Mannen som föddes på ett berg och innehar samtliga Nordkoreanska idrottsrekord dog tydligen i lördags. En trevlig övverraskning till morgonkaffet. En galning mindre. Kim Jong-Il var en synnerligen vidrig liten man, ett hopplöst fall som faktiskt, om ni ursäktar, borde ha slutat som en fläck på madrassen. Han har sugit ut och mördat sitt eget folk på ett sätt som varken Khadaffi, Pinochet eller Castro kan matcha, ens tillsammans. Om man bortser från utseendet så är han nog närmast att jämföra med den bindgalne Idi Amin, kungen av Skottland ni vet. Att Kim Jong-Il nu är borta förändrar dock mycket lite eftersom det troligaste är att hans tjocke idiot till son nu tar över makten. Det skulle heller inte förvåna mig om han passar på att "hylla" sin fader med lite gammal hederlig gränskränkning gentemot Sydkorea, eller varför inte med några provsprängningar med de kärnvapen som övriga världen tillät dem att anskaffa för några år sedan? Oavsett vilket så kommer regionen knappast att gå säker och det nordkoreanska folket lär knappast att få uppleva någon större upplysnings- eller frihetstid. Inte heller lär Sverige få tillbaka de enorma summor vi investerade där under 80-talet, en affär som sedd i backspegeln blir fullkomligt obegriplig, liksom det faktum att vi ens har en ambassadör i denna humanitära helveteshåla. Pyongyang kunde ha varit en handels- och affärsstad av samma dignitet som Seoul, men Kim Jong-Il och hans far, Kim Il-Sung, har under sina respektive regeringstider sett till att isolera landet till fullo. Det enda som nu finns kvar är överdådiga palats, kärnvapen, svält och tortyr. Det är alltid värt att fira en dåraktig diktators död, problemet är att den siste förmodligen inte är född än.

Detta är också en av anledningarna till min enorma besvikelse över den så kallade "Arabiska våren". En vår som har förvandlats till en förhatlig vinter, inte minst i Egypten. Visst, diktatorerna i Libyen och Tunisien är borta, men den allra största och jävligaste diktatorn av dem alla lever och frodas. Jag talar naturligtvis om Gud. Religiösa krafter fyller snabbt och gladeligen det hål som den jordiske härskaren har lämnat efter sig och inte heller i denna del av världen är en upplysningstid ett troligt scenario. Snarare så kommer de religiösa extremerna att bli tydligare och effektivt implementeras i vardagen på ett sätt som föga gagnar det vanliga folket, framför allt inte den kvinnliga delen av det. Det stora vardagsproblemet må ha varit de vampyrer som sög ut folket, men det historiska problemet är religionen. Med religionens kraftfulla ställning bevisas nämligen bara en sak: bildningssystemet är uselt och analfabetismen skyhög. Det är omöjligt att byggga ett modernt land enligt vidskepliga bronsåldersvärderingar, det säger sig självt. Så kampen om guds och folkets makt och gunst pågår således alltjämt i Egypten och Syrien medan Libyen är ett land fullkomligt dränkt i vapen och förvirring. Det maktvakuum som Tunisien för tillfället befinner sig i måste betraktas som en sorts framgång, frågan är hur det kommer att utveckla sig.

En mer positiv aspekt av tillvaron är att jag från och med imorgon är ledig över julhelgen. Så stora kan kontrasterna te sig. Från besvikelse över det politiska världsläget till utopisk vällust över den egna lilla verkligheten och dess förtjänster. Är livet ändå inte förunderligt så säg...

Fridens!

Den dåraktige diktatorns död

Allmänt Kommentera
Mannen som föddes på ett berg och innehar samtliga Nordkoreanska idrottsrekord dog tydligen i lördags. En trevlig övverraskning till morgonkaffet. En galning mindre. Kim Jong-Il var en synnerligen vidrig liten man, ett hopplöst fall som faktiskt, om ni ursäktar, borde ha slutat som en fläck på madrassen. Han har sugit ut och mördat sitt eget folk på ett sätt som varken Khadaffi, Pinochet eller Castro kan matcha, ens tillsammans. Om man bortser från utseendet så är han nog närmast att jämföra med den bindgalne Idi Amin, kungen av Skottland ni vet. Att Kim Jong-Il nu är borta förändrar dock mycket lite eftersom det troligaste är att hans tjocke idiot till son nu tar över makten. Det skulle heller inte förvåna mig om han passar på att "hylla" sin fader med lite gammal hederlig gränskränkning gentemot Sydkorea, eller varför inte med några provsprängningar med de kärnvapen som övriga världen tillät dem att anskaffa för några år sedan? Oavsett vilket så kommer regionen knappast att gå säker och det nordkoreanska folket lär knappast att få uppleva någon större upplysnings- eller frihetstid. Inte heller lär Sverige få tillbaka de enorma summor vi investerade där under 80-talet, en affär som sedd i backspegeln blir fullkomligt obegriplig, liksom det faktum att vi ens har en ambassadör i denna humanitära helveteshåla. Pyongyang kunde ha varit en handels- och affärsstad av samma dignitet som Seoul, men Kim Jong-Il och hans far, Kim Il-Sung, har under sina respektive regeringstider sett till att isolera landet till fullo. Det enda som nu finns kvar är överdådiga palats, kärnvapen, svält och tortyr. Det är alltid värt att fira en dåraktig diktators död, problemet är att den siste förmodligen inte är född än.

