När jag var i tonåren i början av 1990-talet så talades det mycket om jämlikhet mellan könen och ingen i min vänkrets tyckte att det var något konstigt med det, klart att lika arbete ska rendera i samma lön för alla. Det var för övrigt en underbar tid av gränsöverskridande könsroller. Jag kandiderade till Lucia på gymnasiet, men rektorn hon röt ifrån och hade till och med mage att påstå att det inte passade sig. Diskriminering, hojtade vi, så året efter vann min gitarristkollega omröstningen och med (antar jag) inte särskilt tunga fjät fick han gå runt i både gård och stuva. Härliga tider. Jag och min käre vän H. startade föreningen "Vi kvinnor kan", vilket visade sig vara ett fantastiskt sätt att träffa fagra kvinnor som kunde både det ena och det andra. På andra sidan av spektrat dök det upp kvinnliga ölhävarföreningar och replokalerna på Ungdomens Hus luktade inte längre endast svett och testosteron, nej, en ny tid randades. Band som L7, Veruca Salt, Hole och The Breeders hyllades unisont av båda könen och jag själv gjorde allt som oftast spelningar iförd stickad mormorströja och/eller fishnet-strumpbyxor utan att någon tyckte att det var konstigt. Lustigt nog så ansågs det oftare än inte som väldigt manligt att våga bejaka sin kvinnliga sida, inte ens raggarna från grannkommunerna orkade jaga oss längre. Märklig tid, allt kunde sägas vara "punk" eller "grunge" utan att någon egentligen visste hur det förhöll sig, det var bara frigjort. Mycket av detta kunde naturligtvis härledas från 80-talets pråliga hår(d)rockskultur med smink och tuperat hår, tights och platåskor, men även från de sköna värderingar som vi 70-talister matades med via den statliga televisionen som barn. Var det inte Ernst-Hugo och Claire Wikholm i plyschdress så var det Kåldolmar & Kalsipper. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kunde väl undgå den propagandan?
 
Jag vågar nog påstå att vi i vår lilla krets upplevde något alldeles unikt under några år på 1990-talet, nämligen jämlikhet. Carin Holmbergs rasande manshat var glömt och Schyman hade ännu inte påstått att alla män är talibaner. Vi levde i en kortvarig period av total synk mellan könen, såväl mentalt som sexuellt. Vi trodde verkligen att vi hade uppnått målet och att Linda Skugge snart skulle bli arbetslös. Det visade sig vara ett felaktigt antagande.
 
Först och främst så hade vi helt missat en aspekt: det fanns flera fack att stoppa folk i. Vi hade aldrig tänkt särskilt mycket på det där med sexuella preferenser och orienteringar. Vi struntade väl fullkomligt i om någon var homo-, bi-, trans- eller heterosexuell, det var ju aldrig det viktiga, det som betydde något var ju om det var en bra snubbe, tjej eller vad det nu var. Fel av oss. Plötsligt dök det upp idioter som verkligen hatade folk som inte levde efter normen när det gällde sexualitet. Vad hände? Jag, som representant för den "heterosexuella normen", drabbades naturligtvis inte av detta, men många i min bekantskapskrets blev både chockade och ledsna. Hur kunde något som inte var ett problem för några år sedan plötsligt bli det nu? Svaret är, som jag ser det, lika enkelt som skrämmande: det blev en ny och naturlig måltavla för dem som gick förlorande ur striden mot feminismen. Visst hade "böghatet" alltid funnits där och skördat sina offer, men eftersom vi aldrig hade ägnat det en tanke så trodde vi i vår naivitet att det tillhörde en svunnen generation och att det skulle försvinna när vi växte upp och fick makt och inflytande. Kampen pågår än, sorgligt nog. Varför någon tror sig ha rätt att lägga sig i vad två (eller flera) vuxna, samtyckande, individer har för sig i sängkammaren övergår mitt förstånd. Sådana människor kan dra åt helvete, rent ut sagt.
 
