I natt jag drömde
I natt träffade jag en av mina stora idoler, Ray Manzarek, organist i The Doors. Det var bara en dröm förstås, men det är för mig lite som jag föreställer mig att det är för en katolik att träffa han med de lustiga hattarna och blingblinget. Jag tänker inte berätta någon längre historia om vad drömmen gick ut på, det räcker med att konstatera att vi träffades och att jag fick hans autograf i svart tusch på min svarta väska. Den syntes bara om man tittade på den i ett visst ljus. Mina vänner fick däremot snirkligt vackra namnteckningar på sina urtjusiga, beiga Doors-tröjor, tish tish.
Hursomhelst. Ray Manzarek är en musikalisk gigant, det tror jag att de flesta musikintresserade är överens om. Han dekorerade den grund som John Densmore målade med sina trummor, accentuerade den poesi som Jim Morrison vrålade fram och förstärkte de toner som Robbie Krieger tvingade fram ur sin gitarr. Manzarek var själva bärkraften i bandet, både organist och basist på en och samma gång. Morrison var snyggare och mer rock 'n roll, men Manzarek var den store virtuosen.
För tio år sedan var det tänkt att The Doors skulle spela på Scandinavium i Göteborg med Ian Astbury från The Cult på sång, men av det blev tyvärr ingenting. I dagsläget känns det som om det var sista chansen att få se dem. Jag menar, det hade ju varit kul att se dem med Morrison också förstås, men han dog ju som bekant ett antal år innan min födsel. Utan Morrison hade man kunnat koncentrera sig mer på musiken, inget ont om Astbury, tvärtom, men jag betvivlar att ens han är villig imitera den forne frontfiguren.
Om man dessutom har haft en sådan tur som jag har haft, att man har fått se så många legendariska band trots att man egentligen är för ung, gör det än mer surt. Har man sett Black Sabbath, Stones, Dylan, Kiss, Mötley Crüe, Deep Purple, Nirvana och Lou Reed så vill man inte låta det räcka, man vill förtvivlat gärna se resten också. I mitt fall The Doors, The Who och Led Zeppelin, att Jim Morrison eller Keith Moon inte längre är med spelar mindre roll. På tal om det så måste jag nog ta och läsa When Giants Walked the Earth av Mick Wall som handlar just om Zeppelin, bara en parentes.
Detta inlägg blir inte längre än så här, bara en kort hyllning till Manzarek i synnerhet och klassisk rock i allmänhet.
Fridens...
Ray Manzarek då & nu
Hursomhelst. Ray Manzarek är en musikalisk gigant, det tror jag att de flesta musikintresserade är överens om. Han dekorerade den grund som John Densmore målade med sina trummor, accentuerade den poesi som Jim Morrison vrålade fram och förstärkte de toner som Robbie Krieger tvingade fram ur sin gitarr. Manzarek var själva bärkraften i bandet, både organist och basist på en och samma gång. Morrison var snyggare och mer rock 'n roll, men Manzarek var den store virtuosen.
För tio år sedan var det tänkt att The Doors skulle spela på Scandinavium i Göteborg med Ian Astbury från The Cult på sång, men av det blev tyvärr ingenting. I dagsläget känns det som om det var sista chansen att få se dem. Jag menar, det hade ju varit kul att se dem med Morrison också förstås, men han dog ju som bekant ett antal år innan min födsel. Utan Morrison hade man kunnat koncentrera sig mer på musiken, inget ont om Astbury, tvärtom, men jag betvivlar att ens han är villig imitera den forne frontfiguren.
Om man dessutom har haft en sådan tur som jag har haft, att man har fått se så många legendariska band trots att man egentligen är för ung, gör det än mer surt. Har man sett Black Sabbath, Stones, Dylan, Kiss, Mötley Crüe, Deep Purple, Nirvana och Lou Reed så vill man inte låta det räcka, man vill förtvivlat gärna se resten också. I mitt fall The Doors, The Who och Led Zeppelin, att Jim Morrison eller Keith Moon inte längre är med spelar mindre roll. På tal om det så måste jag nog ta och läsa When Giants Walked the Earth av Mick Wall som handlar just om Zeppelin, bara en parentes.
Detta inlägg blir inte längre än så här, bara en kort hyllning till Manzarek i synnerhet och klassisk rock i allmänhet.
Fridens...
Ray Manzarek då & nu
Morgonfunderingar
Man säger ofta att människan genrellt sett har en fantastisk förmåga att anpassa sig till de levnadsvillkor som för tillfället gäller. Alldeles oavsett på vilket vis det förhåller sig så tycks vi kunna acceptera det och assimilera oss någorlunda. Det är vad man säger i alla fall. I de fall vi vägrar att anpassa oss så omformar vi helt enkelt våra omgivningar till dess att de passar in i vår bild av hur det ska vara. Lite "Om-jag-ska-bo-i-djungeln-ska-jag-fan-i-mig-ha-havsutsikt-i-alla-fall"-mentalitet med andra ord. Ni vet hur det kan vara, hur underbart det är att vara "nära naturen" när man tar stadsjeepen till golfbanan med fyra polare. Likväl är det väldigt få av oss som trivs särskilt bra när vi verkligen befinner oss mitt i spenaten, de som redan bor där naturligtvis undantagna.
Faktum är att vår anpassningsförmåga är oerhört begränsad på det fysiologiska planet, vi är alla ganska klena primater. I takt med att våra hjärnor har vuxit (de flestas i alla fall) så har vi intellektualiserat (evolverat) bort tidigare livsnödvändiga attribut som päls, muskelmassa och jaktinstinkt. Allt sådant sker av en slump. Om vi inte hade lyckats tämja elden och tillaga kött så hade vi fortfarande varit kvar på mental Cro Magnon-nivå. Tänk på det, vegetarianer och veganer, innan ni går ut i trädgården och letar löv eller vad det nu är ni stoppar i er.
Där vi tidigare kämpade till oss en plats i tillvaron med hjälp av muskler, envishet och dumhet förlitar vi oss nu på maskiner och datorer att göra jobbet åt oss. Och gissa vad: det funkar! Vi upphör aldrig att förvånas över vår egen snillrikhet när det gäller att uppfinna och exploatera och det är det som gör oss så unika och dominanta. Det är också det som antagligen kommer att förgöra oss, men det är en annan historia. Vi kommer att bli den första art som går under på grund av vår vilja att ha det så bekvämt som möjligt. Det är stort, något att vara stolt över faktiskt.
När det gäller att anpassa oss till varandras kulturer så har vi, ironiskt nog, betydligt större problem. Man hade ju kunnat tro att intellektuella och kulturella skillnader skulle kunna lösas med hjälp av intelligens, men icke. Hur smarta vi än är och blir så kommer vi aldrig att kunna lösa detta problem. Anledningen till detta är... trumvirvel... Religionen! Ta daa! Ständigt detta skojfriska fenomen som har delat oss i tusentals år och har för avsikt att göra det i tusentals till. Dräparen av fria tankar, slaktaren av allt vackert, halleluja! Den sträcker sig från frustrerade analfabeter i Irak till demonstrerande Jesusvänner i Göteborg, den gör ingen skillnad på folk och fä, den vill förtrycka alla.
Det fina är att samtliga religioner bygger på en och samma anti-intellektuella grund, vilket gör det stört omöjligt att utradera dem medelst intelligens, smart va? Nej, inte särskilt. Religionen är faktiskt enormt sårbar, det enda som behövs är bildning och upplysning. Jag vet att jag är tjatig, men så enkelt är det. I de länder där analfabetismen blomstrar, blomstrar även religionen. Det enda egentliga undantaget är USA, där handlar det mer om att ursäkta hänsynslös exploatering och kapitalism med troende. Man har anammat en kompensationsfundamentalism som är ganska skrämmande.
Sålunda blir det ingen "arabisk vår", det blir bara en skärpning av islams grepp om befolkningen och ytterligare en vägg mot förnuft och logik. Det krävs så mycket mer än att en diktator störtas för att komma någon vart. I många fall är denne diktator dessutom det enda som hindrar religionen från att ta överhanden helt och hållet och när den spärren är borta, ja då tillåts den att formligen genomströmma hela länder med sitt vidriga budskap.
Med förhoppning om att ha förgyllt er söndagmorgon...
Fridens!
Faktum är att vår anpassningsförmåga är oerhört begränsad på det fysiologiska planet, vi är alla ganska klena primater. I takt med att våra hjärnor har vuxit (de flestas i alla fall) så har vi intellektualiserat (evolverat) bort tidigare livsnödvändiga attribut som päls, muskelmassa och jaktinstinkt. Allt sådant sker av en slump. Om vi inte hade lyckats tämja elden och tillaga kött så hade vi fortfarande varit kvar på mental Cro Magnon-nivå. Tänk på det, vegetarianer och veganer, innan ni går ut i trädgården och letar löv eller vad det nu är ni stoppar i er.
Där vi tidigare kämpade till oss en plats i tillvaron med hjälp av muskler, envishet och dumhet förlitar vi oss nu på maskiner och datorer att göra jobbet åt oss. Och gissa vad: det funkar! Vi upphör aldrig att förvånas över vår egen snillrikhet när det gäller att uppfinna och exploatera och det är det som gör oss så unika och dominanta. Det är också det som antagligen kommer att förgöra oss, men det är en annan historia. Vi kommer att bli den första art som går under på grund av vår vilja att ha det så bekvämt som möjligt. Det är stort, något att vara stolt över faktiskt.
När det gäller att anpassa oss till varandras kulturer så har vi, ironiskt nog, betydligt större problem. Man hade ju kunnat tro att intellektuella och kulturella skillnader skulle kunna lösas med hjälp av intelligens, men icke. Hur smarta vi än är och blir så kommer vi aldrig att kunna lösa detta problem. Anledningen till detta är... trumvirvel... Religionen! Ta daa! Ständigt detta skojfriska fenomen som har delat oss i tusentals år och har för avsikt att göra det i tusentals till. Dräparen av fria tankar, slaktaren av allt vackert, halleluja! Den sträcker sig från frustrerade analfabeter i Irak till demonstrerande Jesusvänner i Göteborg, den gör ingen skillnad på folk och fä, den vill förtrycka alla.
Det fina är att samtliga religioner bygger på en och samma anti-intellektuella grund, vilket gör det stört omöjligt att utradera dem medelst intelligens, smart va? Nej, inte särskilt. Religionen är faktiskt enormt sårbar, det enda som behövs är bildning och upplysning. Jag vet att jag är tjatig, men så enkelt är det. I de länder där analfabetismen blomstrar, blomstrar även religionen. Det enda egentliga undantaget är USA, där handlar det mer om att ursäkta hänsynslös exploatering och kapitalism med troende. Man har anammat en kompensationsfundamentalism som är ganska skrämmande.
Sålunda blir det ingen "arabisk vår", det blir bara en skärpning av islams grepp om befolkningen och ytterligare en vägg mot förnuft och logik. Det krävs så mycket mer än att en diktator störtas för att komma någon vart. I många fall är denne diktator dessutom det enda som hindrar religionen från att ta överhanden helt och hållet och när den spärren är borta, ja då tillåts den att formligen genomströmma hela länder med sitt vidriga budskap.
Med förhoppning om att ha förgyllt er söndagmorgon...
Fridens!
Errol och jag
På senare tid har antalet memoarer/biografier och faktaböcker vida överstigit antalet romaner jag har läst. Jag vet inte om jag är särskild nöjd med detta, men det får vara hur det vill med den saken. Rätt vad det är så är förhållandet det omvända igen, inget att bekymra sig över således. Dessutom så är ju titlarna och personerna bakom dessa biografier så mycket mer spännande än sina fiktiva kollegor. Min puls höjs avsevärt mycket mer när jag håller i Errol Flynns My Wicked, Wicked Ways än när jag håller i Lars Keplers Eldvittnet. Så är det bara.
