Igår så uttalade sig Påven äntligen om övergreppen som med pandemisk frenesi har hemsökt Vatikanen under de senaste decennierna. Nu sa han det inte rätt ut, det krävdes faktiskt en kardinals tolkning för att förstå att det var exakt så han menade med sina dunkla syftningar och vaga löften. Men okej, han har uttalat sig i alla fall.

Det är förvisso mycket lätt att hålla sig fortsatt skeptisk till hans inblandning i denna härva, speciellt med tanke på att han inte verkar särskilt pigg på att ens fördöma dessa vidriga handlingar. Om man dessutom väger in i ekvationen att detta de facto är en man som har uppnått sin maktstatus genom att sälja en vara han inte behöver leverera (ett liv efter detta) så framstår det som ganska osannolikt att han skulle bry sig om den vanliga, bistra verkligheten.

Hans kommentar till övergreppen, om det nu var dessa han adresserad, nämner också ord som "undersökningar" och "ställas till svars för". Hade en världslig ledare använt samma terminologi så hade det varit mycket lättare att tro på hans ambitioner. När Påven använder sådana ord funderar man osökt på om de undersökningar han åsyftar ska ske inom Vatikanens murar eller om de ska genomföras av oberoende organ. När det gäller att ställa någon till svars för dessa våldtäkter så måste man också väga in det faktum att Påven kanske rentav menar att detta kommer att ske i livet efter detta. Det finns så många och sinnesslöa kryphål i den katolska dogmen, särskilt när den låtsas ta itu med verkligheten.

Faktum är att Benedictus XVI rekommenderade att en känd pedofil skulle fortsätta sin tjänst som ungdomsansvarig, hans skrev själv under brevet.
Faktum är att många i hans direkta närhet har pekats ut som pedofiler och att ett världsligt åtal mot dessa är högst naivt att hoppas på.
Faktum är att Katolska Kyrkan ser med väldigt blida ögon på övergreppen och att man, såväl officiellt som inofficiellt, främst ser anklagelserna som en attack mot kyrkan.

Det är en skrämmande hållning som skvallrar om hur fruktansvärt verklighetsfrämmande hela organisationen är. Om man behöver ytterligare vatten på sin kvarn gällande detta så kan man alltid lyssna på deras andra teorier om vad som är i görningen.

Fader Amarth (som jag skrev om i inlägget "Djävulen är i Vatikanen") tror att Djävulen är lös och försöker ställa till det för dem. Deras svenske representant, Anders Arborelius, tror att det är en signal till dem att fördjupa och stärka sin tro, vilket utan omsvep kan påstås vara hela orsaken till problemet. Som om det inte vore nog så ser vissa en ateistisk konspiration ta form, ett slags modernt Illuminati-sällskap som successivt urholk kyrkans trovärdighet, som om den någonsin hade haft någon.

Allt detta är naturligtvis bara korkat skitsnack. Jag önskar att det fanns en ateistisk konspiration, men vad skulle vi samlas kring annat än skepsis och förakt?

Katolska Kyrkan fortsätter dock att tills vidare vara en maktfaktor att räkna med, på tok för få har övergivit dem hittills för att det ska ge en märkbar effekt. 

I Sverige var det länge sedan katolicismen åtnjöt någon form av inflytelserik ställning, men glöm inte att Sverige var katolskt mycket längre än det har varit lutherskt. Många av våra seder och bruk lever kvar från en svunnen medeltid då kyrkans makt var allestädes närvarande. Det var kyrkan som drev skolorna, ägde gårdarna, skötte den andliga såväl som den världsliga vården och deras rikedomar gav dem oanade möjligheter att påverka maktens män.

Man livnärde sig helt enkelt på den enkla människans vidskepelse, rädsla för döden och mottagliga psyke. Man kunde relativt fritt indoktrinera befolkningen och den som motsade sig kyrkans ord riskerad bannlysning, en stämpel som kättare och till och med avrättning.

Om någon mot förmodan skulle betvivla att så var fallet i fina Sverige så är det bara att se på de allra strängaste muslimska staterna idag där detta beteende tyvärr fortlever.

Vad som är desto märkligare är att kyrkan ens kan överleva i en tid då vetenskapen sedan länge har överbevisat deras absurda påståenden. Men kanske är det som med sekter och deras medlemmar att det har mycket lite med utbildning och intelligens att göra, det handlar om mycket mer komplicerade psykoligiska verkningar än så.

