Gårdagens Dokument utifrån var nog den största journalistiska travesti jag någonsin har upplevt. Det säger inte lite, jag vet, men jag menar det verkligen. Det var ett så sjukt och skruvat avsnitt att jag faktiskt inte vet i vilken ände jag ska börja såga det. Det handlade i alla fall om USA:s invasion av Afghanistan, så mycket är klart. Det mest oroande (och roande) greppet var hur talibanerna framställdes som missförstådda diplomater och hur de med historisk rätt kan behandla sina landsmän och (särskilt) kvinnor som hundar och skräp. "Det har ju alltid varit så, i hundratals år", resonerade en av gubbarna (för det var BARA gubbar med mer eller mindre skägg som kom till tals) och reportern lät sig tydligen nöjas med det. Vi som är tänkande varelser vet förstås att tid aldrig kan tas som intäkt för att någonting är sant eller rätt, men så ej på SVT.
 
Vidare påstod de också att USA blev så chockade över hur snabbt själva krigsbiten var över att de inte visste vad de skulle göra med den plötsliga "freden". Det fanns tydligen ingen plan. Okej, jag är inget stort fan av USA, men nog fan hade de en plan allt. Det är till på köpet den tveklöst mest krigsmeriterade nationen i modern historia så jag misstänker också att man kallt räknade med en snabb "seger" eftersom man ville undvika ett nytt Vietnam, även om det blev rätt likt i slutändan trots allt. Samma sak i Irak naturligtvis, men det kriget debatterades tack och lov inte i detta avsnitt. Man kan med visst fog också se tillsättandet av den politiska vindflöjeln Hamid Karzai som en plan. Från att ha bytt sida under strängt taget varje afghansk konflikt så blev han nu USA:s starke man, The Big Kahuna, i regionen. Att han dessutom har varit anställd av ett visst bolag i oljebranschen var väl inte heller särskilt förvånande, eller oplanerat?
 
Egentligen handlade gårdagens Dokument utifrån mest om hur synd det är om talibanerna. Lustigt, jag tycker faktiskt mer synd om civilbefolkningen, vissa av dem hade knappt en susning om vad som hände den 11:e september 2001. Jag har faktiskt inget som helst problem med att talibanerna drivs på flykten, jag har inte ens några problem med att de skjuts och fängslas. Ger man sig in i leken... ja, då får man räkna med att få tillbaka med samma mynt helt enkelt. Med det sagt så har jag väl vad man skulle kunna kalla högst begränsad sympati med den amerikanska invasionen, liksom många andra så begriper jag inte riktigt varför de ska dit och ställa till det. Men, det är lik förbannat inte ett dugg synd om de idioter som kallar sig talibaner, de tillhör ett våldsamt bottenskrap av en stagnerad medeltidsideologi och kan bara med största generositet benämnas som människor.
 
USA, Storbritannien och Frankrike är alltså de stora bovarna i detta fasansfulla drama? Visst, det kan man absolut tycka och det är inte heller särskilt svårt att argumentera för en sådan åsikt. För egen del är saken mer komplicerad än så. Jag kan inte med bästa vilja förstå hur ett land kan förfalla så som Afghanistan har gjort under de senaste 50 åren. Religion är en präktig styggelse och lustigt nog tillhör alla dessa krigsherrar (vad är det för sjuk titel?) samma tro, men olika skolor. Det bevisar bara ytterligare en gång med vilken kraft okunskap och vidskepelse kan förinta civilisationer. I ett relativt välmående och allmänbildat land som Storbritannien tenderar risken för uppkomst av krigsherrar med egna arméer att begränsas till ett minimum, i länder som Pakistan och Afghanistan är det vardag. Behöver jag ens återkomma till varför? Låt oss bara konstatera att ordet "islamofobi" verkligen inte går att applicera här. En fobi är nämligen en obefogad rädsla, i detta fall är den allt annat än det, i detta fall är det ett fullgott exempel på hur tro fungerar som en mental fördämning som aldrig tycks vilja brista.
 
