Det är mycket i görningen just nu och jag är inte involverad i något av det, förhåller mig bara passiv i passagerarsätet. Åker shotgun medan andra lever på vägarna. Ibland har man inte bakom ratten att göra, men vägen är lång och tids nog behöver chauffören bytas av. Får ju inte somna, eller hur? Under tiden bjuder jag på kaffe och ser landskapet Livet susa förbi. Lutar mig bakåt, väntar på att ta över om det behövs. Njuter kanske inte nödvändigtvis av färden, men blir å andra sidan inte åksjuk heller. Blir aldrig det faktiskt och det borde väl betyda att man inte är helt ute och cyklar?

L ska gifta sig med S, det gläder mig. Vi träffas inte så ofta längre, men jag räknar dem till mina närmaste vänner ändå. De har ett skimmer av godhet över sig som bara inte kan bortses ifrån och jag önskar dem all lycka (bara det att de skjutsade mig till akuten med min brutna handled när jag oförhappandes ringde på, packad som ett as klockan fyra på morgonen, storartat!). Passande nog så kommer "svensexan" att innehålla öl, mat och dödsmetall, kan det bli mer logiskt? Gorgoroth och Vader, öl som gamla munkar har bryggt och mat som en tokig jazziranier har tillagat. Jag kommer inte att närvara. Mitt jobb förhindrar mig i vanlig ordning. Inget ont i det egentligen, det ger mat på bordet och allt det, fast nog hade det varit kul att vara där.

Mina tankar far oavbrutet till två personer som ständigt imponerar på mig. Den ena är RP, med sin fantastiska förmåga att få mig att le alldeles oavsett hur jävligt livet ter sig för tillfället. Det lustiga är att hon lyckas med det trots att hon själv befinner sig en smula under isen, det är stort. Hon ger en gladeligen energi som hon antagligen inte har råd att skänka bort. Det förtjänar min respekt och beundran. Den andra personen är fröken C. Hon är stark men tror att hon är svag. Hon är smart men tror sig dum. Hon är den mest ömmande och generösa människa man kan tänka sig, men vägrar att tro det. Mitt hjärta blöder alltid för henne och om någon förtjänar harmoni och lycka så är det hon. Hoppas att hon får det.

Prinsessan går från klarhet till klarhet, hon har koll på blöjan nu, rycker sig i den och säger "kss" eller "baaajs". Underbart, som om inte lukten gav viss vägledning i och för sig, men nu behöver man inte kolla längre, man får det berättat för sig. Glass har hon upptäckt också och precis som man kan vänta sig så är det en mycket populär företeelse i hennes värld. Hon kallar den "iis", kanske har hon en naturlig fallenhet för danska? Det är en ynnest att få se henne växa upp, bara hänga med liksom. Vi var och köpte en liten mjukiskatt härom dagen, en sådan som jamar när man trycker på den. När vi skulle betala räckte hon fram den till kassörskan, sa "kaaatt" och när hon fick tillbaka den vände hon på klacken med ett osannolikt ärtigt "heejjååå". Jag skrattade så att jag grät, kassörskan också.

Jag läste Keith Richards självbiografi Livet i helgen. Jisses vad bra den var. Jag hade föreställt mig något slags orgie i sprit och droger, av vilka det går tretton på dussinet, men detta var något helt annat. Visst fanns det många kuriösa knarkarhistorier, men framför allt var det en enorm kärleksförklaring till musik i allmänhet och blues i synnerhet. The Keef förefaller synnerligen väl bevandrad i musikhistorien och har spelat med de allra största genom åren: Muddy Waters, Chuck Berry, Scotty Moore och Bob Dylan inkluderade. Lustigt nog så verkar hans minnen glasklara trots alla år av missbruk, och de gånger han svävar på målet så låter han helt enkelt någon med bättre koll ta över berättandet för en stund. Det ger dynamik. Läs den!