Med det sagt så måste jag återigen ivra för att den påvlige pederasten själv, Benedictus XVI, ställs inför rätta omgående. Om inte för sitt eventuella samröre med pedofiler så åtminstone inför en sanningskommission med fritt tillträde till Vatikanens arkiv.

Det gäller för övrigt inte bara övergrepp på barn, det gäller även minst två mord. Det på schweizergardets högste chef, Alois Estermann, och hans fru 1998. Enligt Vatikanen mördades de av en ung gardist vid namn Cédric Tornay, men andra talar om ett svartsjukedrama med homosexuella motiv.

Lustigt att det i en stat och en tro som hyllar celibatet som ideal tycks finnas så mycket uppdämd sexuell frustration att det inte sällan renderar i brott.

Eller hur?



Ers Påvlige Pederast

Allmänt En kommentar
Igår så uttalade sig Påven äntligen om övergreppen som med pandemisk frenesi har hemsökt Vatikanen under de senaste decennierna. Nu sa han det inte rätt ut, det krävdes faktiskt en kardinals tolkning för att förstå att det var exakt så han menade med sina dunkla syftningar och vaga löften. Men okej, han har uttalat sig i alla fall.

Det är förvisso mycket lätt att hålla sig fortsatt skeptisk till hans inblandning i denna härva, speciellt med tanke på att han inte verkar särskilt pigg på att ens fördöma dessa vidriga handlingar. Om man dessutom väger in i ekvationen att detta de facto är en man som har uppnått sin maktstatus genom att sälja en vara han inte behöver leverera (ett liv efter detta) så framstår det som ganska osannolikt att han skulle bry sig om den vanliga, bistra verkligheten.

Hans kommentar till övergreppen, om det nu var dessa han adresserad, nämner också ord som "undersökningar" och "ställas till svars för". Hade en världslig ledare använt samma terminologi så hade det varit mycket lättare att tro på hans ambitioner. När Påven använder sådana ord funderar man osökt på om de undersökningar han åsyftar ska ske inom Vatikanens murar eller om de ska genomföras av oberoende organ. När det gäller att ställa någon till svars för dessa våldtäkter så måste man också väga in det faktum att Påven kanske rentav menar att detta kommer att ske i livet efter detta. Det finns så många och sinnesslöa kryphål i den katolska dogmen, särskilt när den låtsas ta itu med verkligheten.

Faktum är att Benedictus XVI rekommenderade att en känd pedofil skulle fortsätta sin tjänst som ungdomsansvarig, hans skrev själv under brevet.
Faktum är att många i hans direkta närhet har pekats ut som pedofiler och att ett världsligt åtal mot dessa är högst naivt att hoppas på.
Faktum är att Katolska Kyrkan ser med väldigt blida ögon på övergreppen och att man, såväl officiellt som inofficiellt, främst ser anklagelserna som en attack mot kyrkan.

Det är en skrämmande hållning som skvallrar om hur fruktansvärt verklighetsfrämmande hela organisationen är. Om man behöver ytterligare vatten på sin kvarn gällande detta så kan man alltid lyssna på deras andra teorier om vad som är i görningen.

Fader Amarth (som jag skrev om i inlägget "Djävulen är i Vatikanen") tror att Djävulen är lös och försöker ställa till det för dem. Deras svenske representant, Anders Arborelius, tror att det är en signal till dem att fördjupa och stärka sin tro, vilket utan omsvep kan påstås vara hela orsaken till problemet. Som om det inte vore nog så ser vissa en ateistisk konspiration ta form, ett slags modernt Illuminati-sällskap som successivt urholk kyrkans trovärdighet, som om den någonsin hade haft någon.

Allt detta är naturligtvis bara korkat skitsnack. Jag önskar att det fanns en ateistisk konspiration, men vad skulle vi samlas kring annat än skepsis och förakt?

Katolska Kyrkan fortsätter dock att tills vidare vara en maktfaktor att räkna med, på tok för få har övergivit dem hittills för att det ska ge en märkbar effekt. 

I Sverige var det länge sedan katolicismen åtnjöt någon form av inflytelserik ställning, men glöm inte att Sverige var katolskt mycket längre än det har varit lutherskt. Många av våra seder och bruk lever kvar från en svunnen medeltid då kyrkans makt var allestädes närvarande. Det var kyrkan som drev skolorna, ägde gårdarna, skötte den andliga såväl som den världsliga vården och deras rikedomar gav dem oanade möjligheter att påverka maktens män.

