I natt träffade jag en av mina stora idoler, Ray Manzarek, organist i The Doors. Det var bara en dröm förstås, men det är för mig lite som jag föreställer mig att det är för en katolik att träffa han med de lustiga hattarna och blingblinget. Jag tänker inte berätta någon längre historia om vad drömmen gick ut på, det räcker med att konstatera att vi träffades och att jag fick hans autograf i svart tusch på min svarta väska. Den syntes bara om man tittade på den i ett visst ljus. Mina vänner fick däremot snirkligt vackra namnteckningar på sina urtjusiga, beiga Doors-tröjor, tish tish.

Hursomhelst. Ray Manzarek är en musikalisk gigant, det tror jag att de flesta musikintresserade är överens om. Han dekorerade den grund som John Densmore målade med sina trummor, accentuerade den poesi som Jim Morrison vrålade fram och förstärkte de toner som Robbie Krieger tvingade fram ur sin gitarr. Manzarek var själva bärkraften i bandet, både organist och basist på en och samma gång. Morrison var snyggare och mer rock 'n roll, men Manzarek var den store virtuosen.

För tio år sedan var det tänkt att The Doors skulle spela på Scandinavium i Göteborg med Ian Astbury från The Cult på sång, men av det blev tyvärr ingenting. I dagsläget känns det som om det var sista chansen att få se dem. Jag menar, det hade ju varit kul att se dem med Morrison också förstås, men han dog ju som bekant ett antal år innan min födsel. Utan Morrison hade man kunnat koncentrera sig mer på musiken, inget ont om Astbury, tvärtom, men jag betvivlar att ens han är villig imitera den forne frontfiguren.

Om man dessutom har haft en sådan tur som jag har haft, att man har fått se så många legendariska band trots att man egentligen är för ung, gör det än mer surt. Har man sett Black Sabbath, Stones, Dylan, Kiss, Mötley Crüe, Deep Purple, Nirvana och Lou Reed så vill man inte låta det räcka, man vill förtvivlat gärna se resten också. I mitt fall The Doors, The Who och Led Zeppelin, att Jim Morrison eller Keith Moon inte längre är med spelar mindre roll. På tal om det så måste jag nog ta och läsa When Giants Walked the Earth av Mick Wall som handlar just om Zeppelin, bara en parentes.

Detta inlägg blir inte längre än så här, bara en kort hyllning till Manzarek i synnerhet och klassisk rock i allmänhet.

Fridens...

  
                                     Ray Manzarek då & nu

I natt jag drömde

Allmänt Kommentera
I natt träffade jag en av mina stora idoler, Ray Manzarek, organist i The Doors. Det var bara en dröm förstås, men det är för mig lite som jag föreställer mig att det är för en katolik att träffa han med de lustiga hattarna och blingblinget. Jag tänker inte berätta någon längre historia om vad drömmen gick ut på, det räcker med att konstatera att vi träffades och att jag fick hans autograf i svart tusch på min svarta väska. Den syntes bara om man tittade på den i ett visst ljus. Mina vänner fick däremot snirkligt vackra namnteckningar på sina urtjusiga, beiga Doors-tröjor, tish tish.

Hursomhelst. Ray Manzarek är en musikalisk gigant, det tror jag att de flesta musikintresserade är överens om. Han dekorerade den grund som John Densmore målade med sina trummor, accentuerade den poesi som Jim Morrison vrålade fram och förstärkte de toner som Robbie Krieger tvingade fram ur sin gitarr. Manzarek var själva bärkraften i bandet, både organist och basist på en och samma gång. Morrison var snyggare och mer rock 'n roll, men Manzarek var den store virtuosen.

För tio år sedan var det tänkt att The Doors skulle spela på Scandinavium i Göteborg med Ian Astbury från The Cult på sång, men av det blev tyvärr ingenting. I dagsläget känns det som om det var sista chansen att få se dem. Jag menar, det hade ju varit kul att se dem med Morrison också förstås, men han dog ju som bekant ett antal år innan min födsel. Utan Morrison hade man kunnat koncentrera sig mer på musiken, inget ont om Astbury, tvärtom, men jag betvivlar att ens han är villig imitera den forne frontfiguren.

Om man dessutom har haft en sådan tur som jag har haft, att man har fått se så många legendariska band trots att man egentligen är för ung, gör det än mer surt. Har man sett Black Sabbath, Stones, Dylan, Kiss, Mötley Crüe, Deep Purple, Nirvana och Lou Reed så vill man inte låta det räcka, man vill förtvivlat gärna se resten också. I mitt fall The Doors, The Who och Led Zeppelin, att Jim Morrison eller Keith Moon inte längre är med spelar mindre roll. På tal om det så måste jag nog ta och läsa When Giants Walked the Earth av Mick Wall som handlar just om Zeppelin, bara en parentes.

