Nu snackas det om att förbjuda rökning på allmänna platser: på perronger, på balkonger, på uteserveringar. Det är en galen tid vi lever i. Fjollfabriken firar nya triumfer. Att rökning är farligt vet nog alla vid det här laget, men frågan är vad en rad förbud fyller för funktion? Personligen störs jag mer av alla förbrukade snusar som sitter på väggar och i tak överallt än vad jag stör mig på röklukt. Men det är klart, jag har ju bara varit rökfri i åtta dagar. Dessutom är jag uppväxt med rökande föräldrar. Vad som stör mig mer än både röklukt och snusrester tillsammans är till exempel Jehovas jävla Vittnen. Om de ska ha rätt att knacka på hemma hos folk i tid och otid så tycker jag att det verkar rimligt att jag ska få ta en cigarett på balkongen när jag har studsat dem nerför trappen på deras förbannat irriterande ändalykter. Några frågor på det? Nej, trodde inte det heller.

Alla förbud, levnadsregler och kostuppmaningar har skapat en könlös kastratbefolkning som i mångt och mycket är oförmögen att utveckla en egen personlighet. Således får man stå ut med olidligt intetsägande "artister" som Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Danny Saucedo. Eller "Les Triplets de Belleville" som jag föredrar att kalla dem. Stöpta i exakt samma form och med samma odefinierbara könstillhörighet. Blipblop-pop för en hjärndöd generation som aldrig kommer att kunna släppa sin iPhone länge nog för att lyssna på Bach eller ens Cornelis. Vad gäller den osannolika tittarsiffran på 4,1 miljoner för Melodifestivalen så tror jag inte ett ögonblick på den. Det handlar bara om att ge oss som ger blanka fan i den dåligt samvete för att vi inte tittade. Ett slags "du tittade inte så du är dum och annorlunda"-psykologi. Jag har faktiskt sett spektaklet ett antal gånger, men den enda gång jag kan minnas var 1983 när Carola vann. Så kan det gå.

Nu ska jag snart ta itu med nästa bokhög på nattduksbordet, en hög som går helt i musikens tecken:

Scar Tissue, av Anthony Kiedis

Turbonegro - Droger, deathpunk och denim, av Håkan Moslet

Möten med Morrissey, av Len Brown

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det lilla nöjet.

Fridens... 

Fjollfabriken

Allmänt 4 kommentarer
Nu snackas det om att förbjuda rökning på allmänna platser: på perronger, på balkonger, på uteserveringar. Det är en galen tid vi lever i. Fjollfabriken firar nya triumfer. Att rökning är farligt vet nog alla vid det här laget, men frågan är vad en rad förbud fyller för funktion? Personligen störs jag mer av alla förbrukade snusar som sitter på väggar och i tak överallt än vad jag stör mig på röklukt. Men det är klart, jag har ju bara varit rökfri i åtta dagar. Dessutom är jag uppväxt med rökande föräldrar. Vad som stör mig mer än både röklukt och snusrester tillsammans är till exempel Jehovas jävla Vittnen. Om de ska ha rätt att knacka på hemma hos folk i tid och otid så tycker jag att det verkar rimligt att jag ska få ta en cigarett på balkongen när jag har studsat dem nerför trappen på deras förbannat irriterande ändalykter. Några frågor på det? Nej, trodde inte det heller.

Alla förbud, levnadsregler och kostuppmaningar har skapat en könlös kastratbefolkning som i mångt och mycket är oförmögen att utveckla en egen personlighet. Således får man stå ut med olidligt intetsägande "artister" som Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Danny Saucedo. Eller "Les Triplets de Belleville" som jag föredrar att kalla dem. Stöpta i exakt samma form och med samma odefinierbara könstillhörighet. Blipblop-pop för en hjärndöd generation som aldrig kommer att kunna släppa sin iPhone länge nog för att lyssna på Bach eller ens Cornelis. Vad gäller den osannolika tittarsiffran på 4,1 miljoner för Melodifestivalen så tror jag inte ett ögonblick på den. Det handlar bara om att ge oss som ger blanka fan i den dåligt samvete för att vi inte tittade. Ett slags "du tittade inte så du är dum och annorlunda"-psykologi. Jag har faktiskt sett spektaklet ett antal gånger, men den enda gång jag kan minnas var 1983 när Carola vann. Så kan det gå.