Detta är också en av anledningarna till min enorma besvikelse över den så kallade "Arabiska våren". En vår som har förvandlats till en förhatlig vinter, inte minst i Egypten. Visst, diktatorerna i Libyen och Tunisien är borta, men den allra största och jävligaste diktatorn av dem alla lever och frodas. Jag talar naturligtvis om Gud. Religiösa krafter fyller snabbt och gladeligen det hål som den jordiske härskaren har lämnat efter sig och inte heller i denna del av världen är en upplysningstid ett troligt scenario. Snarare så kommer de religiösa extremerna att bli tydligare och effektivt implementeras i vardagen på ett sätt som föga gagnar det vanliga folket, framför allt inte den kvinnliga delen av det. Det stora vardagsproblemet må ha varit de vampyrer som sög ut folket, men det historiska problemet är religionen. Med religionens kraftfulla ställning bevisas nämligen bara en sak: bildningssystemet är uselt och analfabetismen skyhög. Det är omöjligt att byggga ett modernt land enligt vidskepliga bronsåldersvärderingar, det säger sig självt. Så kampen om guds och folkets makt och gunst pågår således alltjämt i Egypten och Syrien medan Libyen är ett land fullkomligt dränkt i vapen och förvirring. Det maktvakuum som Tunisien för tillfället befinner sig i måste betraktas som en sorts framgång, frågan är hur det kommer att utveckla sig.

En mer positiv aspekt av tillvaron är att jag från och med imorgon är ledig över julhelgen. Så stora kan kontrasterna te sig. Från besvikelse över det politiska världsläget till utopisk vällust över den egna lilla verkligheten och dess förtjänster. Är livet ändå inte förunderligt så säg...

Fridens!
Jag har ett stort mörker inom mig som väldigt sällan får se dagens ljus. Nu pratar jag varken om det där tonårsemo "alla hatar mig jag ska ta en överdos TREO"-mörkret eller det störda "jag måste mörda alla"-mörkret. Nej, det är det där roande inre mörkret jag talar om, det som är på vippen att yttra sig varje gång en situation som kräver medlidande uppstår, men där huvudpersonen inte nödvändigtvis är någon man tycker om. Det ärliga mörkret som vill skrika "För att du är ful och hemsk" när någon undrar varför chefen är på honom/henne som en hök. Ett mörker som inte tycker om gnällspikar och som livnär sig på när folk som förtjänar det lider ont. Skadeglädjens oförblommerade riddare, en chevaleresk jycklare som skrattar folk i ansiktet och säger precis vad han har på hjärtat. På utsidan märks ingenting, kommentarerna fälls nästan uteslutande inombords och med en precision som inte ens det amerikanska försvarets senast bomber kan uppbåda. Vissa slår mynt av dessa sylvassa observationer och blir stand-up komiker. Vi vanliga dödliga ler i mjugg varje gång vi fäller en tyst, dräpande kommentar om någon stackars medmänniska. Hade jag (och förmodligen alla andra) inte haft denna säkerhetsventil så är jag helt övertygad om att vi hade gått runt och skällt på varandra som hundar dagarna i ända. Hade vi dessutom bara låtit orden lämna våra hjärnor så hade konflikterna blivit oändliga. Så vi håller det inom oss, civiliserade som vi är, gärna till bristningsgränsen. Ibland fallerar systemet och ett "För att du märklig och störande" får luft, med ofta förödande konsekvenser som följd, även om det är lite kul förstås. Sedan är det naturligtvis som herr D påpekade härom sistens också att skillnaden mellan bitterhet och sarkasm oftast är mikroskopisk och att det krävs minutiös timing och avvägande för att få till det på rätt sätt. Den framlidne Hitchens behärskade detta till fulländning, han visste skillnaden mellan bitter sarkasm och sarkastisk bitterhet. Jag misstänker att han, liksom jag, innerst inne var en mycket ond, glad människa.

Filmdebaklet i mitt liv är en sällsamt konsekvent historia. Idag såg jag Salvation Boulevard, en tam satir över organiserad religion och dess hjärntvättande egenskaper. Pierce Brosnan gör bra ifrån sig, men Greg Kinnear, Jennifer Connelly och Marisa Tomei är ruskigt bleka. Den enda riktigt lysande stjärnan är Ed Harris, men han får tyvärr inte mycket tid framför kameran.