Detta inlägg blir inte längre än så här, bara en kort hyllning till Manzarek i synnerhet och klassisk rock i allmänhet.

Fridens...

  
                                     Ray Manzarek då & nu
Man säger ofta att människan genrellt sett har en fantastisk förmåga att anpassa sig till de levnadsvillkor som för tillfället gäller. Alldeles oavsett på vilket vis det förhåller sig så tycks vi kunna acceptera det och assimilera oss någorlunda. Det är vad man säger i alla fall. I de fall vi vägrar att anpassa oss så omformar vi helt enkelt våra omgivningar till dess att de passar in i vår bild av hur det ska vara. Lite "Om-jag-ska-bo-i-djungeln-ska-jag-fan-i-mig-ha-havsutsikt-i-alla-fall"-mentalitet med andra ord. Ni vet hur det kan vara, hur underbart det är att vara "nära naturen" när man tar stadsjeepen till golfbanan med fyra polare. Likväl är det väldigt få av oss som trivs särskilt bra när vi verkligen befinner oss mitt i spenaten, de som redan bor där naturligtvis undantagna.

Faktum är att vår anpassningsförmåga är oerhört begränsad på det fysiologiska planet, vi är alla ganska klena primater. I takt med att våra hjärnor har vuxit (de flestas i alla fall) så har vi intellektualiserat (evolverat) bort tidigare livsnödvändiga attribut som päls, muskelmassa och jaktinstinkt. Allt sådant sker av en slump. Om vi inte hade lyckats tämja elden och tillaga kött så hade vi fortfarande varit kvar på mental Cro Magnon-nivå. Tänk på det, vegetarianer och veganer, innan ni går ut i trädgården och letar löv eller vad det nu är ni stoppar i er.

Där vi tidigare kämpade till oss en plats i tillvaron med hjälp av muskler, envishet och dumhet förlitar vi oss nu på maskiner och datorer att göra jobbet åt oss. Och gissa vad: det funkar! Vi upphör aldrig att förvånas över vår egen snillrikhet när det gäller att uppfinna och exploatera och det är det som gör oss så unika och dominanta. Det är också det som antagligen kommer att förgöra oss, men det är en annan historia. Vi kommer att bli den första art som går under på grund av vår vilja att ha det så bekvämt som möjligt. Det är stort, något att vara stolt över faktiskt.

När det gäller att anpassa oss till varandras kulturer så har vi, ironiskt nog, betydligt större problem. Man hade ju kunnat tro att intellektuella och kulturella skillnader skulle kunna lösas med hjälp av intelligens, men icke. Hur smarta vi än är och blir så kommer vi aldrig att kunna lösa detta problem. Anledningen till detta är... trumvirvel... Religionen! Ta daa! Ständigt detta skojfriska fenomen som har delat oss i tusentals år och har för avsikt att göra det i tusentals till. Dräparen av fria tankar, slaktaren av allt vackert, halleluja! Den sträcker sig från frustrerade analfabeter i Irak till demonstrerande Jesusvänner i Göteborg, den gör ingen skillnad på folk och fä, den vill förtrycka alla.

Det fina är att samtliga religioner bygger på en och samma anti-intellektuella grund, vilket gör det stört omöjligt att utradera dem medelst intelligens, smart va? Nej, inte särskilt. Religionen är faktiskt enormt sårbar, det enda som behövs är bildning och upplysning. Jag vet att jag är tjatig, men så enkelt är det. I de länder där analfabetismen blomstrar, blomstrar även religionen. Det enda egentliga undantaget är USA, där handlar det mer om att ursäkta hänsynslös exploatering och kapitalism med troende. Man har anammat en kompensationsfundamentalism som är ganska skrämmande.

Sålunda blir det ingen "arabisk vår", det blir bara en skärpning av islams grepp om befolkningen och ytterligare en vägg mot förnuft och logik. Det krävs så mycket mer än att en diktator störtas för att komma någon vart. I många fall är denne diktator dessutom det enda som hindrar religionen från att ta överhanden helt och hållet och när den spärren är borta, ja då tillåts den att formligen genomströmma hela länder med sitt vidriga budskap.  

Med förhoppning om att ha förgyllt er söndagmorgon...

Fridens!