Sedan bör det ju nämnas att vissa självbiografier är pretentiösa sömnpiller utan dess like. Ta till exempel Jan Myrdals osannolikt tråkiga Tolv på det trettonde eller Alexander Solsjenitsyns En kalv med eken stångades, två briljanta exempel på författare som vältrar sig i sin egen skit utan att ens känna lukten av den. Solsjenitsyn kan väl ursäktas med att han trots denna lilla fadäs är en av 1900-talets allra största och viktigaste författare. För Martyrdal godkännes inga ursäkter, tokstollen tycker ju fortfarande att ordförande Mao förde en lysande politik och borde således inlemmas i samma fack som de historierevisionister som förnekar förintelsen/verkligheten.
I Errol Flynns fall så håller titeln sannerligen vad den lovar. Han var utan tvivel Wicked. Mycket av det han skriver kan säkerligen avfärdas som rena fabrikationer, men om ens en bråkdel av det är sant så är det den genom tiderna mest uppseendeväckande självbiografi som har skrivits. Han skrev den när han redan visste att han var döende i skrumplever och hjärtsvikt och bekymrade sig knappast om att vara varken politiskt korrekt eller helt sanningsenlig. Han skrev myten om sig själv, en gång för alla. En sammanfattning av legenden Errol Flynn snarare än av personen. Den säljer bra än idag.
Ibland kan en självbiografi vara nästan omåttligt självupptagen. Det kan låta underligt och snudd på paradoxalt, men faktum är att de bästa och mest läsvärda böckerna i genren tenderar att distansera sig en smula från subjektet och berätta levnadshistorien med ett ganska stort mått av humor. Bra exempel på detta är A Drink With Shane MacGowan av Shane MacGowan och Victoria Mary Clarke och White Line Fever av Lemmy. Som mindre lyckade exempel kan nämnas Scar Tissue av Anthony Kiedis, Slash av (just det) Slash och Livet av Keith Richards. De är alla läsvärda i viss mån, men de saknar mycket av den nödvändiga självdistans som behövs för att göra det riktigt underhållande. Detsamma skulle kunna sägas om Bob Dylans Memoarer, men eftersom Dylan har en språklig briljans som inte kan jämföras med någon av de andras så kommer han undan med hedern i behåll.
Ett annat recept för misslyckande är också att skriva sina memoarer på tok för tidigt i livet och/eller karriären. Jag tänker då närmast på Magic Boy av Peter Forsberg eller Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson. Det blir bara konstigt och rumphugget. Vad gäller sportbiografier så tillhör de generellt inte mina favoriter, även om både Börje Salmings och Wayne Gretzkys alster beredde mig stort nöje i min gröna ungdom, hockeyfantast som jag är och var.
På inköpslistan står i skrivande stund Tommyland av Tommy Lee, Tattoos & Tequila av Vince Neil och No Regrets av Ace Frehley. Om ni vill glädja mig genom en present eller två så har ni finfina uppslag där. Tack på förhand!
Till min stora lycka fick jag härom veckan tag på Rake At the Gates of Hell - Shane MacGowan In Context av Robert Mamrak till ett bra pris. Det kittlar skönt i den irländska delen av mitt tarmsystem.
Så vad skulle min egen självbiografi bära för titel? Ja, säg det. När jag var 18-19 år så gick den under arbetsnamnet En Yatzy medan kaffet kokar, men jag vet inte om det är aktuellt längre. Upprinnelsen till titeln var nämligen att jag och min dåvarande sambo alltid spelade just Yatzy medan kaffebryggaren stilla puttrade i bakgrunden. Hon vann säkert nio gånger av tio. Under min studietid i Göteborg bytte den namn till Mitt liv på sofflocket, mest för att jag alltid låg och läste och inte såg någon särskilt arbetsam framtid framför mig. Fel av mig förstås.
Idag har jag egentligen varken uppslag eller ambitioner till att någonsin nedteckna mitt levnadsöde. Möjligen någon slags släktkrönika så att Prinsessan vet varifrån hon kommer och vilka knasiga människor hon härstammar ifrån på sin fars sida. Det kan bli intressant läsning, minst sagt.
Nåja, vi får väl se hur det utvecklar sig. Nu är gryningen här. Ny dag, nya hinder och allt detta.
Fridens...
"Wicked" Errol Flynn
Reinfeldt rusar, tiden går
Idag sprang jag på Fredrik Reinfeldt på jobbet, eller rättare sagt, hans SÄPO-vakter sprang på mig. De var artiga nog och ursäktade sig för den halvt om halvt inträffade kollisionen. Jag hade hoppats att Frippe själv skulle säga några ord så att vi kunde inleda ett samtal om lite heta ämnen, men han hade ack så bråttom och försvann innan jag hade hunnit hojta "A-kassa" ens. Hans ex-fru var också med tydligen, men henne såg jag inte till. Det är roligt det där med Reinfeldts regering, den är ju så fasligt dynamisk. Folk försvinner, nya rycker in, en skandal här och en "uppsägning" där. Den senaste i raden blev som bekant Sofia Arkelsten, oklart varför, men hon visade väl inte precis prov på någon högre bildning när hon påstod att Moderaterna historisk sett hade kämpat för såväl kvinnlig som allmän rösträtt. Sanningen var, som så ofta förr, den omvända. Dessutom gör otaliga rykten gällande att Arkelsten har en pågående och långvarig affär med självaste statsministern och då blir det förstås ohållbart att fortsätta arbeta i partiets frontlinje, det blir tveklöst en fråga om jäv. Därför blev jag inte förvånad över att hon klev åt sidan, frågan är bara när sanningen uppdagas, för att ryktena talar sant är jag helt övertygad om. Med det sagt så vill jag infoga en pytteliten passus: jag bryr mig inte ett skvatt om eventuella affärer, det är bara lustigt hur många ministrar och sekreterare som tycks lämna denna och den förra regeringen.
Sist jag såg Reinfeldt var för övrigt på Lilla Torg i Malmö för halvannat år sedan. Då var även oljeskurken Bildt närvarande och det var något EU-val som skulle haussas. Hm. Jag börjar märka att tonen i det jag skriver kan få mig att framstå som någon typ av vänsterradikal, men så okomplicerat är inte fallet. Min politiska orientering är rasande förvirrad. Samtidigt som jag inser att det vore en önskvärd utopi att allla delade lika på alla rikedomar och allt det där så vill jag högst ogärna dela med mig av mitt Monte Cristo-snus, mina Marlboro eller min Jameson. Så är det bara. Å andra sidan så tänker jag i mesta möjliga mån lära min dotter att dela med sig, men det handlar naturligtvis endast om sunt förnuft och det föregående om preferenser.
I morse drabbades jag av en fruktansvärd längtan efter att min dotter ska växa upp och börja fråga mig en massa saker om musik, film och litteratur. Vilka filmer som är mina favoriter, vilka skivor som har betytt mest och hur det var när den och den författaren fick Nobelpriset. Så jag tillbringade närmare två timmar med att fantisera ihop olika konversationer vi kunde ha i framtiden och jag listade för mitt inre de skivor som kanske inte har betytt mest för mig men som jag ändå har lyssnat mer än, säg, hundra gånger på. När jag hade fnulat på det en bra stund så slog det mig att hon kanske inte alls kommer att vara intresserad. Vem vet? Det kan faktiskt bli så fasligt att hon bara lyssnar på blipblop-musik och läser Vänt i häcken.
Det hade inte gjort något förstås, jag hade älskat henne ändå och så inser jag i samma ögonblick som jag skriver detta att det inte finns något manligare beteende än att lista olika saker. Ända sedan barnsben har jag och alla mina kamrater av manligt kön varit besatta av att spalta upp och lista våra erfarenheter på alla möjliga plan. "Världens bästa hårdrocksband", "Snyggaste tjejerna", "Bästa krigsfilmerna" och liknande kategorier var det förr. Nu är vi medlemmar i Filmtipset.se, Skivsamlingen.se och en hel radda andra, hyperanala, samlingssidor. Ingen av mina tjejkompisar eller flickvänner har någonsin presenterat en enda lista för mig. Nåja, kanske någon av dem har listat vad som är fel på mig, men det är en helt annan historia.
Så utan vidare omsvep kommer här ett urval av några plattor som har gått varma hemma hos mig de senaste 30 åren. Nej, jag bara skojar, det blir ingen satans lista. Jag ska frånhålla mig dylika frosserier och därmed basta. Det sparar jag till sena nätter i goda vänners lag när jag och D sitter och lyssnar på flum mitt i natten eller när jag och NPW inom en snar framtid förhoppningsvis sitter och blir nostalgiska till någon gammal pudelplatta. Då är det dags att djupdyka, men här vill jag gärna hålla mig ovanför ytan. För den oinvigde blir det på tok för trassligt och insnöat.
Hursomhelst.
Fridens...
Sist jag såg Reinfeldt var för övrigt på Lilla Torg i Malmö för halvannat år sedan. Då var även oljeskurken Bildt närvarande och det var något EU-val som skulle haussas. Hm. Jag börjar märka att tonen i det jag skriver kan få mig att framstå som någon typ av vänsterradikal, men så okomplicerat är inte fallet. Min politiska orientering är rasande förvirrad. Samtidigt som jag inser att det vore en önskvärd utopi att allla delade lika på alla rikedomar och allt det där så vill jag högst ogärna dela med mig av mitt Monte Cristo-snus, mina Marlboro eller min Jameson. Så är det bara. Å andra sidan så tänker jag i mesta möjliga mån lära min dotter att dela med sig, men det handlar naturligtvis endast om sunt förnuft och det föregående om preferenser.
I morse drabbades jag av en fruktansvärd längtan efter att min dotter ska växa upp och börja fråga mig en massa saker om musik, film och litteratur. Vilka filmer som är mina favoriter, vilka skivor som har betytt mest och hur det var när den och den författaren fick Nobelpriset. Så jag tillbringade närmare två timmar med att fantisera ihop olika konversationer vi kunde ha i framtiden och jag listade för mitt inre de skivor som kanske inte har betytt mest för mig men som jag ändå har lyssnat mer än, säg, hundra gånger på. När jag hade fnulat på det en bra stund så slog det mig att hon kanske inte alls kommer att vara intresserad. Vem vet? Det kan faktiskt bli så fasligt att hon bara lyssnar på blipblop-musik och läser Vänt i häcken.
Det hade inte gjort något förstås, jag hade älskat henne ändå och så inser jag i samma ögonblick som jag skriver detta att det inte finns något manligare beteende än att lista olika saker. Ända sedan barnsben har jag och alla mina kamrater av manligt kön varit besatta av att spalta upp och lista våra erfarenheter på alla möjliga plan. "Världens bästa hårdrocksband", "Snyggaste tjejerna", "Bästa krigsfilmerna" och liknande kategorier var det förr. Nu är vi medlemmar i Filmtipset.se, Skivsamlingen.se och en hel radda andra, hyperanala, samlingssidor. Ingen av mina tjejkompisar eller flickvänner har någonsin presenterat en enda lista för mig. Nåja, kanske någon av dem har listat vad som är fel på mig, men det är en helt annan historia.
Så utan vidare omsvep kommer här ett urval av några plattor som har gått varma hemma hos mig de senaste 30 åren. Nej, jag bara skojar, det blir ingen satans lista. Jag ska frånhålla mig dylika frosserier och därmed basta. Det sparar jag till sena nätter i goda vänners lag när jag och D sitter och lyssnar på flum mitt i natten eller när jag och NPW inom en snar framtid förhoppningsvis sitter och blir nostalgiska till någon gammal pudelplatta. Då är det dags att djupdyka, men här vill jag gärna hålla mig ovanför ytan. För den oinvigde blir det på tok för trassligt och insnöat.
Hursomhelst.
Fridens...
