Den dåraktige diktatorns död
Detta är också en av anledningarna till min enorma besvikelse över den så kallade "Arabiska våren". En vår som har förvandlats till en förhatlig vinter, inte minst i Egypten. Visst, diktatorerna i Libyen och Tunisien är borta, men den allra största och jävligaste diktatorn av dem alla lever och frodas. Jag talar naturligtvis om Gud. Religiösa krafter fyller snabbt och gladeligen det hål som den jordiske härskaren har lämnat efter sig och inte heller i denna del av världen är en upplysningstid ett troligt scenario. Snarare så kommer de religiösa extremerna att bli tydligare och effektivt implementeras i vardagen på ett sätt som föga gagnar det vanliga folket, framför allt inte den kvinnliga delen av det. Det stora vardagsproblemet må ha varit de vampyrer som sög ut folket, men det historiska problemet är religionen. Med religionens kraftfulla ställning bevisas nämligen bara en sak: bildningssystemet är uselt och analfabetismen skyhög. Det är omöjligt att byggga ett modernt land enligt vidskepliga bronsåldersvärderingar, det säger sig självt. Så kampen om guds och folkets makt och gunst pågår således alltjämt i Egypten och Syrien medan Libyen är ett land fullkomligt dränkt i vapen och förvirring. Det maktvakuum som Tunisien för tillfället befinner sig i måste betraktas som en sorts framgång, frågan är hur det kommer att utveckla sig.
En mer positiv aspekt av tillvaron är att jag från och med imorgon är ledig över julhelgen. Så stora kan kontrasterna te sig. Från besvikelse över det politiska världsläget till utopisk vällust över den egna lilla verkligheten och dess förtjänster. Är livet ändå inte förunderligt så säg...
Fridens!
Jag är en ond, glad människa
Filmdebaklet i mitt liv är en sällsamt konsekvent historia. Idag såg jag Salvation Boulevard, en tam satir över organiserad religion och dess hjärntvättande egenskaper. Pierce Brosnan gör bra ifrån sig, men Greg Kinnear, Jennifer Connelly och Marisa Tomei är ruskigt bleka. Den enda riktigt lysande stjärnan är Ed Harris, men han får tyvärr inte mycket tid framför kameran.
Så jävla metal! var en rolig exposé över svensk hårdrock, tyvärr koncentrerade den sig lite väl mycket på Europe och Yngwie Malmsteen, med all rätt kanske, men det är knappast där mina intressen är investerade. Å andra sidan fick man sig lite Bathory och At the Gates till livs, vilket uppvägde pudeltramset avsevärt. Jag misstänker dessutom att en av mina kollegor var en av ungdomarna som intervjuades angående hårdrock någon gång i mitten på 80-talet, jag ska försöka få klarhet i det omgående.
Final Destination 5 var precis lika usel som man kan vänta sig, några snygga dödsögonblick, men mest en lång väntan på just dessa korta stunder av blod och inälvor. Det är nog hög tid att lägga ner denna franchise innan den blir lika fånig som Saw-serien eller Paranormal Activity-tjafset.
Det intressantaste bidraget till filmhistorien den senaste veckan har faktiskt varit norskt i form av Huvudjägarna. En ganska trevlig överraskning med mycket svart humor, även om intrigen kanske inte alltid håller allra högsta klass. Sevärd alla gånger.
Det finns dock ett mycket glädjande besked mitt i allt detta. Julklapparna är till största delen inköpta och paketerade. Bara några få detaljer kvar nu innan nästa års ångest lugnt kan inväntas. Till nästa jul vet jag dock exakt vad Prinsessan ska få. Jag vet faktiskt till och med vad jag ska köpa till hennes andra födelsedag. Det är inte illa det inte. Jag kan säga så mycket som att de har med hennes enorma fascination för musik att göra. Spännande, minst sagt.
Fridens...
Christopher Hitchens har kastat in handduken...
God Is Not Great: How Religion Poisons Everything har en självklar plats bland 2000-talets hittills viktigaste böcker, dess slagkraft kommer att bli än mer uppenbar med åren, sanna mina ord. Jag kommer att sakna honom, han var en citatmaskin av rang, en litterär furie och tack och lov finns många debatter och intervjuer utlagda på YouTube. Kolla upp det för en underhållande och tänkvärd stund. Om jag skulle få för mig att sammanfatta min egen syn på religion så skulle jag utan tvekan låna följande citat av Hitchens:
“Organised religion is violent, irrational, intolerant, allied to racism, tribalism, and bigotry, invested in ignorance and hostile to free inquiry, contemptuous of women and coercive toward children.”
Det säger det mesta som finns att säga om det. Och för att ytterligare skänka lite glädje måste jag också få slänga in följande: “Take the risk of thinking for yourself, much more happiness, truth, beauty, and wisdom will come to you that way.”
Fridens... and don't keep the faith!
Christopher Hitchens (1949-2011)
I väntan på stormen
Det är rätt intressant faktiskt. Hjärnans första reaktion blir rädsla, det märks tydligt, man pratar lite för högt och snabbt, flackar med blicken och försöker undvika att tänka på den känsla av viktlöshet som infinner sig varje gång man passerar en vågkam och beger sig ner i dalen igen. Efter det så kommer den oundvikliga smällen när man når botten av vågdalen och påbörjar resan uppåt, även smällen försöker man ignorera. Smällen och det faktum att fartyget man befinner sig på är byggt av helt vanlig plåt och stål, svetsat och nitat samman av en människa på ett varv någonstans. Han var väl inte full när han gjorde det? Eller galen? Efter en liten stund så har man acklimatiserat sig, börjar nästan njuta av rullandet, blir ett med rörelserna och tänker inte så mycket på det längre.