Morgonfunderingar

Allmänt En kommentar
Man säger ofta att människan genrellt sett har en fantastisk förmåga att anpassa sig till de levnadsvillkor som för tillfället gäller. Alldeles oavsett på vilket vis det förhåller sig så tycks vi kunna acceptera det och assimilera oss någorlunda. Det är vad man säger i alla fall. I de fall vi vägrar att anpassa oss så omformar vi helt enkelt våra omgivningar till dess att de passar in i vår bild av hur det ska vara. Lite "Om-jag-ska-bo-i-djungeln-ska-jag-fan-i-mig-ha-havsutsikt-i-alla-fall"-mentalitet med andra ord. Ni vet hur det kan vara, hur underbart det är att vara "nära naturen" när man tar stadsjeepen till golfbanan med fyra polare. Likväl är det väldigt få av oss som trivs särskilt bra när vi verkligen befinner oss mitt i spenaten, de som redan bor där naturligtvis undantagna.

Faktum är att vår anpassningsförmåga är oerhört begränsad på det fysiologiska planet, vi är alla ganska klena primater. I takt med att våra hjärnor har vuxit (de flestas i alla fall) så har vi intellektualiserat (evolverat) bort tidigare livsnödvändiga attribut som päls, muskelmassa och jaktinstinkt. Allt sådant sker av en slump. Om vi inte hade lyckats tämja elden och tillaga kött så hade vi fortfarande varit kvar på mental Cro Magnon-nivå. Tänk på det, vegetarianer och veganer, innan ni går ut i trädgården och letar löv eller vad det nu är ni stoppar i er.

Där vi tidigare kämpade till oss en plats i tillvaron med hjälp av muskler, envishet och dumhet förlitar vi oss nu på maskiner och datorer att göra jobbet åt oss. Och gissa vad: det funkar! Vi upphör aldrig att förvånas över vår egen snillrikhet när det gäller att uppfinna och exploatera och det är det som gör oss så unika och dominanta. Det är också det som antagligen kommer att förgöra oss, men det är en annan historia. Vi kommer att bli den första art som går under på grund av vår vilja att ha det så bekvämt som möjligt. Det är stort, något att vara stolt över faktiskt.

När det gäller att anpassa oss till varandras kulturer så har vi, ironiskt nog, betydligt större problem. Man hade ju kunnat tro att intellektuella och kulturella skillnader skulle kunna lösas med hjälp av intelligens, men icke. Hur smarta vi än är och blir så kommer vi aldrig att kunna lösa detta problem. Anledningen till detta är... trumvirvel... Religionen! Ta daa! Ständigt detta skojfriska fenomen som har delat oss i tusentals år och har för avsikt att göra det i tusentals till. Dräparen av fria tankar, slaktaren av allt vackert, halleluja! Den sträcker sig från frustrerade analfabeter i Irak till demonstrerande Jesusvänner i Göteborg, den gör ingen skillnad på folk och fä, den vill förtrycka alla.

Det fina är att samtliga religioner bygger på en och samma anti-intellektuella grund, vilket gör det stört omöjligt att utradera dem medelst intelligens, smart va? Nej, inte särskilt. Religionen är faktiskt enormt sårbar, det enda som behövs är bildning och upplysning. Jag vet att jag är tjatig, men så enkelt är det. I de länder där analfabetismen blomstrar, blomstrar även religionen. Det enda egentliga undantaget är USA, där handlar det mer om att ursäkta hänsynslös exploatering och kapitalism med troende. Man har anammat en kompensationsfundamentalism som är ganska skrämmande.

Sålunda blir det ingen "arabisk vår", det blir bara en skärpning av islams grepp om befolkningen och ytterligare en vägg mot förnuft och logik. Det krävs så mycket mer än att en diktator störtas för att komma någon vart. I många fall är denne diktator dessutom det enda som hindrar religionen från att ta överhanden helt och hållet och när den spärren är borta, ja då tillåts den att formligen genomströmma hela länder med sitt vidriga budskap.  

Med förhoppning om att ha förgyllt er söndagmorgon...

Fridens!

På senare tid har antalet memoarer/biografier och faktaböcker vida överstigit antalet romaner jag har läst. Jag vet inte om jag är särskild nöjd med detta, men det får vara hur det vill med den saken. Rätt vad det är så är förhållandet det omvända igen, inget att bekymra sig över således. Dessutom så är ju titlarna och personerna bakom dessa biografier så mycket mer spännande än sina fiktiva kollegor. Min puls höjs avsevärt mycket mer när jag håller i Errol Flynns My Wicked, Wicked Ways än när jag håller i Lars Keplers Eldvittnet. Så är det bara.

