Satt och pratade med min svåger idag och han berättade om en vän till honom som är med i Jehovas Vittnen. Han sa att han alltid brukade ställa frågor till honom som han hade mycket svårt att svara på. Ni vet, lite religionsproblematiska frågor i all vänskaplighet, bara för att man så gärna vill höra dem försöka besvara dem. Det är ju jättekul, eller hur? Senast hade han frågat om detta med människans fria vilja och hur Gud nu kunde vara så dum att han gav oss den om det bara skulle leda till arvsynd och andra tråkigheter. Gud är ju som bekant ofelbar, allvetande, allseende och allsmäktig och borde naturligtvis ha förstått att Eva skulle äta det där äpplet och så vidare. Min svåger menade på att det där med fri vilja nog är bra förvisso, men om Gud aldrig hade gett oss den är det väl knappast sannolikt att vi hade saknat den, dessutom hade ju all ondska som kommer därur aldrig ha existerat. Ett slags omformulerat teodicéproblem alltså. Denne vän hade mycket svårt att svara på frågan, vilket inte förvånar mig det minsta. Det är enkel fråga, för att inte säga grundläggande för hela religionen, ja tre världsreligioner till och med. Han kunde inte svara för att denna enkla fråga med all tydlighet bevisar att Gud må vara många saker i en religiös persons ögon, men allvetande och ofelbar är knappast attribut som kan tillskrivas honom. Min svåger var nöjd med det stammande "alltså, hmm, jo, alltså" som följde och lämnade diskussionen där. Man vill ju inte sparka onödigt mycket på den som redan ligger.
Vidare föreslog han att jag nog kunde få ut en del av att träffa detta Vittne till vän och kanske ta ett glas vin eller så? Jo, sa jag, det hade nog varit spännande, men jag har så himla svårt att prata med troende. Han undrade varför och jag svarade som det var. Att jag helt enkelt måste sänka mig till en mental nivå som inte är värdig en vuxen människa. Har jag verkligen levt i trettiotvå år och studerat i nästan tjugo av dem för att sitta och prata med en infantil och vidskeplig ökenmänniska? Jag menar, förutom den uppenbara kulturkrocken mellan honom och mig måste man också ta följande i beaktande:
Han tror på att Gud har skapat en man av lera och blåst en livsande i honom så att han börjar leva, sen har han skapat en kvinna av denne mans revben. De lever i en trädgård där det bor en talande orm som lurar kvinnan att äta ett äpple.
Allt detta TROR denna människa fullt och fast på. Är han ens värd att prata med? Nej, sådana människor förtjänar inte min respekt annat än som mentalt otillräkneliga. Religion är bara en accepterad form av sinnessjukdom. Barnflickan i Knutby, Sara, fick höra av rätten att hon led av "religiösa vanföreställningar". Nej, det håller jag inte med om, religion är per definition en vanföreställning, det hon led av var bara vanföreställningar, kort och gott. Inga andra förklaringar är nödvändiga, kanske kunde man ha sagt att hon "led av religion", det räcker så...

Godnatt!

Religiösa vanföreställningar?

Allmänt En kommentar
Satt och pratade med min svåger idag och han berättade om en vän till honom som är med i Jehovas Vittnen. Han sa att han alltid brukade ställa frågor till honom som han hade mycket svårt att svara på. Ni vet, lite religionsproblematiska frågor i all vänskaplighet, bara för att man så gärna vill höra dem försöka besvara dem. Det är ju jättekul, eller hur? Senast hade han frågat om detta med människans fria vilja och hur Gud nu kunde vara så dum att han gav oss den om det bara skulle leda till arvsynd och andra tråkigheter. Gud är ju som bekant ofelbar, allvetande, allseende och allsmäktig och borde naturligtvis ha förstått att Eva skulle äta det där äpplet och så vidare. Min svåger menade på att det där med fri vilja nog är bra förvisso, men om Gud aldrig hade gett oss den är det väl knappast sannolikt att vi hade saknat den, dessutom hade ju all ondska som kommer därur aldrig ha existerat. Ett slags omformulerat teodicéproblem alltså. Denne vän hade mycket svårt att svara på frågan, vilket inte förvånar mig det minsta. Det är enkel fråga, för att inte säga grundläggande för hela religionen, ja tre världsreligioner till och med. Han kunde inte svara för att denna enkla fråga med all tydlighet bevisar att Gud må vara många saker i en religiös persons ögon, men allvetande och ofelbar är knappast attribut som kan tillskrivas honom. Min svåger var nöjd med det stammande "alltså, hmm, jo, alltså" som följde och lämnade diskussionen där. Man vill ju inte sparka onödigt mycket på den som redan ligger.
Vidare föreslog han att jag nog kunde få ut en del av att träffa detta Vittne till vän och kanske ta ett glas vin eller så? Jo, sa jag, det hade nog varit spännande, men jag har så himla svårt att prata med troende. Han undrade varför och jag svarade som det var. Att jag helt enkelt måste sänka mig till en mental nivå som inte är värdig en vuxen människa. Har jag verkligen levt i trettiotvå år och studerat i nästan tjugo av dem för att sitta och prata med en infantil och vidskeplig ökenmänniska? Jag menar, förutom den uppenbara kulturkrocken mellan honom och mig måste man också ta följande i beaktande:
Han tror på att Gud har skapat en man av lera och blåst en livsande i honom så att han börjar leva, sen har han skapat en kvinna av denne mans revben. De lever i en trädgård där det bor en talande orm som lurar kvinnan att äta ett äpple.
Allt detta TROR denna människa fullt och fast på. Är han ens värd att prata med? Nej, sådana människor förtjänar inte min respekt annat än som mentalt otillräkneliga. Religion är bara en accepterad form av sinnessjukdom. Barnflickan i Knutby, Sara, fick höra av rätten att hon led av "religiösa vanföreställningar". Nej, det håller jag inte med om, religion är per definition en vanföreställning, det hon led av var bara vanföreställningar, kort och gott. Inga andra förklaringar är nödvändiga, kanske kunde man ha sagt att hon "led av religion", det räcker så...