Nu ska jag snart ta itu med nästa bokhög på nattduksbordet, en hög som går helt i musikens tecken:

Scar Tissue, av Anthony Kiedis

Turbonegro - Droger, deathpunk och denim, av Håkan Moslet

Möten med Morrissey, av Len Brown

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det lilla nöjet.

Fridens... 
Ibland är det skönt att få skratta. Och som jag skrattade när jag hörde om denna nya farsot som hotar att tillintetgöra oss carnivorer på det allra mest plågsamma av sätt: köttcancern! Det började med chips, tog vägen via soya och en hel uppsjö med redan bortglömda livsmedel och nu är vi alltså framme vid kött.

Precis som i de föregående cancerlarmen så måste man äta ganska ansenliga mängder varje dag för att det över huvud taget ska få någon slags riskfaktor att öka. Om du äter 0,5 kg kött om dagen så undviker du den ökade cancerrisken, om du däremot äter cirka 1,3 kg om dagen så ökar den markant. Eller markant och markant förresten, med 13-20 % i alla fall. Något att tänka på innan du drar i dig din nionde 150-grammare för dagen. Som om cancer vore det stora bekymret i så fall.

Om du således äter 1-2 kg chips om dagen, använder 4 liter soya i månaden och smäller i dig 1,3 kg rött kött om dagen så ökar du risken att få cancer med cirka 50 %. Du ökar dock risken att dö i någon form av hjärt- och kärlsjukdom med cirka 30 000 % bara inom det närmaste året och på sikt är det naturligtvis oundvikligt.

Det roliga med denna studie är att den innefattar 120 000 personer under en 28-årsperiod (83 600 kvinnor) respektive en 22-årsperiod (37 600 män) och helt struntar i ganska grundläggande faktorer inom cancerforskningen som arv och miljö. Studien påbörjades alltså i början av 1980-talet och vi som var med på den tiden vet ju inte minst vilka enorma skillnader det innebär på alla möjliga plan jämfört med 2012. Hur många av subjekten i studien har flyttat in till storstadsområden, gått upp i vikt, fått en ökad arbetsbörda, skaffat barn, slutat/börjat röka, blivit alkoholiserade, cancer i familjen, slutat/börjat motionera, varit med om trauman et cetera? Ej redovisat. Dessutom kan det lätt uppfattas som oseriöst att man har olika antal subjekt och olika tidsspann för studien.

Eftersom 120 000 inte heller är ett särskilt stort antal när man talar om sannolikhet så börjar man ju också ifrågasätta den minimala skillnaden i ökad risk: 13-20 % är en väldigt ynklig siffra. Om du inom myntkastandets ädla konst talar om 13 % skillnad efter 120 000 kast så ligger det helt klart inom felmarginalen. Det är först när man närmar sig 1 000 000 kast som man kan förvänta sig att fördelningen mellan krona och klave blir ungefär 50-50.

Nåja, låt dem hålla på, denna typ av nyheter är ju tack och lov bara roliga och jag kan inte föreställa mig att någon tar dem på allvar. Dessutom är det mycket köttets förtjänst att våra hjärnor har utvecklats så till den grad att vi kan sammanställa korkade studier av den här typen. Inte illa det!

By the way: Många som dör har någon gång ätit en tomat. Tomater är alltså livsfarliga!

Fridens...

Köttcancer

Allmänt En kommentar
Ibland är det skönt att få skratta. Och som jag skrattade när jag hörde om denna nya farsot som hotar att tillintetgöra oss carnivorer på det allra mest plågsamma av sätt: köttcancern! Det började med chips, tog vägen via soya och en hel uppsjö med redan bortglömda livsmedel och nu är vi alltså framme vid kött.