Sedan bör det ju nämnas att vissa självbiografier är pretentiösa sömnpiller utan dess like. Ta till exempel Jan Myrdals osannolikt tråkiga Tolv på det trettonde eller Alexander Solsjenitsyns En kalv med eken stångades, två briljanta exempel på författare som vältrar sig i sin egen skit utan att ens känna lukten av den. Solsjenitsyn kan väl ursäktas med att han trots denna lilla fadäs är en av 1900-talets allra största och viktigaste författare. För Martyrdal godkännes inga ursäkter, tokstollen tycker ju fortfarande att ordförande Mao förde en lysande politik och borde således inlemmas i samma fack som de historierevisionister som förnekar förintelsen/verkligheten.

I Errol Flynns fall så håller titeln sannerligen vad den lovar. Han var utan tvivel Wicked. Mycket av det han skriver kan säkerligen avfärdas som rena fabrikationer, men om ens en bråkdel av det är sant så är det den genom tiderna mest uppseendeväckande självbiografi som har skrivits. Han skrev den när han redan visste att han var döende i skrumplever och hjärtsvikt och bekymrade sig knappast om att vara varken politiskt korrekt eller helt sanningsenlig. Han skrev myten om sig själv, en gång för alla. En sammanfattning av legenden Errol Flynn snarare än av personen. Den säljer bra än idag.

Ibland kan en självbiografi vara nästan omåttligt självupptagen. Det kan låta underligt och snudd på paradoxalt, men faktum är att de bästa och mest läsvärda böckerna i genren tenderar att distansera sig en smula från subjektet och berätta levnadshistorien med ett ganska stort mått av humor. Bra exempel på detta är A Drink With Shane MacGowan av Shane MacGowan och Victoria Mary Clarke och White Line Fever av Lemmy. Som mindre lyckade exempel kan nämnas Scar Tissue av Anthony Kiedis, Slash av (just det) Slash och Livet av Keith Richards. De är alla läsvärda i viss mån, men de saknar mycket av den nödvändiga självdistans som behövs för att göra det riktigt underhållande. Detsamma skulle kunna sägas om Bob Dylans Memoarer, men eftersom Dylan har en språklig briljans som inte kan jämföras med någon av de andras så kommer han undan med hedern i behåll.

Ett annat recept för misslyckande är också att skriva sina memoarer på tok för tidigt i livet och/eller karriären. Jag tänker då närmast på Magic Boy av Peter Forsberg eller Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson. Det blir bara konstigt och rumphugget. Vad gäller sportbiografier så tillhör de generellt inte mina favoriter, även om både Börje Salmings och Wayne Gretzkys alster beredde mig stort nöje i min gröna ungdom, hockeyfantast som jag är och var.

På inköpslistan står i skrivande stund Tommyland av Tommy Lee, Tattoos & Tequila av Vince Neil och No Regrets av Ace Frehley. Om ni vill glädja mig genom en present eller två så har ni finfina uppslag där. Tack på förhand!

Till min stora lycka fick jag härom veckan tag på Rake At the Gates of Hell - Shane MacGowan In Context av Robert Mamrak till ett bra pris. Det kittlar skönt i den irländska delen av mitt tarmsystem.

Så vad skulle min egen självbiografi bära för titel? Ja, säg det. När jag var 18-19 år så gick den under arbetsnamnet En Yatzy medan kaffet kokar, men jag vet inte om det är aktuellt längre. Upprinnelsen till titeln var nämligen att jag och min dåvarande sambo alltid spelade just Yatzy medan kaffebryggaren stilla puttrade i bakgrunden. Hon vann säkert nio gånger av tio. Under min studietid i Göteborg bytte den namn till Mitt liv på sofflocket, mest för att jag alltid låg och läste och inte såg någon särskilt arbetsam framtid framför mig. Fel av mig förstås.

Idag har jag egentligen varken uppslag eller ambitioner till att någonsin nedteckna mitt levnadsöde. Möjligen någon slags släktkrönika så att Prinsessan vet varifrån hon kommer och vilka knasiga människor hon härstammar ifrån på sin fars sida. Det kan bli intressant läsning, minst sagt.

Nåja, vi får väl se hur det utvecklar sig. Nu är gryningen här. Ny dag, nya hinder och allt detta.

Fridens...


                 "Wicked" Errol Flynn

Errol och jag

Allmänt 2 kommentarer

På senare tid har antalet memoarer/biografier och faktaböcker vida överstigit antalet romaner jag har läst. Jag vet inte om jag är särskild nöjd med detta, men det får vara hur det vill med den saken. Rätt vad det är så är förhållandet det omvända igen, inget att bekymra sig över således. Dessutom så är ju titlarna och personerna bakom dessa biografier så mycket mer spännande än sina fiktiva kollegor. Min puls höjs avsevärt mycket mer när jag håller i Errol Flynns My Wicked, Wicked Ways än när jag håller i Lars Keplers Eldvittnet. Så är det bara.