Nästa debacle kom från ett ännu mer oväntat håll: feministerna själva. För oss som faktiskt levde som om alla var jämlika så var det väldigt störande att bli kallade talibaner. Än mer så när det plötsligt skulle vara lite mer jämlikt för vissa än för andra. Många män tog detta hårt och visste varken ut eller in. Skulle vi gå på sminkparty eller hugga ved? Ja, den som det visste. Mitt val var väl inte så svårt i och för sig, jag har aldrig tänkt i banor av kvinnligt och manligt i någon större utsträckning, utan kört mitt race så som det passar mig. Däremot så dök det upp en mängd neutrum, föregångare till Danny Saucedo och Eric Saade med flera. Helt könlösa dockor utan både mening och testiklar. Bilden av den starke, tyste mannen bleknade och försvann för alltid. 
 
Sedan blev det tyst igen och så har det förblivit. Inte ett ord yttras längre om mäns våld mot kvinnor annat än i mindre seriösa publikationer som Aftonbladet och Expressen. Underligt att slaskmedia har blivit fanbärare av något så viktigt. Det rapporteras i stora rubriker om gruppvåldtäkter och andra hemskheter i Indien, som om det vore rena barbariet, trots att vi har näst flest våldtäkter i världen per capita i Sverige. Endast Botswana slår oss i det föga ärevördiga sammanhanget. Sverige ligger alltså tvåa, det är så att man vill gråta. Vidare så har vi det ökande inflytandet av så kallade hederskulturer. Fadime och Pela mördades, några andra har kastats från balkonger och för några dagar sedan kunde vi läsa om en pappa som misshandlade och stampade sin dotter i huvudet för att hon hade varit ute med killar. Detta kommer aldrig att diskuteras utifrån ett feministiskt perspektiv, det anses inte vara politiskt korrekt att ifrågasätta religiösa dogmer och traditioner nämligen, hur sinnessjuka och medeltida de än må vara. Feghet råder. Inte heller hade 1990-talets feminister sett med blida ögon på ett program av typen Paradise Hotel. Maken till fördummande och fördomsgenererande skit får man leta efter, men inte heller det tycks beröra eller uppröra.
 
Vi lever i en tid av tystnad och acceptans där ingen vågar ta bladet från munnen av rädsla att bli kallad politiskt inkorrekt, rasist, rabiat eller värst av allt: tänkande människa. Du ska leva i en ytlig bubbla, få din information från RSS-flödet i din mobil och aldrig ifrågasätta någonting. Om du mot förmodan tvingas till en åsikt så ska den vara så ointressant och korkad som möjligt, exempelvis någon vag teori om att månlandningen aldrig ägde rum. Inte undra på då att 50% av landets 15-åringar tror att cancer smittar.
 
Till viss del tar jag på mig skulden. Om vi inte hade tagit allt för givet och trott att det var precis så enkelt som vi upplevde det så kanske vi hade kunnat förändra allting. Vi kämpade aldrig för någonting, vi stod inte på barrikaderna, vi trodde faktiskt inte att det behövdes. Att vi dessutom matades med ironi från alla håll och kanter gjorde knappast vår klarsynthet större. Så här i efterhand inser jag att vi borde ha tagit reda på mer, skrikit högre och sparkat dem som inte begrep i ändalykten. Det är lätt att vara klok i backspegeln. Med det sagt så är jag ändå stolt över våra värderingar, för jag vidhåller att vi aldrig tänkte på människor som svarta eller vita, homo eller hetero, män eller kvinnor. Vi bara fanns, allihopa tillsammans, och inte i våra vildaste mardrömmar hade vi kunnat föreställa oss att det skulle förändras till det sämre och att vår tro på mänskligheten skulle reduceras till några små, flämtande irrbloss under ett tjockt lager av uppgivenhet.
 
Fridens... Kanske.

Vad hände med feminismen?