Man livnärde sig helt enkelt på den enkla människans vidskepelse, rädsla för döden och mottagliga psyke. Man kunde relativt fritt indoktrinera befolkningen och den som motsade sig kyrkans ord riskerad bannlysning, en stämpel som kättare och till och med avrättning.

Om någon mot förmodan skulle betvivla att så var fallet i fina Sverige så är det bara att se på de allra strängaste muslimska staterna idag där detta beteende tyvärr fortlever.

Vad som är desto märkligare är att kyrkan ens kan överleva i en tid då vetenskapen sedan länge har överbevisat deras absurda påståenden. Men kanske är det som med sekter och deras medlemmar att det har mycket lite med utbildning och intelligens att göra, det handlar om mycket mer komplicerade psykoligiska verkningar än så.

Med det sagt så måste jag återigen ivra för att den påvlige pederasten själv, Benedictus XVI, ställs inför rätta omgående. Om inte för sitt eventuella samröre med pedofiler så åtminstone inför en sanningskommission med fritt tillträde till Vatikanens arkiv.

Det gäller för övrigt inte bara övergrepp på barn, det gäller även minst två mord. Det på schweizergardets högste chef, Alois Estermann, och hans fru 1998. Enligt Vatikanen mördades de av en ung gardist vid namn Cédric Tornay, men andra talar om ett svartsjukedrama med homosexuella motiv.

Lustigt att det i en stat och en tro som hyllar celibatet som ideal tycks finnas så mycket uppdämd sexuell frustration att det inte sällan renderar i brott.

Eller hur?



Hur länge kan ett askmoln hålla i sig egentligen? Frågan kom från en bekant till mig igår och jag var naturligtvis tvungen att ta reda på svaret. Det finns faktiskt inga tidsramar att förhålla sig till när det gäller dylika naturfenomen.

Ett askmoln kan i princip ligga kvar i flera år. Oftast sjunker det med tiden och vid kraftiga regn brukar det lösas upp och bli en del av haven. I detta fall verkar det ligga kvar i åtminstone en vecka till, men man vet aldrig. När Pinatubo fick ett utbrott 1991 så sänktes hela planetens temperatur och när Tambora small 1815 så blev det ingen sommar 1816.

De vulkaniska effekterna på vår planet kan således bli hemskt dramatiska, inte bara för dem som bor i närheten utan för hela befolkningen.

Vad gäller flygtrafiken så är riskerna så många att det knappt går att nämna alla här. Piloterna kan bli "askblinda" om askan träffar vindrutan, landningsljusen kan slås ut, hastighetsmätaren kan börja visa fel och inte minst det faktum att motorerna kan slås ut av det fina dammet.

Det sistnämnda inträffade senast 1982 då British Airways Flight 9 fick motorhaveri på 11 000 meters höjd och var tvunget att nedstiga till 4 000 meter för att få igång dem igen.

Trots detta så höjs röster från flygbolagens sida att man ska häva flygförbudet. Det låter som en fullkomligt vansinnig idé, men det är den ekonomiska desperationen snarare än förnuftet som talar och jag hoppas att ingen lyssnar på dem. En konkurs är en tragedi som knappast kan mäta sig med förlusten av människoliv.

Ett betydligt mer oroande scenario hade varit om denna seismiska instabilitet utlöser ytterligare vulkanutbrott, det finns belägg för att seismiska kedjereaktioner förekommer nämligen och det finns större vulkaner i närheten av Eyjafjallajökull som potentiellt skulle kunna orsaka mycket allvarligare problem. En av dem bär för övrigt det olycksbådande namnet Katla. 

Men nu ska jag inte sitta här och måla fan på väggen, det löser sig säkert snart och om det inte gör det så har ju min bransch, att frakta resenärer via båt, fått ett lika plötsligt som oväntat uppsving.

Dessutom har jag hört massvis med "roliga" historier om detta fenomen. Vad sägs om denna: "Vilken ska bli Islands nya nationalsång? Ashes to Ashes med David Bowie." Inte jättekul kanske, men en viktig påminnelse om humorns vikt när det gäller att ta sig över svårigheter.

Eller kanske denna kan få er att dra på smilbanden: "Hur ska man nu ta sig fram? Man får väl tr-aska."