Sedan bör det ju nämnas att vissa självbiografier är pretentiösa sömnpiller utan dess like. Ta till exempel Jan Myrdals osannolikt tråkiga Tolv på det trettonde eller Alexander Solsjenitsyns En kalv med eken stångades, två briljanta exempel på författare som vältrar sig i sin egen skit utan att ens känna lukten av den. Solsjenitsyn kan väl ursäktas med att han trots denna lilla fadäs är en av 1900-talets allra största och viktigaste författare. För Martyrdal godkännes inga ursäkter, tokstollen tycker ju fortfarande att ordförande Mao förde en lysande politik och borde således inlemmas i samma fack som de historierevisionister som förnekar förintelsen/verkligheten.

I Errol Flynns fall så håller titeln sannerligen vad den lovar. Han var utan tvivel Wicked. Mycket av det han skriver kan säkerligen avfärdas som rena fabrikationer, men om ens en bråkdel av det är sant så är det den genom tiderna mest uppseendeväckande självbiografi som har skrivits. Han skrev den när han redan visste att han var döende i skrumplever och hjärtsvikt och bekymrade sig knappast om att vara varken politiskt korrekt eller helt sanningsenlig. Han skrev myten om sig själv, en gång för alla. En sammanfattning av legenden Errol Flynn snarare än av personen. Den säljer bra än idag.

Ibland kan en självbiografi vara nästan omåttligt självupptagen. Det kan låta underligt och snudd på paradoxalt, men faktum är att de bästa och mest läsvärda böckerna i genren tenderar att distansera sig en smula från subjektet och berätta levnadshistorien med ett ganska stort mått av humor. Bra exempel på detta är A Drink With Shane MacGowan av Shane MacGowan och Victoria Mary Clarke och White Line Fever av Lemmy. Som mindre lyckade exempel kan nämnas Scar Tissue av Anthony Kiedis, Slash av (just det) Slash och Livet av Keith Richards. De är alla läsvärda i viss mån, men de saknar mycket av den nödvändiga självdistans som behövs för att göra det riktigt underhållande. Detsamma skulle kunna sägas om Bob Dylans Memoarer, men eftersom Dylan har en språklig briljans som inte kan jämföras med någon av de andras så kommer han undan med hedern i behåll.

Ett annat recept för misslyckande är också att skriva sina memoarer på tok för tidigt i livet och/eller karriären. Jag tänker då närmast på Magic Boy av Peter Forsberg eller Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson. Det blir bara konstigt och rumphugget. Vad gäller sportbiografier så tillhör de generellt inte mina favoriter, även om både Börje Salmings och Wayne Gretzkys alster beredde mig stort nöje i min gröna ungdom, hockeyfantast som jag är och var.

På inköpslistan står i skrivande stund Tommyland av Tommy Lee, Tattoos & Tequila av Vince Neil och No Regrets av Ace Frehley. Om ni vill glädja mig genom en present eller två så har ni finfina uppslag där. Tack på förhand!

Till min stora lycka fick jag härom veckan tag på Rake At the Gates of Hell - Shane MacGowan In Context av Robert Mamrak till ett bra pris. Det kittlar skönt i den irländska delen av mitt tarmsystem.

Så vad skulle min egen självbiografi bära för titel? Ja, säg det. När jag var 18-19 år så gick den under arbetsnamnet En Yatzy medan kaffet kokar, men jag vet inte om det är aktuellt längre. Upprinnelsen till titeln var nämligen att jag och min dåvarande sambo alltid spelade just Yatzy medan kaffebryggaren stilla puttrade i bakgrunden. Hon vann säkert nio gånger av tio. Under min studietid i Göteborg bytte den namn till Mitt liv på sofflocket, mest för att jag alltid låg och läste och inte såg någon särskilt arbetsam framtid framför mig. Fel av mig förstås.

Idag har jag egentligen varken uppslag eller ambitioner till att någonsin nedteckna mitt levnadsöde. Möjligen någon slags släktkrönika så att Prinsessan vet varifrån hon kommer och vilka knasiga människor hon härstammar ifrån på sin fars sida. Det kan bli intressant läsning, minst sagt.

Nåja, vi får väl se hur det utvecklar sig. Nu är gryningen här. Ny dag, nya hinder och allt detta.

Fridens...


                 "Wicked" Errol Flynn