Ibland känner jag mig som en relik, som en kvarleva från en svunnen tid som tillbringar sina dagar i en värld som är starkt begränsad och alldeles oavhängig andras vardag. Det är nästan så att det blir en smula klaustrofobiskt emellanåt och när jag pratar med vänner och bekanta om vissa saker så förstärks den känslan markant. Det är inte så att jag är omodern i ordets rätta bemärkelse, jag känner ju till trenderna och fenomenen som diskuteras, men jag tror aldrig att jag har använt mig av dem. Det är märkligt hur vissa saker plötsligt dyker upp och blir ett begrepp.
 
Ta bara en sådan sak som Tinder. Jag har ett gott hum om vad det är och hur det funkar, men jag vet inte ens hur loggan ser ut. Hur kan det komma sig att man vet exakt vad något är och ungefär hur man använder det utan att man ens har sett det? Jag begriper ingenting. Detsamma gäller faktiskt hela nätdejtingsvängen för min del. Jag känner väldigt många som använder sig av sådana tjänster och jag kan säkert rabbla upp ett tiotal företagsnamn i branschen, men jag har aldrig ens varit registrerad för ett provmedlemskap. Sådant stör mig, att man vet så mycket utan att egentligen ha minsta kunskap om det.
 
Jag borde kanske utforska cyberdejtingvärlden? Det hade säkert varit både intressant och roligt. Men så var det den där detaljen med att träffa folk som man inte känner, jag kan helt ärligt säga att det inte precis är min grej . Särskilt inte under de omständigheter som en dejt har att erbjuda. En annan aspekt är att man måste "sälja in sig" genom att skriva något fyndigt och hitta ett foto som är lite snyggare än vad man själv är. Jag har sannerligen inga större problem med att skriva om mig själv, men att göra det på det sättet och i det syftet känns inte speciellt lockande. Vi får se hur det blir med den saken, vissa dagar känns det som en bra idé, andra inte. Dessutom är mitt bekräftelsebehov i det närmaste minimalt så jag har inte den motivationen heller.
 
Hela tiden tycks det pågå saker runt omkring mig som jag omöjligt kan greppa och aldrig kommer att få tillgång till. Som små parallella universum befolkade av subkulturella trendskapare. Det finns appar och sajter för varenda liten företeelse, varenda böjelse och allsköns mystiska perversioner. Bara tanken på att det finns ett "Dark Web" gömt någonstans inuti Internet kan göra mig yr. Det är som om vi hela tiden utvecklar nya behov utifrån fixa idéer snarare än känslor. Finns det någon som går igång på att se insekter krossas? Jaha, men då gör vi väl en miljon sidor och tusentals filmer om det då. Vi är allt ett bra underligt släkte.
 
Nästan varje dag hör jag historier som jag knappt vågar tro är sanna, även om jag innerst inne vet att de är det. Det är på sätt och vis rätt skönt att leva ett så pass enkelt liv som jag gör. Relativt normalt och tryggt. Problemet är väl att just "relativt normalt och tryggt" inte längre är ett vidare attraktivt argument på dejtingmarknaden och näppeligen något som renderar i några matchningar på Tinder. Det är ju tråkigt nog så beskaffat i denna värld att de som har bäst självförtroende är de personer som inte har några som helst berömvärda egenskaper eller kvaliteter. Att vara relativt normal och en ganska hygglig person har blivit omodernt. Kanske är det tur? De flesta människor är ju faktiskt helt jävla dumma i huvudet. "Hellre tvättbräda än hjärna", som någon Paradise Hotel-zombie uttryckte det. Uppenbarligen så hade han uppnått sitt mål.
 
Nu kan man lätt få för sig att jag är bitter, men så är det inte alls. Jag är bara en aning osynkad. Annars är jag faktiskt rätt nöjd med hur mitt liv har varit när det gäller kärlek och relationer och har aldrig varit vare sig singel eller i ett förhållande längre än jag har velat. Det är bara känslan av att tiderna förändras som gör mig orolig för att jag kommer att stå kvar där på perrongen och glo som ett fån medan alla tåg har avgått mot något härligt hedonistiskt resmål. Än så länge går allt bra, men det känns som sagt som om det är förändring i luften och att jag en dag, om än motvilligt, måste ta det där steget in i cyberspace på riktigt.
 