Allmänt Kommentera
När jag var i tonåren i början av 1990-talet så talades det mycket om jämlikhet mellan könen och ingen i min vänkrets tyckte att det var något konstigt med det, klart att lika arbete ska rendera i samma lön för alla. Det var för övrigt en underbar tid av gränsöverskridande könsroller. Jag kandiderade till Lucia på gymnasiet, men rektorn hon röt ifrån och hade till och med mage att påstå att det inte passade sig. Diskriminering, hojtade vi, så året efter vann min gitarristkollega omröstningen och med (antar jag) inte särskilt tunga fjät fick han gå runt i både gård och stuva. Härliga tider. Jag och min käre vän H. startade föreningen "Vi kvinnor kan", vilket visade sig vara ett fantastiskt sätt att träffa fagra kvinnor som kunde både det ena och det andra. På andra sidan av spektrat dök det upp kvinnliga ölhävarföreningar och replokalerna på Ungdomens Hus luktade inte längre endast svett och testosteron, nej, en ny tid randades. Band som L7, Veruca Salt, Hole och The Breeders hyllades unisont av båda könen och jag själv gjorde allt som oftast spelningar iförd stickad mormorströja och/eller fishnet-strumpbyxor utan att någon tyckte att det var konstigt. Lustigt nog så ansågs det oftare än inte som väldigt manligt att våga bejaka sin kvinnliga sida, inte ens raggarna från grannkommunerna orkade jaga oss längre. Märklig tid, allt kunde sägas vara "punk" eller "grunge" utan att någon egentligen visste hur det förhöll sig, det var bara frigjort. Mycket av detta kunde naturligtvis härledas från 80-talets pråliga hår(d)rockskultur med smink och tuperat hår, tights och platåskor, men även från de sköna värderingar som vi 70-talister matades med via den statliga televisionen som barn. Var det inte Ernst-Hugo och Claire Wikholm i plyschdress så var det Kåldolmar & Kalsipper. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kunde väl undgå den propagandan?
 
Jag vågar nog påstå att vi i vår lilla krets upplevde något alldeles unikt under några år på 1990-talet, nämligen jämlikhet. Carin Holmbergs rasande manshat var glömt och Schyman hade ännu inte påstått att alla män är talibaner. Vi levde i en kortvarig period av total synk mellan könen, såväl mentalt som sexuellt. Vi trodde verkligen att vi hade uppnått målet och att Linda Skugge snart skulle bli arbetslös. Det visade sig vara ett felaktigt antagande.
 
Först och främst så hade vi helt missat en aspekt: det fanns flera fack att stoppa folk i. Vi hade aldrig tänkt särskilt mycket på det där med sexuella preferenser och orienteringar. Vi struntade väl fullkomligt i om någon var homo-, bi-, trans- eller heterosexuell, det var ju aldrig det viktiga, det som betydde något var ju om det var en bra snubbe, tjej eller vad det nu var. Fel av oss. Plötsligt dök det upp idioter som verkligen hatade folk som inte levde efter normen när det gällde sexualitet. Vad hände? Jag, som representant för den "heterosexuella normen", drabbades naturligtvis inte av detta, men många i min bekantskapskrets blev både chockade och ledsna. Hur kunde något som inte var ett problem för några år sedan plötsligt bli det nu? Svaret är, som jag ser det, lika enkelt som skrämmande: det blev en ny och naturlig måltavla för dem som gick förlorande ur striden mot feminismen. Visst hade "böghatet" alltid funnits där och skördat sina offer, men eftersom vi aldrig hade ägnat det en tanke så trodde vi i vår naivitet att det tillhörde en svunnen generation och att det skulle försvinna när vi växte upp och fick makt och inflytande. Kampen pågår än, sorgligt nog. Varför någon tror sig ha rätt att lägga sig i vad två (eller flera) vuxna, samtyckande, individer har för sig i sängkammaren övergår mitt förstånd. Sådana människor kan dra åt helvete, rent ut sagt.
 
