På senare tid har det känts som om jag bara skriver inlägg här i samband med att någon har dött och tyvärr så är detta inget undantag. Lou Reed är ämnet för epitafen denna gång.
 
Lou Reed, jag minns inte ens när jag hörde talas om honom för första gången, han har liksom alltid funnits där. En legend, en ikon, ett geni om man så vill. I min värld är Velvet Underground lika stora som The Doors och lika odödliga som Led Zeppelin. I mitt nedsläckta pojkrum satt jag ofta och lyssnade på All Tomorrow's Parties, Shiny Boots of Leather eller Heroin och drömde mig bort till en svunnen tid och en helt annan värld. Ljudbilden liknar än idag inget annat jag hört och Lous röst ekar efter alla dessa år alltjämt i mitt inre som en påminnelse om att musik en gång också kunde vara stor konst. Något man kan behöva påminnas om nu för tiden.
 
Jag har aldrig riktigt snöat in på Lou Reeds soloskivor i någon större utsträckning, men bland det mest ambitiösa och bästa jag har hört på senare tid är hans konceptskiva The Raven från 2003. Det är en upplevelse utöver det vanliga och det som främst vittnar om hans genialitet, förutom ljudmattorna förstås, är hans omskrivningar av Edgar Allan Poes texter. Med relativt enkla ordbyten och omkastningar så skapar han nya dikter, anpassade till en modern värld, men med samma grundläggande mörker. Briljant, kort och gott.
 
Det jag mer än någonting annat förknippar med Lou Reed är ändå filmen Blue in the Face. I den intervjuas han om att bo och leva i New York och han hävdar bestämt att han aldrig blir rädd i New York. Nej, rädd blir han främst när han är i Sverige där det visas öronoperationer på TV och alla är fulla men allt fungerar ändå. Det ogillar gamle Lou skarpt och passar på att tillägga hur märkligt det är med skyltarna i medicinskåpen där det står "I händelse av självmord, ring...". Nu har i och för sig undertecknad aldrig sett en sådan skylt, men det är ändå lätt att förstå vad han menar. Det är också i Blue in the Face som han berättar om den uppfinning som även är titeln på detta inlägg: Lou's Views. Det är helt enkelt glasögon med uppfällbara glas. Mycket praktiska om man behöver titta i en kikare eller så. Han hoppas att de ska bli en stor framgång.
 
Mannen med det lockiga håret och den ständigt brinnande blicken är borta, men jag hann se honom live en gång i alla fall. Det var en stekhet eftermiddag på Roskilde år 2000 och i ärlighetens namn så var jag alldeles för bakis för att uppskatta det till fullo. Ett bestående minne är i alla fall med vilken självklarhet och auktoritet han intog scenen och hur jag tänkte att en Telecaster faktiskt kan se riktigt cool ut om den hänger på rätt person. Vilka låtar han spelade? Ingen aning, men jag tror att Paranoia Key of E var en av dem.
 
Mycket har sagts om hans buttra utstrålning (endast överträffad av Bob Dylans?) och Strindberg sa ju faktiskt en gång att det är en konstnärs plikt att aldrig le på bild. Någonstans hittade jag dock ett klipp när Reed och Dylan sitter backstage och diskuterar något ohörbart. Det är från mitten av 1980-talet tror jag. Båda ler. Så det så.
 
Fridens...
 
                                            På scenen
 
                                         I Blue in the Face
 
 

Lou's Views

Allmänt Kommentera
På senare tid har det känts som om jag bara skriver inlägg här i samband med att någon har dött och tyvärr så är detta inget undantag. Lou Reed är ämnet för epitafen denna gång.
 
Lou Reed, jag minns inte ens när jag hörde talas om honom för första gången, han har liksom alltid funnits där. En legend, en ikon, ett geni om man så vill. I min värld är Velvet Underground lika stora som The Doors och lika odödliga som Led Zeppelin. I mitt nedsläckta pojkrum satt jag ofta och lyssnade på All Tomorrow's Parties, Shiny Boots of Leather eller Heroin och drömde mig bort till en svunnen tid och en helt annan värld. Ljudbilden liknar än idag inget annat jag hört och Lous röst ekar efter alla dessa år alltjämt i mitt inre som en påminnelse om att musik en gång också kunde vara stor konst. Något man kan behöva påminnas om nu för tiden.
 
Jag har aldrig riktigt snöat in på Lou Reeds soloskivor i någon större utsträckning, men bland det mest ambitiösa och bästa jag har hört på senare tid är hans konceptskiva The Raven från 2003. Det är en upplevelse utöver det vanliga och det som främst vittnar om hans genialitet, förutom ljudmattorna förstås, är hans omskrivningar av Edgar Allan Poes texter. Med relativt enkla ordbyten och omkastningar så skapar han nya dikter, anpassade till en modern värld, men med samma grundläggande mörker. Briljant, kort och gott.
 
Det jag mer än någonting annat förknippar med Lou Reed är ändå filmen Blue in the Face. I den intervjuas han om att bo och leva i New York och han hävdar bestämt att han aldrig blir rädd i New York. Nej, rädd blir han främst när han är i Sverige där det visas öronoperationer på TV och alla är fulla men allt fungerar ändå. Det ogillar gamle Lou skarpt och passar på att tillägga hur märkligt det är med skyltarna i medicinskåpen där det står "I händelse av självmord, ring...". Nu har i och för sig undertecknad aldrig sett en sådan skylt, men det är ändå lätt att förstå vad han menar. Det är också i Blue in the Face som han berättar om den uppfinning som även är titeln på detta inlägg: Lou's Views. Det är helt enkelt glasögon med uppfällbara glas. Mycket praktiska om man behöver titta i en kikare eller så. Han hoppas att de ska bli en stor framgång.
 