Så är det för mig åtminstone. Vissa har mer ont av det. Ligger och kräks oavbrutet, får panik, dödsångest och andra trevliga känslor på framvällande. Tids nog lägger det sig, men jag antar att det är en klen tröst när man hukar över en toalettstol, övertygad om att döden är i antågande. I morse vaknade jag av att jag fick en PET-flaska i huvudet. Jag somnade om ganska snart, bara för att vakna av att snusdosan träffade mig i huvudet istället. Så kan det gå.
Vädret bekymrar mig inte så mycket, det är värre med saknaden efter Prinsessan. Jag har inte kramat henne på över två veckor och saknar henne verkligen galet mycket. Tårögd tittar jag igenom fotoalbumet på datorn varje natt. Det gör inte saken bättre, men så är ju saknad en enormt kontraproduktiv aktivitet av naturen. Jag åker ner till henne på söndag i alla fall, en överkomlig tidsrymd förefaller det mig nu, annat var det för en vecka sedan. Jag kanske har för mycket tid att fundera helt enkelt? Jag brukar tänka att det är en sanslös lycka att hennes mamma är så fantastisk som hon är. Hur skulle det annars se ut, om inte hon fanns där och gjorde ett lysande jobb med vår underbara dotter? Sådant kan vara värt att tänka på ibland, det är ganska ödmjukande. Hon är sannerligen morsan hela dan.
Mina krav på framtiden har blivit betydligt mer modesta med åren och härom dagen funderade jag för första gången, vad jag kan minnas i alla fall, på en karriär. Alltså inte inom något specifikt område eller så, bara en tanke på att avancera inom bransch och göra det till ett kall. Inga storslagna rockstjärnedrömmar, inga Nobelpris, bara en karriär rätt och slätt. Det hade varit skönt och tryggt kanske? Jag kan förstå varför folk lockas av konceptet. Det ideala hade varit att börja någonstans och sedan sakta stiga i graderna för att sluta som en klok och erfaren herre på täppan. Välförtjänt pensionerad efter ett stimulerande yrkesliv som har gett goda, men inte överdrivna, inkomster.
Trots att jag är en modern människa kan jag tänka precis så, att det hade varit just skönt att skänka hela sitt liv till en och samma arbetsgivare, förutsatt att denna stimulerade och belönade en med jämna mellanrum. I samma del av hjärnan ryms även något av en sorg över att Prinsessan inte kommer att ha något regelrätt föräldrahem att hälsa på i när hon blir vuxen. I mitt mörka inre bor en obotligt folkhemskonservativ herre förmodar jag. En distingerad gentleman som inte har ett dugg till övers för fjolliga tonårsidoler och reklamteve och som ständigt famlar efter sin mentala promenadkäpp.
Så vad annat kan man göra än tippa hatten och säga "Fridens"? Ja, inte vet jag.
Fridens...
Den inre resan
I natt var jag en sväng i Edinburgh förresten, i och med att jag läste Ian Rankins Misstro alltså. Likaså gick jag på toaletten i London i morse medan jag läste Maxim Jakubowskis bok Jack the Ripper - A comprehensive A-Z. Det är ett lätt sätt att resa, man behöver bara fantasin till hjälp. Nu har jag i och för sig varit i både London och Edinburgh på riktigt, men principen är densamma även om så ej är fallet. Precis som hur huvudpersonen i Alessandro Bariccos mästerverk Nittonhundra kan beskriva Paris gator i detalj utan att någonsin ha varit där, utan att ens ha stigit iland från den båt där han är född och uppväxt faktiskt. Det är det som gör litteratur till en så potent verklighetsförvrängare antar jag. Att det är du själv som bygger det universum du inbjuds att tillbringa en begränsad tid i och sedan kan välja om du vill ta med dig eller lägga åt sidan i samma ögonblick som du slår ihop pärmarna. Valet är ditt och du designar själv till resmål, allt utifrån erfarenheter och fantasi.
En annan fascinerande sida av mitt liv är att jag ändå är i ständig rörelse, ett slags perpetuum mobile-bubbla där jag antingen åker båt på jobbet eller tåg till Prinsessan. Därför blir jag också sällan rastlös, för även om jag är stilla så rör sig min omgivning konstant. Det är också därför jag har svårt att anpassa mig till den landsbygd jag befinner mig i när jag är i Skåne. Det är för tyst och lugnt helt enkelt. Efter ett par dagar kan jag nästan acceptera tystnaden, efter ytterligare några kan jag nästa njuta av stillheten, men efter en månad får jag lappsjuka. Min värld består av ljud, sorl från människor, filmer och tankar. Allt är musik.
Så långt om mitt svala intresse för resor.
Det börjar bli dags att sammanfatta det år som har gått och som vanligt brukar jag definiera det utifrån filmproduktionens för- och nackdelar under de gångna 365 dagarna. Nu slår det mig att jag inte har så mycket att säga. Kort sagt så har det varit ett uselt filmår och det överensstämmer väl någorlunda med året i övrigt. Jag har delat ut fyra 4:or och en 5:a i betyg på ett helt år, helt oöverträffat uselt. 5:an tillföll en dokumentär: Jag är sån här - en film om Sten Broman. 4:orna tillföll Lars von Triers Melancholia, Nicolas Winding Refns Drive, Woody Allens Midnatt i Paris samt Ian Fitzgibbons A Film with Me in It. Således inte en högoddsare så långt ögat når och inte särskilt mycket finns det att se fram emot heller. Kanske Tim Burtons Dark Shadows eller möjligtvis Bruce Robinsons The Rum Diary, men efter detta makalöst trista filmår så vågar man knappt hoppas. Hollywood är infekterat av Seth Rogens och Paul Rudds gräshumor och ytliga dramer med Joseph Gordon-Levitt i huvudrollen och tyvärr så är det väl där dollarna finns just nu. Krya på sig får man väl säga.
Det lackar mot jul igen... samma problem för andra året i rad. Vad vill Prinsessan ha? En av varje kanske? Vi får se...
