I dagarna så dök två mycket märkliga politiska förslag upp på agendan: köttskatt och TV-avgift på surfplattor. Det kanske inte låter så alarmerande vid en första konfrontation, men om man tänker bara ett eller två steg längre så inser man vilket ohyggligt svineri det egentligen är frågan om.
 
Vad gäller köttskatten så försöker de lura i oss att det är för miljöns skull, men som så ofta annars är motiven helt andra. Att införa en köttskatt är precis som trängselavgifter bara ett sätt att få medborgarna att betala för politikernas misslyckanden. Utsläppen i samband med djurhanteringen har man inte lyckats minska, förvisso för att man inte har avsatt några särskilda finanser för det, så nu får du och jag betala extra om vi ska äta kött. Vad man också helt förbiser är det viktiga i att äta köttprodukter. Faktum är att tämjandet av elden främst var viktig för att vi skulle kunna laga till kött och därmed bidra till våra hjärnors utveckling. Vegetarianer må protestera, men så är det enligt en rörande enig vetenskapskår. Om man i vuxen ålder väljer att äta gräs istället för en saftig biff, tja, då är det var och ens eget bekymmer. Till syvende och sist måste vi betala skatt för den slapphet politikerna historiskt sett har uppvisat i dessa frågor. I trängselavgifternas fall är det än värre, där betalar vi avgifter för att politikerna lever i det förgångna och en värld där Sveriges befolkning till stora delar bor på landet och inte kör bil.
 
TV-avgiften som Eva Hamilton föreslår på datorer och surfplattor är lika bisarr som fascistisk. Anledningen är att SVT Play inom kort planerar att lägga ut samtliga sändningar på nätet och vi med iPad eller liknande således får tillgång till en hel kanal. Ja, ni läste rätt, det är alltså på grund av deras beslut som vi ska betala. Det visar precis hur snett det har gått med "Public Service", numera är det mer "Public Payment". Det är inte bara odemokratiskt, det är faktiskt grundlagsstridigt också. Om det bryr sig Eva Hamilton inte ett skvatt, hon vill ha ALLA pengar.
 
Detta sker alltså år 2013, det år som Anders Borg alldeles nyligen dubbade till ett ekonomiskt katastrofår. Varför dessa nya skatter och avgifter plötsligt? Staten behöver pengar. Varför denna lönedumpning inom samtliga sektorer? Staten behöver pengar. Men hur ska vi kunna betala om vi får högre avgifter och mindre lön? Gå och lägg er, titta på reklam, lyssna på Darin, titta på Rapport, allt är bra, fortsätt sova.
 
Känns det igen? Brunskjortorna har redan bildat regering, jag betvivlar att ens Sverigedemokraterna kan vara så vidrigt fascistoida. Det är kanske är dags för revolution trots allt?
 
Fridens...

Bedrägeriets konst

Allmänt Kommentera
I dagarna så dök två mycket märkliga politiska förslag upp på agendan: köttskatt och TV-avgift på surfplattor. Det kanske inte låter så alarmerande vid en första konfrontation, men om man tänker bara ett eller två steg längre så inser man vilket ohyggligt svineri det egentligen är frågan om.
 
Vad gäller köttskatten så försöker de lura i oss att det är för miljöns skull, men som så ofta annars är motiven helt andra. Att införa en köttskatt är precis som trängselavgifter bara ett sätt att få medborgarna att betala för politikernas misslyckanden. Utsläppen i samband med djurhanteringen har man inte lyckats minska, förvisso för att man inte har avsatt några särskilda finanser för det, så nu får du och jag betala extra om vi ska äta kött. Vad man också helt förbiser är det viktiga i att äta köttprodukter. Faktum är att tämjandet av elden främst var viktig för att vi skulle kunna laga till kött och därmed bidra till våra hjärnors utveckling. Vegetarianer må protestera, men så är det enligt en rörande enig vetenskapskår. Om man i vuxen ålder väljer att äta gräs istället för en saftig biff, tja, då är det var och ens eget bekymmer. Till syvende och sist måste vi betala skatt för den slapphet politikerna historiskt sett har uppvisat i dessa frågor. I trängselavgifternas fall är det än värre, där betalar vi avgifter för att politikerna lever i det förgångna och en värld där Sveriges befolkning till stora delar bor på landet och inte kör bil.
 