Så jävla metal
! var en rolig exposé över svensk hårdrock, tyvärr koncentrerade den sig lite väl mycket på Europe och Yngwie Malmsteen, med all rätt kanske, men det är knappast där mina intressen är investerade. Å andra sidan fick man sig lite Bathory och At the Gates till livs, vilket uppvägde pudeltramset avsevärt. Jag misstänker dessutom att en av mina kollegor var en av ungdomarna som intervjuades angående hårdrock någon gång i mitten på 80-talet, jag ska försöka få klarhet i det omgående.

Final Destination 5 var precis lika usel som man kan vänta sig, några snygga dödsögonblick, men mest en lång väntan på just dessa korta stunder av blod och inälvor. Det är nog hög tid att lägga ner denna franchise innan den blir lika fånig som Saw-serien eller Paranormal Activity-tjafset.

Det intressantaste bidraget till filmhistorien den senaste veckan har faktiskt varit norskt i form av Huvudjägarna. En ganska trevlig överraskning med mycket svart humor, även om intrigen kanske inte alltid håller allra högsta klass. Sevärd alla gånger.

Det finns dock ett mycket glädjande besked mitt i allt detta. Julklapparna är till största delen inköpta och paketerade. Bara några få detaljer kvar nu innan nästa års ångest lugnt kan inväntas. Till nästa jul vet jag dock exakt vad Prinsessan ska få. Jag vet faktiskt till och med vad jag ska köpa till hennes andra födelsedag. Det är inte illa det inte. Jag kan säga så mycket som att de har med hennes enorma fascination för musik att göra. Spännande, minst sagt. 

Fridens...     

Jag är en ond, glad människa

Allmänt Kommentera
Jag har ett stort mörker inom mig som väldigt sällan får se dagens ljus. Nu pratar jag varken om det där tonårsemo "alla hatar mig jag ska ta en överdos TREO"-mörkret eller det störda "jag måste mörda alla"-mörkret. Nej, det är det där roande inre mörkret jag talar om, det som är på vippen att yttra sig varje gång en situation som kräver medlidande uppstår, men där huvudpersonen inte nödvändigtvis är någon man tycker om. Det ärliga mörkret som vill skrika "För att du är ful och hemsk" när någon undrar varför chefen är på honom/henne som en hök. Ett mörker som inte tycker om gnällspikar och som livnär sig på när folk som förtjänar det lider ont. Skadeglädjens oförblommerade riddare, en chevaleresk jycklare som skrattar folk i ansiktet och säger precis vad han har på hjärtat. På utsidan märks ingenting, kommentarerna fälls nästan uteslutande inombords och med en precision som inte ens det amerikanska försvarets senast bomber kan uppbåda. Vissa slår mynt av dessa sylvassa observationer och blir stand-up komiker. Vi vanliga dödliga ler i mjugg varje gång vi fäller en tyst, dräpande kommentar om någon stackars medmänniska. Hade jag (och förmodligen alla andra) inte haft denna säkerhetsventil så är jag helt övertygad om att vi hade gått runt och skällt på varandra som hundar dagarna i ända. Hade vi dessutom bara låtit orden lämna våra hjärnor så hade konflikterna blivit oändliga. Så vi håller det inom oss, civiliserade som vi är, gärna till bristningsgränsen. Ibland fallerar systemet och ett "För att du märklig och störande" får luft, med ofta förödande konsekvenser som följd, även om det är lite kul förstås. Sedan är det naturligtvis som herr D påpekade härom sistens också att skillnaden mellan bitterhet och sarkasm oftast är mikroskopisk och att det krävs minutiös timing och avvägande för att få till det på rätt sätt. Den framlidne Hitchens behärskade detta till fulländning, han visste skillnaden mellan bitter sarkasm och sarkastisk bitterhet. Jag misstänker att han, liksom jag, innerst inne var en mycket ond, glad människa.

Filmdebaklet i mitt liv är en sällsamt konsekvent historia. Idag såg jag Salvation Boulevard, en tam satir över organiserad religion och dess hjärntvättande egenskaper. Pierce Brosnan gör bra ifrån sig, men Greg Kinnear, Jennifer Connelly och Marisa Tomei är ruskigt bleka. Den enda riktigt lysande stjärnan är Ed Harris, men han får tyvärr inte mycket tid framför kameran.

Så jävla metal
! var en rolig exposé över svensk hårdrock, tyvärr koncentrerade den sig lite väl mycket på Europe och Yngwie Malmsteen, med all rätt kanske, men det är knappast där mina intressen är investerade. Å andra sidan fick man sig lite Bathory och At the Gates till livs, vilket uppvägde pudeltramset avsevärt. Jag misstänker dessutom att en av mina kollegor var en av ungdomarna som intervjuades angående hårdrock någon gång i mitten på 80-talet, jag ska försöka få klarhet i det omgående.