Kvävningsdöden
Nästa andetag kan bli mitt sista. Så har jag tänkt oavbrutet under det senaste dygnet och stora delar av förra veckan. Jag känner mig tjock i halsen, i svalget och det hela påminner inte så lite om att vara fastlåst i ett strypgrepp, om än ett ganska lindrigt sådant. Senast jag upplevde detta var för fem-sex år sedan och då gick det så långt att jag faktiskt sökte läkare. Han konstaterade att jag inte hade några "motoriska" fel och att jag inte behövde oroa mig för att kvävas. Däremot var mina hals- och nackmuskler duktigt svullna och han ordinerade en betydligt mer ergonomisk arbets- och hemmiljö.
Sedan dess har jag inte känt någonting av det och har knappt ägnat det en tanke förrän i förra veckan. Då slog det till med kraft igen. Jag kände mig ihopsnörd och obekväm, rädd skulle man kunna säga. Jag får gott om luft, jag mår inte dåligt på något annat sätt än att det är otroligt obehagligt. Jag vet precis vad som har hänt. Jag har inkorporerat även denna åkomma i mitt ångestregister tillsammans med rädslan för att hjärtat plötsligt ska sluta slå eller att hjärnan helt oförhappandes ska stänga av. Så nu har vi det lyckliga triumviratet samlat: luft, blod, tanke. Du kan inte vara utan den ena utan att förlora den andra och tredje. Trots det så ser jag det som raka motsatsen till fullbordan, obefogade rädslor av denna typ är illmariga defekter som det tar enormt mycket tid och kraft att tackla sig förbi. Tro mig, jag har gjort det förr.
Det blir väl inte bättre av att man snart fyller halv-sjuttio och inte har åstadkommit ett skit heller. Det enda jag i sanning är stolt över är min älskade dotter, men det har väl inte gått någon förbi vid det här laget?
Utåt skulle ni inte märka det, jag är mitt vanliga lättsamma och fördömande jag och det gör det än knepigare. Flykt har aldrig varit ett alternativ. Det finns viss bot att få mot detta. Alkohol fungerar fint, men man kan ju inte springa runt och vara småpackad på jobbet. TV-spel funkar, men det har jag inget. Smärta funkar, men jag har inte ont någonstans och har ingen större lust att göra mig illa. Umgänge och skratt hjälper, men bara för en kort stund. Cigaretter hjälper, men då får jag ibland för mig att jag har gjort det hela etter värre. Återstår så bara att rida ut det och hoppas på att det lägger sig snart. Just det, ilska och aggression funkar också som tillfällig bot och som av en händelse tänkte jag att tidningen bredvid mig säkerligen skulle kunna bidra till det...
Så jag läste precis i skvallertidningen Aftonbladet att Camilla Läckberg blir "porrpressad" i Let´s Dance. Det låter ju oroväckande obehagligt och detta i ett familjeprogram! Vafalls? Om man ids läsa vidare så inser man snart att det kanske inte var så farligt i alla fall, tack och lov. "Porrpressen" gick ut på att någon domare eller vem det nu var hade rekommenderat henne att uppträda som en "elegant slampa". Återigen firar språket nya triumfer. Det är inte utan att man kaskadspyr en smula.
Har vi blivit så osannolikt jävla dumma att vi accepterar vad som helst på våra löpsedlar nu för tiden? Varför har vi skiftat perspektiv från nyheter till skvaller eller rent nonsens? Rättegången mot en av modern tids värsta massmördare och terrorister pågår för fullt i vårt grannland och Aftonbladet väljer rubriken som påstår att "Snus kan förbjudas av EU" eller något ditåt. Vilket inte ens är sant, debatten handlar inte om snus, den handlar om smakämnen och alldeles oavsett konsekvensen av eventuella förbud så ljuger löpsedeln, punkt och slut.
Vi har en journalistkår som inte minns hur man författar en seriös artikel eller ett gediget reportage. Likt förbannat är de den tredje statsmakten, det tycks inte spela någon som helst roll att de inte har något substantiellt att komma med eller har någon egentlig funktion längre, vi har resignerat inför deras storhet och auktoritet för evinnerlig tid. Det lustiga är hur lätt det skulle kunna vara att ändra på detta osunda förhållande. Sluta läs det de skriver och framför allt: betala inte för det.
Likaså skulle vi kunna skifta regering imorgon om vi bara gav oss den på det, helt utan blodspillan och onödiga konfrontationer dessutom. Det är det som kallas demokrati. Om en halv miljon människor tågar mot Rosenbad och säger åt dem att "nu får det vara nog, sluta upp med ert trams" så har de inget annat val än att lyssna. Skäll ut dem bara. Om inte annat så kan man be att få låna toaletten. Det finns nämligen en lag som stipulerar att alla statliga inrättningar måste bistå med en toalett om nöden så kräver. Kul va? Det skulle bli en rätt lång kö.
Se där, genast lite mer utrymme i halsen, man tackar.
Fridens...
Sedan dess har jag inte känt någonting av det och har knappt ägnat det en tanke förrän i förra veckan. Då slog det till med kraft igen. Jag kände mig ihopsnörd och obekväm, rädd skulle man kunna säga. Jag får gott om luft, jag mår inte dåligt på något annat sätt än att det är otroligt obehagligt. Jag vet precis vad som har hänt. Jag har inkorporerat även denna åkomma i mitt ångestregister tillsammans med rädslan för att hjärtat plötsligt ska sluta slå eller att hjärnan helt oförhappandes ska stänga av. Så nu har vi det lyckliga triumviratet samlat: luft, blod, tanke. Du kan inte vara utan den ena utan att förlora den andra och tredje. Trots det så ser jag det som raka motsatsen till fullbordan, obefogade rädslor av denna typ är illmariga defekter som det tar enormt mycket tid och kraft att tackla sig förbi. Tro mig, jag har gjort det förr.
Det blir väl inte bättre av att man snart fyller halv-sjuttio och inte har åstadkommit ett skit heller. Det enda jag i sanning är stolt över är min älskade dotter, men det har väl inte gått någon förbi vid det här laget?
Utåt skulle ni inte märka det, jag är mitt vanliga lättsamma och fördömande jag och det gör det än knepigare. Flykt har aldrig varit ett alternativ. Det finns viss bot att få mot detta. Alkohol fungerar fint, men man kan ju inte springa runt och vara småpackad på jobbet. TV-spel funkar, men det har jag inget. Smärta funkar, men jag har inte ont någonstans och har ingen större lust att göra mig illa. Umgänge och skratt hjälper, men bara för en kort stund. Cigaretter hjälper, men då får jag ibland för mig att jag har gjort det hela etter värre. Återstår så bara att rida ut det och hoppas på att det lägger sig snart. Just det, ilska och aggression funkar också som tillfällig bot och som av en händelse tänkte jag att tidningen bredvid mig säkerligen skulle kunna bidra till det...
Så jag läste precis i skvallertidningen Aftonbladet att Camilla Läckberg blir "porrpressad" i Let´s Dance. Det låter ju oroväckande obehagligt och detta i ett familjeprogram! Vafalls? Om man ids läsa vidare så inser man snart att det kanske inte var så farligt i alla fall, tack och lov. "Porrpressen" gick ut på att någon domare eller vem det nu var hade rekommenderat henne att uppträda som en "elegant slampa". Återigen firar språket nya triumfer. Det är inte utan att man kaskadspyr en smula.
Har vi blivit så osannolikt jävla dumma att vi accepterar vad som helst på våra löpsedlar nu för tiden? Varför har vi skiftat perspektiv från nyheter till skvaller eller rent nonsens? Rättegången mot en av modern tids värsta massmördare och terrorister pågår för fullt i vårt grannland och Aftonbladet väljer rubriken som påstår att "Snus kan förbjudas av EU" eller något ditåt. Vilket inte ens är sant, debatten handlar inte om snus, den handlar om smakämnen och alldeles oavsett konsekvensen av eventuella förbud så ljuger löpsedeln, punkt och slut.
Vi har en journalistkår som inte minns hur man författar en seriös artikel eller ett gediget reportage. Likt förbannat är de den tredje statsmakten, det tycks inte spela någon som helst roll att de inte har något substantiellt att komma med eller har någon egentlig funktion längre, vi har resignerat inför deras storhet och auktoritet för evinnerlig tid. Det lustiga är hur lätt det skulle kunna vara att ändra på detta osunda förhållande. Sluta läs det de skriver och framför allt: betala inte för det.
Likaså skulle vi kunna skifta regering imorgon om vi bara gav oss den på det, helt utan blodspillan och onödiga konfrontationer dessutom. Det är det som kallas demokrati. Om en halv miljon människor tågar mot Rosenbad och säger åt dem att "nu får det vara nog, sluta upp med ert trams" så har de inget annat val än att lyssna. Skäll ut dem bara. Om inte annat så kan man be att få låna toaletten. Det finns nämligen en lag som stipulerar att alla statliga inrättningar måste bistå med en toalett om nöden så kräver. Kul va? Det skulle bli en rätt lång kö.
Se där, genast lite mer utrymme i halsen, man tackar.
Fridens...
Alltid någon annan
Det är en grundläggande drift hos människan att hela tiden jämföra sig med andra. Vare sig det sker via Facebook eller i verkliga livet så tävlar vi oavbrutet mot varandra. Ytterst få kan stå emot detta evighetslopp och ännu färre kan gå livet igenom utan att påverkas av det. Det är så vi fungerar. Inte så konstigt då att vi får ett klassamhälle kan man tycka eftersom ingen vill släppa in nya ansikten i finrummet och de som redan är där gör sitt bästa för att slippa åka ner i "underjorden" igen.
Inte heller vill de särskilt gärna beblanda sig med varandra och om det sker så är det närmast att betrakta som en kulturell kuriositet, lite som när någon minister äter en "negertårta". Osmakligt, men också lite gränstöjande och falskt medvetandegörande. Det roligaste med just den händelsen är väl egentligen att konstnären bakom tårtan själv är afrikan, fast det tror jag knappast att Afrosvenskarnas förbund bryr sig om. Fakta spelar så liten roll nu för tiden. Alla har visst en smula Breivik i sig. Det tycks vara väldigt svårt att sköta sig själv och skita i andra, ännu svårare att bara ge fan i att tycka så mycket hela tiden. Det är ovanligt mycket snö och alltjämt ingen ficklampa.
Som jag sa till min kollega J idag: "Det börjar en dokumentär om Vincent van Gogh om en liten stund, den kanske kan vara något?". Hennes svar: "Vem är det?". Tish, tish, så sitter man där och vet faktiskt inte riktigt vad man ska säga. Tjänar det någonting till att berätta vem det var? Kanske. Är det värt mödan? Inte på långa vägar, så desperat är jag inte efter TV-sällskap. Inte undra på att dagens elever är nöjda med skolan, de behöver ju uppenbarligen inte lära sig ett dyft.
Ordkunskapen på Högskoleprovet har reducerats från ord som luguber, efemär och asfyxi till vardagsord av typen sympatisör, befängd och koncern. Ja, det är sannerligen lugubert att något som borde vara så efemärt som okunskap tillåts utsätta oss för mental asfyxi.
Det ligger nog rätt nära sanningen att man har anpassat provet efter de som i vanliga fall underpresterar. Således måste Högskoleprovet anses ha spelat ut sin roll och möjligen är det gott så. Nästa steg blir naturligtvis att ha inträdesprov till respektive program eller kurs och det är nog ingen dum idé på sikt. Bara man kan upprätthålla standarden i undervisningen, få bestämma sina egna respektive ramar för vad intagningen ska innebära och vad man väntas uppfylla för krav efter fullgjord kurs så tror jag att det är ett steg framåt.