TV-avgiften som Eva Hamilton föreslår på datorer och surfplattor är lika bisarr som fascistisk. Anledningen är att SVT Play inom kort planerar att lägga ut samtliga sändningar på nätet och vi med iPad eller liknande således får tillgång till en hel kanal. Ja, ni läste rätt, det är alltså på grund av deras beslut som vi ska betala. Det visar precis hur snett det har gått med "Public Service", numera är det mer "Public Payment". Det är inte bara odemokratiskt, det är faktiskt grundlagsstridigt också. Om det bryr sig Eva Hamilton inte ett skvatt, hon vill ha ALLA pengar.
 
Detta sker alltså år 2013, det år som Anders Borg alldeles nyligen dubbade till ett ekonomiskt katastrofår. Varför dessa nya skatter och avgifter plötsligt? Staten behöver pengar. Varför denna lönedumpning inom samtliga sektorer? Staten behöver pengar. Men hur ska vi kunna betala om vi får högre avgifter och mindre lön? Gå och lägg er, titta på reklam, lyssna på Darin, titta på Rapport, allt är bra, fortsätt sova.
 
Känns det igen? Brunskjortorna har redan bildat regering, jag betvivlar att ens Sverigedemokraterna kan vara så vidrigt fascistoida. Det är kanske är dags för revolution trots allt?
 
Fridens...
Jag har ett jobb som är lite speciellt. Det har sina sidor, det ska villigt erkännas, men en dag som denna andas den bara frihet och längtan. I eftermiddag lämnar jag mitt arbete och behöver inte återvända förrän om tio dagar. Det är ett ganska säreget sätt att leva och visst kan det upplevas som isolerande ibland, fast i slutänden är det smått fantastiskt. En vanlig arbetare har fem veckors semester per år, plus lediga helger förstås. Det ger cirka 140 lediga dagar på ett år. Det kan låta mycket, men det betyder också att de jobbar cirka 225 dagar om året. För mig förhåller det sig precis tvärtom, jag jobbar någonstans mellan 140 och 160 dagar på ett år, resten är betald ledighet och semester. Det är rätt lyxigt egentligen. 
 
Med andra ord så finns det gott om fritid, frågan är väl snarare vad man gör av den. I allt väsentligt så har jag levt ett väldigt hattigt liv sedan min dotter föddes i augusti 2010. Mina fasta punkter har inte varit mina egna och det eviga pendlandet mellan olika landsändar och landskapsdelar har inte precis fött någon större, inre harmoni. Således har mycket av den tid man borde ha spenderat på umgänge och väl avvägd njutning (såväl intellektuell som rent köttslig) tillbringats på olika tåg och bussar. Om ett par veckor är det tänkt att bli ändring på detta. Då flyttar jag in i den lägenhet som ska bli mitt hem för åtminstone en tid framöver, ett nyrenoverat spektakel med lite för hög hyra, men bekvämt belägen på behagligt promenadavstånd från både min dotters dagis och hennes mamma. Den lilla stad som omger min nya lägenhet är för mig en helt ny bekantskap, på sin höjd har jag tillbringat ett par veckor där. Det är en rätt charmig historia och framför allt ligger den precis på havskanten. Det är precis så jag föredrar att ha det.
 