Final Destination 5 var precis lika usel som man kan vänta sig, några snygga dödsögonblick, men mest en lång väntan på just dessa korta stunder av blod och inälvor. Det är nog hög tid att lägga ner denna franchise innan den blir lika fånig som Saw-serien eller Paranormal Activity-tjafset.

Det intressantaste bidraget till filmhistorien den senaste veckan har faktiskt varit norskt i form av Huvudjägarna. En ganska trevlig överraskning med mycket svart humor, även om intrigen kanske inte alltid håller allra högsta klass. Sevärd alla gånger.

Det finns dock ett mycket glädjande besked mitt i allt detta. Julklapparna är till största delen inköpta och paketerade. Bara några få detaljer kvar nu innan nästa års ångest lugnt kan inväntas. Till nästa jul vet jag dock exakt vad Prinsessan ska få. Jag vet faktiskt till och med vad jag ska köpa till hennes andra födelsedag. Det är inte illa det inte. Jag kan säga så mycket som att de har med hennes enorma fascination för musik att göra. Spännande, minst sagt. 

Fridens...     
Christopher Hitchens är död, länge leve Hitchens! Den store provokatören har tystnat. Han var inte alltid lätt att hålla med, som när han stödde kriget i Irak eller Bushs återvalskampanj, men han var inte den som drog sig för att yppa sina åsikter, hur obekväma de än vara månde. Det var det som gjorde Hitchens så briljant, att han aldrig lät sig kuvas eller tillät sig att stryka de han föraktade medhårs. Han sa som det var, punkt och slut och därför var han lika populär som avskydd. Han var inte lika vetenskapligt försiktig och exakt som Dawkins och inte lika amerikanskt enkel som Harris, han var en produkt av bildning, vältalighet, cigaretter, whisky och ett sjuhelvetes intellekt.

God Is Not Great: How Religion Poisons Everything 
har en självklar plats bland 2000-talets hittills viktigaste böcker, dess slagkraft kommer att bli än mer uppenbar med åren, sanna mina ord. Jag kommer att sakna honom, han var en citatmaskin av rang, en litterär furie och tack och lov finns många debatter och intervjuer utlagda på YouTube. Kolla upp det för en underhållande och tänkvärd stund. Om jag skulle få för mig att sammanfatta min egen syn på religion så skulle jag utan tvekan låna följande citat av Hitchens:

“Organised religion is violent, irrational, intolerant, allied to racism, tribalism, and bigotry, invested in ignorance and hostile to free inquiry, contemptuous of women and coercive toward children.”

Det säger det mesta som finns att säga om det. Och för att ytterligare skänka lite glädje måste jag också få slänga in följande: “Take the risk of thinking for yourself, much more happiness, truth, beauty, and wisdom will come to you that way.”

Fridens... and don't keep the faith!


                          Christopher Hitchens (1949-2011)

Christopher Hitchens har kastat in handduken...

Allmänt Kommentera
Christopher Hitchens är död, länge leve Hitchens! Den store provokatören har tystnat. Han var inte alltid lätt att hålla med, som när han stödde kriget i Irak eller Bushs återvalskampanj, men han var inte den som drog sig för att yppa sina åsikter, hur obekväma de än vara månde. Det var det som gjorde Hitchens så briljant, att han aldrig lät sig kuvas eller tillät sig att stryka de han föraktade medhårs. Han sa som det var, punkt och slut och därför var han lika populär som avskydd. Han var inte lika vetenskapligt försiktig och exakt som Dawkins och inte lika amerikanskt enkel som Harris, han var en produkt av bildning, vältalighet, cigaretter, whisky och ett sjuhelvetes intellekt.

God Is Not Great: How Religion Poisons Everything 
har en självklar plats bland 2000-talets hittills viktigaste böcker, dess slagkraft kommer att bli än mer uppenbar med åren, sanna mina ord. Jag kommer att sakna honom, han var en citatmaskin av rang, en litterär furie och tack och lov finns många debatter och intervjuer utlagda på YouTube. Kolla upp det för en underhållande och tänkvärd stund. Om jag skulle få för mig att sammanfatta min egen syn på religion så skulle jag utan tvekan låna följande citat av Hitchens:

“Organised religion is violent, irrational, intolerant, allied to racism, tribalism, and bigotry, invested in ignorance and hostile to free inquiry, contemptuous of women and coercive toward children.”

Det säger det mesta som finns att säga om det. Och för att ytterligare skänka lite glädje måste jag också få slänga in följande: “Take the risk of thinking for yourself, much more happiness, truth, beauty, and wisdom will come to you that way.”

Fridens... and don't keep the faith!


                          Christopher Hitchens (1949-2011)