Fridens...
Torsdag: Jag fångar en seriemördare och äter en god fajita...bland annat.
Jag kastade ett halvt öga på fantombilden och saken var klar. "Det är en ung Christopher Walken", sa jag högt för mig själv och så var den saken avklarad. Zodiac-mördarens identitet var avslöjad, gott så. Varför leta vidare när han ser ut exakt som på skissen? Det som förvånade mig mest var att en av FBI:s allra mest begåvade gärningsmannaprofilerare, John Douglas, behövde tillägna denne seriemördare ett helt kapitel i sin annars lysande bok The Cases That Haunt Us. Det var ju glasklart. Nöjd med min insats denna morgon firade jag med kaffe och svårtuggat bröd.
Det vattnas redan i munnen vid tanken på de fajitas jag formligen vräkte i mig senare på kvällen, köttet var sagolikt, för att inte tala om barbecuesåsen. Det var på Dolly's på Götgatan i Stockholm. Vi hade redan lyckats peta i oss våra enorma sejdlar med Staropramen när maten serverades och jag har för mig att jag uttryckte en viss oro för om jag skulle mäkta med att njuta av denna kulinariska högtid. Det skulle visa sig att det inte var några som helst problem. Maten tystade verkligen munnen. En andra sejdel lyckades leta sig ner även den och efter fullbordat tabberas stod magen bokstavligen i fyra hörn. Men vilket kött alltså, allt med en puls kan sannerligen bli middag.
Hörde om en märklig händelse på tal om kött. En vän till mig som jobbar på restaurang fick frågan vad det var för typ av kött i en viss rätt. Hon svarade att det var nötkött varpå gästen replikerade, på fullt allvar: "Vad synd, jag är nötallergiker". Sug på den.
Snart får jag i alla fall gå och lägga mig. Maxim Jakubowskis knaggliga sakprosa ska få vagga mig till sömns är det tänkt. Whitechapel-detektiven måste väl få sitt, inte sant? I smyg längtar jag tillbaka till min fajita och min enorma pilsner. I hemlighet drömmer jag om att få visa Prinsessan alla dessa små höjdpunkter i en annars till synes förvirrande värld. Kanske är hon inte det minsta intresserad av detta när den dagen kommer, men det gör ingenting, det får bli som det blir med den saken. Det finns så mycket annat roligt också.
Samma torsdag som jag löste en gäckande mordgåta och åt en mycket god fajita var också dagen för ett avsked. Dia Psalma tog sina sista ackord på Debaser Medis och det var faktiskt det som föranledde besöket på Dolly's från första början. Hur spelningen var? Alldeles utmärkt, glädjen var där och publiken gav sitt yttersta. Lite vemod, men mest en känsla av ett värdigt avslut. Jag har sett dem trettioelva gånger genom åren så objektiviteten får någon annan stå för, jag är för personligt involverad.
Morgonen efter var det dags att gå till jobbet. Känslan av overklighet var påtaglig, som om jag fortfarande befann mig på galej. Konstigt. Det som i princip hade varit en återträff med gamla nära och kära levde kvar i mig medan jag ensam vandrade Stadsgårdskajen fram mot min arbetsplats. Först nu infinner sig distansen, i och med att jag skriver om det. Det var nog en väldigt bra torsdag.
Fridens...
Tack å hej!
Sprit och övrigt...
Faktum är att jag ständigt förundras över min romantiska bild av alkohol, jag har verkligen inte samma tolerans med heroin, kokain eller metamfetamin. Droger som förvisso förstör en hel del liv, men i jämförelse med hur många liv alkohol ödelägger är det en närmast försumbar siffra. Sprit är lagligt, crack är olagligt. Så enkelt kanske det är? Jag vet faktiskt inte.
Jag började gå på krogen frekvent när jag var 16 och jag har absolut inga planer på att sluta med det. Där finner jag en inre frid och ett lugn som annars tycks lysa med sin frånvaro annat än i mina stunder med Prinsessan. Det må vara hemskt och kontroversiellt, men jag tror mig veta att en väldigt betydande del av mänskligheten (läs: män, kvinnor är för det mesta betydligt mer sofistikerade än så) skulle tillbringa hela dagar på puben om det inte vore för alla andra oväntade åtaganden som jobb och familj. Det är en grottmänniskoinstinkt i en modern miljö. Vi gillar att flytta in i grottan, där är det varmt och gott och flykten från verkligheten, som förr bestod i ett intensivt stirrande in i elden eller i att klottra på grottväggarna i Lascaux, har ersatts av en stor stark med en whisky vid sidan om. Det skäms jag inte det minsta för. Å andra sidan är jag inte stolt över det heller, men det får vara som det vill med den saken.
Härom dagen fick jag för övrigt tillfälle att stanna till på en av mina favoritpubar, alla kategorier. Den heter numera John Bull och är belägen i Lund. Förr hette den The Old Bull, men av någon outgrundlig (för mig i alla fall) anledning har den nu bytt namn. Den är mörk och murrig i sin inredning, trämöbler och skitiga soffor genomgående, men belysningen i taket är alldeles för stark för den typen av möblemang i synnerhet och inrättning i allmänhet. Kontrasten blir makalöst inbjudande märkligt nog. Det finns några ställen av samma klass i mitt hjärta, bland annat Sir Toby's i Malmö och The Rover i Göteborg. Man måste dricka Guinness där får jag för mig, annars blir man utskälld och spottad på. Möjligtvis går det bra med Kilkenny eller Caffrey's, men det är tveksamt. Bäst att inte ta några risker.
Eftersom ämnet redan är anslaget så tänkte jag passa på att säga några ord om ett par böcker som jag har läst på sistone, böcker vars författare och huvudpersoner säkerligen har druckit sin del av tunnan.