Precis som i de föregående cancerlarmen så måste man äta ganska ansenliga mängder varje dag för att det över huvud taget ska få någon slags riskfaktor att öka. Om du äter 0,5 kg kött om dagen så undviker du den ökade cancerrisken, om du däremot äter cirka 1,3 kg om dagen så ökar den markant. Eller markant och markant förresten, med 13-20 % i alla fall. Något att tänka på innan du drar i dig din nionde 150-grammare för dagen. Som om cancer vore det stora bekymret i så fall.

Om du således äter 1-2 kg chips om dagen, använder 4 liter soya i månaden och smäller i dig 1,3 kg rött kött om dagen så ökar du risken att få cancer med cirka 50 %. Du ökar dock risken att dö i någon form av hjärt- och kärlsjukdom med cirka 30 000 % bara inom det närmaste året och på sikt är det naturligtvis oundvikligt.

Det roliga med denna studie är att den innefattar 120 000 personer under en 28-årsperiod (83 600 kvinnor) respektive en 22-årsperiod (37 600 män) och helt struntar i ganska grundläggande faktorer inom cancerforskningen som arv och miljö. Studien påbörjades alltså i början av 1980-talet och vi som var med på den tiden vet ju inte minst vilka enorma skillnader det innebär på alla möjliga plan jämfört med 2012. Hur många av subjekten i studien har flyttat in till storstadsområden, gått upp i vikt, fått en ökad arbetsbörda, skaffat barn, slutat/börjat röka, blivit alkoholiserade, cancer i familjen, slutat/börjat motionera, varit med om trauman et cetera? Ej redovisat. Dessutom kan det lätt uppfattas som oseriöst att man har olika antal subjekt och olika tidsspann för studien.

Eftersom 120 000 inte heller är ett särskilt stort antal när man talar om sannolikhet så börjar man ju också ifrågasätta den minimala skillnaden i ökad risk: 13-20 % är en väldigt ynklig siffra. Om du inom myntkastandets ädla konst talar om 13 % skillnad efter 120 000 kast så ligger det helt klart inom felmarginalen. Det är först när man närmar sig 1 000 000 kast som man kan förvänta sig att fördelningen mellan krona och klave blir ungefär 50-50.

Nåja, låt dem hålla på, denna typ av nyheter är ju tack och lov bara roliga och jag kan inte föreställa mig att någon tar dem på allvar. Dessutom är det mycket köttets förtjänst att våra hjärnor har utvecklats så till den grad att vi kan sammanställa korkade studier av den här typen. Inte illa det!

By the way: Många som dör har någon gång ätit en tomat. Tomater är alltså livsfarliga!

Fridens...

Det händer sannerligen inte ofta, men i natt slog den till med råge. Tokångesten invaderade mitt lugn, strupen snördes ihop, hjärtat rusade. En märklig blandning av yrsel, skräck och vetskapen om att det inte är på blodigt allvar. En kvarlevande urtidsinstinkt som av okänd anledning gör sig påmind, en genetisk slaggprodukt som vill ha uppmärksamhet.

För tusentals år sedan var den nyttig, den betydde "fly hals över huvud eller stanna och slåss till det bittra slutet". Om du mötte en sabeltandad tiger eller en förbannad björn så gav ångesten dig den skjuts du behövde för att ha en chans att överleva. Idag har den ingen sådan funktion att fylla, den är mest en källa till inkomster för läkemedelsbolagen och psykologerna. För mig betyder den bara en sak: dygn tre utan cigaretter. Ett pris nästan omänskligt högt och till vilken nytta? Vari ligger belöningen? Bättre hälsa i framtiden, visst, men vem bryr sig om det just nu? Nåja, om jag trillar ner och dör så gör jag det som icke-rökare, alltid något (om än oklart vad).

