delar av Skånes befolkning undantaget, tycker är mer än rimligt xenofobiskt. Om Åkesson hade tillhört ett mer sansat partialternativ så hade hans framtid förmodligen sett ljus ut. Han är en god retoriker, framstår som mänsklig och är rätt hyfsad på piano. Allt som nutida politiker i allmänhet inte är med andra ord. Trist då för honom att han omger sig av infantila grobianer och ständigt envisas med att allt är alla andras fel.
Ebba Busch Thor (KD): Jodå, partiet existerar alltjämt och de har faktiskt en partiledare fortfarande. En gång i tiden försökte jag faktiskt polisanmäla KD för brott mot den grundlag som säger att man inte får blanda in religiösa värderingar i politiska partier. Det gick sådär. Busch Thor har begått två stora misstag som partiledare, dels att hon försökte profilera partiet som ett slags SD utan stigma, dels att hon blev mamma. Det sistnämnda var förstås trevligt för henne på ett privat plan, men i dagens Twitter- och Snapchatklimat, där genomsnittsmänniskan har ett närminne på 4,3 sekunder, glömdes hon raskt bort och det skulle förvåna fler än mig om KD lyckas blidka Herren så pass att han lyfter dem över 4%-spärren i höst. Hallelujah!
Isabella Lövin/Gustav Fridolin (MP): Sveriges onödigaste parti har följaktligen också de två mest onödiga partiledarna (ursäkta, språkrören). En som är helt anonym och en som ständigt känner sig kränkt när han och hans partikamrater avslöjas som betydligt större miljöbovar än gemene man. Man vill beskatta bort dieselbilar, flygresor och landsbygden i allmänhet. Det är förstås en politik som inte drabbar den som skickar sina reseräkningar till regeringskansliet och har råd att köpa en ny miljöbil varannat år, men för en vanlig Svensson i, säg Vilhelmina eller Åmotfors, så har det förödande konsekvenser. I Sverige kan vi stoltsera med ett miljötänk som är näst intill oöverträffat och det har ingenting att göra med MP:s beskattningsiver att göra, tvärtom så får jag för mig att folk skiter i sopsorteringen bara för att jävlas med dem. Jag avhåller mig från sopsortering för att jag avskyr mänskligheten i stort, men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Fridolin skulle även göra den svenska skolan till den bästa i världen. En berömvärd ambition på alla sätt och vis. När PISA-testerna visade att den svenska skolan hade halkat efter ytterligare ett par steg så ansåg Fridolin att det var testet det var fel på. Så kan man också resonera om ens verklighetsförankring inte är större än pormasks bröstkorg.
I höst kommer jag inte att lägga min röst på någon av de ovannämnda personerna. Mitt hjärta har alltid suttit till vänster, men om jag rannsakar mig själv så tycker jag inte att den hållningen har varit särskilt produktiv. Efter förra valet tänkte jag mycket på att starta ett parti som helt och hållet styrdes av de som röstade på det. Allt via appar och QR-koder och där partiets representanter i riksdagen enbart framförde de motioner och förslag som de registrerade väljarna önskade via appen. Säg att 5000 personer röstade för tvångsrakning av alla fågelspindlar i Skansens terrarium, ja då la man helt enkelt fram det. På så vis kunde medborgarna känna sig delaktiga istället för att som nu leva i Churchilldoktrinen att "om våra röster kunde påverka något i praktiken så skulle de aldrig låta oss rösta". Avståndet mellan politkerna och folket är en ständigt expanderande stjärtspringa och luktar således som sig bör. Istället för att aldrig någonsin låta folkets röst bli hörd skulle denna direktdemokratiska variant inte göra annat än att lyssna till folket. Om någon har det tekniska kunnande och politiska engagemang som krävs för att utveckla en sådan idé så hör av er, tack!
Till dess.
Fridens...