Den första är författad av Shane MacGowan och hans livspartner Victoria Mary Clarke: A Drink With Shane MacGowan. En märklig historia, på sätt och vis en intervjubok, på sätt och vis ett enastående långt tal av huvudpersonen. På det hela en mäktig läsupplevelse som jag inte skulle vilja vara utan, ett slags "blueprint" över en av vår tids mest begåvade, och onekligen mest alkoholiserade, poeter. Läs! Nu!
Den andra är Leif GW Perssons Gustavs grabb. Läsvärd, men med den självklara nackdelen att GW har förvandlat sig själv till en romankaraktär, en distanserad och i efterhand klokifierad figur. Dessutom utelämnar han namn som faktiskt hade varit intressanta att höra, händelser av stort allmänintresse och inte minst sig själv. Det är den offentlige professorn i rollen som den berättande. Ingen kioskvältare direkt, om ni frågar mig alltså. Ändå läsvärd. GW är trots allt något av en språkekvilibrist.
Idag gick jag också en promenad. Såg ingenting, hörde ingenting, tänkte ingenting. Skönt, om man är lagd åt det hållet. Åker, äng, cykelbana, grusväg, hemma. Tomt. Öde. Dimmigt. En skallrensare utan motstycke, dock utan undantag, det är nämligen så det ser ut på den skånska landsbygden dag efter annan. Och jag som älskar lukten av blöt asfalt. Detta kan inte sluta väl... Inte undra på att man längtar till puben en aning...
Fridens...
Ett brev från farfar
Min far gav mig en skokartong härom dagen. I den fanns tidningsurklipp, foton, skolporträtt, vykort och ett och annat brev. Jag är inte särskilt nostalgiskt lagd, men detta var rena tidsmaskinen. En del foton var mycket gamla, bland annat ett par på min farmor och hennes syskon, det måste vara taget någon gång under 1910-talets senare hälft. Fotot var fäst på kartong och med fotostudions snirkliga logotyp utstansad, taget i Hedemora för snart hundra år sedan. Som sagt, jag har inte mycket till övers för nostalgi och sentimentalitet, det är bara det att minnen av denna typ kan överrumpla en totalt.
Vidare var där mina föräldrars bröllopsfoton, hälsningar från all världens hörn och tidningsurklipp om såväl misslyckade affärer som idrottsliga evenmang. Det mesta av innehållet var från min levnads dagar, jag kom till och med ihåg det exakta fototillfället för flera av bilderna. Konstigt. Fast det är klart, digitalkameran hade inte gjort sitt intåg än så det var fortfarande en någorlunda speciell händelse att fotografera, skitbilder undanbads bestämt.
När jag var liten brukade jag tycka att vykort var fantastiska, de var små bitar från en helt annan värld, platser man knappt kunde stava till, än mindre uttala, sagostoff. Nu tycks det mig som om de bara är en annan persons minnen och inte har det minsta med mig att göra, jag har tappat barnets magiska föreställningar och förtrollning, hjärnan är alldeles för rationellt orienterad idag. Visst, jag kan förstå nöjet i att spara dem, men vykort är inte mer än en hälsning av typen "här är jag och så här ser det ut om du undrar". Inget mer, en tanke skänkt till dem där hemma. En tanke och en liten påminnelse om hur bra skribenten har det och hur hemskt du har det som måste gå till jobbet igen imorgon och göra samma sak om och om igen för samma gamla lön och på order av samma gamla chef.
Men jag avviker från ämnet. Jag sorterade fotografierna så gott jag kunde, utan att ha tillräcklig kunskap om när flertalet av dem var knäppta. Jag höftade, kan man säga. En hög för 70-tal, en för 80-tal, en för 90-tal, en för 00-tal och så en hög för 1969 och bakåt. Vidare hade jag en hög för porträtt, en för urklipp och en för vykort. I botten av lådan hittade jag emellertid ett brev som fick mig att avbryta sorterandet för en stund.
Jag kände ögonblickligen igen handstilen, det var från farfar. Kuvertet låg ovanpå själva brevet och hade det inte varit för vad som stod på det så hade jag nog bara lagt ihop de två och ångat vidare i min anala sorteringsiver. Men texten på kuvertet tycktes anfalla mig. "Till Pelle efter min död", var allt som stod. Pelle hänvisar alltså till min far och även om farfar var min fars adoptivfar så hör det till saken att det är han som allmänt kallas "farfar" i släkten. Vem som är blodsfarfar är det ingen som vet. Hursomhelst, brevet innehöll en rad enkla direktiv om hur saker och ting skulle vara beskaffade efter hans död, lite enklare affärsinstruktioner, ett hopp om att farmor skulle tas väl om hand och sådant. Ganska normala orosmoment för en gammal man som vet att hans dagar är räknade.
Det var de sista raderna i brevet som gjorde det omöjligt att hålla gråten tillbaka: "Tack för att jag har fått ha dig och dina barn som mina egna. Hälsar farfar som snart vill stiga av." Det var det sorgligaste jag någonsin har läst. Dels för att det var min farfars ord, jag kände igen hela tonen även om han aldrig skulle ha sagt något liknande inför mig eller någon annan medan han levde. Dels för att det var precis så jag hade anat att han kände under sina sista år. Efter 9 hjärtinfarkter, diabetes, två amputerade ben och en massa annat helvete så förstår jag att han ville stiga av. Han var 84 år när han klockan 13.10 den 13/10/1991 äntligen fick göra det och jag tror inte att han tyckte att det var en dag för tidigt. Han var av den gamla sorten, den som inte klagar i onödan och som håller livet för heligt alldeles oavsett hur jävligt det må te sig. Men han var inte heller mer än människa och jag gissar att han längtade efter att slippa sjukdomar, smärta och oro.