Nästa debacle kom från ett ännu mer oväntat håll: feministerna själva. För oss som faktiskt levde som om alla var jämlika så var det väldigt störande att bli kallade talibaner. Än mer så när det plötsligt skulle vara lite mer jämlikt för vissa än för andra. Många män tog detta hårt och visste varken ut eller in. Skulle vi gå på sminkparty eller hugga ved? Ja, den som det visste. Mitt val var väl inte så svårt i och för sig, jag har aldrig tänkt i banor av kvinnligt och manligt i någon större utsträckning, utan kört mitt race så som det passar mig. Däremot så dök det upp en mängd neutrum, föregångare till Danny Saucedo och Eric Saade med flera. Helt könlösa dockor utan både mening och testiklar. Bilden av den starke, tyste mannen bleknade och försvann för alltid. 
 
Sedan blev det tyst igen och så har det förblivit. Inte ett ord yttras längre om mäns våld mot kvinnor annat än i mindre seriösa publikationer som Aftonbladet och Expressen. Underligt att slaskmedia har blivit fanbärare av något så viktigt. Det rapporteras i stora rubriker om gruppvåldtäkter och andra hemskheter i Indien, som om det vore rena barbariet, trots att vi har näst flest våldtäkter i världen per capita i Sverige. Endast Botswana slår oss i det föga ärevördiga sammanhanget. Sverige ligger alltså tvåa, det är så att man vill gråta. Vidare så har vi det ökande inflytandet av så kallade hederskulturer. Fadime och Pela mördades, några andra har kastats från balkonger och för några dagar sedan kunde vi läsa om en pappa som misshandlade och stampade sin dotter i huvudet för att hon hade varit ute med killar. Detta kommer aldrig att diskuteras utifrån ett feministiskt perspektiv, det anses inte vara politiskt korrekt att ifrågasätta religiösa dogmer och traditioner nämligen, hur sinnessjuka och medeltida de än må vara. Feghet råder. Inte heller hade 1990-talets feminister sett med blida ögon på ett program av typen Paradise Hotel. Maken till fördummande och fördomsgenererande skit får man leta efter, men inte heller det tycks beröra eller uppröra.
 
Vi lever i en tid av tystnad och acceptans där ingen vågar ta bladet från munnen av rädsla att bli kallad politiskt inkorrekt, rasist, rabiat eller värst av allt: tänkande människa. Du ska leva i en ytlig bubbla, få din information från RSS-flödet i din mobil och aldrig ifrågasätta någonting. Om du mot förmodan tvingas till en åsikt så ska den vara så ointressant och korkad som möjligt, exempelvis någon vag teori om att månlandningen aldrig ägde rum. Inte undra på då att 50% av landets 15-åringar tror att cancer smittar.
 
Till viss del tar jag på mig skulden. Om vi inte hade tagit allt för givet och trott att det var precis så enkelt som vi upplevde det så kanske vi hade kunnat förändra allting. Vi kämpade aldrig för någonting, vi stod inte på barrikaderna, vi trodde faktiskt inte att det behövdes. Att vi dessutom matades med ironi från alla håll och kanter gjorde knappast vår klarsynthet större. Så här i efterhand inser jag att vi borde ha tagit reda på mer, skrikit högre och sparkat dem som inte begrep i ändalykten. Det är lätt att vara klok i backspegeln. Med det sagt så är jag ändå stolt över våra värderingar, för jag vidhåller att vi aldrig tänkte på människor som svarta eller vita, homo eller hetero, män eller kvinnor. Vi bara fanns, allihopa tillsammans, och inte i våra vildaste mardrömmar hade vi kunnat föreställa oss att det skulle förändras till det sämre och att vår tro på mänskligheten skulle reduceras till några små, flämtande irrbloss under ett tjockt lager av uppgivenhet.
 
Fridens... Kanske.

Vintern är i antågande och mörkret lägger sig redan tidigt över huvudstaden utanför mitt tillfälliga fönster. Min hatkärlek till Stockholm har aldrig varit större. Det är då jag drabbas av en mental "No Pussy Blues" och drar mig tillbaka en smula, oförmögen att vara riktigt kreativ. Hög tid då att skriva några rader om den senaste tidens händelser och upplevelser.