Kanske kan man använda den här bloggen som ett slags forum för rådgivning? Inte minst så finns det säkert många därute som har åsikter om olika sidor av saken och tips om hur man kan göra. Dessutom hade det varit rätt kul att skriva om fram- och motgångar. Lite som en dagbok över hur allt fortlöper. Om jag känner mig själv rätt så svalnar nog mitt intresse ganska snabbt, men det är en rolig tanke. Jag vet inte, vad säger ni? Annars kan man väl alltid göra som vanligt: vänta in i det sista och sedan handla i total panik? Det har onekligen fungerat bra förr.
 
Nåväl, alla kommentarer är självfallet välkomna.
 
Fridens...

Omoderna metoder

Allmänt En kommentar
Ibland känner jag mig som en relik, som en kvarleva från en svunnen tid som tillbringar sina dagar i en värld som är starkt begränsad och alldeles oavhängig andras vardag. Det är nästan så att det blir en smula klaustrofobiskt emellanåt och när jag pratar med vänner och bekanta om vissa saker så förstärks den känslan markant. Det är inte så att jag är omodern i ordets rätta bemärkelse, jag känner ju till trenderna och fenomenen som diskuteras, men jag tror aldrig att jag har använt mig av dem. Det är märkligt hur vissa saker plötsligt dyker upp och blir ett begrepp.
 
Ta bara en sådan sak som Tinder. Jag har ett gott hum om vad det är och hur det funkar, men jag vet inte ens hur loggan ser ut. Hur kan det komma sig att man vet exakt vad något är och ungefär hur man använder det utan att man ens har sett det? Jag begriper ingenting. Detsamma gäller faktiskt hela nätdejtingsvängen för min del. Jag känner väldigt många som använder sig av sådana tjänster och jag kan säkert rabbla upp ett tiotal företagsnamn i branschen, men jag har aldrig ens varit registrerad för ett provmedlemskap. Sådant stör mig, att man vet så mycket utan att egentligen ha minsta kunskap om det.
 
Jag borde kanske utforska cyberdejtingvärlden? Det hade säkert varit både intressant och roligt. Men så var det den där detaljen med att träffa folk som man inte känner, jag kan helt ärligt säga att det inte precis är min grej . Särskilt inte under de omständigheter som en dejt har att erbjuda. En annan aspekt är att man måste "sälja in sig" genom att skriva något fyndigt och hitta ett foto som är lite snyggare än vad man själv är. Jag har sannerligen inga större problem med att skriva om mig själv, men att göra det på det sättet och i det syftet känns inte speciellt lockande. Vi får se hur det blir med den saken, vissa dagar känns det som en bra idé, andra inte. Dessutom är mitt bekräftelsebehov i det närmaste minimalt så jag har inte den motivationen heller.
 
Hela tiden tycks det pågå saker runt omkring mig som jag omöjligt kan greppa och aldrig kommer att få tillgång till. Som små parallella universum befolkade av subkulturella trendskapare. Det finns appar och sajter för varenda liten företeelse, varenda böjelse och allsköns mystiska perversioner. Bara tanken på att det finns ett "Dark Web" gömt någonstans inuti Internet kan göra mig yr. Det är som om vi hela tiden utvecklar nya behov utifrån fixa idéer snarare än känslor. Finns det någon som går igång på att se insekter krossas? Jaha, men då gör vi väl en miljon sidor och tusentals filmer om det då. Vi är allt ett bra underligt släkte.
 
Nästan varje dag hör jag historier som jag knappt vågar tro är sanna, även om jag innerst inne vet att de är det. Det är på sätt och vis rätt skönt att leva ett så pass enkelt liv som jag gör. Relativt normalt och tryggt. Problemet är väl att just "relativt normalt och tryggt" inte längre är ett vidare attraktivt argument på dejtingmarknaden och näppeligen något som renderar i några matchningar på Tinder. Det är ju tråkigt nog så beskaffat i denna värld att de som har bäst självförtroende är de personer som inte har några som helst berömvärda egenskaper eller kvaliteter. Att vara relativt normal och en ganska hygglig person har blivit omodernt. Kanske är det tur? De flesta människor är ju faktiskt helt jävla dumma i huvudet. "Hellre tvättbräda än hjärna", som någon Paradise Hotel-zombie uttryckte det. Uppenbarligen så hade han uppnått sitt mål.
 
Nu kan man lätt få för sig att jag är bitter, men så är det inte alls. Jag är bara en aning osynkad. Annars är jag faktiskt rätt nöjd med hur mitt liv har varit när det gäller kärlek och relationer och har aldrig varit vare sig singel eller i ett förhållande längre än jag har velat. Det är bara känslan av att tiderna förändras som gör mig orolig för att jag kommer att stå kvar där på perrongen och glo som ett fån medan alla tåg har avgått mot något härligt hedonistiskt resmål. Än så länge går allt bra, men det känns som sagt som om det är förändring i luften och att jag en dag, om än motvilligt, måste ta det där steget in i cyberspace på riktigt.
 