Det stora problemet kommer snarare från de lägre årsgrupperna. Vi har nämligen en stat som är osunt okritisk gentemot friskolor av alla dess slag. Om inte alla har rätt till samma neutrala, grundläggande utbildning, vad spelar det då för roll vilka kriterier som krävs när man når ut i universitets- eller näringslivet? Ja, det spelar en enorm roll förstås, men i slutändan så kommer vi att få betala oss ur den knipan på något vis. Vi har en stegrande arbetslöshet och en befolkningstilväxt som är cirka tre gånger större än den förväntade ökningen av arbetstillfällen under de närmaste tio åren. Då krävs det lite mer än en hästsvans och ett par fula glasögon för att vinna nästa val. Och detta bara i lilla futtiga Sverige, hur ser det då inte ut i betydligt större ekonomier?
Folkpartiets svar på krisen är ju att utbilda matematiker. Lite väl cyniskt kan jag tycka, men det lär ju gå åt en och annan för att räkna ut det exakta underskottet förstås. Inte undra på att tonåringarna i Malmö rånar majblommeförsäljarna på deras pengar och plastblommor. Å andra sidan hade det hänt ändå eftersom Malmö är en vidrig stad och lägligt placerad långt bort från resten av landet. Tyvärr så måste jag uppehålla mig i dess närhet ganska ofta, men vad ska man göra? Man har säkert förtjänat det. Jag är så underbart glad att min prinsessa befinner sig en bit därifrån numera, min älskade lilla skatt och mitt livs stora lycka.
I'm gonna drop the truth on you now: Allt jag säger, allt jag tycker, allt jag gör och allt jag tänker är för hennes skull, jag är beredd att ta precis hur jävla mycket skit som helst om det bara blir till hennes gagn. Begrips?
För att återknyta till det där med att jämföra sig med andra så blev jag förvånad över att upptäcka att Jay Bennett i tråkbandet Wilco avled för ett par år sedan, det hade jag faktiskt ingen aning om. Den enda orsaken till att jag bryr mig alls är att jag under hela mitt vuxna liv har fått höra att vi är lika. Det har jag själv aldrig tyckt, men när jag såg den här bilden så hajade jag faktiskt till:
Nästan otäckt likt tycks det mig och om det inte hade varit för att jag aldrig har ägt en sådan gitarr så hade en rysning säkerligen letat sig fram över min ryggrad. Nåja, vara hur det vill med den saken. Nu ska jag skriva prosa som kommer att förändra era liv. Minns vad jag sa ovan och skälv i skorna av förväntan över de ord som i fortsättningen kommer att skölja över er.
Fridens...
Inte heller vill de särskilt gärna beblanda sig med varandra och om det sker så är det närmast att betrakta som en kulturell kuriositet, lite som när någon minister äter en "negertårta". Osmakligt, men också lite gränstöjande och falskt medvetandegörande. Det roligaste med just den händelsen är väl egentligen att konstnären bakom tårtan själv är afrikan, fast det tror jag knappast att Afrosvenskarnas förbund bryr sig om. Fakta spelar så liten roll nu för tiden. Alla har visst en smula Breivik i sig. Det tycks vara väldigt svårt att sköta sig själv och skita i andra, ännu svårare att bara ge fan i att tycka så mycket hela tiden. Det är ovanligt mycket snö och alltjämt ingen ficklampa.
Som jag sa till min kollega J idag: "Det börjar en dokumentär om Vincent van Gogh om en liten stund, den kanske kan vara något?". Hennes svar: "Vem är det?". Tish, tish, så sitter man där och vet faktiskt inte riktigt vad man ska säga. Tjänar det någonting till att berätta vem det var? Kanske. Är det värt mödan? Inte på långa vägar, så desperat är jag inte efter TV-sällskap. Inte undra på att dagens elever är nöjda med skolan, de behöver ju uppenbarligen inte lära sig ett dyft.
Ordkunskapen på Högskoleprovet har reducerats från ord som luguber, efemär och asfyxi till vardagsord av typen sympatisör, befängd och koncern. Ja, det är sannerligen lugubert att något som borde vara så efemärt som okunskap tillåts utsätta oss för mental asfyxi.
Det ligger nog rätt nära sanningen att man har anpassat provet efter de som i vanliga fall underpresterar. Således måste Högskoleprovet anses ha spelat ut sin roll och möjligen är det gott så. Nästa steg blir naturligtvis att ha inträdesprov till respektive program eller kurs och det är nog ingen dum idé på sikt. Bara man kan upprätthålla standarden i undervisningen, få bestämma sina egna respektive ramar för vad intagningen ska innebära och vad man väntas uppfylla för krav efter fullgjord kurs så tror jag att det är ett steg framåt.
Det stora problemet kommer snarare från de lägre årsgrupperna. Vi har nämligen en stat som är osunt okritisk gentemot friskolor av alla dess slag. Om inte alla har rätt till samma neutrala, grundläggande utbildning, vad spelar det då för roll vilka kriterier som krävs när man når ut i universitets- eller näringslivet? Ja, det spelar en enorm roll förstås, men i slutändan så kommer vi att få betala oss ur den knipan på något vis. Vi har en stegrande arbetslöshet och en befolkningstilväxt som är cirka tre gånger större än den förväntade ökningen av arbetstillfällen under de närmaste tio åren. Då krävs det lite mer än en hästsvans och ett par fula glasögon för att vinna nästa val. Och detta bara i lilla futtiga Sverige, hur ser det då inte ut i betydligt större ekonomier?
Folkpartiets svar på krisen är ju att utbilda matematiker. Lite väl cyniskt kan jag tycka, men det lär ju gå åt en och annan för att räkna ut det exakta underskottet förstås. Inte undra på att tonåringarna i Malmö rånar majblommeförsäljarna på deras pengar och plastblommor. Å andra sidan hade det hänt ändå eftersom Malmö är en vidrig stad och lägligt placerad långt bort från resten av landet. Tyvärr så måste jag uppehålla mig i dess närhet ganska ofta, men vad ska man göra? Man har säkert förtjänat det. Jag är så underbart glad att min prinsessa befinner sig en bit därifrån numera, min älskade lilla skatt och mitt livs stora lycka.
I'm gonna drop the truth on you now: Allt jag säger, allt jag tycker, allt jag gör och allt jag tänker är för hennes skull, jag är beredd att ta precis hur jävla mycket skit som helst om det bara blir till hennes gagn. Begrips?
För att återknyta till det där med att jämföra sig med andra så blev jag förvånad över att upptäcka att Jay Bennett i tråkbandet Wilco avled för ett par år sedan, det hade jag faktiskt ingen aning om. Den enda orsaken till att jag bryr mig alls är att jag under hela mitt vuxna liv har fått höra att vi är lika. Det har jag själv aldrig tyckt, men när jag såg den här bilden så hajade jag faktiskt till:
Nästan otäckt likt tycks det mig och om det inte hade varit för att jag aldrig har ägt en sådan gitarr så hade en rysning säkerligen letat sig fram över min ryggrad. Nåja, vara hur det vill med den saken. Nu ska jag skriva prosa som kommer att förändra era liv. Minns vad jag sa ovan och skälv i skorna av förväntan över de ord som i fortsättningen kommer att skölja över er.
Fridens...
Jesusmyten
Idag repriserade SVT ett program om herr Jesus. Ni vet, han som den nyare delen av den där knasiga boken handlar om. Programmet hette passande nog "Historien om Jesus" och var nog den mest egendomliga och uselt researchade programpunkten på många år. Jag orkar inte googla fram vilka som har betalat för att producera smörjan, men gissningsvis så är det något amerikanskt trossamfund. Säkerligen har SVT också köpt in det med benäget bistånd från någon missionerande organisation.
Inte bara påstod en "professor" vid namn Geary att det är ställt utom rimligt tvivel att Jesus är en historisk person, han påstod dessutom att de mirakel som utfördes bör tolkas bokstavligt för det var i den typen av gammaltestamentlig kontext man tolkade dem då. Ni hör ju själva hur seriöst det låter.
Låt mig bara klargöra en sak innan jag fortsätter att skälla som en hund. Det finns inga historiska belägg för att Jesus har existerat som person. Inte utanför Bibeln i alla fall och den har ju ett ganska tydligt syfte med sin existens. Det finns inga samtida källor som nämner någon Jesus, däremot finns det gott om samtida källor som nämner andra "Messias"-figurer. Bara i Jerusalem ska det ha verkat cirka 1.200 "frälsare" med olika märkliga egenskaper och vad vi idag skulle kalla "partytrick". Det finns även gott om förfalskade källor som sägs nämna en "Kristus" som man menar syftar på Jesus, bland annat hos Suetonius, Tacitus och Josefus. Problemet är att de är skrivna (minst) flera decennier efter denna påstådda existens och först när kristendomen blir statsreligion i Romarriket dyker dessa hänsyftningar upp i texterna. Mystiskt, eller hur?
Egentligen är denna diskussion helt vansinnig ur ett upplyst och vetenskapligt perspektiv. Naturligtvis har det aldrig funnits någon som kan väcka döda eller bota spetälska, det kan bara en idiot tro på. Det har heller aldrig funnits någon som stigit upp till himlen efter sin död och lämnat en tom grav bakom sig. Inte heller har det någonsin hänt att en jungfru har blivit havande. Så är det bara. Det är det yttersta beviset för att denna religion använder sig av obildade människors osäkerhet och rädsla inför döden för att profitera på deras ångest och okunskap.
Den Jesus som beskrivs i Bibeln är dessutom ingen hippiekaraktär med högstående moral och grundmurat rättvisepatos, åtminstone inte sett med moderna ögon. Han är en despotisk, narcissistisk, sadistisk egocentriker som inte visar några som helst prov på någon form av gudomligt vetande. Han skäller på havet för att det stormar, han skäller på växter för att de inte bär frukt under helt fel årstid och så vidare. Idag skulle vi kalla detta beteende för psykotiskt. Då kallade man det tydligen gudomligt. Men så är ju kristendomen en avstickare från judendomen, uppkommen för att kväsa självständighetstankar hos vidskepliga ökenfolk för några tusen år sedan.
Tänk på det nästa gång du bevistar en gudstjänst, då befinner du dig i samma intellektuella miljö som för tvåtusen år sedan, du har inte kommit någonstans i din mentala utveckling.
Fridens...
Inte bara påstod en "professor" vid namn Geary att det är ställt utom rimligt tvivel att Jesus är en historisk person, han påstod dessutom att de mirakel som utfördes bör tolkas bokstavligt för det var i den typen av gammaltestamentlig kontext man tolkade dem då. Ni hör ju själva hur seriöst det låter.
Låt mig bara klargöra en sak innan jag fortsätter att skälla som en hund. Det finns inga historiska belägg för att Jesus har existerat som person. Inte utanför Bibeln i alla fall och den har ju ett ganska tydligt syfte med sin existens. Det finns inga samtida källor som nämner någon Jesus, däremot finns det gott om samtida källor som nämner andra "Messias"-figurer. Bara i Jerusalem ska det ha verkat cirka 1.200 "frälsare" med olika märkliga egenskaper och vad vi idag skulle kalla "partytrick". Det finns även gott om förfalskade källor som sägs nämna en "Kristus" som man menar syftar på Jesus, bland annat hos Suetonius, Tacitus och Josefus. Problemet är att de är skrivna (minst) flera decennier efter denna påstådda existens och först när kristendomen blir statsreligion i Romarriket dyker dessa hänsyftningar upp i texterna. Mystiskt, eller hur?
Egentligen är denna diskussion helt vansinnig ur ett upplyst och vetenskapligt perspektiv. Naturligtvis har det aldrig funnits någon som kan väcka döda eller bota spetälska, det kan bara en idiot tro på. Det har heller aldrig funnits någon som stigit upp till himlen efter sin död och lämnat en tom grav bakom sig. Inte heller har det någonsin hänt att en jungfru har blivit havande. Så är det bara. Det är det yttersta beviset för att denna religion använder sig av obildade människors osäkerhet och rädsla inför döden för att profitera på deras ångest och okunskap.
