Jag vet att jag är en bitter pessimist, det har jag mer eller mindre alltid varit, även om jag kan vara ganska duktig på att upprätthålla en positiv fasad. Kanske är det påfrestande för min omgivning ibland och det tänker jag inte be om ursäkt för, det är sådan jag är. Sedan Prinsessan kom till världen för dryga ett och ett halvt år sedan har jag dock anlagt en försiktigt hoppfull syn på saker och ting. Hon har gjort mitt liv mindre komplicerat, mindre egocentrerat och ofantligt mycket rikare.

Å andra sidan är det också på grund av denna positiva vändning som det negativa, när det väl får lysa igenom, blir desto tydligare. Jag är inget stort fan av mänskligheten helt enkelt. Självklart finns det ljusglimtar i form av vänskap, kärlek och empati och dessa ska inte på något sätt förringas, det är bara det att tre goda ting inte tycks uppväga tre onda. Jag oroar mig mycket för att den värld min dotter kommer att växa upp i är en obehaglig skugga av förlorad trygghet.

Jag var aldrig rädd som barn. Jag kände mig trygg i skolan, trygg hemma, trygg i skogen, trygg i ishallen, trygg i mig själv. De få hotbilder som fanns bestod av, för en ung människa, abstrakta saker som terrorbalans, cancer och den då nyupptäckta sjukdomen AIDS. Inget som direkt inkräktade på min vardag med andra ord. Om jag fick önska mig en sak så vore det att Prinsessan kunde skriva exakt så om 33 år. Att tryggheten var stark och att hotbilderna var avlägsna. Det är faktiskt min allra högsta önskan.

Jag är fortfarande inte rädd för någonting, det finns liksom inga rimliga orsaker till att vara det. Man kan bara ta skiten och glädjen som den kommer och dra sina slutsatser därifrån. Roll with the punches, som det heter i boxningsvärlden. Om jag hade varit ung idag så kanske det hade varit en annan situation. Inte för att jag tror att unga idag går omkring och känner sig otrygga i större utsträckning än förr, men i mina ögon är samhällsklimatet så förändrat och förhärdat att hälften vore nog.

Kanske är det på grund av begynnande demens, men jag kan inte dra mig till minnes att 12-åringar knivade poliser eller att 28-åringar skar 10-åringar i halsen när jag växte upp. Vi har ett stort problem här. Låt ingen tuta i dig någonting annat.

Vill jag att Prinsessan ska tvingas att konfronteras med sådana nyheter? Nej, naturligtvis inte, frågan är vad man gör åt det? Självklart kan vi flytta till ett "Gated Community" och följaktligen rubba hennes verklighetsuppfattning för all framtid eller åtminstone till dess att hon själv väljer att utforska den. Inte heller kan man vara en hönspappa eller curlingförälder, det brukar inte sluta särskilt bra har jag förstått. Det enda rimliga är att låta dem uppleva frihet och att ge dem all trygghet man kan uppbåda hemifrån, fylla dem med kärlek och upplysa dem om de faror som finns.

Vi får väl se hur mycket som finns kvar av "välfärden" när Fredrik "75" Reinfeldt kliver ner från tronen och lämnar över makten till vem det nu blir. Om man ska tro på vad man läser på Flashback, Realisten etc. så lutar det åt att Jimmie "Folkdräkten" Åkesson och hans parti tar ett enormt kliv framåt.

Arma värld, arma Prinsessa, vad ska det bli av dig? 

Sov på min arm...

Fridens.

Sov på min arm...

Allmänt Kommentera
Jag vet att jag är en bitter pessimist, det har jag mer eller mindre alltid varit, även om jag kan vara ganska duktig på att upprätthålla en positiv fasad. Kanske är det påfrestande för min omgivning ibland och det tänker jag inte be om ursäkt för, det är sådan jag är. Sedan Prinsessan kom till världen för dryga ett och ett halvt år sedan har jag dock anlagt en försiktigt hoppfull syn på saker och ting. Hon har gjort mitt liv mindre komplicerat, mindre egocentrerat och ofantligt mycket rikare.

Å andra sidan är det också på grund av denna positiva vändning som det negativa, när det väl får lysa igenom, blir desto tydligare. Jag är inget stort fan av mänskligheten helt enkelt. Självklart finns det ljusglimtar i form av vänskap, kärlek och empati och dessa ska inte på något sätt förringas, det är bara det att tre goda ting inte tycks uppväga tre onda. Jag oroar mig mycket för att den värld min dotter kommer att växa upp i är en obehaglig skugga av förlorad trygghet.