En tragisk konsekvens av att ha läst ut både Livet och Baychimo - Arctic Ghost Ship är att jag är helt renons på olästa böcker. Får se till att hitta några lediga timmar och ge mig ut på jakt på Folkungagatan antar jag. Annars är jag såld...

Lev väl...


            Keith Richards - The X-pensive Wino  

Just nu

Allmänt Kommentera
Det är mycket i görningen just nu och jag är inte involverad i något av det, förhåller mig bara passiv i passagerarsätet. Åker shotgun medan andra lever på vägarna. Ibland har man inte bakom ratten att göra, men vägen är lång och tids nog behöver chauffören bytas av. Får ju inte somna, eller hur? Under tiden bjuder jag på kaffe och ser landskapet Livet susa förbi. Lutar mig bakåt, väntar på att ta över om det behövs. Njuter kanske inte nödvändigtvis av färden, men blir å andra sidan inte åksjuk heller. Blir aldrig det faktiskt och det borde väl betyda att man inte är helt ute och cyklar?

L ska gifta sig med S, det gläder mig. Vi träffas inte så ofta längre, men jag räknar dem till mina närmaste vänner ändå. De har ett skimmer av godhet över sig som bara inte kan bortses ifrån och jag önskar dem all lycka (bara det att de skjutsade mig till akuten med min brutna handled när jag oförhappandes ringde på, packad som ett as klockan fyra på morgonen, storartat!). Passande nog så kommer "svensexan" att innehålla öl, mat och dödsmetall, kan det bli mer logiskt? Gorgoroth och Vader, öl som gamla munkar har bryggt och mat som en tokig jazziranier har tillagat. Jag kommer inte att närvara. Mitt jobb förhindrar mig i vanlig ordning. Inget ont i det egentligen, det ger mat på bordet och allt det, fast nog hade det varit kul att vara där.

Mina tankar far oavbrutet till två personer som ständigt imponerar på mig. Den ena är RP, med sin fantastiska förmåga att få mig att le alldeles oavsett hur jävligt livet ter sig för tillfället. Det lustiga är att hon lyckas med det trots att hon själv befinner sig en smula under isen, det är stort. Hon ger en gladeligen energi som hon antagligen inte har råd att skänka bort. Det förtjänar min respekt och beundran. Den andra personen är fröken C. Hon är stark men tror att hon är svag. Hon är smart men tror sig dum. Hon är den mest ömmande och generösa människa man kan tänka sig, men vägrar att tro det. Mitt hjärta blöder alltid för henne och om någon förtjänar harmoni och lycka så är det hon. Hoppas att hon får det.

Prinsessan går från klarhet till klarhet, hon har koll på blöjan nu, rycker sig i den och säger "kss" eller "baaajs". Underbart, som om inte lukten gav viss vägledning i och för sig, men nu behöver man inte kolla längre, man får det berättat för sig. Glass har hon upptäckt också och precis som man kan vänta sig så är det en mycket populär företeelse i hennes värld. Hon kallar den "iis", kanske har hon en naturlig fallenhet för danska? Det är en ynnest att få se henne växa upp, bara hänga med liksom. Vi var och köpte en liten mjukiskatt härom dagen, en sådan som jamar när man trycker på den. När vi skulle betala räckte hon fram den till kassörskan, sa "kaaatt" och när hon fick tillbaka den vände hon på klacken med ett osannolikt ärtigt "heejjååå". Jag skrattade så att jag grät, kassörskan också.

Jag läste Keith Richards självbiografi Livet i helgen. Jisses vad bra den var. Jag hade föreställt mig något slags orgie i sprit och droger, av vilka det går tretton på dussinet, men detta var något helt annat. Visst fanns det många kuriösa knarkarhistorier, men framför allt var det en enorm kärleksförklaring till musik i allmänhet och blues i synnerhet. The Keef förefaller synnerligen väl bevandrad i musikhistorien och har spelat med de allra största genom åren: Muddy Waters, Chuck Berry, Scotty Moore och Bob Dylan inkluderade. Lustigt nog så verkar hans minnen glasklara trots alla år av missbruk, och de gånger han svävar på målet så låter han helt enkelt någon med bättre koll ta över berättandet för en stund. Det ger dynamik. Läs den!

