Sådär ja, dags att göra lite reklam. Det känns helt okej faktiskt eftersom det är ett band jag ingår i som jag gör reklam för, annars hade det kostat många pistoler ska ni veta, haha.

Nåväl, kika in på www.myspace.com/puffrorpickadoller och spisa lite nytt material vet jag.

Lev väl!

Puffror & Pickadoller!!!

Allmänt Kommentera
Sådär ja, dags att göra lite reklam. Det känns helt okej faktiskt eftersom det är ett band jag ingår i som jag gör reklam för, annars hade det kostat många pistoler ska ni veta, haha.

Nåväl, kika in på www.myspace.com/puffrorpickadoller och spisa lite nytt material vet jag.

Lev väl!

Det var frågan som jag trodde mig ha svaret på redan vid fem års ålder. Jag skulle bli "Klinikvårdschef", kort och gott. Jag visste inte mycket om vad det egentligen innebar, annat än att man förmodligen var tvungen att ha någon form av akademisk examen från läkarlinjen. Anledningen till mitt framtida yrkesval var att en sådan chef hade en månadslön på den då (1982 alltså) svindlande summan av tjugofemtusen kronor. Förmodligen var min ambition sprungen ur det faktum att min veckopeng bestod av en ynka tiolapp (just det, det har inte alltid funnits guldtior). För tjugofemtusen kunde man på den tiden köpa femtiotusen tuggummin eller rentav femhundratusen femöreskolor. Inte illa!

När jag blev äldre var min yrkesambition som bortblåst och när det var dags att välja inriktning på gymnasiet och senare även på universitetet så hade mina gener förbannat mig med en humanistisk och mer konstnärligt flummig ådra snarare än en hårdpluggande läkarstudenthjärna. Jag ville nog innerst inne fortfarande bli klinikvårdschef, men hade förlorat fokus så till den milda grad att jag under flera år inte ens mindes mina forna pretentioner och plöjde fram i filmens, litteraturens och dramatikens underbara landskap. Allt bara för att konstatera att det knappast leder till några karriärmöjligheter. Men kul, det var det sannerligen och jag skulle göra om det imorgon om jag fick och hade råd.

Hursomhelst, i höstas började min systerson läsa till läkare och det gläder mig enormt. Han har, liksom jag, alltid haft oförskämt lätt för sig i skolan, men jag hoppas och tror att han ändå är bättre rustad än jag någonsin har varit för studierna. För en sak som skiljer oss, vilket jag kan skämmas lite för idag, är att jag alltid har varit rädd för att stöta på motstånd, att det plötsligt skulle bli svårt att lära sig nya saker. Att inte begripa sammanhangen och se de röda trådarna är det jag fruktar mest och därför har jag ibland, medvetet eller omedvetet, undvikit discipliner som jag inte känner att jag kommer att kunna bemästra. 

Det var därför jag valde att odla min kulturella (kultur betyder "odling" så denna mening börjar inte särskilt bra, jag vet) sida eftersom jag vet att den är kapabel att läsa hundratals sidor om dekonstruktivistisk litteraturteori och tycka att det är fullt normalt och begripligt. Däremot så har den svårt att pressa in kunskap om något som känns främmande och lite vagt irrelevant så där i största allmänhet, som till exempel kemi, anatomi och dylika ämnen.

Personligen kan jag känna mig en smula misslyckad på grund av detta, speciellt eftersom jag tror mig ha en hjärna som tänker lite som en läkare, en felsökar- och problemlösarhjärna i bästa House-anda. Jag måste alltid ha rätt och veta exakt hur saker och ting förhåller sig, annars blir det en sömnlös natt. Det är ett enerverande personlighetsdrag i vissa fall och det kanske framstår som drygt och elitistiskt, men jag kan inte ens hålla tyst längre när någon påstår något som jag vet är fel. 

En sådan attityd distanserar många och attraherar ytterst få. 

Vad vill jag då ha sagt med allt detta svammel? Jo, att frågan i rubriken alltjämt är aktuell. Vad ska man egentligen bli när man blir stor? På sätt och vis har jag ju uppfyllt mitt mål, jag tjänar ganska exakt lika mycket idag som en klinikvårdschef gjorde för snart trettio år sedan. Det är gott så. Men under sena nätter spökar ännu missade tillfällen och bristfälliga uppträdanden i takt med att drömmarna om rockstjärneliv och författarskap vaknar till liv och hägrar vid horisonten. Lika vackert glimrande som när man var tonåring.