Turligt nog så börjar nu de stackars talibanerna återfå lite av sin forna makt. Äntligen! Nu kan vi än en gång få njuta offentliga avrättningar, kvinnoförtryck á la minute, förbud av skolor och musik samt godtyckliga tolkningar av en bok som sedan länge har passerat sitt bäst före datum. Puh, ett tag trodde jag att Afghanistan höll på att bli civiliserat, hemska tanke... Nu kan SVT fira deras återtåg med en rejäl tårt- och kakbuffé till måndagskaffet!
 
Fridens...
 
 

Talibaner och andra tokar

Allmänt Kommentera
Gårdagens Dokument utifrån var nog den största journalistiska travesti jag någonsin har upplevt. Det säger inte lite, jag vet, men jag menar det verkligen. Det var ett så sjukt och skruvat avsnitt att jag faktiskt inte vet i vilken ände jag ska börja såga det. Det handlade i alla fall om USA:s invasion av Afghanistan, så mycket är klart. Det mest oroande (och roande) greppet var hur talibanerna framställdes som missförstådda diplomater och hur de med historisk rätt kan behandla sina landsmän och (särskilt) kvinnor som hundar och skräp. "Det har ju alltid varit så, i hundratals år", resonerade en av gubbarna (för det var BARA gubbar med mer eller mindre skägg som kom till tals) och reportern lät sig tydligen nöjas med det. Vi som är tänkande varelser vet förstås att tid aldrig kan tas som intäkt för att någonting är sant eller rätt, men så ej på SVT.
 
Vidare påstod de också att USA blev så chockade över hur snabbt själva krigsbiten var över att de inte visste vad de skulle göra med den plötsliga "freden". Det fanns tydligen ingen plan. Okej, jag är inget stort fan av USA, men nog fan hade de en plan allt. Det är till på köpet den tveklöst mest krigsmeriterade nationen i modern historia så jag misstänker också att man kallt räknade med en snabb "seger" eftersom man ville undvika ett nytt Vietnam, även om det blev rätt likt i slutändan trots allt. Samma sak i Irak naturligtvis, men det kriget debatterades tack och lov inte i detta avsnitt. Man kan med visst fog också se tillsättandet av den politiska vindflöjeln Hamid Karzai som en plan. Från att ha bytt sida under strängt taget varje afghansk konflikt så blev han nu USA:s starke man, The Big Kahuna, i regionen. Att han dessutom har varit anställd av ett visst bolag i oljebranschen var väl inte heller särskilt förvånande, eller oplanerat?
 
Egentligen handlade gårdagens Dokument utifrån mest om hur synd det är om talibanerna. Lustigt, jag tycker faktiskt mer synd om civilbefolkningen, vissa av dem hade knappt en susning om vad som hände den 11:e september 2001. Jag har faktiskt inget som helst problem med att talibanerna drivs på flykten, jag har inte ens några problem med att de skjuts och fängslas. Ger man sig in i leken... ja, då får man räkna med att få tillbaka med samma mynt helt enkelt. Med det sagt så har jag väl vad man skulle kunna kalla högst begränsad sympati med den amerikanska invasionen, liksom många andra så begriper jag inte riktigt varför de ska dit och ställa till det. Men, det är lik förbannat inte ett dugg synd om de idioter som kallar sig talibaner, de tillhör ett våldsamt bottenskrap av en stagnerad medeltidsideologi och kan bara med största generositet benämnas som människor.
 
USA, Storbritannien och Frankrike är alltså de stora bovarna i detta fasansfulla drama? Visst, det kan man absolut tycka och det är inte heller särskilt svårt att argumentera för en sådan åsikt. För egen del är saken mer komplicerad än så. Jag kan inte med bästa vilja förstå hur ett land kan förfalla så som Afghanistan har gjort under de senaste 50 åren. Religion är en präktig styggelse och lustigt nog tillhör alla dessa krigsherrar (vad är det för sjuk titel?) samma tro, men olika skolor. Det bevisar bara ytterligare en gång med vilken kraft okunskap och vidskepelse kan förinta civilisationer. I ett relativt välmående och allmänbildat land som Storbritannien tenderar risken för uppkomst av krigsherrar med egna arméer att begränsas till ett minimum, i länder som Pakistan och Afghanistan är det vardag. Behöver jag ens återkomma till varför? Låt oss bara konstatera att ordet "islamofobi" verkligen inte går att applicera här. En fobi är nämligen en obefogad rädsla, i detta fall är den allt annat än det, i detta fall är det ett fullgott exempel på hur tro fungerar som en mental fördämning som aldrig tycks vilja brista.
 