Den Jesus som beskrivs i Bibeln är dessutom ingen hippiekaraktär med högstående moral och grundmurat rättvisepatos, åtminstone inte sett med moderna ögon. Han är en despotisk, narcissistisk, sadistisk egocentriker som inte visar några som helst prov på någon form av gudomligt vetande. Han skäller på havet för att det stormar, han skäller på växter för att de inte bär frukt under helt fel årstid och så vidare. Idag skulle vi kalla detta beteende för psykotiskt. Då kallade man det tydligen gudomligt. Men så är ju kristendomen en avstickare från judendomen, uppkommen för att kväsa självständighetstankar hos vidskepliga ökenfolk för några tusen år sedan.
Tänk på det nästa gång du bevistar en gudstjänst, då befinner du dig i samma intellektuella miljö som för tvåtusen år sedan, du har inte kommit någonstans i din mentala utveckling.
Fridens...
Journalistik á la Google Translate
Läste precis en artikel i Aftonbladet om en mexikansk sekt som tillber La Santa Muerte och ägnar sig åt ritualmord. Det är naturligtvis tragiskt så att det förslår, speciellt som det sker i den redan av våld och ond, bråd död präglade norra delen av Mexiko.
Vad som dock förvånar mig mest med artikeln (bestialiteten gällande morden gör det tyvärr knappt alls) är hur författaren, en viss Emmelie Wallroth, faktiskt inte reflekterar det minsta över sin så kallade översättning av originalrapporten, förmodligen författad på engelska. Hon skriver utan att blinka att "Offrens halsar var uppskurna och de hade skärsår på sina vrister". Varför någon skulle försöka tömma någon på blod genom att skära dem i vristerna vet jag inte. Man får väl anta att det är ordet "wrists" som har ställt till det, "wrist" betyder ju som bekant handled. Japp, Google Translate gör samma misstag.
Vidare skriver Wallroth "[...]att de skulle blöda till döds och samlade blodet i en container". Återigen, det låter inte särskilt logiskt. Du får ha ihjäl ganska många människor för att det ska bli mer än en fläck i en container. Japp, Google Translate gör samma misstag, "container" betyder nämligen inte bara container, utan även behållare. Det är alltså inte fråga om att de springer och häller sina offers blod i stora plåtbingar på 22 000 liter utan snarare i mindre behållare som får plats på altaret helgat åt La Santa Muerte. Behöver jag säga hur oroad jag blir?
Egentligen ger jag blanka fan i om Emmelie Wallroth fuskar fram en tokig artikel om en dödskult i Mexiko. Jag bara undrar i hur många andra fall det sker. Trots allt så kan resultatet bli mycket vilseledande och felaktigt och det är knappast önskvärt. En container fylld med blod ger en helt annan bild än den av en markant mindre behållare. Hur hade reaktionen blivit om det hade gällt ett krigsreportage? Ni kan ju bara föreställa er hur många problem detta kan ställa till med om det plötsligt gäller "viktigare" saker. Journalistiken hos kvällspressen är härmed slutgiltligen död och begraven. Vila i frid.
Jag ska inte raljera om den bristande kvalitén i skolorna och avsaknaden av bildning hos tredje statsmakten, men jag vill göra er uppmärksamma på detta ytterst vanliga fenomen. Istället för översättare så förlitar vi oss på dataprogram som inte (än i alla fall) kan känna av nyanserna i språket och välja det lämpligare översättningsalternativet. Det i kombination med vår egen inbyggda lättja gör det till en mycket potent grogrund för allehanda former av missförstånd. Det var bara det.
För övrigt vill jag slå ett slag för en mycket underhållande och läsvärd bok som jag för tillfället håller på att avsluta. Den heter Den magiska cirkeln: hela historien om Salaligan och är författad av Anders Sundelin (jag försöker fortfarande utröna ett eventuellt släktskap mellan Anders och den Arne Sundelin som skrev en annan mycket bra bok i ämnet: Fallet Thurneman). Salaligan hade en våldsam genomslagskraft både i media och i de små landsbygdssamhällen i vilka de primärt härjade mellan 1930 och 1936. Ligans huvudman, Sigvard Thurneman (född Nilsson), var en synnerligen märklig man som intresserade sig mycket för mysticism, teosofi, yoga och hypnos. Han hade även planer på att spränga Stockholms Centralstation i luften, men av dessa blev tack och lov intet. Thurneman sägs även vara ett anagram på "manhunter", vilket inte gör saken mindre skrämmande. Enligt min far så var tydligen ett av deras offer en släkting till min farfar (om det låter konstigt så var han alltså egentligen min adoptivfarfar), men hur det är med den saken vet jag inte med säkerhet. Hursomhelst, läs boken!
Fridens...
Sigvard Thurneman
Vad som dock förvånar mig mest med artikeln (bestialiteten gällande morden gör det tyvärr knappt alls) är hur författaren, en viss Emmelie Wallroth, faktiskt inte reflekterar det minsta över sin så kallade översättning av originalrapporten, förmodligen författad på engelska. Hon skriver utan att blinka att "Offrens halsar var uppskurna och de hade skärsår på sina vrister". Varför någon skulle försöka tömma någon på blod genom att skära dem i vristerna vet jag inte. Man får väl anta att det är ordet "wrists" som har ställt till det, "wrist" betyder ju som bekant handled. Japp, Google Translate gör samma misstag.
Vidare skriver Wallroth "[...]att de skulle blöda till döds och samlade blodet i en container". Återigen, det låter inte särskilt logiskt. Du får ha ihjäl ganska många människor för att det ska bli mer än en fläck i en container. Japp, Google Translate gör samma misstag, "container" betyder nämligen inte bara container, utan även behållare. Det är alltså inte fråga om att de springer och häller sina offers blod i stora plåtbingar på 22 000 liter utan snarare i mindre behållare som får plats på altaret helgat åt La Santa Muerte. Behöver jag säga hur oroad jag blir?
Egentligen ger jag blanka fan i om Emmelie Wallroth fuskar fram en tokig artikel om en dödskult i Mexiko. Jag bara undrar i hur många andra fall det sker. Trots allt så kan resultatet bli mycket vilseledande och felaktigt och det är knappast önskvärt. En container fylld med blod ger en helt annan bild än den av en markant mindre behållare. Hur hade reaktionen blivit om det hade gällt ett krigsreportage? Ni kan ju bara föreställa er hur många problem detta kan ställa till med om det plötsligt gäller "viktigare" saker. Journalistiken hos kvällspressen är härmed slutgiltligen död och begraven. Vila i frid.
Jag ska inte raljera om den bristande kvalitén i skolorna och avsaknaden av bildning hos tredje statsmakten, men jag vill göra er uppmärksamma på detta ytterst vanliga fenomen. Istället för översättare så förlitar vi oss på dataprogram som inte (än i alla fall) kan känna av nyanserna i språket och välja det lämpligare översättningsalternativet. Det i kombination med vår egen inbyggda lättja gör det till en mycket potent grogrund för allehanda former av missförstånd. Det var bara det.
För övrigt vill jag slå ett slag för en mycket underhållande och läsvärd bok som jag för tillfället håller på att avsluta. Den heter Den magiska cirkeln: hela historien om Salaligan och är författad av Anders Sundelin (jag försöker fortfarande utröna ett eventuellt släktskap mellan Anders och den Arne Sundelin som skrev en annan mycket bra bok i ämnet: Fallet Thurneman). Salaligan hade en våldsam genomslagskraft både i media och i de små landsbygdssamhällen i vilka de primärt härjade mellan 1930 och 1936. Ligans huvudman, Sigvard Thurneman (född Nilsson), var en synnerligen märklig man som intresserade sig mycket för mysticism, teosofi, yoga och hypnos. Han hade även planer på att spränga Stockholms Centralstation i luften, men av dessa blev tack och lov intet. Thurneman sägs även vara ett anagram på "manhunter", vilket inte gör saken mindre skrämmande. Enligt min far så var tydligen ett av deras offer en släkting till min farfar (om det låter konstigt så var han alltså egentligen min adoptivfarfar), men hur det är med den saken vet jag inte med säkerhet. Hursomhelst, läs boken!
Fridens...
Sigvard Thurneman
Fjollfabriken
Nu snackas det om att förbjuda rökning på allmänna platser: på perronger, på balkonger, på uteserveringar. Det är en galen tid vi lever i. Fjollfabriken firar nya triumfer. Att rökning är farligt vet nog alla vid det här laget, men frågan är vad en rad förbud fyller för funktion? Personligen störs jag mer av alla förbrukade snusar som sitter på väggar och i tak överallt än vad jag stör mig på röklukt. Men det är klart, jag har ju bara varit rökfri i åtta dagar. Dessutom är jag uppväxt med rökande föräldrar. Vad som stör mig mer än både röklukt och snusrester tillsammans är till exempel Jehovas jävla Vittnen. Om de ska ha rätt att knacka på hemma hos folk i tid och otid så tycker jag att det verkar rimligt att jag ska få ta en cigarett på balkongen när jag har studsat dem nerför trappen på deras förbannat irriterande ändalykter. Några frågor på det? Nej, trodde inte det heller.
Alla förbud, levnadsregler och kostuppmaningar har skapat en könlös kastratbefolkning som i mångt och mycket är oförmögen att utveckla en egen personlighet. Således får man stå ut med olidligt intetsägande "artister" som Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Danny Saucedo. Eller "Les Triplets de Belleville" som jag föredrar att kalla dem. Stöpta i exakt samma form och med samma odefinierbara könstillhörighet. Blipblop-pop för en hjärndöd generation som aldrig kommer att kunna släppa sin iPhone länge nog för att lyssna på Bach eller ens Cornelis. Vad gäller den osannolika tittarsiffran på 4,1 miljoner för Melodifestivalen så tror jag inte ett ögonblick på den. Det handlar bara om att ge oss som ger blanka fan i den dåligt samvete för att vi inte tittade. Ett slags "du tittade inte så du är dum och annorlunda"-psykologi. Jag har faktiskt sett spektaklet ett antal gånger, men den enda gång jag kan minnas var 1983 när Carola vann. Så kan det gå.
Nu ska jag snart ta itu med nästa bokhög på nattduksbordet, en hög som går helt i musikens tecken:
Scar Tissue, av Anthony Kiedis
Turbonegro - Droger, deathpunk och denim, av Håkan Moslet
Möten med Morrissey, av Len Brown
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det lilla nöjet.
Fridens...
Alla förbud, levnadsregler och kostuppmaningar har skapat en könlös kastratbefolkning som i mångt och mycket är oförmögen att utveckla en egen personlighet. Således får man stå ut med olidligt intetsägande "artister" som Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Danny Saucedo. Eller "Les Triplets de Belleville" som jag föredrar att kalla dem. Stöpta i exakt samma form och med samma odefinierbara könstillhörighet. Blipblop-pop för en hjärndöd generation som aldrig kommer att kunna släppa sin iPhone länge nog för att lyssna på Bach eller ens Cornelis. Vad gäller den osannolika tittarsiffran på 4,1 miljoner för Melodifestivalen så tror jag inte ett ögonblick på den. Det handlar bara om att ge oss som ger blanka fan i den dåligt samvete för att vi inte tittade. Ett slags "du tittade inte så du är dum och annorlunda"-psykologi. Jag har faktiskt sett spektaklet ett antal gånger, men den enda gång jag kan minnas var 1983 när Carola vann. Så kan det gå.
Nu ska jag snart ta itu med nästa bokhög på nattduksbordet, en hög som går helt i musikens tecken:
Scar Tissue, av Anthony Kiedis
Turbonegro - Droger, deathpunk och denim, av Håkan Moslet
Möten med Morrissey, av Len Brown
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det lilla nöjet.
Fridens...