Jag vet, det är ett uselt skämt, men ha överseende, det är trots allt inte så länge sedan utbrottet inträffade. Vi får hoppas på fler och bättre skämt inom en snar framtid.

Samtidigt är det fascinerande att se hur bräcklig vår vardag är och hur snabbt flyget har blivit en i det närmaste omistlig del av den. För bara 50 år sedan hade effekten knappt varit märkbar, nu är den global.

Hela Europa står stilla och även om jag lider med dem som är strandsatta så är det förunderligt tänkvärt. 

Ashes to Ashes

Allmänt Kommentera

Hur länge kan ett askmoln hålla i sig egentligen? Frågan kom från en bekant till mig igår och jag var naturligtvis tvungen att ta reda på svaret. Det finns faktiskt inga tidsramar att förhålla sig till när det gäller dylika naturfenomen.

Ett askmoln kan i princip ligga kvar i flera år. Oftast sjunker det med tiden och vid kraftiga regn brukar det lösas upp och bli en del av haven. I detta fall verkar det ligga kvar i åtminstone en vecka till, men man vet aldrig. När Pinatubo fick ett utbrott 1991 så sänktes hela planetens temperatur och när Tambora small 1815 så blev det ingen sommar 1816.

De vulkaniska effekterna på vår planet kan således bli hemskt dramatiska, inte bara för dem som bor i närheten utan för hela befolkningen.

Vad gäller flygtrafiken så är riskerna så många att det knappt går att nämna alla här. Piloterna kan bli "askblinda" om askan träffar vindrutan, landningsljusen kan slås ut, hastighetsmätaren kan börja visa fel och inte minst det faktum att motorerna kan slås ut av det fina dammet.

Det sistnämnda inträffade senast 1982 då British Airways Flight 9 fick motorhaveri på 11 000 meters höjd och var tvunget att nedstiga till 4 000 meter för att få igång dem igen.

Trots detta så höjs röster från flygbolagens sida att man ska häva flygförbudet. Det låter som en fullkomligt vansinnig idé, men det är den ekonomiska desperationen snarare än förnuftet som talar och jag hoppas att ingen lyssnar på dem. En konkurs är en tragedi som knappast kan mäta sig med förlusten av människoliv.

Ett betydligt mer oroande scenario hade varit om denna seismiska instabilitet utlöser ytterligare vulkanutbrott, det finns belägg för att seismiska kedjereaktioner förekommer nämligen och det finns större vulkaner i närheten av Eyjafjallajökull som potentiellt skulle kunna orsaka mycket allvarligare problem. En av dem bär för övrigt det olycksbådande namnet Katla. 

Men nu ska jag inte sitta här och måla fan på väggen, det löser sig säkert snart och om det inte gör det så har ju min bransch, att frakta resenärer via båt, fått ett lika plötsligt som oväntat uppsving.

Dessutom har jag hört massvis med "roliga" historier om detta fenomen. Vad sägs om denna: "Vilken ska bli Islands nya nationalsång? Ashes to Ashes med David Bowie." Inte jättekul kanske, men en viktig påminnelse om humorns vikt när det gäller att ta sig över svårigheter.

Eller kanske denna kan få er att dra på smilbanden: "Hur ska man nu ta sig fram? Man får väl tr-aska."

Jag vet, det är ett uselt skämt, men ha överseende, det är trots allt inte så länge sedan utbrottet inträffade. Vi får hoppas på fler och bättre skämt inom en snar framtid.

Samtidigt är det fascinerande att se hur bräcklig vår vardag är och hur snabbt flyget har blivit en i det närmaste omistlig del av den. För bara 50 år sedan hade effekten knappt varit märkbar, nu är den global.

Hela Europa står stilla och även om jag lider med dem som är strandsatta så är det förunderligt tänkvärt. 

I natt visades en dokumentär på TV4 som fångade mitt intresse. Den handlade om den koreanskfödde Seung-Hui Cho. Ni vet, han som sköt ihjäl 32 av sina studiekamrater på en skola i Virginia 2007.

Det var inte så att programmet var särskilt bra producerat eller djupträngande, det är naturligtvis svårt att avhandla ett så komplext ämne på en timme, men det fanns en sak som verkligen fascinerade mig.

Cho sägs ha beundrat Eric Harris och Dylan Klebold, de ansvariga för massakern i Columbine 1999. Hur man kan beundra någon för ett sådant agerande övergår de flestas förstånd, men Cho beundrade först och främst "deras martyrskap". Reflektera lite över det begreppet och låt det sjunka in lite innan vi fortsätter.