En tragisk konsekvens av att ha läst ut både Livet och Baychimo - Arctic Ghost Ship är att jag är helt renons på olästa böcker. Får se till att hitta några lediga timmar och ge mig ut på jakt på Folkungagatan antar jag. Annars är jag såld...

Lev väl...


            Keith Richards - The X-pensive Wino  
Jag hade på känn redan från början att det skulle gå snett med Juholt som partiledare. Jag var faktiskt helt övertygad om det, men när Juholt-effekten var som starkast måste jag erkänna att jag tvivlade en aning. Tvivla aldrig. En man så "vanlig" som Juholt måste per definition ha lik i sin garderob, alldeles oavsett om den är inköpt på IKEA eller ej. Jag står för vad jag sa då, att detta är slutet på Socialdemokratin som en maktfaktor, härifrån leder vägen bara spikrakt utför. Det kommer att ta ett tag med ett så stort parti, men tids nog och med ytterligare några skandaler under bältet så kommer de att förpassas till partipolitikens sälla jaktmarker. Det finns ingenting bra med det, tvärtom, i ett land som i princip har tvåpartisystem så är balansen viktig. Fast det är klart, ur en musikalisk synvinkel kan det vara positivt. Under regering Fälldin slog punken igenom, under regering Bildt fick den en revival, vad som händer denna gång återstår att se. Det är nog som min gode vän U brukar säga: Det är svårt att spela progg om inte moderaterna har makten. Nåja, det visar sig.

Mötte en skön snubbe på Stockholms Central för någon vecka sedan. Av någon anledning kan jag inte riktigt släppa honom. Han var ganska packad och hade en gitarr under armen. Han slog sig ner vid bordet bredvid mitt och mina kollegors och berättade att han precis hade varit och köpt sin drömgitarr på rea. "Bara tie papp, hahaha". Det var en Gibson, någon Zakk Wylde-modell med grovt tillyxad kropp och svarta ringar på. "Känn på den, så jävla nice!". Han var så in i helvete själanöjd med sitt köp och hans glädje var av en sådan smittsam art att jag förblev på gott humör resten av kvällen. Bara en liten stund innan han dök upp så hade jag dessutom fått en snabbintroduktion till de bästa jazzklubbarna i stan av en äldre herre, även han duktigt levnadsglad, om jag får uttrycka det så? Sådana människor borde tappas på flaska och säljas som antidepressiver.

Det är på tok för tidigt på morgonen för att skriva känner jag, inte ens aggressionerna har vaknat. Drömmarna hänger kvar i hårtopparna. I dem står jag på huvudet mellan en säng och en byrå, har jackan bak och fram och ser ut som en modell. Allt är lögn med andra ord. Nå för satan, vilken medicin är bättre då än en kopp kaffe och lite Sepultura så att man kvicknar till? Ja, inte vet jag. En... två... tre... fyr... ROOTS BLOODY ROOTS! Ungefär så. Kom ihåg att headbanga åt höger...

Ha en bra dag nu...