Om den kan utvecklas och erbjuda en känsla av att verkligen vara "hemma" återstår för tiden att utvisa. Min mentala hemstad är alltjämt Göteborg, trots att det är mer än tre år sedan jag flyttade därifrån. Det finns klara likheter mellan Göteborg och min nya hemstad Trelleborg, inte minst respektives beroende av rederinäringen och vänliga atmosfär. Fast det är klart, folkmängden skiljer sig markant och sålunda också utbudet av aktiviteter och möjligheterna till rent urbant forskningsresande. Hur lång tid kan det förresten ta att utforska en stad som är obetydligt större än en göteborgsk stadsdel? Vad jag däremot hoppas att Trelleborg erbjuder är småstadens lugnande tempo och tystnad. Ju äldre jag blir desto större blir behovet av just ro. Att min dotter får möjligheten att växa upp i en lugn tätort och ändå ha närheten till större städer som Malmö och Köpenhamn är inte heller oväsentligt. Där jag växte upp var Stockholm den närmaste storstaden och ville man åka dit på den tiden så fick man, den korta distansen till trots, vackert sätta sig på bussen i två timmar, bli avsläppt på Liljeholmen och därifrån ta tricken dit man skulle. Idag tar det knappa 45 minuter med tåget och då hamnar man mitt i smeten på en gång. Tiderna förändras.
 
Det liv jag lever och som jag berättade lite om i början bär inte bara med sig fritid utan också saknad. Det är en nästan outsinlig källa till sorg. Jag saknar min dotter, oavbrutet. Foton, telefonsamtal och videosnuttar kan inte på långa vägar ersätta den innerliga lycka hon sprider i mitt bröst när jag får krama om henne och lyssna till hennes berättelser om den ena dockan efter den andra. Hon har bra fantasi, det gläder mig.
 
Med befrielsens dag kommer också åtaganden. Under arbetsperioderna tenderar verkligheten att fortgå som vanligt med allt vad det innebär. Man har samtal att ringa, platser att besöka och papper att sortera. Allt det som man har varit isolerad ifrån under en dryg vecka har i obarmhärtighetens namn rustat för invasion av privatlivet. Nåväl, det är som det är med den saken. På måndag skrivs det lägenhetskontrakt och nästa helg bär det av till Göteborg för namngivningsfest. Dessutom har jag all tid i världen att flänga runt på dagis och lekparker. Livet har sina ljusa sidor, det ska också villigt erkännas.
 
Fridens...

Frihetsdagen

Allmänt Kommentera
Jag har ett jobb som är lite speciellt. Det har sina sidor, det ska villigt erkännas, men en dag som denna andas den bara frihet och längtan. I eftermiddag lämnar jag mitt arbete och behöver inte återvända förrän om tio dagar. Det är ett ganska säreget sätt att leva och visst kan det upplevas som isolerande ibland, fast i slutänden är det smått fantastiskt. En vanlig arbetare har fem veckors semester per år, plus lediga helger förstås. Det ger cirka 140 lediga dagar på ett år. Det kan låta mycket, men det betyder också att de jobbar cirka 225 dagar om året. För mig förhåller det sig precis tvärtom, jag jobbar någonstans mellan 140 och 160 dagar på ett år, resten är betald ledighet och semester. Det är rätt lyxigt egentligen. 
 
Med andra ord så finns det gott om fritid, frågan är väl snarare vad man gör av den. I allt väsentligt så har jag levt ett väldigt hattigt liv sedan min dotter föddes i augusti 2010. Mina fasta punkter har inte varit mina egna och det eviga pendlandet mellan olika landsändar och landskapsdelar har inte precis fött någon större, inre harmoni. Således har mycket av den tid man borde ha spenderat på umgänge och väl avvägd njutning (såväl intellektuell som rent köttslig) tillbringats på olika tåg och bussar. Om ett par veckor är det tänkt att bli ändring på detta. Då flyttar jag in i den lägenhet som ska bli mitt hem för åtminstone en tid framöver, ett nyrenoverat spektakel med lite för hög hyra, men bekvämt belägen på behagligt promenadavstånd från både min dotters dagis och hennes mamma. Den lilla stad som omger min nya lägenhet är för mig en helt ny bekantskap, på sin höjd har jag tillbringat ett par veckor där. Det är en rätt charmig historia och framför allt ligger den precis på havskanten. Det är precis så jag föredrar att ha det.
 
