Föda för ditt intellekt

Jag fick inte reda på det förrän igår, min kära vän Carolyn Cassady avled på ett sjukhus utanför London den tjugonde september. Det kom inte precis som en chock med tanke på att hon fyllde 90 i våras, men det är tråkigt att veta att vår korrespondens nu är över, en gång för alla. Med det sagt så var det ett tag sedan vi hördes av, det var nog runt hennes födelsedag senast och jag minns att jag var väldigt noga med att inte råka nämna den. För att uttrycka det milt så var hon inte alldeles nöjd med att ha blivit så pass gammal. Dels på grund av alla krämpor, men framför allt så gillade hon helt enkelt inte gamla människor, sig själv inkluderad.

 

Jag kontaktade henne via e-post efter att ha läst hennes bok Off the Road för några år sedan och hade absolut inte förväntat mig något svar. Döm om min förvåning när det rasslade till i inkorgen bara något dygn senare. Vad som därefter hände kan jag än idag inte riktigt begripa, vänskap uppstod och vi skrev och skrev till varandra. Inledningsvis så ställde jag massvis med dumma frågor om Jack Kerouac, Neal Cassady, Allen Ginsberg och William S. Burroughs men efter hand så insåg jag att mina litterära idoler inte var särskilt intressanta jämfört med deras "matmor" Carolyn. De stora författarna i hennes närhet var förvisso genier när det gällde sin konst, men i allt övrigt så var de stereotyper. Kerouac var den alkoholiserade poeten, Cassady den misslyckade optimisten, Ginsberg den sexuellt frigjorde akademikern och Burroughs den bindgalne drogekvilibristen. Carolyn, och andra sidan, föll inte inom ramarna för några dylika mallar, hon var betydligt mer flexibel än så. Hon var scenograf, konstnär, författare, mor och livsbejakande i en värld som dominerades av män med enorma egon. Hon brukade alltid säga att enda anledningen till att någon var intresserad av henne var på grund av hennes berömda älskare. På den punkten var vi alltid oense.

 

Under våren 2010 när jag hade en dotter på väg och ett förhållande i spillror så blev Carolyn en av de livlinor som jag behövde för att hålla mig flytande. Förutom att trösta mig så delade hon med sig av sin ackumulerade visdom med en sådan generositet att min rygg plötsligt kändes rak igen. När det gäller märkliga och kaotiska förhållanden kan hon ha varit en av världens ledande experter. Hon träffade Neal Cassady 1947 och inledde ett stormigt förhållande med lögner staplade på ännu fler lögner. Neal var redan gift, men det fick inte Carolyn reda på förrän hon hittade honom i säng med hustrun OCH Ginsberg. Liknande eskapader avlöste varandra under de kommande femton åren och även om Carolyn hade en affär med Kerouac (uppmuntrad av Neal faktiskt) så var det upp till henne att se till att det fanns mat på bordet när Neal var ute och strulade på sitt håll. Tre barn och en nästan ständigt frånvarande man, ingen lätt tillvaro. Hon sa ofta att Neal var energin i hennes liv och att Jack var ömheten, kanske var det så hon lyckades överleva?

 

Med Carolyn pendlade samtalen alltid mellan högt och lågt. Ibland kunde vi fastna i djupa resonemang kring andlighet där hon argumenterade för, till exempel, Edgar Cayces läror som viktiga doktriner. Något som jag naturligtvis hade ganska starka invändningar emot. Sedan kunde samtalet helt naturligt glida in på rent skvaller och skitsnack och plötsligt var Cayce ett avslutat kapitel, tack och lov. Det var en fröjd att läsa hennes brev och med ålderns rätt så sa hon precis vad hon tyckte och tänkte om allt och alla. När jag funderar på saken så är det just hennes frispråkighet jag kommer att sakna mest.

 

Ibland kunde hon vara bitter på livet, men den enda gång jag upplevde henne som genuint sorgsen och uppgiven var när hon hade sett dokumentären Love Always, Carolyn av Malin Korkeasalo och Maria Ramström. Hon kände sig sviken av de filmskapare som hon hade bjudit in i sitt hem och som sedan, i hennes tycke, utmålade henne som en girig kärring. Till viss del kan jag hålla med, även om jag tycker att filmen har sina ljusa sidor. Det Korkeasalo och Ramström dock verkar ha missförstått är att det aldrig handlade om pengar för Carolyn, vare sig det gällde Neals kvarlåtenskap eller hennes egna verk. Det enda det handlade om var att rätt skulle vara rätt. I dagens värld med nedladdningar och piratkopior är det kanske inte helt lätt att förstå ett sådant "gammaldags" rättvisepatos? Därför processade hon mot ett kinesiskt företag som tryckte tröjor med Neals ansikte på och därför kontaktade hon vår nationalskald Ulf Lundell när han använde ett av hennes foton som backdrop på en turné. Lundell och Carolyn blev sedan mycket goda vänner.

 

Jag har så mycket att säga om denna kvinna, men jag känner att jag måste hejda mig. Mycket som blev sagt oss emellan är alldeles för privat och får stanna i den tjocka lunta som vår korrespondens nu ligger staplad i. En vacker dag kanske min dotter vill läsa igenom alltsammans?

 

Med Carolyn försvann inte bara en vän och en härlig dam, utan även min direktlänk till en litterär epok som närmast framstår som mytisk. Beatgenerationen, ett uttryck som Carolyn för övrigt avskydde, har tystnat för gott. Kvar finns förstås en mängd romaner, biografier och dokumentärer, men jag är mest tacksam för att jag fick lära känna henne och livet bakom de personer som fick all uppmärksamhet medan hon slet i det tysta under större delen av sitt liv.

 

Sov gott, Carolyn från Lansing, Michigan.

 

Love Always...