Turligt nog så börjar nu de stackars talibanerna återfå lite av sin forna makt. Äntligen! Nu kan vi än en gång få njuta offentliga avrättningar, kvinnoförtryck á la minute, förbud av skolor och musik samt godtyckliga tolkningar av en bok som sedan länge har passerat sitt bäst före datum. Puh, ett tag trodde jag att Afghanistan höll på att bli civiliserat, hemska tanke... Nu kan SVT fira deras återtåg med en rejäl tårt- och kakbuffé till måndagskaffet!
 
Fridens...
 
 
Årets stora snackis är äntligen över, det enormt utjatade valet av USA:s president har fått sin nöjaktiga upplösning. Obama vann, allt gott således. Om man nu inte som jag bestämmer sig för att vara realist. Nu menar jag förstås inte att Mitt Romney hade varit att föredra, nej, fy för den lede! Jag vill bara i all enkelhet påstå att ingen av dem är speciellt lämpad att leda ett land i så djup kris. Obamas "New Patriotism" är rena rappakaljan, det är puramerikansk, retro-retorisk smörja. Hans politik får Sverigedemokraterna att framstå som multikulturella radikalsocialister, det verkar som om gemene man glömmer det ibland i sin iver att hylla den store frälsaren. Men visst, Obama är definitivt inte lika farlig att ha vid spakarna som Romney, så jag applåderar ändå valutgången, om än med viss försiktighet.
 
Romney, å andra sidan, är en fara för planeten i allmänhet och USA i synnerhet. Hans tro på heliga underbyxor och en Gud som bor på något slags underlig planet gör att jag utan att tveka klassar honom som sinnessjuk. Det är en stor skam för hela den civiliserade världen att han ens var en av kandidaterna. Begrunda detta en stund, det är faktiskt helt horribelt vansinnigt. George W. Bush var illa nog med sin "hotline to God". Romney och hans patrask tror sig till och med vara någon form av gudar, hörde jag någon säga "psykfall med hybris"? Plymouthbröder och laestadianer får ursäkta, men när det gäller märkliga dogmer så går mormonerna helt klart i bräschen, även om alla tre naturligtvis tillhör samma ideologiska bottenskrap.
 
Det som är så skönt med sådana som Romney och Bush Jr. är dock att man alltid vet precis var man har dem. De är så förutsägbara att man kan ställa klockan efter dem. Om det finns en svårare och sämre väg att gå så kommer de tvivelsutan att helt aningslöst slå in på den. Det är rätt gott att veta. Nu är naturligtvis Obama inte helt oförutsägbar, men det kan förefalla så för en utomstående betraktare eftersom hans reformer och förslag tenderar att fastna i republikanernas kvarnhjul och dyka upp i mjölpåsen som något helt annat än det var tänkt från början. Det är som om hela presidentposten är en smula ironisk.
 
Egentligen är det väl det som är det stora problemet med Obama. Han har ett stort folkligt stöd, men han har skrämmande lite att säga till om i maktens verkliga korridorer. USA, precis som Sverige, styrs ju inte precis av folket, det ska bara se så ut.
 
