...för idag är det min födelsedag. Okej, det är väl en rätt vanlig dag trots allt, barndomens pirr i magen inför just denna dag på året är sedan länge borta och nu väntar man sig väl snarare att folk ska beklaga sorgen än att gratulera. Hursomhelst så uppskattar jag sannerligen alla de grattis jag har fått. Det värmer, stort tack för det. Om en vecka fyller prinsessan ett år och det känns precis som jag hade väntat mig: enormt. Det har gått så vansinnigt fort och varje gång jag ser henne så har hon vuxit och hittat på något nytt favoritbus. I jämförelse så känns min egen högtidsdag mer som en väckarklocka om att det är en vecka kvar till det som verkligen är värt att fira. Det är ganska häftigt faktiskt.

Imorgon far jag söderut igen. Dags att kramas med Liten, något jag har längtat efter i vad som känns som en hel evighet, eoner. Mest av allt saknar jag hennes doft. Den är speciell. Kanske är just den påverkan som ett barns doft har på en förälder en av de sista kvarlevor från vårt ursprung vi har och alltjämt reagerar på. En instinkt vi inte kan kväsa med rationalitet eller galenskap. En doft av urtidskänslor.

För en stund sen hade vi en tyst minut på jobbet för att hedra offren för attackerna i Norge. Stämningen gick bokstavligen att ta på. Tystnaden var tjockare än dimman i morse. Alla stannade upp, orörliga och medkännande medmänniskor. Dockor med tårar i ögonvrårna. Det var fint. Sådana manifestationer lämnar ingen oberörd. De representerar alla våldsamma tragediers antites. Empati.

Lev väl... 

Idag är ingen vanlig dag...

Allmänt Kommentera
...för idag är det min födelsedag. Okej, det är väl en rätt vanlig dag trots allt, barndomens pirr i magen inför just denna dag på året är sedan länge borta och nu väntar man sig väl snarare att folk ska beklaga sorgen än att gratulera. Hursomhelst så uppskattar jag sannerligen alla de grattis jag har fått. Det värmer, stort tack för det. Om en vecka fyller prinsessan ett år och det känns precis som jag hade väntat mig: enormt. Det har gått så vansinnigt fort och varje gång jag ser henne så har hon vuxit och hittat på något nytt favoritbus. I jämförelse så känns min egen högtidsdag mer som en väckarklocka om att det är en vecka kvar till det som verkligen är värt att fira. Det är ganska häftigt faktiskt.

Imorgon far jag söderut igen. Dags att kramas med Liten, något jag har längtat efter i vad som känns som en hel evighet, eoner. Mest av allt saknar jag hennes doft. Den är speciell. Kanske är just den påverkan som ett barns doft har på en förälder en av de sista kvarlevor från vårt ursprung vi har och alltjämt reagerar på. En instinkt vi inte kan kväsa med rationalitet eller galenskap. En doft av urtidskänslor.

För en stund sen hade vi en tyst minut på jobbet för att hedra offren för attackerna i Norge. Stämningen gick bokstavligen att ta på. Tystnaden var tjockare än dimman i morse. Alla stannade upp, orörliga och medkännande medmänniskor. Dockor med tårar i ögonvrårna. Det var fint. Sådana manifestationer lämnar ingen oberörd. De representerar alla våldsamma tragediers antites. Empati.

Lev väl... 

Det är svårt att skriva något utan att omedvetet driva in på händelserna i Norge. I morse mötte jag en kvinna som hade två goda vänner bland offren, igår mötte jag en kvinna vars son och systerdotter befann sig på Utöya och som hon inte hade lyckats få kontakt med. Det är tufft. Det värsta är naturligtvis att sväva i ovisshet. Man har liksom varken glädje eller sorg att bearbeta, bara vakuum. En bomb dödar ofta ögonblickligen, skoningslöst men snabbt. Det är däremot svårt att föreställa sig vilken skräck ungdomarna på Utöya upplevde innan de slutligen föll offer för mördaren eller lyckades ta sig i säkerhet. Ofattbart. Oförlåtligt.

Samtidigt som detta dåd är under utredning kommer uppgifter om att NATO har bombat i Tripoli igen, Khadaffis residens ska tydligen vara träffat och en rökpelare reser sig över staden. Samma scener som i Oslo, men andra motiv och huvudroller. Vad är det som händer? Min lilla prinsessa fyller ett år om åtta dagar, hur ser världen ut när hon är i den ålder jag är nu, om 33 år? Det är svårt att intala sig att den har blivit bättre, för som den ser ut nu är den verkligen inget friskt barn. Man får väl leva på hoppet antar jag, även om det kan vara en smula skitsvårt att uppbringa något sådant. Nästa generation kanske är en fredsälskande hippieskara med höga ideal och minimal aggressivitet trots allt? Det trodde jag i och för sig om min generation också, men vad vi pysslar med vete fan ärligt talat.