Om den kan utvecklas och erbjuda en känsla av att verkligen vara "hemma" återstår för tiden att utvisa. Min mentala hemstad är alltjämt Göteborg, trots att det är mer än tre år sedan jag flyttade därifrån. Det finns klara likheter mellan Göteborg och min nya hemstad Trelleborg, inte minst respektives beroende av rederinäringen och vänliga atmosfär. Fast det är klart, folkmängden skiljer sig markant och sålunda också utbudet av aktiviteter och möjligheterna till rent urbant forskningsresande. Hur lång tid kan det förresten ta att utforska en stad som är obetydligt större än en göteborgsk stadsdel? Vad jag däremot hoppas att Trelleborg erbjuder är småstadens lugnande tempo och tystnad. Ju äldre jag blir desto större blir behovet av just ro. Att min dotter får möjligheten att växa upp i en lugn tätort och ändå ha närheten till större städer som Malmö och Köpenhamn är inte heller oväsentligt. Där jag växte upp var Stockholm den närmaste storstaden och ville man åka dit på den tiden så fick man, den korta distansen till trots, vackert sätta sig på bussen i två timmar, bli avsläppt på Liljeholmen och därifrån ta tricken dit man skulle. Idag tar det knappa 45 minuter med tåget och då hamnar man mitt i smeten på en gång. Tiderna förändras.
 
Det liv jag lever och som jag berättade lite om i början bär inte bara med sig fritid utan också saknad. Det är en nästan outsinlig källa till sorg. Jag saknar min dotter, oavbrutet. Foton, telefonsamtal och videosnuttar kan inte på långa vägar ersätta den innerliga lycka hon sprider i mitt bröst när jag får krama om henne och lyssna till hennes berättelser om den ena dockan efter den andra. Hon har bra fantasi, det gläder mig.
 
Med befrielsens dag kommer också åtaganden. Under arbetsperioderna tenderar verkligheten att fortgå som vanligt med allt vad det innebär. Man har samtal att ringa, platser att besöka och papper att sortera. Allt det som man har varit isolerad ifrån under en dryg vecka har i obarmhärtighetens namn rustat för invasion av privatlivet. Nåväl, det är som det är med den saken. På måndag skrivs det lägenhetskontrakt och nästa helg bär det av till Göteborg för namngivningsfest. Dessutom har jag all tid i världen att flänga runt på dagis och lekparker. Livet har sina ljusa sidor, det ska också villigt erkännas.
 
Fridens...
Det är lustigt, och särskilt då i ljuset av det nyss begångna rånet i Södertälje, hur gärningsmännens familjer nästan alltid beskriver dem som "snälla", "blyga" eller "ödmjuka". Detta trots att sanningen alldeles uppenbart är den motsatta. Hur illa ställt är det med insikten hos dessa släktingar och föräldrar? Det kan väl knappast vara så att dessa gossar har lyckats ljuga sig igenom livet och lyckats dupera sin omgivning så till den grad att samtliga har svalt betet? Nej, naturligtvis inte. Speciellt inte med tanke på att de allra flesta som begår ett brutalt rån av den typ som begicks i Södertälje redan förekommer i belastningsregistret och i lagens mening är att betrakta som tungt kriminella. Det borde ju räcka som bevis för deras inneboende våldsbenägenhet och bristande moral kan man tycka. Inte ens chock och förnekelse kan förklara så pass insiktslösa analyser. Märkligt var ordet.
 
Märkligt är det också att Aftonbladet skriver att "Polisen utreds för tjänstefel" i samband med att de sköt en av rånarna. Det är faktiskt en ren lögn. Det är inte alls därför man utreder situationen. Sanningen är att man alltid gör en utredning då skott har avlossats, oavsett skadeverkan. Men så är ju Aftonbladet, för att citera Magnus Betnér, "en Ding-Ding Värld med lite bilder".
 
Snyftartiklarna om den snart avlidne (om man nu ska tro släkt och kvällspress) rånaren är en vidrighet för sig. Hur synd är det egentligen om en person som blir skjuten efter att ha rånat en guldaffär och viftat med ett automatvapen? I min, och förhoppningsvis alla andras, bok så får han skylla sig själv. En idiot mindre, vari ligger problemet? Däremot kan jag lida med den polis som avlossade skottet, att han sköt ett riktigt praktarsel lär vara till föga tröst när han vaknar kallsvettig mitt i natten. Traumat det innebär att ha skjutit (och kanske dödat) en person i ett så pass allvarligt och skarpt läge tvättar man inte direkt bort med tvål och vatten.
 