 

Vi träffas inte ofta nu för tiden, mina compadres och jag, men när vi väl gör det så blir det osvikligen en fest att minnas. Därför hade jag sett fram emot Nick Cave and the Bad Seeds konsert den 6:e november lite extra. Festligheterna inleddes för övrigt redan dagen innan konserten eftersom jag och M. hade bestämt oss för att göra det till en tvådagars happening. Lite som en grabbweekend, mer för att hinna prata dock och inte nödvändigtvis för att dricka alkohol. Som vanligt så lyckades vi med stor bravur att kombinera de båda. Middag och öl på Papagallo, öl på Akkurat och ofantliga mängder öl på hotellrummet, i sängen. Klockan hann nog bli både tre och fyra på morgonen. Detta ledde naturligtvis till att vi missade frukosten, men vad gör det när McDonalds ligger alldeles in på knuten? Otroligt smaklösa hamburgare, en promenad uppför Götgatan och med bestämda steg mot bolaget på Folkungagatan. Öl och sprit inhandlas, en a-lagare hamnar mitt emellan mig och M. i kön och vi tänker båda två att steget från fest till rännsten är ganska kort. Vidare promenad upp mot Katarina kyrkogård för att säga hej till Cornelis och sen, efter vad som känns som en evighet, är vi tillbaka på rummet. Ett par öl i sängen, för att hålla den värsta bakfyllan stången och på det en inte helt behaglig avgiftning i bastun. Efter avslutade hygienbestyr är det så äntligen dags att möta upp N. von W. och T. von W. i lobbyn för ett gemensamt återbesök på Akkurat. Fler öl inmundigas med tilltagande aptit. Udda sorter som vi kanske aldrig skulle hitta någon annanstans. Efter det, ja, efter det så har vi den obligatoriska förfesten på mitt och M:s rum. Sprit, whisky, öl, bubbel, mängder med skratt och gamla rövarhistorier och jag tänker att "i det här rummet och med de här människorna skulle jag kunna tillbringa en evighet utan att ha tråkigt en sekund". Ut i mörkret, ner i tunnelbanan, upp vid Globen, en kebab innan vi går in på arenan. Några öl därinne för säkerhets skull och sen, som bara för att accentuera trevligheterna, dyker plötsligt Nick Cave upp på scenen. Jag förtrollas för ett ögonblick av den gänglige australiensaren och hans lustiga rörelsemönster, glömmer bort att titta på Warren Ellis skägg, tar ett steg tillbaka, nu ser jag allt. Red Right Hand dundrar i hela mitt inre och Stagger Lee propsar på en öl. Jag och M. ställer oss lite längre bak, lyssnar, dricker och njuter. Ibland är det obarmhärtigt hamrande, ibland nästan sövande, men alltid värt ett lyssnande öra. 4 av 5 tummar upp, bestämmer vi utan några större diskussioner och stiger ner i tunnlarna igen. Ett tredje besök på Akkurat, nu sitter ytterligare vänner samlade runt ett av borden. Stämningen är gemytlig om än en smula trött. Strax före två ligger jag i sängen och somnar på ett ögonblick. Dagen efter kännetecknas av svår bakfylla under hela hemfärden, men det bestående intrycket är glädje över att ha haft så underbara vänner omkring sig under ett par dagar. Lika hoptryckt som det verkar här, lika snabbt passerade verkligheten under dessa Nick Cave-dagar. Time lapse.

 

Förr om åren så gick jag på minst en spelning i månaden, av varierande storlek och dignitet, men denna konsert var nog den första på nästan ett år. Jag saknar det, musik blir aldrig så bra som när man faktiskt ser musikanterna framföra den. En fest för alla sinnen. Härnäst ser jag fram emot Nine Inch Nails i vår, kanske rent av på samma hotell och med samma vänner i släptåg?