Jag var aldrig rädd som barn. Jag kände mig trygg i skolan, trygg hemma, trygg i skogen, trygg i ishallen, trygg i mig själv. De få hotbilder som fanns bestod av, för en ung människa, abstrakta saker som terrorbalans, cancer och den då nyupptäckta sjukdomen AIDS. Inget som direkt inkräktade på min vardag med andra ord. Om jag fick önska mig en sak så vore det att Prinsessan kunde skriva exakt så om 33 år. Att tryggheten var stark och att hotbilderna var avlägsna. Det är faktiskt min allra högsta önskan.

Jag är fortfarande inte rädd för någonting, det finns liksom inga rimliga orsaker till att vara det. Man kan bara ta skiten och glädjen som den kommer och dra sina slutsatser därifrån. Roll with the punches, som det heter i boxningsvärlden. Om jag hade varit ung idag så kanske det hade varit en annan situation. Inte för att jag tror att unga idag går omkring och känner sig otrygga i större utsträckning än förr, men i mina ögon är samhällsklimatet så förändrat och förhärdat att hälften vore nog.

Kanske är det på grund av begynnande demens, men jag kan inte dra mig till minnes att 12-åringar knivade poliser eller att 28-åringar skar 10-åringar i halsen när jag växte upp. Vi har ett stort problem här. Låt ingen tuta i dig någonting annat.

Vill jag att Prinsessan ska tvingas att konfronteras med sådana nyheter? Nej, naturligtvis inte, frågan är vad man gör åt det? Självklart kan vi flytta till ett "Gated Community" och följaktligen rubba hennes verklighetsuppfattning för all framtid eller åtminstone till dess att hon själv väljer att utforska den. Inte heller kan man vara en hönspappa eller curlingförälder, det brukar inte sluta särskilt bra har jag förstått. Det enda rimliga är att låta dem uppleva frihet och att ge dem all trygghet man kan uppbåda hemifrån, fylla dem med kärlek och upplysa dem om de faror som finns.

Vi får väl se hur mycket som finns kvar av "välfärden" när Fredrik "75" Reinfeldt kliver ner från tronen och lämnar över makten till vem det nu blir. Om man ska tro på vad man läser på Flashback, Realisten etc. så lutar det åt att Jimmie "Folkdräkten" Åkesson och hans parti tar ett enormt kliv framåt.

Arma värld, arma Prinsessa, vad ska det bli av dig? 

Sov på min arm...

Fridens.
När jag var yngre så trodde jag hårt och fast på att det land jag levde i var en sund demokrati. En plats där man fick rösta på det parti man ville, yppa de åsikter man hade eller rentav debattera dessa med andra medmänniskor. Nu vet jag att så inte är fallet. Sverige är en kvasidemokrati, en rutten demokrati.

Låt mig klargöra.

Personligen så anser jag att Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti som styrs av ointelligenta kretiner och det är min rätt att tycka precis så. Likaså är det Jimmie Åkessons rätt att tycka precis tvärtom. Vem av oss som har rätt är en helt annan fråga, det är upp till den övriga befolkningen att avgöra vid de val som hålls var fjärde år.

Däremot är det inte upp till LO att bedriva kampanj mot de av sina medlemmar som de facto har röstat på SD. Citat från Sydsvenskan: "Vi kan inte acceptera att Sverigedemokraterna har framgångar bland våra medlemmar. Vi måste ta debatten, säger Johan Lindholm, andre förbundsordförande i Byggnads."

Den här typen av retorik är kontrademokratisk. LO ska "utbilda" sina medlemmar för att "motverka rasism". Lovvärt, inte sant? Men att göra det på grund av att man inte kan acceptera SD:s framgångar bland sina medlemmar är ingenting annat än vansinnigt. "Om du inte röstar rätt så ska vi lära dig det", kunde Lindholm lika gärna ha sagt.

Att motverka rasism borde ha stått på agendan alldeles oavsett, men det är det som vanligt ingen som har tänkt på. Denna "utbildning" kommer enligt en någorlunda säker källa att kosta "3-5 miljoner". Om man hade implementerat en åtgärd mot rasism redan från början och låtit den bli en naturlig del av LO:s åtgärdsprogram så hade den vid det här laget inte kostat ett skvatt. Då hade man kunnat lägga pengarna på att se till så att de som blir utförsäkrade eller nedskurna hade kunnat leva drägliga liv även i fortsättningen.