Ni har säkert sett bilderna från Columbine, hur två unga pojkar till synes planlöst traskar runt i sin skola med allehanda vapen och granater och skjuter på allt som rör sig. Dessa pojkar följde ingen annan agenda än vansinnets, de hade ingen ambition att uppnå något annat än död och lidande. De var pojkar som hade givit upp allt för att ta steget in i odödligheten på sitt eget sjuka vis. De hade ingen religiös ideologi i ryggen, inga politiska pretentioner, bara en skev verklighetsuppfattning som till sist övervann förnuft och normalitet.

När Cho uttrycker beundran för "deras martyrskap" så är det alltså en beundran helt utan innehåll. Harris och Klebold var inga martyrer, de var i bästa fall sinnesförvirrade pojkar, präglade av ett samhällsklimat och en hemmiljö som var allt annat än idealiska.

Cho hade inte heller någon agenda. Hans påstående om att ha varit mobbad och förtryckt hade ingen som helst förankring i verkligheten. Istället finns svaret till gåtan Cho i hans psykotiska fantasier och störda självbild. Han led av selektiv mutism och hade mycket svårt att finna sig till rätta i sociala sammahang. Han träffade psykologer så tidigt som vid tretton års ålder och skrev utagerande pjäser som till viss del förmodligen lindrade symptomen på hans mycket allvarliga problem. Han tog allt personligt, varje nederlag var riktat mot honom specifikt, det hade inget med undermåliga prestationer att göra.

Med den inställningen bestämde han sig för att stega in på Norris Hall på Virginia Tech och avrätta 32 försvarslösa människor. För honom framstod det som en logisk hämnd på de som "spottat på honom", vilket i själva verket bara var en grav vanföreställning.

Om man betänker att han ansåg Klebold och Harris vara martyrer blir bilden än mer skrämmande. Det är ett tomt martyrskap, fullkomligt befriat från någon som helst övertygelse. Det är ett martyrskap som bara har sin grund i våld och ond, bråd död. Ett religiöst martyrskap eller viljan att uppnå ett sådant är kanske inte lättare att förstå, men det är definitivt lättare att upptäcka tecknen på det annalkande crescendot.

Vad gäller Cho, Harris och Klebold så finns tecknen, men ingen vågar eller vill tro på dem.

Marilyn Manson säger en intressant sak i Michael Moores film Bowling For Columbine. Han får frågan vad han skulle ha försökt säga till dessa gossar för att förhindra massakern från att inträffa och svarar kort och koncist: "Jag skulle inte säga någonting, jag skulle lyssna på vad de hade att säga istället, för jag tror att det var det som de saknade".

Det är en bra poäng och en viktig lärdom att bära med sig. I vissa fall spelar det naturligtvis ingen roll, men i andra kan det vara av avgörande betydelse att lyssna istället för att tala. För det är just det som är kärnan i hela problemet, bristen på uppmärksamhet och uppskattning.

Det finns ingen grundmurad självkänsla och självkännedom hos dessa slumptillkomna masssmördare, det finns bara en överväldigande känsla av att världen har svikit dem och det för sista gången. Om det hade funnits någonting bakom deras agerande och om de hade saknat förståelse för att det de gör är fel, så ter det sig rimligt att anta att de inte hade tagit sina liv efter fullbordad uppgift. Så är dock nästan alltid fallet.

Jag kan inte lösa denna gåta, det är därför jag resonerar fritt omkring den. Jag saknar helt kompetens att uttala mig i dessa komplicerade psykologiska frågor, men det är ett så intressant och fruktansvärt ämne att jag inte kan avhålla mig från det.

Jag hoppas verkligen att vi slipper uppleva något liknande i Sverige, men det vore naivt att hålla det för otroligt eller osannolikt. Speciellt med tanke på att vårt östra grannland har drabbats så hårt av identiska nationella trauman...


                         Seung-Hui Cho


                  Klebold och Harris 

Det tomma martyrskapet

Allmänt En kommentar

I natt visades en dokumentär på TV4 som fångade mitt intresse. Den handlade om den koreanskfödde Seung-Hui Cho. Ni vet, han som sköt ihjäl 32 av sina studiekamrater på en skola i Virginia 2007.