När jag för många år sedan skrev en essä om Skattkammarön inom ramarna för Barn- och ungdomslitteratur vid Göteborgs Universitet så gjorde jag den till en liten novell om hur en ung man får just Skattkammarön i present nästan ett sekel tidigare och hur samma bok sedan inspirerar berättarjaget till historien om denna händelse. Förebilden för allt detta var min farfar, mannen som läste fler böcker under sina sista år i livet än vad jag har läst under min levnad hittills. Jag avslutade berättelsen med att skriva något i stil med: "Två veckor senare amputerade läkaren hans högra ben, det vänstra skulle följa ett par år senare. Jag tror inte att det första bekom honom, tvärtom, jag tror att han tyckte att han såg ut som Long John Silver".
Det var inte förrän jag hittade denna självförfattade epitaf som jag insåg hur enormt fel jag hade när jag skrev det stycket. Min inre önskan om att så skulle vara fallet övertog helt förnuftets roll och verkligheten var naturligtvis den helt omvända. Han såg det framför allt som början till det definitiva slutet, även om han höll skenet uppe.
Jag lade tillbaka brevet och nämnde inget om det för min far, kanske mest för att jag själv inte orkade prata om det. Den mytologiska farfarshjälten hade med ens blivit påtagligt mänsklig och sorglig. Det gläder mig att jag fick höra hans röst igen, men jag föredrar nog att ha den i minnet som den lät när man kom hem till honom och farmor och han hojtade från arbetsrummet: "Är det Mathias? Kom hit så får jag en kläm!"
Fridens farfar...
Mosebacke Monarki
Idag tog jag en av mina favoritpromenader. Jag har gått den många gånger genom åren, min avslappningsvandring i Cornelisland om man så vill. Trubadurernas Disneyland, gatorna där det hände för många år sedan och ibland blixtrar till än idag. Vandringsleden varierar beroende vilket håll jag påbörjar den ifrån, men målet är alltid detsamma: Mosebacke. En av världens i särklass vackraste platser.
I eftermiddags satte jag av vid Londonviadukten, gick den skräniga Folkungagatan fram och vek in på den betydligt lugnare Tjärhovsgatan. Passerade Greken på hörnet och Steakhouse och fortsatte förbi Kafé 44. Kafé 44 är nästan helig mark för mig, så många roliga minnen, så många bra och dåliga konserter. Därinne har jag svettats litervis och förundrats över kondensen som rinner efter väggarna. Jag har ätit en ganska ansenlig mängd av Tompa Ekens fantastiska kanelbullar, bullar som bara han kan baka dem. Förunderligt goda. På Kafé 44 ville alla göra sitt bästa, om inte annat så för Tompas och Bengtssons skull. Bengtsson som egentligen hette Johansson. Som sagt, förunderligt. Resonemanget kunde gå att "klart att man kan lira dödsmetall i gasmask, allt för 44:an liksom" och sedan sluta i andnöd och sprutande svett. Men det är klart, publiken fick sitt. Genom åren hann det bli ett antal upplevelser där: Merciless, Entombed, Terra Firma och Strebers, för att nämna några. Aldrig något tjafs, aldrig några bråk, bara en skön stämning. Åtminstone är det så jag minns det.
Från Tjärhovsgatan vek jag in på Nytorgsgatan och var snart framme vid Katarina Kyrkogård. Hela kyrkogården var draperad i ljuslyktor och jag var långt ifrån ensam där. Lördagsflanörerna och turisterna trängdes bland gravstenarna. I vanliga fall brukar jag gå till Cornelis grav och säga hej och tjenare, men idag hoppade jag över det. För mycket folk helt enkelt. Jag gick raka vägen förbi kyrkan och uppför Katarina Kyrkbacke med de pittoreska avlöparna Högbergsgatan och Roddargatan, båda inbegripna i kvarteret Häcklefjäll. Som att vandra bland bebodda ruiner tycks det mig alltid. Lugnt och stilla, inte ens trafikbruset når dit.
Sedan Mosebacke Torg. Ett tiotal personer på väg någonstans, två alldeles för lättklädda rökare i kylan utanför den nästan perverst mysiga kvarterskrogen Mosebacke. Södra Teatern vackert upplyst i höstmörkret, som en lockande och varm oas. Utsikten är enorm, man känner sig nästan yr av alla intryck från staden nedanför fötterna. Om jag fick välja en plats att åldras på skulle det vara där, inte nu kanske, men om tjugo år eller så.
Jag tänder en konjaksdoppad cigarill (en relativt ny ovana) och påbörjar mitt återtåg. Luften känns klar här uppe och det är med lätta steg jag vandrar ner för berget. På Folkungagatan 156 får jag syn på något jag har missat tidigare. Någon har byggt ett slags etagelägenhet med enorma fönster i vad som nästan ser ut att vara ett före detta trapphus. Insynen är mycket god från alla vinklar man kan tänka sig och jag kan inte begripa hur någon kan vilja bo så. Eller rättare sagt, jag kan förstå att man vill bo så, men insynen kunde man definitivt vara utan.
Det har varit en uppiggande och stärkande promenad och jag känner mig glad i själen när jag kryper ner under täcket för en middagslur. John Blund infinner sig utan knussel och skyfflar åtskilliga kubikmeter sand i mina ögon. Han är mycket välkommen.
Fridens... bokstavligt talat.
Att få fortsätta drömma
Mina drömmar utspelar sig ofta på magnifika platser. Vackra städer, förtjusande bostadsområden eller ute på märkliga hav. Känslan som infinner sig efter uppvaknandet är att man vill vara kvar, bosätta sig där för alltid. Lyckligtvis så bleknar den impulsen i takt med att drömmarna lämnar hårbotten. Det lustiga med dessa mentala landskap är att de nästan alltid har en inbyggd brist, en glitch som gör det mer komplicerat att befinna sig där än det borde vara. Det kan vara tunnlar som fungerar som maskhål där du plötsligt kastas mellan tid och rum, det kan vara backiga gator som aldrig tar slut eller hopvuxna hav och sjöar som piskar saltvatten i ens ansikte medan man krampaktigt försöker hålla sig fast i relingen. Det sistnämnda en relativt övertydlig referens till min yrkesbana misstänker jag.