Att bedriva den här typen av kampanj mot ett parti som har riksdagsmandat är på intet sätt okej och kommer att få som konsekvens att valpropagandan blir smutsigare och smutsigare, att medborgarna tappar ytterligare förtroende för politikerna och att SD blir ännu större och framgångsrikare.

Det här är en typisk desperationsåtgärd från en Socialdemokrati som alltjämt är under avveckling, Löfven till trots. För vad är egentligen skillnaden mellan att rösta på en gammal svetsare utan riksdagsplats eller en stolle i folkdräkt? Ja, säg det.

Jag har aldrig hört liknande röster höjas gentemot kommunistpartierna. Det är märkligt. SD:s värderingar måste väl ändå anses vara mindre dödliga än kommunismens utförande genom historien (och än idag) som skvallrar om tiotals miljoner offer? Jag blir bara så trött på politik ibland, det finns ingen rim och reson. Antingen har vi alla de friheter vi tror oss ha eller också avskaffar vi dem illa kvickt, det finns ingen mening med att springa runt och sossehyckla.

När vi ändå är inne på ämnet hyckleri så har ju vår käre statsminister uttryckt en önskan om att vi ska jobba längre, gärna till 75, för att få en drägligare pension och att man därför får "räkna med att byta karriär under sin yrkesverksamma tid". Mitt svar? Kyss mig där bak din vedervärdiga jävla pajas! Eller byt jobb, det skulle funka det med.

Om man som statsminister inte ser detta som ett enormt misslyckande från sin egen och sina kollegors sida så har man inte på den posten att göra, men som vanligt knyter vi nävarna i fickorna och låter dem hållas. I Frankrike blev det kravaller när man höjde pensionsåldern från 55 till 57. I Spanien tvingades regeringen att återta sitt beslut om momshöjning från 0,2 till 0,4 procent. Vad gör vi? Äsch, vi kan väl jobba till 75 och betala 25 procent i moms, det har de styrande sagt så det blir nog bra.

Om man ska kunna njuta av pensionen (vilket få gör eftersom de har så otroligt lite pengar att röra sig med trots att de har knegat hela livet och dessutom tvingas betala skatt IGEN på det de en gång har betalat skatt på för att ha förtjänat) utifrån något slags tidsperspektiv så kan man idag konstatera att den förväntade livslängden i Sverige ligger på cirka 80,86 år. Det ger förhoppningsvis 15 lediga år efter ett långt, yrkesverksamt liv.

Om vi i framtiden ska få samma ynnest så måste medellivslängden upp över 90-strecket, något som måste betecknas som osannolikt. För även om läkarvetenskapen och hälsomedvetenheten ständigt går framåt så blir våra arbetsdagar längre och längre och vår arbetsbörda allt tyngre på grund av ekonomiska restriktioner och nedskärningar. Om vi dessutom ska jobba i ytterligare 10 år innan pensionen så kommer vi snart att se en ganska markant minskning i den förväntade livslängden. Där kan man tala om folkhälsoproblem.

För att runda av mina argument vill jag bara säga detta: Ta inte hur mycket skit som helst. De styrande ska frukta folket, då får man en sund balans mellan finanslobbyn, beslutsfattarna och de som tvingas ta konsekvenserna av dessa bådas agerande.

Fridens! 

En rutten demokrati...

Allmänt En kommentar
När jag var yngre så trodde jag hårt och fast på att det land jag levde i var en sund demokrati. En plats där man fick rösta på det parti man ville, yppa de åsikter man hade eller rentav debattera dessa med andra medmänniskor. Nu vet jag att så inte är fallet. Sverige är en kvasidemokrati, en rutten demokrati.

Låt mig klargöra.

Personligen så anser jag att Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti som styrs av ointelligenta kretiner och det är min rätt att tycka precis så. Likaså är det Jimmie Åkessons rätt att tycka precis tvärtom. Vem av oss som har rätt är en helt annan fråga, det är upp till den övriga befolkningen att avgöra vid de val som hålls var fjärde år.

Däremot är det inte upp till LO att bedriva kampanj mot de av sina medlemmar som de facto har röstat på SD. Citat från Sydsvenskan: "Vi kan inte acceptera att Sverigedemokraterna har framgångar bland våra medlemmar. Vi måste ta debatten, säger Johan Lindholm, andre förbundsordförande i Byggnads."