 

Mitt liv är lätt att dela in i olika perioder. För det första så kan mitt liv med enkelhet delas in i arbete och ledighet, det säger sig självt. Men så har vi även det faktum att jag antingen är inne i en läsperiod eller i en filmperiod. Det har alltid varit antingen eller. När jag har en filmperiod så läser jag bara på dass och när jag har en läsperiod så ser jag bara på film när jag åker tåg. Hittills så har hösten präglats av film och vad gäller kvalitén på höstens releaser så har den varit, minst sagt, låg. Det är väl egentligen bara Richard Pryor: Omit the Logic som har varit någonting utöver det vanliga (recension och tankar kring den finns att läsa på www.filmochtv.blogg.se inom kort). Kanske att även The Place Beyond the Pines förtjänar ett hedersomnämnande, jag ska tänka på den saken en stund till. Med andra ord så har jag konsumerat enorma mängder dålig film och precis som alltid gör det övergången till en läsperiod så mycket smidigare.

 

Under nyss nämnda period så har läsandet alltså fått stå tillbaka en smula, men ett och annat guldkorn har jag inte kunnat hålla mig borta ifrån. Jag tänker då närmast på The Dude and the Zen Master av Jeff Bridges och Bernie Glassman samt What Would Keith Richards Do? av Jessica Pallington West. Dessa två böcker är något så ovanligt som, på mitt bord i alla fall, en form av livsåskådningslitteratur, om än med väldigt mycket humor. Att de dessutom i ena fallet är författad av och i andra avhandlar en av mina absoluta favoritskådisar/musiker gör det naturligtvis till obligatorisk läsning för en sån som jag.

 

Just nu i läshögen:

 

Who I Am av Pete Townshend

Mitt liv som Thunderbolt Kid av Bill Bryson

All the Madmen av Clinton Heylin

 

Filmer du bör/måste undvika:

 

Dark Tide

The Internship

Solid State

Red Dawn

Pacific Rim

 

Det var väl allt jag hade på hjärtat.

 

Fridens...

 

                Warren & Nick

No Pussy Blues

Allmänt Kommentera

Vintern är i antågande och mörkret lägger sig redan tidigt över huvudstaden utanför mitt tillfälliga fönster. Min hatkärlek till Stockholm har aldrig varit större. Det är då jag drabbas av en mental "No Pussy Blues" och drar mig tillbaka en smula, oförmögen att vara riktigt kreativ. Hög tid då att skriva några rader om den senaste tidens händelser och upplevelser.

 

Vi träffas inte ofta nu för tiden, mina compadres och jag, men när vi väl gör det så blir det osvikligen en fest att minnas. Därför hade jag sett fram emot Nick Cave and the Bad Seeds konsert den 6:e november lite extra. Festligheterna inleddes för övrigt redan dagen innan konserten eftersom jag och M. hade bestämt oss för att göra det till en tvådagars happening. Lite som en grabbweekend, mer för att hinna prata dock och inte nödvändigtvis för att dricka alkohol. Som vanligt så lyckades vi med stor bravur att kombinera de båda. Middag och öl på Papagallo, öl på Akkurat och ofantliga mängder öl på hotellrummet, i sängen. Klockan hann nog bli både tre och fyra på morgonen. Detta ledde naturligtvis till att vi missade frukosten, men vad gör det när McDonalds ligger alldeles in på knuten? Otroligt smaklösa hamburgare, en promenad uppför Götgatan och med bestämda steg mot bolaget på Folkungagatan. Öl och sprit inhandlas, en a-lagare hamnar mitt emellan mig och M. i kön och vi tänker båda två att steget från fest till rännsten är ganska kort. Vidare promenad upp mot Katarina kyrkogård för att säga hej till Cornelis och sen, efter vad som känns som en evighet, är vi tillbaka på rummet. Ett par öl i sängen, för att hålla den värsta bakfyllan stången och på det en inte helt behaglig avgiftning i bastun. Efter avslutade hygienbestyr är det så äntligen dags att möta upp N. von W. och T. von W. i lobbyn för ett gemensamt återbesök på Akkurat. Fler öl inmundigas med tilltagande aptit. Udda sorter som vi kanske aldrig skulle hitta någon annanstans. Efter det, ja, efter det så har vi den obligatoriska förfesten på mitt och M:s rum. Sprit, whisky, öl, bubbel, mängder med skratt och gamla rövarhistorier och jag tänker att "i det här rummet och med de här människorna skulle jag kunna tillbringa en evighet utan att ha tråkigt en sekund". Ut i mörkret, ner i tunnelbanan, upp vid Globen, en kebab innan vi går in på arenan. Några öl därinne för säkerhets skull och sen, som bara för att accentuera trevligheterna, dyker plötsligt Nick Cave upp på scenen. Jag förtrollas för ett ögonblick av den gänglige australiensaren och hans lustiga rörelsemönster, glömmer bort att titta på Warren Ellis skägg, tar ett steg tillbaka, nu ser jag allt. Red Right Hand dundrar i hela mitt inre och Stagger Lee propsar på en öl. Jag och M. ställer oss lite längre bak, lyssnar, dricker och njuter. Ibland är det obarmhärtigt hamrande, ibland nästan sövande, men alltid värt ett lyssnande öra. 4 av 5 tummar upp, bestämmer vi utan några större diskussioner och stiger ner i tunnlarna igen. Ett tredje besök på Akkurat, nu sitter ytterligare vänner samlade runt ett av borden. Stämningen är gemytlig om än en smula trött. Strax före två ligger jag i sängen och somnar på ett ögonblick. Dagen efter kännetecknas av svår bakfylla under hela hemfärden, men det bestående intrycket är glädje över att ha haft så underbara vänner omkring sig under ett par dagar. Lika hoptryckt som det verkar här, lika snabbt passerade verkligheten under dessa Nick Cave-dagar. Time lapse.