Det är ofta sorgliga scenarion som utspelar sig. Särskilt en gång då jag hittat min drömlägenhet, men förlorade den på grund av en teknikalitet i kontraktet som tillät hyresvärden att höja hyran avsevärt. Det tragiska var att jag fick behålla lägenheten ett tag innan flytten, bara för att gå runt där och vara ledsen. Sedan bar det iväg till en skitig lägenhet i en satellitförort, inte helt olik den lya som jag och Z delade i Göteborg under ett par år i början av 2000-talet. Jag grät när jag vaknade. Det är min typ av mardröm. Jag är inte rädd för spöken och monster längre, men jag är livrädd för att inte ha det så bra som möjligt. Konstigt.
En annan typ av mardröm som förekommer på regelbunden basis är att befinna sig på ett resmål, ofta är det en variant av New York, och att inte lyckas lämna hotellet. Man anländer, checkar in full av förväntan och plötsligt meddelar någon att det är dags att åka hem. Skrämmande upplevelse.
Oavsett hur tragiskt eller tragikomiskt, underbart eller fascinerande temat för drömmen är så har de alla en sak gemensamt: jag längtar tillbaka. Det är där jag hämtar inspiration, inte bara i form av vila, utan i dess måttlösa gränslöshet. Allt är logiskt och fullkomligt ologiskt på samma gång. Precis så bör man förhålla sig till det verkliga livet och sin egen kreativitet. Det kan inte bara gå ut på förnuft, det måste finnas känsla. På det viset är mina drömmar ganska konkreta. De bubblar liksom över av känslor och intryck.
Min far drömmar ofta om sedan länge avlidna släktingar och vänner. Det gör aldrig jag. Jag skulle gärna göra det, men det är väl knappast något man kan påverka. Ibland dyker det upp döingar dock. Senast var det Cornelis Vreeswijk. Han jobbade på en liten kvartersbutik, en ICA Nära om jag inte minns fel, och jag gick in där för att köpa folköl (vilket inte är min favoritdryck). Vi nickade igenkännande åt varandra och han undrade vad jag gjorde där. Han var iklädd ett brunt skinnförkläde, såg ut som en grosshandlare ur en gammal pilsnerfilm faktiskt. Det förvånade mig inte att han kände igen mig, vi var tydligen ganska bundis, eller hade varit åtminstone. Han satt där i kassan och blippade varor som en vanlig man och jag kände mig tvungen att fråga vad han gjorde där, han som var död och allt. Svaret var lika oväntat som glasklart: "Man måste ju leva också". Klart som fan att man måste, strunt i detaljer som att man har varit död i ganska exakt tjugofyra år, det är bara statistik. Det var kul att träffa Mäster C, min barndoms soundtrack och min ständige, musikaliske följeslagare.
Visste ni förresten att Swedenborg tillskrev drömmar enorm betydelse? När han tog sin middagslur brukade han hänga upp en skylt med texten "Geniet arbetar" på dörren. Men så skrev han ju Drömboken också. Drömmar spelar en stor roll i andra litterära verk också, inte bara i en Midsommarnattsdröm. Min absoluta favorit bland drömscenarion är Raskolnikovs feberhallucinationer i Brott och straff, det är stor litteratur.
Med det sagt om drömmar så ska jag tillägga att drömtydning och -analys bara är båg. Hjärnan gör som den vill, den sorterar på fri hand och efter eget tycke och det har inte ett skit med dylika pseudovetenskaper att göra. Den typen av trams sorteras in under samma kategori som religion, astrologi och annat humbug. Jag avslutar med att citera Sundströms låt Teddybjörnen och hoppas att få drömma i natt igen:
"I natt jag drömde om en björn som bligade mot mig
Skjut mig då för fan och ta hem pälsen till din tjej
Han dreglade av blod och spott och pälsen den var full av skott
Det var för sent när jag förstått, det var min egen teddybjörn jag flått"
Cheers!
Just nu
L ska gifta sig med S, det gläder mig. Vi träffas inte så ofta längre, men jag räknar dem till mina närmaste vänner ändå. De har ett skimmer av godhet över sig som bara inte kan bortses ifrån och jag önskar dem all lycka (bara det att de skjutsade mig till akuten med min brutna handled när jag oförhappandes ringde på, packad som ett as klockan fyra på morgonen, storartat!). Passande nog så kommer "svensexan" att innehålla öl, mat och dödsmetall, kan det bli mer logiskt? Gorgoroth och Vader, öl som gamla munkar har bryggt och mat som en tokig jazziranier har tillagat. Jag kommer inte att närvara. Mitt jobb förhindrar mig i vanlig ordning. Inget ont i det egentligen, det ger mat på bordet och allt det, fast nog hade det varit kul att vara där.
Mina tankar far oavbrutet till två personer som ständigt imponerar på mig. Den ena är RP, med sin fantastiska förmåga att få mig att le alldeles oavsett hur jävligt livet ter sig för tillfället. Det lustiga är att hon lyckas med det trots att hon själv befinner sig en smula under isen, det är stort. Hon ger en gladeligen energi som hon antagligen inte har råd att skänka bort. Det förtjänar min respekt och beundran. Den andra personen är fröken C. Hon är stark men tror att hon är svag. Hon är smart men tror sig dum. Hon är den mest ömmande och generösa människa man kan tänka sig, men vägrar att tro det. Mitt hjärta blöder alltid för henne och om någon förtjänar harmoni och lycka så är det hon. Hoppas att hon får det.