Godnatt!

Shutter Island har premiär nu i februari och återigen är det en film med Martin Scorsese bakom spakarna och Leo DiCaprio i huvudrollen. Trailern fick mig att fundera, märkligt nog. Jag ser nämligen fram emot att se filmen i sin helhet väldigt mycket, men kan inte alls förstå varför. Okej, Scorsese gör mig sällan besviken, det ska erkännas. Jag och fröken Svensson såg om Maffiabröder igår och den är lika bra idag som för tjugo år sen.


Leo DiCaprio har jag däremot våldsamt svårt för. Han började (i min värld) lysande i Gilbert Grape och The Basketball Diaries och kraschade fullkomligt i Romeo + Juliet, Titanic, Gangs of New York och The Beach för att sedan lyfta sig en aning Catch Me If You Can, The Aviator, The Departed och Blood Diamond. Det senaste jag såg med honom var Body of Lies och den var sannerligen inget vidare, men enligt många så ska han vara bra i Revolutionary Road så det kanske jämnar ut sig. Jag hoppas verkligen att Scorsese kan klämma lite extra ur honom i Shutter Island i alla fall.


Shutter Island är baserad på Denis Lehanes roman Patient 67 och mitt förhållande till Lehane är lika komplicerat som det till DiCaprio. Jag är inget fan av Lehane, men jag har läst alla hans böcker. Jag tycker att Patient 67 är en förutsägbar skitbok, men jag längtar efter filmen. Faktum är att hans romaner inte är särskilt bra, språkligt är de en katastrof, men han har uppenbarligen något som gör att jag fortsätter att läsa det mesta han skriver. Mystic River är dock en bättre bok än film, men så är det ingen kriminalroman heller.


Där uppstår ett annat problem för mig, jag är inte speciellt förtjust i kriminalromaner i stort, jag nästan avskyr hela genren. Den är så jävla publikfriande, obegåvad och tillgjord, generellt alltså, att jag inte kan med att plöja Stieg Larssons böcker ens. Ibland händer det förstås att man råkar på en pärla, den senaste i den raden får väl sägas vara Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear, men så är jag en riktig sucker för London-miljöer också.


För övrigt vill jag rekommendera alla att läsa Big Bang och Salvekvick och kvacksalveri av Simon Singh, God Is Not Great av Christopher Hitchens samt När människan skapade världen av Johan Norberg. Leve faktalitteraturen!


Ikväll blir det äntligen Avatar 3D med fröken Svensson tätt intill mig...


Glad lördag på er!


                                            Martin Scorsese


                                            Leonardo DiCaprio


                                    Denis Lehane

Såg precis trailern till Shutter Island...

Allmänt Kommentera
Shutter Island har premiär nu i februari och återigen är det en film med Martin Scorsese bakom spakarna och Leo DiCaprio i huvudrollen. Trailern fick mig att fundera, märkligt nog. Jag ser nämligen fram emot att se filmen i sin helhet väldigt mycket, men kan inte alls förstå varför. Okej, Scorsese gör mig sällan besviken, det ska erkännas. Jag och fröken Svensson såg om Maffiabröder igår och den är lika bra idag som för tjugo år sen.