Köttcancer
Ibland är det skönt att få skratta. Och som jag skrattade när jag hörde om denna nya farsot som hotar att tillintetgöra oss carnivorer på det allra mest plågsamma av sätt: köttcancern! Det började med chips, tog vägen via soya och en hel uppsjö med redan bortglömda livsmedel och nu är vi alltså framme vid kött.
Precis som i de föregående cancerlarmen så måste man äta ganska ansenliga mängder varje dag för att det över huvud taget ska få någon slags riskfaktor att öka. Om du äter 0,5 kg kött om dagen så undviker du den ökade cancerrisken, om du däremot äter cirka 1,3 kg om dagen så ökar den markant. Eller markant och markant förresten, med 13-20 % i alla fall. Något att tänka på innan du drar i dig din nionde 150-grammare för dagen. Som om cancer vore det stora bekymret i så fall.
Om du således äter 1-2 kg chips om dagen, använder 4 liter soya i månaden och smäller i dig 1,3 kg rött kött om dagen så ökar du risken att få cancer med cirka 50 %. Du ökar dock risken att dö i någon form av hjärt- och kärlsjukdom med cirka 30 000 % bara inom det närmaste året och på sikt är det naturligtvis oundvikligt.
Det roliga med denna studie är att den innefattar 120 000 personer under en 28-årsperiod (83 600 kvinnor) respektive en 22-årsperiod (37 600 män) och helt struntar i ganska grundläggande faktorer inom cancerforskningen som arv och miljö. Studien påbörjades alltså i början av 1980-talet och vi som var med på den tiden vet ju inte minst vilka enorma skillnader det innebär på alla möjliga plan jämfört med 2012. Hur många av subjekten i studien har flyttat in till storstadsområden, gått upp i vikt, fått en ökad arbetsbörda, skaffat barn, slutat/börjat röka, blivit alkoholiserade, cancer i familjen, slutat/börjat motionera, varit med om trauman et cetera? Ej redovisat. Dessutom kan det lätt uppfattas som oseriöst att man har olika antal subjekt och olika tidsspann för studien.
Eftersom 120 000 inte heller är ett särskilt stort antal när man talar om sannolikhet så börjar man ju också ifrågasätta den minimala skillnaden i ökad risk: 13-20 % är en väldigt ynklig siffra. Om du inom myntkastandets ädla konst talar om 13 % skillnad efter 120 000 kast så ligger det helt klart inom felmarginalen. Det är först när man närmar sig 1 000 000 kast som man kan förvänta sig att fördelningen mellan krona och klave blir ungefär 50-50.
Nåja, låt dem hålla på, denna typ av nyheter är ju tack och lov bara roliga och jag kan inte föreställa mig att någon tar dem på allvar. Dessutom är det mycket köttets förtjänst att våra hjärnor har utvecklats så till den grad att vi kan sammanställa korkade studier av den här typen. Inte illa det!
By the way: Många som dör har någon gång ätit en tomat. Tomater är alltså livsfarliga!
Fridens...
Precis som i de föregående cancerlarmen så måste man äta ganska ansenliga mängder varje dag för att det över huvud taget ska få någon slags riskfaktor att öka. Om du äter 0,5 kg kött om dagen så undviker du den ökade cancerrisken, om du däremot äter cirka 1,3 kg om dagen så ökar den markant. Eller markant och markant förresten, med 13-20 % i alla fall. Något att tänka på innan du drar i dig din nionde 150-grammare för dagen. Som om cancer vore det stora bekymret i så fall.
Om du således äter 1-2 kg chips om dagen, använder 4 liter soya i månaden och smäller i dig 1,3 kg rött kött om dagen så ökar du risken att få cancer med cirka 50 %. Du ökar dock risken att dö i någon form av hjärt- och kärlsjukdom med cirka 30 000 % bara inom det närmaste året och på sikt är det naturligtvis oundvikligt.
Det roliga med denna studie är att den innefattar 120 000 personer under en 28-årsperiod (83 600 kvinnor) respektive en 22-årsperiod (37 600 män) och helt struntar i ganska grundläggande faktorer inom cancerforskningen som arv och miljö. Studien påbörjades alltså i början av 1980-talet och vi som var med på den tiden vet ju inte minst vilka enorma skillnader det innebär på alla möjliga plan jämfört med 2012. Hur många av subjekten i studien har flyttat in till storstadsområden, gått upp i vikt, fått en ökad arbetsbörda, skaffat barn, slutat/börjat röka, blivit alkoholiserade, cancer i familjen, slutat/börjat motionera, varit med om trauman et cetera? Ej redovisat. Dessutom kan det lätt uppfattas som oseriöst att man har olika antal subjekt och olika tidsspann för studien.
Eftersom 120 000 inte heller är ett särskilt stort antal när man talar om sannolikhet så börjar man ju också ifrågasätta den minimala skillnaden i ökad risk: 13-20 % är en väldigt ynklig siffra. Om du inom myntkastandets ädla konst talar om 13 % skillnad efter 120 000 kast så ligger det helt klart inom felmarginalen. Det är först när man närmar sig 1 000 000 kast som man kan förvänta sig att fördelningen mellan krona och klave blir ungefär 50-50.
Nåja, låt dem hålla på, denna typ av nyheter är ju tack och lov bara roliga och jag kan inte föreställa mig att någon tar dem på allvar. Dessutom är det mycket köttets förtjänst att våra hjärnor har utvecklats så till den grad att vi kan sammanställa korkade studier av den här typen. Inte illa det!
By the way: Många som dör har någon gång ätit en tomat. Tomater är alltså livsfarliga!
Fridens...
Kl. 01.12: Tokångest!
Det händer sannerligen inte ofta, men i natt slog den till med råge. Tokångesten invaderade mitt lugn, strupen snördes ihop, hjärtat rusade. En märklig blandning av yrsel, skräck och vetskapen om att det inte är på blodigt allvar. En kvarlevande urtidsinstinkt som av okänd anledning gör sig påmind, en genetisk slaggprodukt som vill ha uppmärksamhet.
För tusentals år sedan var den nyttig, den betydde "fly hals över huvud eller stanna och slåss till det bittra slutet". Om du mötte en sabeltandad tiger eller en förbannad björn så gav ångesten dig den skjuts du behövde för att ha en chans att överleva. Idag har den ingen sådan funktion att fylla, den är mest en källa till inkomster för läkemedelsbolagen och psykologerna. För mig betyder den bara en sak: dygn tre utan cigaretter. Ett pris nästan omänskligt högt och till vilken nytta? Vari ligger belöningen? Bättre hälsa i framtiden, visst, men vem bryr sig om det just nu? Nåja, om jag trillar ner och dör så gör jag det som icke-rökare, alltid något (om än oklart vad).
Jag har alltid sagt att jag ska sluta röka innan jag fyller fyrtio, men som slumpen ville ha det så blev det en liten tjuvstart. Det ledde till ångest, nästäppa, hosta och en väsentlig nedgång i livslust. Tji fick jag. I vanlig ordning är det också så paradoxalt ordnat att om jag nu skulle börja röka igen så skulle det rendera i liknande symptom även det. Funk is my shadow, som Richard Pryor skaldade en gång.
Om vi förflyttar oss till mer positiva ämnen så måste jag ge mig en klapp på axeln för mitt utmärkta val av böcker på sistone. Just nu på nattduksbordet:
Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget av Heather Pringle.
The Men Who Stare At Goats av Jon Ronson (även filmen med samma titel rekommenderas).
Jack Uppskäraren och de viktorianska mardrömmarna av Roland Marx.
Amerikas blixt - om Edgar Allan Poe av Charles Baudelaire.
Rättegången mot Almqvist av Cecilia Sidenbladh.
Samtliga verk har visat sig enastående underhållande hittills och rekommenderas således varmt.
Nu orkar jag inte skriva mer, måste försöka stilla mitt upproriska inre ytterligare en smula innan jag vågar tro att ångesten har givit sig av för denna gång. En bra bot är att titta på foton av Prinsessan, då framstår alla småskavanker och värdsliga bekymmer som mycket obetydliga i sammanhanget.
Fridens...
Ett steg tillbaka...
Det är dags att backa, tid att ta ett steg tillbaka och få lite lugn i själen. Den destruktiva processen måste brytas. Det går inte att bli upprörd över allt, det lämnar bara en känsla av att livet sakta rinner ifrån en.
Nästa gång jag hör att Sverige planerar att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien ska jag bara rycka på axlarna och utbrista: "Men oj så trevligt! Och så många fina jobbtillfällen det skapar sen!". Positivitet ska bli mitt nya ledord.
Nästa gång politikerna kammar hem miljoner och medborgarna noll så ska jag muntert hojta: "Det har de banne mig förtjänat så som de arbetar för vår välfärd!". I övrigt ska jag i mesta möjliga mån försöka undvika rapporter av detta slag förstås, det är den enda säkra metoden.
Om någon god vän frågar mig om min åsikt gällande ditt eller datt så ska jag låtsas somna eller stoppa fingrarna i öronen och sjunga "Silence is Golden".
Det kommer att bli svårt, speciellt när man läser om vidskepliga idioter som bedriver häxprocesser mot barn. Ja, jag är faktiskt för dödsstraff i det fallet, har faktiskt inga som helst invändningar mot att avliva sådana personer. Men nu gäller det att hitta ett sätt att hantera även detta, en attityd om man så vill, som motsvarar värderingen jag lägger i mitt nya ledord: positivitet. Kanske kunde man svara: "Ja, det är hemskt, men det måste vara fint att ha en tro!". Jag vet inte, något ditåt kanske.
Eftersom ingen annan (förutom en ständigt krympande och allt mindre högljudd skara) bryr sig om att vi lever i den dummaste av tider på flera hundra år så varför ska jag låta mig bekymras? Det lättaste sättet att överleva är ju att smälta in, har jag hört, eller bara ta ett steg tillbaka och låta det bero.
Istället ska jag låta min värld befolkas och formligen drypa av sådant som jag alltid har älskat: Min underbara dotter, mina kloka vänner, fantastiska filmer, enastående böcker, makalös musik, glimrande upplevelser och briljant konst. Allt annat skiter jag högaktningsfullt i, gör vad ni vill med det, jag bryr mig inte ett smack.
Således är jag numera långt mycket mer intresserad av att sätta tänderna i Rättegången mot Almqvist än huruvida Björn Ranelid undgår diskvalifikation i Melodifestivalen, omåttligt mer intresserad av att läsa om Charles Baudelaires tankar rörande Edgar Allan Poe i Amerikas blixt än skälen till paret Reinfeldts skilsmässa, outsägligt mer fascinerad av Cesár Amaros version av Schumanns Träumerei för gitarr än av Lady Gagas senaste skräphit, brutalt mer intresserad av Carl Fredrik Hills vansinnesmålningar än av Richard Hoberts andefattiga panoreringar och så vidare i all oändlighet.
Det var så det alltid skulle ha varit, men dumskallarnas sammansvärjning snärjde mig närapå i sitt nät av lögner och manipulation. Nu är det slut med det och allt är frid och fröjd igen. Jag kan återgå till att samla på mig kunskap igen, kunskap som jag förhoppningsvis får förmedla till Prinsessan en dag. Vackert så.
Dygn två utan cigg förresten.
Fridens...
Nästa gång jag hör att Sverige planerar att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien ska jag bara rycka på axlarna och utbrista: "Men oj så trevligt! Och så många fina jobbtillfällen det skapar sen!". Positivitet ska bli mitt nya ledord.
Nästa gång politikerna kammar hem miljoner och medborgarna noll så ska jag muntert hojta: "Det har de banne mig förtjänat så som de arbetar för vår välfärd!". I övrigt ska jag i mesta möjliga mån försöka undvika rapporter av detta slag förstås, det är den enda säkra metoden.
Om någon god vän frågar mig om min åsikt gällande ditt eller datt så ska jag låtsas somna eller stoppa fingrarna i öronen och sjunga "Silence is Golden".