Prinsessan går från klarhet till klarhet, hon har koll på blöjan nu, rycker sig i den och säger "kss" eller "baaajs". Underbart, som om inte lukten gav viss vägledning i och för sig, men nu behöver man inte kolla längre, man får det berättat för sig. Glass har hon upptäckt också och precis som man kan vänta sig så är det en mycket populär företeelse i hennes värld. Hon kallar den "iis", kanske har hon en naturlig fallenhet för danska? Det är en ynnest att få se henne växa upp, bara hänga med liksom. Vi var och köpte en liten mjukiskatt härom dagen, en sådan som jamar när man trycker på den. När vi skulle betala räckte hon fram den till kassörskan, sa "kaaatt" och när hon fick tillbaka den vände hon på klacken med ett osannolikt ärtigt "heejjååå". Jag skrattade så att jag grät, kassörskan också.
Jag läste Keith Richards självbiografi Livet i helgen. Jisses vad bra den var. Jag hade föreställt mig något slags orgie i sprit och droger, av vilka det går tretton på dussinet, men detta var något helt annat. Visst fanns det många kuriösa knarkarhistorier, men framför allt var det en enorm kärleksförklaring till musik i allmänhet och blues i synnerhet. The Keef förefaller synnerligen väl bevandrad i musikhistorien och har spelat med de allra största genom åren: Muddy Waters, Chuck Berry, Scotty Moore och Bob Dylan inkluderade. Lustigt nog så verkar hans minnen glasklara trots alla år av missbruk, och de gånger han svävar på målet så låter han helt enkelt någon med bättre koll ta över berättandet för en stund. Det ger dynamik. Läs den!
En tragisk konsekvens av att ha läst ut både Livet och Baychimo - Arctic Ghost Ship är att jag är helt renons på olästa böcker. Får se till att hitta några lediga timmar och ge mig ut på jakt på Folkungagatan antar jag. Annars är jag såld...
Lev väl...
Keith Richards - The X-pensive Wino
Nu lutar det åt höger igen
Mötte en skön snubbe på Stockholms Central för någon vecka sedan. Av någon anledning kan jag inte riktigt släppa honom. Han var ganska packad och hade en gitarr under armen. Han slog sig ner vid bordet bredvid mitt och mina kollegors och berättade att han precis hade varit och köpt sin drömgitarr på rea. "Bara tie papp, hahaha". Det var en Gibson, någon Zakk Wylde-modell med grovt tillyxad kropp och svarta ringar på. "Känn på den, så jävla nice!". Han var så in i helvete själanöjd med sitt köp och hans glädje var av en sådan smittsam art att jag förblev på gott humör resten av kvällen. Bara en liten stund innan han dök upp så hade jag dessutom fått en snabbintroduktion till de bästa jazzklubbarna i stan av en äldre herre, även han duktigt levnadsglad, om jag får uttrycka det så? Sådana människor borde tappas på flaska och säljas som antidepressiver.
Det är på tok för tidigt på morgonen för att skriva känner jag, inte ens aggressionerna har vaknat. Drömmarna hänger kvar i hårtopparna. I dem står jag på huvudet mellan en säng och en byrå, har jackan bak och fram och ser ut som en modell. Allt är lögn med andra ord. Nå för satan, vilken medicin är bättre då än en kopp kaffe och lite Sepultura så att man kvicknar till? Ja, inte vet jag. En... två... tre... fyr... ROOTS BLOODY ROOTS! Ungefär så. Kom ihåg att headbanga åt höger...
Ha en bra dag nu...
Nätter med Shane
En tanke om att framhärda i en rökfri tillvaro över helgen föll pladask för en stund sedan. Jag hade laddat upp med snus och en idé om att ge mitt beroende en holmgång. Det har förvisso bara blivit en cigarett, men det kommer att bli fler. Jag har ingen lust att sluta, inte förrän jag fyller fyrtio i alla fall. Å andra sidan har jag ingen lust att vare sig få lungcancer eller hjärtproblem heller. Min morfar dog av det ena, min far opererades för det andra. Märkligt nog så är jag inte det minsta rädd för cancer, jag vet att jag borde vara det, men nej. Hjärtat däremot, fy satan, det är en annan historia. Det borde vara tvärtom. En barndomskamrat förlorade ett öga till cancern för inte så länge sedan, en god vän förlorade livet till den för fem år sedan, liksom min styvfar för sju år sedan. Och så morfar då förstås, som jag aldrig hade nöjet att träffa, han dog sexton år innan jag såg dagens ljus. I år skulle han ha fyllt 109 år för övrigt, fast det hade nog inte ens yoghurt och müsli lyckats ordna. Det är väl så psyket är beskaffat kanske, att man fruktar minst det som drabbar andra? Som om deras olycka renderar i en frisedel för en själv. Det kan vara klokt att ifrågasätta logiken i en sådan tanke, men vem har egentligen lust att oroa sig? Det löser sig säkert, det gör det ju alltid.
Snart ska jag gå och lägga mig till tonerna av And The Band Played Waltzing Matilda. Ett värdigt avslut på en förvirrande och märkvärdigt olustig natt. Cheers!
Dirty Old Town
Så kom äntligen Tranströmers tur
För att förstå hur en så stor författare kan tvingas att vänta så länge på detta pris så måste man dra sig till minnes senast en svensk (eller två för att vara exakt) tilldelades Nobelpriset i litteratur, 1974. När Harry Martinson och Eyvind Johnson det året delade på priset höjdes inte bara kritiska, utan också mycket elaka röster. I vissa fall naturligtvis befogade eftersom båda pristagarna satt som ledamöter i Svenska Akademien, det såg helt enkelt inte bra ut. Eyvind Johnson dog två år senare, men verkar ha tagit kritiken med relativ ro. Harry Martinson å andra sidan blev ett vrak och begick slutligen harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset. Efter detta ansåg nog många att dörren för alltid skulle vara stängd för en inhemsk pristagare. Ända fram till idag.