 

Förr om åren så gick jag på minst en spelning i månaden, av varierande storlek och dignitet, men denna konsert var nog den första på nästan ett år. Jag saknar det, musik blir aldrig så bra som när man faktiskt ser musikanterna framföra den. En fest för alla sinnen. Härnäst ser jag fram emot Nine Inch Nails i vår, kanske rent av på samma hotell och med samma vänner i släptåg?

 

Mitt liv är lätt att dela in i olika perioder. För det första så kan mitt liv med enkelhet delas in i arbete och ledighet, det säger sig självt. Men så har vi även det faktum att jag antingen är inne i en läsperiod eller i en filmperiod. Det har alltid varit antingen eller. När jag har en filmperiod så läser jag bara på dass och när jag har en läsperiod så ser jag bara på film när jag åker tåg. Hittills så har hösten präglats av film och vad gäller kvalitén på höstens releaser så har den varit, minst sagt, låg. Det är väl egentligen bara Richard Pryor: Omit the Logic som har varit någonting utöver det vanliga (recension och tankar kring den finns att läsa på www.filmochtv.blogg.se inom kort). Kanske att även The Place Beyond the Pines förtjänar ett hedersomnämnande, jag ska tänka på den saken en stund till. Med andra ord så har jag konsumerat enorma mängder dålig film och precis som alltid gör det övergången till en läsperiod så mycket smidigare.

 

Under nyss nämnda period så har läsandet alltså fått stå tillbaka en smula, men ett och annat guldkorn har jag inte kunnat hålla mig borta ifrån. Jag tänker då närmast på The Dude and the Zen Master av Jeff Bridges och Bernie Glassman samt What Would Keith Richards Do? av Jessica Pallington West. Dessa två böcker är något så ovanligt som, på mitt bord i alla fall, en form av livsåskådningslitteratur, om än med väldigt mycket humor. Att de dessutom i ena fallet är författad av och i andra avhandlar en av mina absoluta favoritskådisar/musiker gör det naturligtvis till obligatorisk läsning för en sån som jag.

 

Just nu i läshögen:

 

Who I Am av Pete Townshend

Mitt liv som Thunderbolt Kid av Bill Bryson

All the Madmen av Clinton Heylin

 

Filmer du bör/måste undvika:

 

Dark Tide

The Internship

Solid State

Red Dawn

Pacific Rim

 

Det var väl allt jag hade på hjärtat.

 

Fridens...

 

                Warren & Nick