Det kommer att bli svårt, speciellt när man läser om vidskepliga idioter som bedriver häxprocesser mot barn. Ja, jag är faktiskt för dödsstraff i det fallet, har faktiskt inga som helst invändningar mot att avliva sådana personer. Men nu gäller det att hitta ett sätt att hantera även detta, en attityd om man så vill, som motsvarar värderingen jag lägger i mitt nya ledord: positivitet. Kanske kunde man svara: "Ja, det är hemskt, men det måste vara fint att ha en tro!". Jag vet inte, något ditåt kanske.
Eftersom ingen annan (förutom en ständigt krympande och allt mindre högljudd skara) bryr sig om att vi lever i den dummaste av tider på flera hundra år så varför ska jag låta mig bekymras? Det lättaste sättet att överleva är ju att smälta in, har jag hört, eller bara ta ett steg tillbaka och låta det bero.
Istället ska jag låta min värld befolkas och formligen drypa av sådant som jag alltid har älskat: Min underbara dotter, mina kloka vänner, fantastiska filmer, enastående böcker, makalös musik, glimrande upplevelser och briljant konst. Allt annat skiter jag högaktningsfullt i, gör vad ni vill med det, jag bryr mig inte ett smack.
Således är jag numera långt mycket mer intresserad av att sätta tänderna i Rättegången mot Almqvist än huruvida Björn Ranelid undgår diskvalifikation i Melodifestivalen, omåttligt mer intresserad av att läsa om Charles Baudelaires tankar rörande Edgar Allan Poe i Amerikas blixt än skälen till paret Reinfeldts skilsmässa, outsägligt mer fascinerad av Cesár Amaros version av Schumanns Träumerei för gitarr än av Lady Gagas senaste skräphit, brutalt mer intresserad av Carl Fredrik Hills vansinnesmålningar än av Richard Hoberts andefattiga panoreringar och så vidare i all oändlighet.
Det var så det alltid skulle ha varit, men dumskallarnas sammansvärjning snärjde mig närapå i sitt nät av lögner och manipulation. Nu är det slut med det och allt är frid och fröjd igen. Jag kan återgå till att samla på mig kunskap igen, kunskap som jag förhoppningsvis får förmedla till Prinsessan en dag. Vackert så.
Dygn två utan cigg förresten.
Fridens...
Sov på min arm...
Jag vet att jag är en bitter pessimist, det har jag mer eller mindre alltid varit, även om jag kan vara ganska duktig på att upprätthålla en positiv fasad. Kanske är det påfrestande för min omgivning ibland och det tänker jag inte be om ursäkt för, det är sådan jag är. Sedan Prinsessan kom till världen för dryga ett och ett halvt år sedan har jag dock anlagt en försiktigt hoppfull syn på saker och ting. Hon har gjort mitt liv mindre komplicerat, mindre egocentrerat och ofantligt mycket rikare.
Å andra sidan är det också på grund av denna positiva vändning som det negativa, när det väl får lysa igenom, blir desto tydligare. Jag är inget stort fan av mänskligheten helt enkelt. Självklart finns det ljusglimtar i form av vänskap, kärlek och empati och dessa ska inte på något sätt förringas, det är bara det att tre goda ting inte tycks uppväga tre onda. Jag oroar mig mycket för att den värld min dotter kommer att växa upp i är en obehaglig skugga av förlorad trygghet.
Jag var aldrig rädd som barn. Jag kände mig trygg i skolan, trygg hemma, trygg i skogen, trygg i ishallen, trygg i mig själv. De få hotbilder som fanns bestod av, för en ung människa, abstrakta saker som terrorbalans, cancer och den då nyupptäckta sjukdomen AIDS. Inget som direkt inkräktade på min vardag med andra ord. Om jag fick önska mig en sak så vore det att Prinsessan kunde skriva exakt så om 33 år. Att tryggheten var stark och att hotbilderna var avlägsna. Det är faktiskt min allra högsta önskan.
Jag är fortfarande inte rädd för någonting, det finns liksom inga rimliga orsaker till att vara det. Man kan bara ta skiten och glädjen som den kommer och dra sina slutsatser därifrån. Roll with the punches, som det heter i boxningsvärlden. Om jag hade varit ung idag så kanske det hade varit en annan situation. Inte för att jag tror att unga idag går omkring och känner sig otrygga i större utsträckning än förr, men i mina ögon är samhällsklimatet så förändrat och förhärdat att hälften vore nog.
Kanske är det på grund av begynnande demens, men jag kan inte dra mig till minnes att 12-åringar knivade poliser eller att 28-åringar skar 10-åringar i halsen när jag växte upp. Vi har ett stort problem här. Låt ingen tuta i dig någonting annat.
Vill jag att Prinsessan ska tvingas att konfronteras med sådana nyheter? Nej, naturligtvis inte, frågan är vad man gör åt det? Självklart kan vi flytta till ett "Gated Community" och följaktligen rubba hennes verklighetsuppfattning för all framtid eller åtminstone till dess att hon själv väljer att utforska den. Inte heller kan man vara en hönspappa eller curlingförälder, det brukar inte sluta särskilt bra har jag förstått. Det enda rimliga är att låta dem uppleva frihet och att ge dem all trygghet man kan uppbåda hemifrån, fylla dem med kärlek och upplysa dem om de faror som finns.
Vi får väl se hur mycket som finns kvar av "välfärden" när Fredrik "75" Reinfeldt kliver ner från tronen och lämnar över makten till vem det nu blir. Om man ska tro på vad man läser på Flashback, Realisten etc. så lutar det åt att Jimmie "Folkdräkten" Åkesson och hans parti tar ett enormt kliv framåt.
Arma värld, arma Prinsessa, vad ska det bli av dig?
Sov på min arm...
Fridens.
Å andra sidan är det också på grund av denna positiva vändning som det negativa, när det väl får lysa igenom, blir desto tydligare. Jag är inget stort fan av mänskligheten helt enkelt. Självklart finns det ljusglimtar i form av vänskap, kärlek och empati och dessa ska inte på något sätt förringas, det är bara det att tre goda ting inte tycks uppväga tre onda. Jag oroar mig mycket för att den värld min dotter kommer att växa upp i är en obehaglig skugga av förlorad trygghet.
Jag var aldrig rädd som barn. Jag kände mig trygg i skolan, trygg hemma, trygg i skogen, trygg i ishallen, trygg i mig själv. De få hotbilder som fanns bestod av, för en ung människa, abstrakta saker som terrorbalans, cancer och den då nyupptäckta sjukdomen AIDS. Inget som direkt inkräktade på min vardag med andra ord. Om jag fick önska mig en sak så vore det att Prinsessan kunde skriva exakt så om 33 år. Att tryggheten var stark och att hotbilderna var avlägsna. Det är faktiskt min allra högsta önskan.
Jag är fortfarande inte rädd för någonting, det finns liksom inga rimliga orsaker till att vara det. Man kan bara ta skiten och glädjen som den kommer och dra sina slutsatser därifrån. Roll with the punches, som det heter i boxningsvärlden. Om jag hade varit ung idag så kanske det hade varit en annan situation. Inte för att jag tror att unga idag går omkring och känner sig otrygga i större utsträckning än förr, men i mina ögon är samhällsklimatet så förändrat och förhärdat att hälften vore nog.
Kanske är det på grund av begynnande demens, men jag kan inte dra mig till minnes att 12-åringar knivade poliser eller att 28-åringar skar 10-åringar i halsen när jag växte upp. Vi har ett stort problem här. Låt ingen tuta i dig någonting annat.
Vill jag att Prinsessan ska tvingas att konfronteras med sådana nyheter? Nej, naturligtvis inte, frågan är vad man gör åt det? Självklart kan vi flytta till ett "Gated Community" och följaktligen rubba hennes verklighetsuppfattning för all framtid eller åtminstone till dess att hon själv väljer att utforska den. Inte heller kan man vara en hönspappa eller curlingförälder, det brukar inte sluta särskilt bra har jag förstått. Det enda rimliga är att låta dem uppleva frihet och att ge dem all trygghet man kan uppbåda hemifrån, fylla dem med kärlek och upplysa dem om de faror som finns.
Vi får väl se hur mycket som finns kvar av "välfärden" när Fredrik "75" Reinfeldt kliver ner från tronen och lämnar över makten till vem det nu blir. Om man ska tro på vad man läser på Flashback, Realisten etc. så lutar det åt att Jimmie "Folkdräkten" Åkesson och hans parti tar ett enormt kliv framåt.
Arma värld, arma Prinsessa, vad ska det bli av dig?
Sov på min arm...
Fridens.
En rutten demokrati...
När jag var yngre så trodde jag hårt och fast på att det land jag levde i var en sund demokrati. En plats där man fick rösta på det parti man ville, yppa de åsikter man hade eller rentav debattera dessa med andra medmänniskor. Nu vet jag att så inte är fallet. Sverige är en kvasidemokrati, en rutten demokrati.
Låt mig klargöra.
Personligen så anser jag att Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti som styrs av ointelligenta kretiner och det är min rätt att tycka precis så. Likaså är det Jimmie Åkessons rätt att tycka precis tvärtom. Vem av oss som har rätt är en helt annan fråga, det är upp till den övriga befolkningen att avgöra vid de val som hålls var fjärde år.
Däremot är det inte upp till LO att bedriva kampanj mot de av sina medlemmar som de facto har röstat på SD. Citat från Sydsvenskan: "Vi kan inte acceptera att Sverigedemokraterna har framgångar bland våra medlemmar. Vi måste ta debatten, säger Johan Lindholm, andre förbundsordförande i Byggnads."
Den här typen av retorik är kontrademokratisk. LO ska "utbilda" sina medlemmar för att "motverka rasism". Lovvärt, inte sant? Men att göra det på grund av att man inte kan acceptera SD:s framgångar bland sina medlemmar är ingenting annat än vansinnigt. "Om du inte röstar rätt så ska vi lära dig det", kunde Lindholm lika gärna ha sagt.
Att motverka rasism borde ha stått på agendan alldeles oavsett, men det är det som vanligt ingen som har tänkt på. Denna "utbildning" kommer enligt en någorlunda säker källa att kosta "3-5 miljoner". Om man hade implementerat en åtgärd mot rasism redan från början och låtit den bli en naturlig del av LO:s åtgärdsprogram så hade den vid det här laget inte kostat ett skvatt. Då hade man kunnat lägga pengarna på att se till så att de som blir utförsäkrade eller nedskurna hade kunnat leva drägliga liv även i fortsättningen.
Att bedriva den här typen av kampanj mot ett parti som har riksdagsmandat är på intet sätt okej och kommer att få som konsekvens att valpropagandan blir smutsigare och smutsigare, att medborgarna tappar ytterligare förtroende för politikerna och att SD blir ännu större och framgångsrikare.
Det här är en typisk desperationsåtgärd från en Socialdemokrati som alltjämt är under avveckling, Löfven till trots. För vad är egentligen skillnaden mellan att rösta på en gammal svetsare utan riksdagsplats eller en stolle i folkdräkt? Ja, säg det.
Jag har aldrig hört liknande röster höjas gentemot kommunistpartierna. Det är märkligt. SD:s värderingar måste väl ändå anses vara mindre dödliga än kommunismens utförande genom historien (och än idag) som skvallrar om tiotals miljoner offer? Jag blir bara så trött på politik ibland, det finns ingen rim och reson. Antingen har vi alla de friheter vi tror oss ha eller också avskaffar vi dem illa kvickt, det finns ingen mening med att springa runt och sossehyckla.
När vi ändå är inne på ämnet hyckleri så har ju vår käre statsminister uttryckt en önskan om att vi ska jobba längre, gärna till 75, för att få en drägligare pension och att man därför får "räkna med att byta karriär under sin yrkesverksamma tid". Mitt svar? Kyss mig där bak din vedervärdiga jävla pajas! Eller byt jobb, det skulle funka det med.