Mitt eget förhållande till Tranströmer tog inte fart förrän jag passerat de tjugo. Jag fick ett exemplar av Det vilda torget i mina händer och det var ögonblicklig förälskelse. Dikten "Carillon" håller jag som en av 1900-talets absolut bästa och tätaste dikter. Där återfinns rader som "Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter översvämmas jag" och "Det hörs konstiga ljud här, källaren släpar sig uppför trapporna". Jag tror inte att jag ljuger om jag påstår att jag har läst den hundratals gånger, gåshuden infinner sig vid varje tillfälle. Om man sedan fortsätter sin Tranströmerska vandring via Östersjöar och Sorgegondolen så inser man snart att detta är poesi när den är som allra störst. Livsförändrande. Det kanske låter storvulet och pompöst, men så är det likväl. När jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap 2001 så var föremålet för mina analyser Bruno K. Öijers numera klassiska trilogi (Medan giftet verkar, Det förlorade ordet och Dimman av allt). I den komparativa analysen valde jag Tranströmer som mall. Det tog inte lång stund innan det blev uppenbart hur mycket Öijer har inspirerats av denne mästare och det tog heller inte särskilt lång tid att konstatera att detta inte bara gällde Öijer, utan hart när samtliga poeter verksamma i vårt avlånga land. Så enorm är hans diktarkonst. Den kryper in under skinnet och lever om tills den har blivit en del av ens eget väsen.
Den ende som inte tycks unna Tranströmer denna framgång är Jan Guillou. Jag kan inte med ord beskriva min avsky inför detta. Vem är han att uttala sig om det? Det gör mig helvetiskt irriterad att han gång efter annan kan häva ur sig idiotiska och icke sakkunniga åsikter och komma undan med det. han borde åthutas och frysas ut per omgående. Därför föreslår jag nu en aktion mot denne kretin. Jag lovar att jag så fort jag får chansen ska förnedra och förolämpa honom och jag vill att alla som läser detta ska göra samma sak i den händelse ni stöter på honom. Klappa honom på huvudet och säg "Hej på dig lilla vän, vad heter du då?" eller envisas med att kalla honom "Fröken Milou", det skulle ta så hårt på hans enorma ego och machismo att han skulle kollapsa ganska omgående. Eller varför inte bara morra åt honom, skälla som hund och nosa på honom, jag garanterar att han skulle bli livrädd och lägga benen på ryggen. Ryck honom i kinderna och säg "Vad stooor du har blivit, och så pöööt sen då, halledudane!". Lova mig det, ni har mitt ord på att jag kommer att göra detsamma. Låt oss förenas för att putta honom mot galenskapens rand och för alltid bli kvitt fanskapet.
Men nu är inte tid att vara bitter, nu ska det firas! GRATTIS TOMAS TRANSTRÖMER!!!
Tomas Tranströmer
Asinus asinum fricat
Stor dag på jobbet idag tydligen, alla möjliga kända ansikten stryker omkring. Tony Irving, Frank Andersson och Johnny Logan, säkert fler ändå. Det är gott så, folk verkar trivas fint och dricker och äter gott i vanlig ordning. Själv sitter jag fast i helt andra tankar. De rör sig som irrbloss genom en skog där träden heter romanprojekt, halvfärdiga låtar och Jack the Ripper. Det är väl som sig bör, allt jag rör vid förblir halvfärdigt och förhåller sig till min egen person som en borttappad strumpa till den kosmiska torktumlaren. Nåväl.
Var ute och snurrade i parken med Prinsessan och hennes farfar härom dagen. Hon var liten sliten och trött lilla gumman. Tillbaka på dagis efter vattkoppor, som i Skåne för övrigt kallas "vattenkoppor", till och med av sköterskor och läkare, suck. Obildning och ignorans förföljer mig vart jag än går. Hursomhelst så var Prinsessan som sagt lite låg och febrig under vårt lilla äventyr. När vi råkade på en katt försvann dock allt vad sjukdom heter och jag tror aldrig att jag har sett henne så glad och fascinerad. Hon gick fram till kissen, skrattade som en besatt och när katten la sig på rygg framför henne så gjorde hon samma sak. Det var hur kul som helst att betrakta. Hon försökte peta den i nosen med sina söta små fingrar och när katten efter denna något bryska behandling flydde in i buskarna så följde Prinsessan efter en bit, framåtböjd och hojtandes "kaaaaatt", och gjorde ett mycket märkligt "ksss ksss"-ljud medan hon spanade febrilt efter den. När den slutligen hade drivits på flykt av den evigt roade lilla tjejen så fortsatte vi strosande mot ankdammen. Plötsligt kastade sig Prinsessan till marken och kröp in under ett ormbunksliknande bladverk och började mässa det magiska mantrat: "Kaaaaatt! Kaaaaatt!". Säga vad man vill, men smart är hon. Sötaste.
Vad gör man annars när hösten är i antågande? Tja, man kan ju alltid spela WordFeud om man är lagd åt det hållet. En annan sysselsättning man kan ägna sig åt är att sakna sina vänner i Göteborg med omnejd och fundera på om det inte är dags att klippa sig och skaffa ett jobb trots allt? Snobben i hippiekostymen kanske borde kamma sig åtminstone? Äh, skit samma förresten. Det är som det är. Ska i alla fall försöka hälsa på min käre bror nästa helg, han påstår sig ha 85 flaskor rödtjut på lager, men jag när förhoppningar om att decimera det antalet avsevärt. En nymf i det gröna och vin i gröna glas kanske? Vilket osökt för mig in på vilken oerhört insiktsfull bok CajsaStina Åkerström har skrivit i Du och jag, farsan om sin relation till sin far, Fred. Lika tragisk som vacker. Läs den.
Nu ska fingrarna få vila. Fridens!
Veckans boktips