Idag påstod sig några italienska forskare att de hade lyckats med kall fusion, en makalös bedrift om det skulle visa sig vara sant. Större än uppfinnandet av en evighetsmaskin och betydligt viktigare för mänskligheten. Och när jag läser om sådana fantastiska bedrifter klickar det till någonstans i bakhuvudet och en liten röst säger: "Det hade jag också kunnat göra, om jag bara hade velat". Det kallas hybris. 

Vad ska du bli när du blir stor?

Allmänt En kommentar
Det var frågan som jag trodde mig ha svaret på redan vid fem års ålder. Jag skulle bli "Klinikvårdschef", kort och gott. Jag visste inte mycket om vad det egentligen innebar, annat än att man förmodligen var tvungen att ha någon form av akademisk examen från läkarlinjen. Anledningen till mitt framtida yrkesval var att en sådan chef hade en månadslön på den då (1982 alltså) svindlande summan av tjugofemtusen kronor. Förmodligen var min ambition sprungen ur det faktum att min veckopeng bestod av en ynka tiolapp (just det, det har inte alltid funnits guldtior). För tjugofemtusen kunde man på den tiden köpa femtiotusen tuggummin eller rentav femhundratusen femöreskolor. Inte illa!

När jag blev äldre var min yrkesambition som bortblåst och när det var dags att välja inriktning på gymnasiet och senare även på universitetet så hade mina gener förbannat mig med en humanistisk och mer konstnärligt flummig ådra snarare än en hårdpluggande läkarstudenthjärna. Jag ville nog innerst inne fortfarande bli klinikvårdschef, men hade förlorat fokus så till den milda grad att jag under flera år inte ens mindes mina forna pretentioner och plöjde fram i filmens, litteraturens och dramatikens underbara landskap. Allt bara för att konstatera att det knappast leder till några karriärmöjligheter. Men kul, det var det sannerligen och jag skulle göra om det imorgon om jag fick och hade råd.

Hursomhelst, i höstas började min systerson läsa till läkare och det gläder mig enormt. Han har, liksom jag, alltid haft oförskämt lätt för sig i skolan, men jag hoppas och tror att han ändå är bättre rustad än jag någonsin har varit för studierna. För en sak som skiljer oss, vilket jag kan skämmas lite för idag, är att jag alltid har varit rädd för att stöta på motstånd, att det plötsligt skulle bli svårt att lära sig nya saker. Att inte begripa sammanhangen och se de röda trådarna är det jag fruktar mest och därför har jag ibland, medvetet eller omedvetet, undvikit discipliner som jag inte känner att jag kommer att kunna bemästra. 

Det var därför jag valde att odla min kulturella (kultur betyder "odling" så denna mening börjar inte särskilt bra, jag vet) sida eftersom jag vet att den är kapabel att läsa hundratals sidor om dekonstruktivistisk litteraturteori och tycka att det är fullt normalt och begripligt. Däremot så har den svårt att pressa in kunskap om något som känns främmande och lite vagt irrelevant så där i största allmänhet, som till exempel kemi, anatomi och dylika ämnen.

Personligen kan jag känna mig en smula misslyckad på grund av detta, speciellt eftersom jag tror mig ha en hjärna som tänker lite som en läkare, en felsökar- och problemlösarhjärna i bästa House-anda. Jag måste alltid ha rätt och veta exakt hur saker och ting förhåller sig, annars blir det en sömnlös natt. Det är ett enerverande personlighetsdrag i vissa fall och det kanske framstår som drygt och elitistiskt, men jag kan inte ens hålla tyst längre när någon påstår något som jag vet är fel. 

En sådan attityd distanserar många och attraherar ytterst få. 

Vad vill jag då ha sagt med allt detta svammel? Jo, att frågan i rubriken alltjämt är aktuell. Vad ska man egentligen bli när man blir stor? På sätt och vis har jag ju uppfyllt mitt mål, jag tjänar ganska exakt lika mycket idag som en klinikvårdschef gjorde för snart trettio år sedan. Det är gott så. Men under sena nätter spökar ännu missade tillfällen och bristfälliga uppträdanden i takt med att drömmarna om rockstjärneliv och författarskap vaknar till liv och hägrar vid horisonten. Lika vackert glimrande som när man var tonåring.

Idag påstod sig några italienska forskare att de hade lyckats med kall fusion, en makalös bedrift om det skulle visa sig vara sant. Större än uppfinnandet av en evighetsmaskin och betydligt viktigare för mänskligheten. Och när jag läser om sådana fantastiska bedrifter klickar det till någonstans i bakhuvudet och en liten röst säger: "Det hade jag också kunnat göra, om jag bara hade velat". Det kallas hybris.