Det känns som om det börjar bli bråttom om man vill hinna få sagt det man vill säga. Tiden rinner ifrån oss. Behovet av en ny upplysningstid börjar bli väldigt akut, effekten av den förra tycks ha avklingat, om den nu hade någon långvarig sådan förstås. Vi måste vända vansinniga religioner och ideologier ryggen och koncentrera oss på empati och humanism istället. Som det är nu så är vi på väg in i en ny medeltid, det är helt galet. Islamister och kristna fundamentalister, år 2011? Tragiskt. Är vi så förbannat vidskepliga och obildade? Fy fan. Det gör mig illamående att ens tänka på det. Den där jävla guden och hans förbannade gelikar. Ni hör, jag är så upprörd att svordomarna haglar. Jag kan inte ens formulera mig längre. Bäst att sluta. Hoppas att ni gör ert bästa för att stoppa spridandet av dessa bronsåldersidéer och att ni håller kunskap som ett högre ideal än dumhet.

Slut på meddelandet...

Vidskepelsens förbannade tidevarv...

Allmänt Kommentera

Det är svårt att skriva något utan att omedvetet driva in på händelserna i Norge. I morse mötte jag en kvinna som hade två goda vänner bland offren, igår mötte jag en kvinna vars son och systerdotter befann sig på Utöya och som hon inte hade lyckats få kontakt med. Det är tufft. Det värsta är naturligtvis att sväva i ovisshet. Man har liksom varken glädje eller sorg att bearbeta, bara vakuum. En bomb dödar ofta ögonblickligen, skoningslöst men snabbt. Det är däremot svårt att föreställa sig vilken skräck ungdomarna på Utöya upplevde innan de slutligen föll offer för mördaren eller lyckades ta sig i säkerhet. Ofattbart. Oförlåtligt.

Samtidigt som detta dåd är under utredning kommer uppgifter om att NATO har bombat i Tripoli igen, Khadaffis residens ska tydligen vara träffat och en rökpelare reser sig över staden. Samma scener som i Oslo, men andra motiv och huvudroller. Vad är det som händer? Min lilla prinsessa fyller ett år om åtta dagar, hur ser världen ut när hon är i den ålder jag är nu, om 33 år? Det är svårt att intala sig att den har blivit bättre, för som den ser ut nu är den verkligen inget friskt barn. Man får väl leva på hoppet antar jag, även om det kan vara en smula skitsvårt att uppbringa något sådant. Nästa generation kanske är en fredsälskande hippieskara med höga ideal och minimal aggressivitet trots allt? Det trodde jag i och för sig om min generation också, men vad vi pysslar med vete fan ärligt talat.

Det känns som om det börjar bli bråttom om man vill hinna få sagt det man vill säga. Tiden rinner ifrån oss. Behovet av en ny upplysningstid börjar bli väldigt akut, effekten av den förra tycks ha avklingat, om den nu hade någon långvarig sådan förstås. Vi måste vända vansinniga religioner och ideologier ryggen och koncentrera oss på empati och humanism istället. Som det är nu så är vi på väg in i en ny medeltid, det är helt galet. Islamister och kristna fundamentalister, år 2011? Tragiskt. Är vi så förbannat vidskepliga och obildade? Fy fan. Det gör mig illamående att ens tänka på det. Den där jävla guden och hans förbannade gelikar. Ni hör, jag är så upprörd att svordomarna haglar. Jag kan inte ens formulera mig längre. Bäst att sluta. Hoppas att ni gör ert bästa för att stoppa spridandet av dessa bronsåldersidéer och att ni håller kunskap som ett högre ideal än dumhet.

Slut på meddelandet...

Så var Amy Winehouse död. Tråkigt. Hon hade en fantastisk röst. Vad hon däremot saknade var kontroll över sitt liv och sina beroenden. Nu har hon alltså blivit medlem i den exklusiva klubben The Famous 27 och får umgås med storheter som Jim Morrison, Kurt Cobain, Janis Joplin och Jimi Hendrix. Säga vad man vill om Winehouse, men skivan Back to Black är något av ett mästerverk. Ännu ett tragiskt liv har så nått sitt slut, intet nytt under solen. Det är mycket död här just nu, jag ber om ursäkt för det, men så är världen för tillfället. Död. Och märklig.

Sweet dreams Amy...

Amy Winehouse också...

Allmänt Kommentera
Så var Amy Winehouse död. Tråkigt. Hon hade en fantastisk röst. Vad hon däremot saknade var kontroll över sitt liv och sina beroenden. Nu har hon alltså blivit medlem i den exklusiva klubben The Famous 27 och får umgås med storheter som Jim Morrison, Kurt Cobain, Janis Joplin och Jimi Hendrix. Säga vad man vill om Winehouse, men skivan Back to Black är något av ett mästerverk. Ännu ett tragiskt liv har så nått sitt slut, intet nytt under solen. Det är mycket död här just nu, jag ber om ursäkt för det, men så är världen för tillfället. Död. Och märklig.

Sweet dreams Amy...