Den dåraktige diktatorns död

Kommentera
Mannen som föddes på ett berg och innehar samtliga Nordkoreanska idrottsrekord dog tydligen i lördags. En trevlig övverraskning till morgonkaffet. En galning mindre. Kim Jong-Il var en synnerligen vidrig liten man, ett hopplöst fall som faktiskt, om ni ursäktar, borde ha slutat som en fläck på madrassen. Han har sugit ut och mördat sitt eget folk på ett sätt som varken Khadaffi, Pinochet eller Castro kan matcha, ens tillsammans. Om man bortser från utseendet så är han nog närmast att jämföra med den bindgalne Idi Amin, kungen av Skottland ni vet. Att Kim Jong-Il nu är borta förändrar dock mycket lite eftersom det troligaste är att hans tjocke idiot till son nu tar över makten. Det skulle heller inte förvåna mig om han passar på att "hylla" sin fader med lite gammal hederlig gränskränkning gentemot Sydkorea, eller varför inte med några provsprängningar med de kärnvapen som övriga världen tillät dem att anskaffa för några år sedan? Oavsett vilket så kommer regionen knappast att gå säker och det nordkoreanska folket lär knappast att få uppleva någon större upplysnings- eller frihetstid. Inte heller lär Sverige få tillbaka de enorma summor vi investerade där under 80-talet, en affär som sedd i backspegeln blir fullkomligt obegriplig, liksom det faktum att vi ens har en ambassadör i denna humanitära helveteshåla. Pyongyang kunde ha varit en handels- och affärsstad av samma dignitet som Seoul, men Kim Jong-Il och hans far, Kim Il-Sung, har under sina respektive regeringstider sett till att isolera landet till fullo. Det enda som nu finns kvar är överdådiga palats, kärnvapen, svält och tortyr. Det är alltid värt att fira en dåraktig diktators död, problemet är att den siste förmodligen inte är född än.

Detta är också en av anledningarna till min enorma besvikelse över den så kallade "Arabiska våren". En vår som har förvandlats till en förhatlig vinter, inte minst i Egypten. Visst, diktatorerna i Libyen och Tunisien är borta, men den allra största och jävligaste diktatorn av dem alla lever och frodas. Jag talar naturligtvis om Gud. Religiösa krafter fyller snabbt och gladeligen det hål som den jordiske härskaren har lämnat efter sig och inte heller i denna del av världen är en upplysningstid ett troligt scenario. Snarare så kommer de religiösa extremerna att bli tydligare och effektivt implementeras i vardagen på ett sätt som föga gagnar det vanliga folket, framför allt inte den kvinnliga delen av det. Det stora vardagsproblemet må ha varit de vampyrer som sög ut folket, men det historiska problemet är religionen. Med religionens kraftfulla ställning bevisas nämligen bara en sak: bildningssystemet är uselt och analfabetismen skyhög. Det är omöjligt att byggga ett modernt land enligt vidskepliga bronsåldersvärderingar, det säger sig självt. Så kampen om guds och folkets makt och gunst pågår således alltjämt i Egypten och Syrien medan Libyen är ett land fullkomligt dränkt i vapen och förvirring. Det maktvakuum som Tunisien för tillfället befinner sig i måste betraktas som en sorts framgång, frågan är hur det kommer att utveckla sig.

En mer positiv aspekt av tillvaron är att jag från och med imorgon är ledig över julhelgen. Så stora kan kontrasterna te sig. Från besvikelse över det politiska världsläget till utopisk vällust över den egna lilla verkligheten och dess förtjänster. Är livet ändå inte förunderligt så säg...

Fridens!