I det längre perspektivet, och kanske mer oroande än den enskilda händelsen, är det faktum att många yngre tycks förväxla respekt med pengar. Varför skulle jag förtjäna respekt bara för att jag är så dum i huvudet att jag hotar till mig någon annans pengar med ett vapen? En lika enkel som befogad fråga vad det verkar och måhända ett mått på hur efterblivet ett sådant resonemang är. Det är svårt att förstå hur en kamphund, ett automatvapen och en bunt pengar skulle kunna förändra den osvikliga regel som säger att du inte förtjänar minsta respekt om du inte respekterar andra. Dessa små män som rånar, misshandlar och mördar har naturligtvis inte en susning om vad ordet innebär och för egen del så har jag i princip slutat använda det helt och hållet. Det har blivit alltför förorenat och främmande. Ett styggelsens ord som det är förbannat lätt att dra till med, men betydligt svårare att leva upp till.
 
Fridens...
 

Den snälle rånaren

Allmänt Kommentera
Det är lustigt, och särskilt då i ljuset av det nyss begångna rånet i Södertälje, hur gärningsmännens familjer nästan alltid beskriver dem som "snälla", "blyga" eller "ödmjuka". Detta trots att sanningen alldeles uppenbart är den motsatta. Hur illa ställt är det med insikten hos dessa släktingar och föräldrar? Det kan väl knappast vara så att dessa gossar har lyckats ljuga sig igenom livet och lyckats dupera sin omgivning så till den grad att samtliga har svalt betet? Nej, naturligtvis inte. Speciellt inte med tanke på att de allra flesta som begår ett brutalt rån av den typ som begicks i Södertälje redan förekommer i belastningsregistret och i lagens mening är att betrakta som tungt kriminella. Det borde ju räcka som bevis för deras inneboende våldsbenägenhet och bristande moral kan man tycka. Inte ens chock och förnekelse kan förklara så pass insiktslösa analyser. Märkligt var ordet.
 
Märkligt är det också att Aftonbladet skriver att "Polisen utreds för tjänstefel" i samband med att de sköt en av rånarna. Det är faktiskt en ren lögn. Det är inte alls därför man utreder situationen. Sanningen är att man alltid gör en utredning då skott har avlossats, oavsett skadeverkan. Men så är ju Aftonbladet, för att citera Magnus Betnér, "en Ding-Ding Värld med lite bilder".
 
Snyftartiklarna om den snart avlidne (om man nu ska tro släkt och kvällspress) rånaren är en vidrighet för sig. Hur synd är det egentligen om en person som blir skjuten efter att ha rånat en guldaffär och viftat med ett automatvapen? I min, och förhoppningsvis alla andras, bok så får han skylla sig själv. En idiot mindre, vari ligger problemet? Däremot kan jag lida med den polis som avlossade skottet, att han sköt ett riktigt praktarsel lär vara till föga tröst när han vaknar kallsvettig mitt i natten. Traumat det innebär att ha skjutit (och kanske dödat) en person i ett så pass allvarligt och skarpt läge tvättar man inte direkt bort med tvål och vatten.
 
I det längre perspektivet, och kanske mer oroande än den enskilda händelsen, är det faktum att många yngre tycks förväxla respekt med pengar. Varför skulle jag förtjäna respekt bara för att jag är så dum i huvudet att jag hotar till mig någon annans pengar med ett vapen? En lika enkel som befogad fråga vad det verkar och måhända ett mått på hur efterblivet ett sådant resonemang är. Det är svårt att förstå hur en kamphund, ett automatvapen och en bunt pengar skulle kunna förändra den osvikliga regel som säger att du inte förtjänar minsta respekt om du inte respekterar andra. Dessa små män som rånar, misshandlar och mördar har naturligtvis inte en susning om vad ordet innebär och för egen del så har jag i princip slutat använda det helt och hållet. Det har blivit alltför förorenat och främmande. Ett styggelsens ord som det är förbannat lätt att dra till med, men betydligt svårare att leva upp till.
 
Fridens...