Leo DiCaprio har jag däremot våldsamt svårt för. Han började (i min värld) lysande i Gilbert Grape och The Basketball Diaries och kraschade fullkomligt i Romeo + Juliet, Titanic, Gangs of New York och The Beach för att sedan lyfta sig en aning Catch Me If You Can, The Aviator, The Departed och Blood Diamond. Det senaste jag såg med honom var Body of Lies och den var sannerligen inget vidare, men enligt många så ska han vara bra i Revolutionary Road så det kanske jämnar ut sig. Jag hoppas verkligen att Scorsese kan klämma lite extra ur honom i Shutter Island i alla fall.


Shutter Island är baserad på Denis Lehanes roman Patient 67 och mitt förhållande till Lehane är lika komplicerat som det till DiCaprio. Jag är inget fan av Lehane, men jag har läst alla hans böcker. Jag tycker att Patient 67 är en förutsägbar skitbok, men jag längtar efter filmen. Faktum är att hans romaner inte är särskilt bra, språkligt är de en katastrof, men han har uppenbarligen något som gör att jag fortsätter att läsa det mesta han skriver. Mystic River är dock en bättre bok än film, men så är det ingen kriminalroman heller.


Där uppstår ett annat problem för mig, jag är inte speciellt förtjust i kriminalromaner i stort, jag nästan avskyr hela genren. Den är så jävla publikfriande, obegåvad och tillgjord, generellt alltså, att jag inte kan med att plöja Stieg Larssons böcker ens. Ibland händer det förstås att man råkar på en pärla, den senaste i den raden får väl sägas vara Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear, men så är jag en riktig sucker för London-miljöer också.


För övrigt vill jag rekommendera alla att läsa Big Bang och Salvekvick och kvacksalveri av Simon Singh, God Is Not Great av Christopher Hitchens samt När människan skapade världen av Johan Norberg. Leve faktalitteraturen!


Ikväll blir det äntligen Avatar 3D med fröken Svensson tätt intill mig...


Glad lördag på er!


                                            Martin Scorsese


                                            Leonardo DiCaprio


                                    Denis Lehane
...så tänkte jag skriva några rader om J D Salinger som vid 91 års ålder äntligen har haft hyfs nog att kila vidare. När jag som tonåring läste Räddaren i nöden imponerades jag främst av tempot och det levnadsöde som beskrevs, när jag blev äldre störde jag mig mest på den otroligt usla översättningen. Så jag läste den på engelska istället och fann att även språket roade mig mycket. Det är en bok man ska ha läst helt enkelt. Sen kanske det finns långt bättre böcker i samma genre, jag tänker främst på John Fantes Ristat i damm. Fante är ännu lite ruffigare och minimalistisk, föga förvånande så var Charles Bukowski ett Fante-fan. Men hursomhelst, Salinger var en av de litterära giganter som man nästan trodde var odödlig. Jag hade som mål att få äta middag med Kurt Vonnegut, J D Salinger och Arthur Miller när jag var yngre och nu är alla borta. God bless you Dr Kevorkian, som Vonnegut skulle ha sagt. Ja, just det, ingen av dem har fått nobelpriset i litteratur, märkligt. Jaha, återstår väl bara att revidera sin middagslista, det får väl bli Paul Auster, Thomas Pynchon och Joyce Carol Oates istället, och det är väl inte fy skam?


                            J D Salinger


                           Arthur Miller


                            Kurt Vonnegut Jr.


                         Thomas Pynchon


                         Paul Auster


                     Joyce Carol Oates

För att mitt ego kräver det...

Allmänt 2 kommentarer
...så tänkte jag skriva några rader om J D Salinger som vid 91 års ålder äntligen har haft hyfs nog att kila vidare. När jag som tonåring läste Räddaren i nöden imponerades jag främst av tempot och det levnadsöde som beskrevs, när jag blev äldre störde jag mig mest på den otroligt usla översättningen. Så jag läste den på engelska istället och fann att även språket roade mig mycket. Det är en bok man ska ha läst helt enkelt. Sen kanske det finns långt bättre böcker i samma genre, jag tänker främst på John Fantes Ristat i damm. Fante är ännu lite ruffigare och minimalistisk, föga förvånande så var Charles Bukowski ett Fante-fan. Men hursomhelst, Salinger var en av de litterära giganter som man nästan trodde var odödlig. Jag hade som mål att få äta middag med Kurt Vonnegut, J D Salinger och Arthur Miller när jag var yngre och nu är alla borta. God bless you Dr Kevorkian, som Vonnegut skulle ha sagt. Ja, just det, ingen av dem har fått nobelpriset i litteratur, märkligt. Jaha, återstår väl bara att revidera sin middagslista, det får väl bli Paul Auster, Thomas Pynchon och Joyce Carol Oates istället, och det är väl inte fy skam?


                            J D Salinger


                           Arthur Miller


                            Kurt Vonnegut Jr.


                         Thomas Pynchon


                         Paul Auster


                     Joyce Carol Oates