Mannen med det lockiga håret och den ständigt brinnande blicken är borta, men jag hann se honom live en gång i alla fall. Det var en stekhet eftermiddag på Roskilde år 2000 och i ärlighetens namn så var jag alldeles för bakis för att uppskatta det till fullo. Ett bestående minne är i alla fall med vilken självklarhet och auktoritet han intog scenen och hur jag tänkte att en Telecaster faktiskt kan se riktigt cool ut om den hänger på rätt person. Vilka låtar han spelade? Ingen aning, men jag tror att Paranoia Key of E var en av dem.
 
Mycket har sagts om hans buttra utstrålning (endast överträffad av Bob Dylans?) och Strindberg sa ju faktiskt en gång att det är en konstnärs plikt att aldrig le på bild. Någonstans hittade jag dock ett klipp när Reed och Dylan sitter backstage och diskuterar något ohörbart. Det är från mitten av 1980-talet tror jag. Båda ler. Så det så.
 
Fridens...
 
                                            På scenen
 
                                         I Blue in the Face
 
 
När man tänker på The Pogues så dyker alltid Shane MacGowans sargade ansikte upp först, det är ett faktum. Sedan kanske man tänker på Jem och Spider och någonstans i slutet av tankekedjan dyker bilder av en liten farbror i hatt upp. En liten farbror med vad som förefaller vara en gigantisk gitarr runt halsen. Det är Philip Chevron. Att underskatta hans roll i The Pogues bara för att han kanske inte syntes och hördes mest är dock ett misstag. Inte minst så skrev han och framförde den fantastiska låten Thousands Are Sailing, men han var också bandets röst i många andra sammanhang. Det var han som svarade på fansens frågor och som översåg nyutgivningen av bandets album. Han lyckades också med att övervinna sitt alkohol- och drogberoende samt överleva den första bataljen mot den cancer som till sist blev hans död. Man får inte heller glömma hans tidigare bidrag till musiken i form av The Radiators From Space, det punkrockband som han ledde under det sena 1970-talet och som han återbildade 2003 tillsammans med, bland andra, Cait O'Riordan (originalbasist i The Pogues). En liten man med stor vilja och stort musikaliskt kunnande, utan tvekan.
 
Han tog över som gitarrist efter MacGowan 1984, till den sistnämndes stora förtret eftersom han ansåg sig vara en mycket bättre gitarrist och banjospelare än Chevron. MacGowan må vara briljant på många sätt, men i denna åsikt var han sannerligen ute och cyklade rejält. James Fearnley (dragspelare i The Pogues) beskriver både detta och Chevrons sköra hälsa i sin mycket underhållande bok Here Comes Everybody: The Story of the Pogues, en bok som jag för övrigt rekommenderar alla med minsta intresse för bandet att läsa.
 
Man kan tycka det ironiskt eller ofattbart att MacGowan, som än idag är en drinkare av gigantiska mått, kom att överleva Chevron, men han var svårt plågad av diverse hälsoproblem redan under mitten av 1980-talet och det speglades märkligt väl i hans skelettliknande gestalt. Det såg ut som om han skulle blåsa omkull vilken sekund som helst. Trots det så skapade han musik som kommer att leva i många år ännu, det är stort.
 
Så hatten av för Philip Chevron (1957 - 2013), en plågad man med ett stort musikhjärta.
 
Fridens...
 
 
 

Kort elegi för Phil

Allmänt Kommentera
När man tänker på The Pogues så dyker alltid Shane MacGowans sargade ansikte upp först, det är ett faktum. Sedan kanske man tänker på Jem och Spider och någonstans i slutet av tankekedjan dyker bilder av en liten farbror i hatt upp. En liten farbror med vad som förefaller vara en gigantisk gitarr runt halsen. Det är Philip Chevron. Att underskatta hans roll i The Pogues bara för att han kanske inte syntes och hördes mest är dock ett misstag. Inte minst så skrev han och framförde den fantastiska låten Thousands Are Sailing, men han var också bandets röst i många andra sammanhang. Det var han som svarade på fansens frågor och som översåg nyutgivningen av bandets album. Han lyckades också med att övervinna sitt alkohol- och drogberoende samt överleva den första bataljen mot den cancer som till sist blev hans död. Man får inte heller glömma hans tidigare bidrag till musiken i form av The Radiators From Space, det punkrockband som han ledde under det sena 1970-talet och som han återbildade 2003 tillsammans med, bland andra, Cait O'Riordan (originalbasist i The Pogues). En liten man med stor vilja och stort musikaliskt kunnande, utan tvekan.
 
Han tog över som gitarrist efter MacGowan 1984, till den sistnämndes stora förtret eftersom han ansåg sig vara en mycket bättre gitarrist och banjospelare än Chevron. MacGowan må vara briljant på många sätt, men i denna åsikt var han sannerligen ute och cyklade rejält. James Fearnley (dragspelare i The Pogues) beskriver både detta och Chevrons sköra hälsa i sin mycket underhållande bok Here Comes Everybody: The Story of the Pogues, en bok som jag för övrigt rekommenderar alla med minsta intresse för bandet att läsa.
 
Man kan tycka det ironiskt eller ofattbart att MacGowan, som än idag är en drinkare av gigantiska mått, kom att överleva Chevron, men han var svårt plågad av diverse hälsoproblem redan under mitten av 1980-talet och det speglades märkligt väl i hans skelettliknande gestalt. Det såg ut som om han skulle blåsa omkull vilken sekund som helst. Trots det så skapade han musik som kommer att leva i många år ännu, det är stort.
 
Så hatten av för Philip Chevron (1957 - 2013), en plågad man med ett stort musikhjärta.
 
Fridens...