Nu lutar det åt höger igen

Allmänt Kommentera
Jag hade på känn redan från början att det skulle gå snett med Juholt som partiledare. Jag var faktiskt helt övertygad om det, men när Juholt-effekten var som starkast måste jag erkänna att jag tvivlade en aning. Tvivla aldrig. En man så "vanlig" som Juholt måste per definition ha lik i sin garderob, alldeles oavsett om den är inköpt på IKEA eller ej. Jag står för vad jag sa då, att detta är slutet på Socialdemokratin som en maktfaktor, härifrån leder vägen bara spikrakt utför. Det kommer att ta ett tag med ett så stort parti, men tids nog och med ytterligare några skandaler under bältet så kommer de att förpassas till partipolitikens sälla jaktmarker. Det finns ingenting bra med det, tvärtom, i ett land som i princip har tvåpartisystem så är balansen viktig. Fast det är klart, ur en musikalisk synvinkel kan det vara positivt. Under regering Fälldin slog punken igenom, under regering Bildt fick den en revival, vad som händer denna gång återstår att se. Det är nog som min gode vän U brukar säga: Det är svårt att spela progg om inte moderaterna har makten. Nåja, det visar sig.

Mötte en skön snubbe på Stockholms Central för någon vecka sedan. Av någon anledning kan jag inte riktigt släppa honom. Han var ganska packad och hade en gitarr under armen. Han slog sig ner vid bordet bredvid mitt och mina kollegors och berättade att han precis hade varit och köpt sin drömgitarr på rea. "Bara tie papp, hahaha". Det var en Gibson, någon Zakk Wylde-modell med grovt tillyxad kropp och svarta ringar på. "Känn på den, så jävla nice!". Han var så in i helvete själanöjd med sitt köp och hans glädje var av en sådan smittsam art att jag förblev på gott humör resten av kvällen. Bara en liten stund innan han dök upp så hade jag dessutom fått en snabbintroduktion till de bästa jazzklubbarna i stan av en äldre herre, även han duktigt levnadsglad, om jag får uttrycka det så? Sådana människor borde tappas på flaska och säljas som antidepressiver.

Det är på tok för tidigt på morgonen för att skriva känner jag, inte ens aggressionerna har vaknat. Drömmarna hänger kvar i hårtopparna. I dem står jag på huvudet mellan en säng och en byrå, har jackan bak och fram och ser ut som en modell. Allt är lögn med andra ord. Nå för satan, vilken medicin är bättre då än en kopp kaffe och lite Sepultura så att man kvicknar till? Ja, inte vet jag. En... två... tre... fyr... ROOTS BLOODY ROOTS! Ungefär så. Kom ihåg att headbanga åt höger...

Ha en bra dag nu...

Jag tänker ofta på Shane MacGowan. Hur hans röst har förändrats genom åren i takt med att tänderna har försvunnit. Från att ha varit en ganska ren, om än något atonal röst, till att ha blivit ansträngande nasal. Hans skratt låter numera bara som en svårforcerad grymtning, lika närvarande som en låtsaskompis. Man säger att Shane super, men egentligen är det bara ett konstant intag av alkohol som kommer att upphöra först när han dör, vilket borde ha skett för många år sedan. Hans far sa i en intervju att Shane "var briljant för en miljard hjärnceller sedan och är det fortfarande". Ganska målande sammanfattat. Naturligtvis är det The Pogues han kommer att bli ihågkommen för, men man får inte heller glömma bort låtar som The Song With No Name eller The Great Hunger. Han är en synnerligen begåvad poet. En poet som för länge sedan har svalt myten om sig själv med hull och hår. Förmodligen inträffade detta ögonblickligen och i samma stund som han såg sig själv på omslaget till ett punkfanzine 1976. Därmed var hans öde som alla fyllons übermensch beseglat. The sea is a cruel mistress.

