Den dåraktige diktatorns död
KommenteraDetta är också en av anledningarna till min enorma besvikelse över den så kallade "Arabiska våren". En vår som har förvandlats till en förhatlig vinter, inte minst i Egypten. Visst, diktatorerna i Libyen och Tunisien är borta, men den allra största och jävligaste diktatorn av dem alla lever och frodas. Jag talar naturligtvis om Gud. Religiösa krafter fyller snabbt och gladeligen det hål som den jordiske härskaren har lämnat efter sig och inte heller i denna del av världen är en upplysningstid ett troligt scenario. Snarare så kommer de religiösa extremerna att bli tydligare och effektivt implementeras i vardagen på ett sätt som föga gagnar det vanliga folket, framför allt inte den kvinnliga delen av det. Det stora vardagsproblemet må ha varit de vampyrer som sög ut folket, men det historiska problemet är religionen. Med religionens kraftfulla ställning bevisas nämligen bara en sak: bildningssystemet är uselt och analfabetismen skyhög. Det är omöjligt att byggga ett modernt land enligt vidskepliga bronsåldersvärderingar, det säger sig självt. Så kampen om guds och folkets makt och gunst pågår således alltjämt i Egypten och Syrien medan Libyen är ett land fullkomligt dränkt i vapen och förvirring. Det maktvakuum som Tunisien för tillfället befinner sig i måste betraktas som en sorts framgång, frågan är hur det kommer att utveckla sig.
En mer positiv aspekt av tillvaron är att jag från och med imorgon är ledig över julhelgen. Så stora kan kontrasterna te sig. Från besvikelse över det politiska världsläget till utopisk vällust över den egna lilla verkligheten och dess förtjänster. Är livet ändå inte förunderligt så säg...
Fridens!