Om man som statsminister inte ser detta som ett enormt misslyckande från sin egen och sina kollegors sida så har man inte på den posten att göra, men som vanligt knyter vi nävarna i fickorna och låter dem hållas. I Frankrike blev det kravaller när man höjde pensionsåldern från 55 till 57. I Spanien tvingades regeringen att återta sitt beslut om momshöjning från 0,2 till 0,4 procent. Vad gör vi? Äsch, vi kan väl jobba till 75 och betala 25 procent i moms, det har de styrande sagt så det blir nog bra.
Om man ska kunna njuta av pensionen (vilket få gör eftersom de har så otroligt lite pengar att röra sig med trots att de har knegat hela livet och dessutom tvingas betala skatt IGEN på det de en gång har betalat skatt på för att ha förtjänat) utifrån något slags tidsperspektiv så kan man idag konstatera att den förväntade livslängden i Sverige ligger på cirka 80,86 år. Det ger förhoppningsvis 15 lediga år efter ett långt, yrkesverksamt liv.
Om vi i framtiden ska få samma ynnest så måste medellivslängden upp över 90-strecket, något som måste betecknas som osannolikt. För även om läkarvetenskapen och hälsomedvetenheten ständigt går framåt så blir våra arbetsdagar längre och längre och vår arbetsbörda allt tyngre på grund av ekonomiska restriktioner och nedskärningar. Om vi dessutom ska jobba i ytterligare 10 år innan pensionen så kommer vi snart att se en ganska markant minskning i den förväntade livslängden. Där kan man tala om folkhälsoproblem.
För att runda av mina argument vill jag bara säga detta: Ta inte hur mycket skit som helst. De styrande ska frukta folket, då får man en sund balans mellan finanslobbyn, beslutsfattarna och de som tvingas ta konsekvenserna av dessa bådas agerande.
Fridens!
Låt mig klargöra.
Personligen så anser jag att Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti som styrs av ointelligenta kretiner och det är min rätt att tycka precis så. Likaså är det Jimmie Åkessons rätt att tycka precis tvärtom. Vem av oss som har rätt är en helt annan fråga, det är upp till den övriga befolkningen att avgöra vid de val som hålls var fjärde år.
Däremot är det inte upp till LO att bedriva kampanj mot de av sina medlemmar som de facto har röstat på SD. Citat från Sydsvenskan: "Vi kan inte acceptera att Sverigedemokraterna har framgångar bland våra medlemmar. Vi måste ta debatten, säger Johan Lindholm, andre förbundsordförande i Byggnads."
Den här typen av retorik är kontrademokratisk. LO ska "utbilda" sina medlemmar för att "motverka rasism". Lovvärt, inte sant? Men att göra det på grund av att man inte kan acceptera SD:s framgångar bland sina medlemmar är ingenting annat än vansinnigt. "Om du inte röstar rätt så ska vi lära dig det", kunde Lindholm lika gärna ha sagt.
Att motverka rasism borde ha stått på agendan alldeles oavsett, men det är det som vanligt ingen som har tänkt på. Denna "utbildning" kommer enligt en någorlunda säker källa att kosta "3-5 miljoner". Om man hade implementerat en åtgärd mot rasism redan från början och låtit den bli en naturlig del av LO:s åtgärdsprogram så hade den vid det här laget inte kostat ett skvatt. Då hade man kunnat lägga pengarna på att se till så att de som blir utförsäkrade eller nedskurna hade kunnat leva drägliga liv även i fortsättningen.
Att bedriva den här typen av kampanj mot ett parti som har riksdagsmandat är på intet sätt okej och kommer att få som konsekvens att valpropagandan blir smutsigare och smutsigare, att medborgarna tappar ytterligare förtroende för politikerna och att SD blir ännu större och framgångsrikare.
Det här är en typisk desperationsåtgärd från en Socialdemokrati som alltjämt är under avveckling, Löfven till trots. För vad är egentligen skillnaden mellan att rösta på en gammal svetsare utan riksdagsplats eller en stolle i folkdräkt? Ja, säg det.
Jag har aldrig hört liknande röster höjas gentemot kommunistpartierna. Det är märkligt. SD:s värderingar måste väl ändå anses vara mindre dödliga än kommunismens utförande genom historien (och än idag) som skvallrar om tiotals miljoner offer? Jag blir bara så trött på politik ibland, det finns ingen rim och reson. Antingen har vi alla de friheter vi tror oss ha eller också avskaffar vi dem illa kvickt, det finns ingen mening med att springa runt och sossehyckla.
När vi ändå är inne på ämnet hyckleri så har ju vår käre statsminister uttryckt en önskan om att vi ska jobba längre, gärna till 75, för att få en drägligare pension och att man därför får "räkna med att byta karriär under sin yrkesverksamma tid". Mitt svar? Kyss mig där bak din vedervärdiga jävla pajas! Eller byt jobb, det skulle funka det med.
Om man som statsminister inte ser detta som ett enormt misslyckande från sin egen och sina kollegors sida så har man inte på den posten att göra, men som vanligt knyter vi nävarna i fickorna och låter dem hållas. I Frankrike blev det kravaller när man höjde pensionsåldern från 55 till 57. I Spanien tvingades regeringen att återta sitt beslut om momshöjning från 0,2 till 0,4 procent. Vad gör vi? Äsch, vi kan väl jobba till 75 och betala 25 procent i moms, det har de styrande sagt så det blir nog bra.
Om man ska kunna njuta av pensionen (vilket få gör eftersom de har så otroligt lite pengar att röra sig med trots att de har knegat hela livet och dessutom tvingas betala skatt IGEN på det de en gång har betalat skatt på för att ha förtjänat) utifrån något slags tidsperspektiv så kan man idag konstatera att den förväntade livslängden i Sverige ligger på cirka 80,86 år. Det ger förhoppningsvis 15 lediga år efter ett långt, yrkesverksamt liv.
Om vi i framtiden ska få samma ynnest så måste medellivslängden upp över 90-strecket, något som måste betecknas som osannolikt. För även om läkarvetenskapen och hälsomedvetenheten ständigt går framåt så blir våra arbetsdagar längre och längre och vår arbetsbörda allt tyngre på grund av ekonomiska restriktioner och nedskärningar. Om vi dessutom ska jobba i ytterligare 10 år innan pensionen så kommer vi snart att se en ganska markant minskning i den förväntade livslängden. Där kan man tala om folkhälsoproblem.
För att runda av mina argument vill jag bara säga detta: Ta inte hur mycket skit som helst. De styrande ska frukta folket, då får man en sund balans mellan finanslobbyn, beslutsfattarna och de som tvingas ta konsekvenserna av dessa bådas agerande.
Fridens!
Den dåraktige diktatorns död
Mannen som föddes på ett berg och innehar samtliga Nordkoreanska idrottsrekord dog tydligen i lördags. En trevlig övverraskning till morgonkaffet. En galning mindre. Kim Jong-Il var en synnerligen vidrig liten man, ett hopplöst fall som faktiskt, om ni ursäktar, borde ha slutat som en fläck på madrassen. Han har sugit ut och mördat sitt eget folk på ett sätt som varken Khadaffi, Pinochet eller Castro kan matcha, ens tillsammans. Om man bortser från utseendet så är han nog närmast att jämföra med den bindgalne Idi Amin, kungen av Skottland ni vet. Att Kim Jong-Il nu är borta förändrar dock mycket lite eftersom det troligaste är att hans tjocke idiot till son nu tar över makten. Det skulle heller inte förvåna mig om han passar på att "hylla" sin fader med lite gammal hederlig gränskränkning gentemot Sydkorea, eller varför inte med några provsprängningar med de kärnvapen som övriga världen tillät dem att anskaffa för några år sedan? Oavsett vilket så kommer regionen knappast att gå säker och det nordkoreanska folket lär knappast att få uppleva någon större upplysnings- eller frihetstid. Inte heller lär Sverige få tillbaka de enorma summor vi investerade där under 80-talet, en affär som sedd i backspegeln blir fullkomligt obegriplig, liksom det faktum att vi ens har en ambassadör i denna humanitära helveteshåla. Pyongyang kunde ha varit en handels- och affärsstad av samma dignitet som Seoul, men Kim Jong-Il och hans far, Kim Il-Sung, har under sina respektive regeringstider sett till att isolera landet till fullo. Det enda som nu finns kvar är överdådiga palats, kärnvapen, svält och tortyr. Det är alltid värt att fira en dåraktig diktators död, problemet är att den siste förmodligen inte är född än.
Detta är också en av anledningarna till min enorma besvikelse över den så kallade "Arabiska våren". En vår som har förvandlats till en förhatlig vinter, inte minst i Egypten. Visst, diktatorerna i Libyen och Tunisien är borta, men den allra största och jävligaste diktatorn av dem alla lever och frodas. Jag talar naturligtvis om Gud. Religiösa krafter fyller snabbt och gladeligen det hål som den jordiske härskaren har lämnat efter sig och inte heller i denna del av världen är en upplysningstid ett troligt scenario. Snarare så kommer de religiösa extremerna att bli tydligare och effektivt implementeras i vardagen på ett sätt som föga gagnar det vanliga folket, framför allt inte den kvinnliga delen av det. Det stora vardagsproblemet må ha varit de vampyrer som sög ut folket, men det historiska problemet är religionen. Med religionens kraftfulla ställning bevisas nämligen bara en sak: bildningssystemet är uselt och analfabetismen skyhög. Det är omöjligt att byggga ett modernt land enligt vidskepliga bronsåldersvärderingar, det säger sig självt. Så kampen om guds och folkets makt och gunst pågår således alltjämt i Egypten och Syrien medan Libyen är ett land fullkomligt dränkt i vapen och förvirring. Det maktvakuum som Tunisien för tillfället befinner sig i måste betraktas som en sorts framgång, frågan är hur det kommer att utveckla sig.
En mer positiv aspekt av tillvaron är att jag från och med imorgon är ledig över julhelgen. Så stora kan kontrasterna te sig. Från besvikelse över det politiska världsläget till utopisk vällust över den egna lilla verkligheten och dess förtjänster. Är livet ändå inte förunderligt så säg...
Fridens!
Detta är också en av anledningarna till min enorma besvikelse över den så kallade "Arabiska våren". En vår som har förvandlats till en förhatlig vinter, inte minst i Egypten. Visst, diktatorerna i Libyen och Tunisien är borta, men den allra största och jävligaste diktatorn av dem alla lever och frodas. Jag talar naturligtvis om Gud. Religiösa krafter fyller snabbt och gladeligen det hål som den jordiske härskaren har lämnat efter sig och inte heller i denna del av världen är en upplysningstid ett troligt scenario. Snarare så kommer de religiösa extremerna att bli tydligare och effektivt implementeras i vardagen på ett sätt som föga gagnar det vanliga folket, framför allt inte den kvinnliga delen av det. Det stora vardagsproblemet må ha varit de vampyrer som sög ut folket, men det historiska problemet är religionen. Med religionens kraftfulla ställning bevisas nämligen bara en sak: bildningssystemet är uselt och analfabetismen skyhög. Det är omöjligt att byggga ett modernt land enligt vidskepliga bronsåldersvärderingar, det säger sig självt. Så kampen om guds och folkets makt och gunst pågår således alltjämt i Egypten och Syrien medan Libyen är ett land fullkomligt dränkt i vapen och förvirring. Det maktvakuum som Tunisien för tillfället befinner sig i måste betraktas som en sorts framgång, frågan är hur det kommer att utveckla sig.
En mer positiv aspekt av tillvaron är att jag från och med imorgon är ledig över julhelgen. Så stora kan kontrasterna te sig. Från besvikelse över det politiska världsläget till utopisk vällust över den egna lilla verkligheten och dess förtjänster. Är livet ändå inte förunderligt så säg...
Fridens!