En tanke om att framhärda i en rökfri tillvaro över helgen föll pladask för en stund sedan. Jag hade laddat upp med snus och en idé om att ge mitt beroende en holmgång. Det har förvisso bara blivit en cigarett, men det kommer att bli fler. Jag har ingen lust att sluta, inte förrän jag fyller fyrtio i alla fall. Å andra sidan har jag ingen lust att vare sig få lungcancer eller hjärtproblem heller. Min morfar dog av det ena, min far opererades för det andra. Märkligt nog så är jag inte det minsta rädd för cancer, jag vet att jag borde vara det, men nej. Hjärtat däremot, fy satan, det är en annan historia. Det borde vara tvärtom. En barndomskamrat förlorade ett öga till cancern för inte så länge sedan, en god vän förlorade livet till den för fem år sedan, liksom min styvfar för sju år sedan. Och så morfar då förstås, som jag aldrig hade nöjet att träffa, han dog sexton år innan jag såg dagens ljus. I år skulle han ha fyllt 109 år för övrigt, fast det hade nog inte ens yoghurt och müsli lyckats ordna. Det är väl så psyket är beskaffat kanske, att man fruktar minst det som drabbar andra? Som om deras olycka renderar i en frisedel för en själv. Det kan vara klokt att ifrågasätta logiken i en sådan tanke, men vem har egentligen lust att oroa sig? Det löser sig säkert, det gör det ju alltid.

Snart ska jag gå och lägga mig till tonerna av And The Band Played Waltzing Matilda. Ett värdigt avslut på en förvirrande och märkvärdigt olustig natt. Cheers!


                   Dirty Old Town   

Nätter med Shane

Allmänt En kommentar
Jag tänker ofta på Shane MacGowan. Hur hans röst har förändrats genom åren i takt med att tänderna har försvunnit. Från att ha varit en ganska ren, om än något atonal röst, till att ha blivit ansträngande nasal. Hans skratt låter numera bara som en svårforcerad grymtning, lika närvarande som en låtsaskompis. Man säger att Shane super, men egentligen är det bara ett konstant intag av alkohol som kommer att upphöra först när han dör, vilket borde ha skett för många år sedan. Hans far sa i en intervju att Shane "var briljant för en miljard hjärnceller sedan och är det fortfarande". Ganska målande sammanfattat. Naturligtvis är det The Pogues han kommer att bli ihågkommen för, men man får inte heller glömma bort låtar som The Song With No Name eller The Great Hunger. Han är en synnerligen begåvad poet. En poet som för länge sedan har svalt myten om sig själv med hull och hår. Förmodligen inträffade detta ögonblickligen och i samma stund som han såg sig själv på omslaget till ett punkfanzine 1976. Därmed var hans öde som alla fyllons übermensch beseglat. The sea is a cruel mistress.

En tanke om att framhärda i en rökfri tillvaro över helgen föll pladask för en stund sedan. Jag hade laddat upp med snus och en idé om att ge mitt beroende en holmgång. Det har förvisso bara blivit en cigarett, men det kommer att bli fler. Jag har ingen lust att sluta, inte förrän jag fyller fyrtio i alla fall. Å andra sidan har jag ingen lust att vare sig få lungcancer eller hjärtproblem heller. Min morfar dog av det ena, min far opererades för det andra. Märkligt nog så är jag inte det minsta rädd för cancer, jag vet att jag borde vara det, men nej. Hjärtat däremot, fy satan, det är en annan historia. Det borde vara tvärtom. En barndomskamrat förlorade ett öga till cancern för inte så länge sedan, en god vän förlorade livet till den för fem år sedan, liksom min styvfar för sju år sedan. Och så morfar då förstås, som jag aldrig hade nöjet att träffa, han dog sexton år innan jag såg dagens ljus. I år skulle han ha fyllt 109 år för övrigt, fast det hade nog inte ens yoghurt och müsli lyckats ordna. Det är väl så psyket är beskaffat kanske, att man fruktar minst det som drabbar andra? Som om deras olycka renderar i en frisedel för en själv. Det kan vara klokt att ifrågasätta logiken i en sådan tanke, men vem har egentligen lust att oroa sig? Det löser sig säkert, det gör det ju alltid.

Snart ska jag gå och lägga mig till tonerna av And The Band Played Waltzing Matilda. Ett värdigt avslut på en förvirrande och märkvärdigt olustig natt. Cheers!


                   Dirty Old Town