Det var inte så att programmet var särskilt bra producerat eller djupträngande, det är naturligtvis svårt att avhandla ett så komplext ämne på en timme, men det fanns en sak som verkligen fascinerade mig.

Cho sägs ha beundrat Eric Harris och Dylan Klebold, de ansvariga för massakern i Columbine 1999. Hur man kan beundra någon för ett sådant agerande övergår de flestas förstånd, men Cho beundrade först och främst "deras martyrskap". Reflektera lite över det begreppet och låt det sjunka in lite innan vi fortsätter.

Ni har säkert sett bilderna från Columbine, hur två unga pojkar till synes planlöst traskar runt i sin skola med allehanda vapen och granater och skjuter på allt som rör sig. Dessa pojkar följde ingen annan agenda än vansinnets, de hade ingen ambition att uppnå något annat än död och lidande. De var pojkar som hade givit upp allt för att ta steget in i odödligheten på sitt eget sjuka vis. De hade ingen religiös ideologi i ryggen, inga politiska pretentioner, bara en skev verklighetsuppfattning som till sist övervann förnuft och normalitet.

När Cho uttrycker beundran för "deras martyrskap" så är det alltså en beundran helt utan innehåll. Harris och Klebold var inga martyrer, de var i bästa fall sinnesförvirrade pojkar, präglade av ett samhällsklimat och en hemmiljö som var allt annat än idealiska.

Cho hade inte heller någon agenda. Hans påstående om att ha varit mobbad och förtryckt hade ingen som helst förankring i verkligheten. Istället finns svaret till gåtan Cho i hans psykotiska fantasier och störda självbild. Han led av selektiv mutism och hade mycket svårt att finna sig till rätta i sociala sammahang. Han träffade psykologer så tidigt som vid tretton års ålder och skrev utagerande pjäser som till viss del förmodligen lindrade symptomen på hans mycket allvarliga problem. Han tog allt personligt, varje nederlag var riktat mot honom specifikt, det hade inget med undermåliga prestationer att göra.

Med den inställningen bestämde han sig för att stega in på Norris Hall på Virginia Tech och avrätta 32 försvarslösa människor. För honom framstod det som en logisk hämnd på de som "spottat på honom", vilket i själva verket bara var en grav vanföreställning.

Om man betänker att han ansåg Klebold och Harris vara martyrer blir bilden än mer skrämmande. Det är ett tomt martyrskap, fullkomligt befriat från någon som helst övertygelse. Det är ett martyrskap som bara har sin grund i våld och ond, bråd död. Ett religiöst martyrskap eller viljan att uppnå ett sådant är kanske inte lättare att förstå, men det är definitivt lättare att upptäcka tecknen på det annalkande crescendot.

Vad gäller Cho, Harris och Klebold så finns tecknen, men ingen vågar eller vill tro på dem.

Marilyn Manson säger en intressant sak i Michael Moores film Bowling For Columbine. Han får frågan vad han skulle ha försökt säga till dessa gossar för att förhindra massakern från att inträffa och svarar kort och koncist: "Jag skulle inte säga någonting, jag skulle lyssna på vad de hade att säga istället, för jag tror att det var det som de saknade".

Det är en bra poäng och en viktig lärdom att bära med sig. I vissa fall spelar det naturligtvis ingen roll, men i andra kan det vara av avgörande betydelse att lyssna istället för att tala. För det är just det som är kärnan i hela problemet, bristen på uppmärksamhet och uppskattning.

Det finns ingen grundmurad självkänsla och självkännedom hos dessa slumptillkomna masssmördare, det finns bara en överväldigande känsla av att världen har svikit dem och det för sista gången. Om det hade funnits någonting bakom deras agerande och om de hade saknat förståelse för att det de gör är fel, så ter det sig rimligt att anta att de inte hade tagit sina liv efter fullbordad uppgift. Så är dock nästan alltid fallet.

Jag kan inte lösa denna gåta, det är därför jag resonerar fritt omkring den. Jag saknar helt kompetens att uttala mig i dessa komplicerade psykologiska frågor, men det är ett så intressant och fruktansvärt ämne att jag inte kan avhålla mig från det.

Jag hoppas verkligen att vi slipper uppleva något liknande i Sverige, men det vore naivt att hålla det för otroligt eller osannolikt. Speciellt med tanke på att vårt östra grannland har drabbats så hårt av identiska nationella trauman...


                         Seung-Hui Cho


                  Klebold och Harris