Den här typen av retorik är kontrademokratisk. LO ska "utbilda" sina medlemmar för att "motverka rasism". Lovvärt, inte sant? Men att göra det på grund av att man inte kan acceptera SD:s framgångar bland sina medlemmar är ingenting annat än vansinnigt. "Om du inte röstar rätt så ska vi lära dig det", kunde Lindholm lika gärna ha sagt.

Att motverka rasism borde ha stått på agendan alldeles oavsett, men det är det som vanligt ingen som har tänkt på. Denna "utbildning" kommer enligt en någorlunda säker källa att kosta "3-5 miljoner". Om man hade implementerat en åtgärd mot rasism redan från början och låtit den bli en naturlig del av LO:s åtgärdsprogram så hade den vid det här laget inte kostat ett skvatt. Då hade man kunnat lägga pengarna på att se till så att de som blir utförsäkrade eller nedskurna hade kunnat leva drägliga liv även i fortsättningen.

Att bedriva den här typen av kampanj mot ett parti som har riksdagsmandat är på intet sätt okej och kommer att få som konsekvens att valpropagandan blir smutsigare och smutsigare, att medborgarna tappar ytterligare förtroende för politikerna och att SD blir ännu större och framgångsrikare.

Det här är en typisk desperationsåtgärd från en Socialdemokrati som alltjämt är under avveckling, Löfven till trots. För vad är egentligen skillnaden mellan att rösta på en gammal svetsare utan riksdagsplats eller en stolle i folkdräkt? Ja, säg det.

Jag har aldrig hört liknande röster höjas gentemot kommunistpartierna. Det är märkligt. SD:s värderingar måste väl ändå anses vara mindre dödliga än kommunismens utförande genom historien (och än idag) som skvallrar om tiotals miljoner offer? Jag blir bara så trött på politik ibland, det finns ingen rim och reson. Antingen har vi alla de friheter vi tror oss ha eller också avskaffar vi dem illa kvickt, det finns ingen mening med att springa runt och sossehyckla.

När vi ändå är inne på ämnet hyckleri så har ju vår käre statsminister uttryckt en önskan om att vi ska jobba längre, gärna till 75, för att få en drägligare pension och att man därför får "räkna med att byta karriär under sin yrkesverksamma tid". Mitt svar? Kyss mig där bak din vedervärdiga jävla pajas! Eller byt jobb, det skulle funka det med.

Om man som statsminister inte ser detta som ett enormt misslyckande från sin egen och sina kollegors sida så har man inte på den posten att göra, men som vanligt knyter vi nävarna i fickorna och låter dem hållas. I Frankrike blev det kravaller när man höjde pensionsåldern från 55 till 57. I Spanien tvingades regeringen att återta sitt beslut om momshöjning från 0,2 till 0,4 procent. Vad gör vi? Äsch, vi kan väl jobba till 75 och betala 25 procent i moms, det har de styrande sagt så det blir nog bra.

Om man ska kunna njuta av pensionen (vilket få gör eftersom de har så otroligt lite pengar att röra sig med trots att de har knegat hela livet och dessutom tvingas betala skatt IGEN på det de en gång har betalat skatt på för att ha förtjänat) utifrån något slags tidsperspektiv så kan man idag konstatera att den förväntade livslängden i Sverige ligger på cirka 80,86 år. Det ger förhoppningsvis 15 lediga år efter ett långt, yrkesverksamt liv.

Om vi i framtiden ska få samma ynnest så måste medellivslängden upp över 90-strecket, något som måste betecknas som osannolikt. För även om läkarvetenskapen och hälsomedvetenheten ständigt går framåt så blir våra arbetsdagar längre och längre och vår arbetsbörda allt tyngre på grund av ekonomiska restriktioner och nedskärningar. Om vi dessutom ska jobba i ytterligare 10 år innan pensionen så kommer vi snart att se en ganska markant minskning i den förväntade livslängden. Där kan man tala om folkhälsoproblem.

För att runda av mina argument vill jag bara säga detta: Ta inte hur mycket skit som helst. De styrande ska frukta folket, då får man en sund balans mellan finanslobbyn, beslutsfattarna och de som tvingas ta konsekvenserna av dessa bådas agerande.

Fridens!