Jag har alltid sagt att jag ska sluta röka innan jag fyller fyrtio, men som slumpen ville ha det så blev det en liten tjuvstart. Det ledde till ångest, nästäppa, hosta och en väsentlig nedgång i livslust. Tji fick jag. I vanlig ordning är det också så paradoxalt ordnat att om jag nu skulle börja röka igen så skulle det rendera i liknande symptom även det. Funk is my shadow, som Richard Pryor skaldade en gång.

Om vi förflyttar oss till mer positiva ämnen så måste jag ge mig en klapp på axeln för mitt utmärkta val av böcker på sistone. Just nu på nattduksbordet:

Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget av Heather Pringle.

The Men Who Stare At Goats av Jon Ronson (även filmen med samma titel rekommenderas).

Jack Uppskäraren och de viktorianska mardrömmarna av Roland Marx.

Amerikas blixt - om Edgar Allan Poe av Charles Baudelaire.

Rättegången mot Almqvist av Cecilia Sidenbladh.

Samtliga verk har visat sig enastående underhållande hittills och rekommenderas således varmt.

Nu orkar jag inte skriva mer, måste försöka stilla mitt upproriska inre ytterligare en smula innan jag vågar tro att ångesten har givit sig av för denna gång. En bra bot är att titta på foton av Prinsessan, då framstår alla småskavanker och värdsliga bekymmer som mycket obetydliga i sammanhanget.

Fridens...

Kl. 01.12: Tokångest!

Allmänt 5 kommentarer

Det händer sannerligen inte ofta, men i natt slog den till med råge. Tokångesten invaderade mitt lugn, strupen snördes ihop, hjärtat rusade. En märklig blandning av yrsel, skräck och vetskapen om att det inte är på blodigt allvar. En kvarlevande urtidsinstinkt som av okänd anledning gör sig påmind, en genetisk slaggprodukt som vill ha uppmärksamhet.

För tusentals år sedan var den nyttig, den betydde "fly hals över huvud eller stanna och slåss till det bittra slutet". Om du mötte en sabeltandad tiger eller en förbannad björn så gav ångesten dig den skjuts du behövde för att ha en chans att överleva. Idag har den ingen sådan funktion att fylla, den är mest en källa till inkomster för läkemedelsbolagen och psykologerna. För mig betyder den bara en sak: dygn tre utan cigaretter. Ett pris nästan omänskligt högt och till vilken nytta? Vari ligger belöningen? Bättre hälsa i framtiden, visst, men vem bryr sig om det just nu? Nåja, om jag trillar ner och dör så gör jag det som icke-rökare, alltid något (om än oklart vad).

Jag har alltid sagt att jag ska sluta röka innan jag fyller fyrtio, men som slumpen ville ha det så blev det en liten tjuvstart. Det ledde till ångest, nästäppa, hosta och en väsentlig nedgång i livslust. Tji fick jag. I vanlig ordning är det också så paradoxalt ordnat att om jag nu skulle börja röka igen så skulle det rendera i liknande symptom även det. Funk is my shadow, som Richard Pryor skaldade en gång.

Om vi förflyttar oss till mer positiva ämnen så måste jag ge mig en klapp på axeln för mitt utmärkta val av böcker på sistone. Just nu på nattduksbordet:

Härskarplanen - Himmlers jakt på det ariska ursprunget av Heather Pringle.

The Men Who Stare At Goats av Jon Ronson (även filmen med samma titel rekommenderas).

Jack Uppskäraren och de viktorianska mardrömmarna av Roland Marx.

Amerikas blixt - om Edgar Allan Poe av Charles Baudelaire.

Rättegången mot Almqvist av Cecilia Sidenbladh.

Samtliga verk har visat sig enastående underhållande hittills och rekommenderas således varmt.

Nu orkar jag inte skriva mer, måste försöka stilla mitt upproriska inre ytterligare en smula innan jag vågar tro att ångesten har givit sig av för denna gång. En bra bot är att titta på foton av Prinsessan, då framstår alla småskavanker och värdsliga bekymmer som mycket obetydliga i sammanhanget.

Fridens...