Det som fick mig att på allvar tvivla på Obama och hans världsbild var när han accepterade Nobels fredspris. Ingen krigförande president vid sina sinnens fulla bruk, eller med ett uns värdighet i kroppen, hade tagit emot det. Där sjönk hann raskt till botten i mina ögon, det kändes sorgligt och lite skamset att ha köpt hans retorik så till den grad att jag valde att strunta i de lögner och floskler han redan då svängde sig med (se tidigare blogginlägg för mer om detta). Ett krig i Irak, ett i Afghanistan, otaliga militära insatser över i stort sett hela världen. En nykläckt president som inte hunnit göra ett jota, ett fredspris utdelat av till synes vettlösa norrmän. Än idag kan jag inte begripa hur han kunde ta emot det. Ytterligare en självupptagen hycklare i rollen som en av världens mäktigaste män. Ursäkta om jag skrikspyr en smula.
 
God bless America? Jo, hej du.
 
Fridens...
 

Den ironiske presidenten

Allmänt Kommentera
Årets stora snackis är äntligen över, det enormt utjatade valet av USA:s president har fått sin nöjaktiga upplösning. Obama vann, allt gott således. Om man nu inte som jag bestämmer sig för att vara realist. Nu menar jag förstås inte att Mitt Romney hade varit att föredra, nej, fy för den lede! Jag vill bara i all enkelhet påstå att ingen av dem är speciellt lämpad att leda ett land i så djup kris. Obamas "New Patriotism" är rena rappakaljan, det är puramerikansk, retro-retorisk smörja. Hans politik får Sverigedemokraterna att framstå som multikulturella radikalsocialister, det verkar som om gemene man glömmer det ibland i sin iver att hylla den store frälsaren. Men visst, Obama är definitivt inte lika farlig att ha vid spakarna som Romney, så jag applåderar ändå valutgången, om än med viss försiktighet.
 
Romney, å andra sidan, är en fara för planeten i allmänhet och USA i synnerhet. Hans tro på heliga underbyxor och en Gud som bor på något slags underlig planet gör att jag utan att tveka klassar honom som sinnessjuk. Det är en stor skam för hela den civiliserade världen att han ens var en av kandidaterna. Begrunda detta en stund, det är faktiskt helt horribelt vansinnigt. George W. Bush var illa nog med sin "hotline to God". Romney och hans patrask tror sig till och med vara någon form av gudar, hörde jag någon säga "psykfall med hybris"? Plymouthbröder och laestadianer får ursäkta, men när det gäller märkliga dogmer så går mormonerna helt klart i bräschen, även om alla tre naturligtvis tillhör samma ideologiska bottenskrap.
 
Det som är så skönt med sådana som Romney och Bush Jr. är dock att man alltid vet precis var man har dem. De är så förutsägbara att man kan ställa klockan efter dem. Om det finns en svårare och sämre väg att gå så kommer de tvivelsutan att helt aningslöst slå in på den. Det är rätt gott att veta. Nu är naturligtvis Obama inte helt oförutsägbar, men det kan förefalla så för en utomstående betraktare eftersom hans reformer och förslag tenderar att fastna i republikanernas kvarnhjul och dyka upp i mjölpåsen som något helt annat än det var tänkt från början. Det är som om hela presidentposten är en smula ironisk.
 
Egentligen är det väl det som är det stora problemet med Obama. Han har ett stort folkligt stöd, men han har skrämmande lite att säga till om i maktens verkliga korridorer. USA, precis som Sverige, styrs ju inte precis av folket, det ska bara se så ut.
 
Det som fick mig att på allvar tvivla på Obama och hans världsbild var när han accepterade Nobels fredspris. Ingen krigförande president vid sina sinnens fulla bruk, eller med ett uns värdighet i kroppen, hade tagit emot det. Där sjönk hann raskt till botten i mina ögon, det kändes sorgligt och lite skamset att ha köpt hans retorik så till den grad att jag valde att strunta i de lögner och floskler han redan då svängde sig med (se tidigare blogginlägg för mer om detta). Ett krig i Irak, ett i Afghanistan, otaliga militära insatser över i stort sett hela världen. En nykläckt president som inte hunnit göra ett jota, ett fredspris utdelat av till synes vettlösa norrmän. Än idag kan jag inte begripa hur han kunde ta emot det. Ytterligare en självupptagen hycklare i rollen som en av världens mäktigaste män. Ursäkta om jag skrikspyr en smula.
 
God bless America? Jo, hej du.
 
Fridens...