Kanske kan man använda den här bloggen som ett slags forum för rådgivning? Inte minst så finns det säkert många därute som har åsikter om olika sidor av saken och tips om hur man kan göra. Dessutom hade det varit rätt kul att skriva om fram- och motgångar. Lite som en dagbok över hur allt fortlöper. Om jag känner mig själv rätt så svalnar nog mitt intresse ganska snabbt, men det är en rolig tanke. Jag vet inte, vad säger ni? Annars kan man väl alltid göra som vanligt: vänta in i det sista och sedan handla i total panik? Det har onekligen fungerat bra förr.
 
Nåväl, alla kommentarer är självfallet välkomna.
 
Fridens...
I år är det faktiskt tjugo år sedan jag upplevde mitt senaste tonår. Jag skriver "senaste" eftersom det trots allt finns en pytteliten möjlighet att man blir 113 år gammal, man vet ju aldrig. Nåja, det underliga med att det snart har gått tjugo år sedan jag fyllde nitton är att det känns som om det var igår på många sätt. Nu menar jag inte att jag känner mig som nitton, långt därifrån, men mycket av det man trodde skulle förändras med åldern har liksom inte inträffat. Jag känner mig fortfarande otroligt barnslig på många sätt och om jag ser till mina vänner så gäller det de flesta av dem också.
 
Är vi någon slags generation som aldrig blev riktigt vuxen? Ibland förefaller det så. Kanske har det att göra med att väldigt få av oss gjorde värnplikten, kanske beror det på hippieidealen som användes i vår uppfostran, jag vet faktiskt inte. Vi saknar den där allvarsbiten som vår föräldrageneration tycktes ha i överflöd, som om det perfekta upproret mot deras seriositet var att ta allt med en rejäl nypa klacksparkar. Om jag ser till mig själv så är det nog så i alla fall. Jag avskyr att planera, budgetera, boka in, boka upp och använda kalender. Allt detta verkar så obehagligt inskränkande på den frihet som hyllades så högt av alla plyschgubbar och -gummor när jag växte upp.
 
Man hade kanske trott att någonting skulle förändras när man fick ett fast jobb eller så, men inte heller det bet ordentligt. Jobbet blev bara ett sätt att träffa nya, trevliga och otrevliga människor och lönen bara att medel för att kunna bekosta den allt dyrare fritiden. För där har ju någonting verkligen hänt sedan tonåren, fritidssysselsättningarna har blivit betydligt dyrare. Typiskt att det enda tydliga tecknet på mognad skulle vara priset på leksakerna.
 
Sedan var det ju det där med att skaffa barn, det kändes nästan osannolikt vuxet och man såg för sitt inre hur man plötsligt skulle intressera sig för premieobligationer och klä sig i tweed, kanske skulle man till och med bli folkpartist på kuppen? Återigen ett tankefalsarium visade det sig. Om föräldraskapet har bevisat någonting för mig så är det att jag fortfarande tycker att det är skitkul att leka med bilar och att jag fortfarande inte kan rita innanför linjerna i målarblocket. Allt är sig likt. Det där med auktoritet är jag inte särskilt bra på heller, men det behövs å andra sidan inte eftersom min dotter har visat sig vara både klok och skötsam. Noll vuxenpoäng även där således.
 
Vi har ju också det där med känslor. Ta en sådan sak som en helt vanlig förälskelse. Man hade ju hoppats att det inte skulle vara fullt så dramatiskt när man blev lite äldre (och därmed något mer nedtryckt av erfarenheter och verklighet), men icke. Enda skillnaden mellan tonårsförälskelsen och dagens dito är väl egentligen låtarna man lyssnar på när man drömmer om den stora kärleken. Då kunde det vara Every Rose Has Its Thorn med androgynrockarna Poison, idag är det oftare något i stil med Fake Empire med The National. Annars är det precis lika frustrerande, smärtsamt, förgörande och alldeles... alldeles underbart.
 
Det slår mig att jag i början av denna text påstod att jag inte känner mig som nitton längre, men ju mer jag tänker på saken, desto mer börjar jag tvivla på detta påstående. Det kanske är så trots allt, att jag känner mig som en tonåring och någonstans undertrycker det faktum som envist hävdar att så inte är fallet. Jag tycker inte att jag har förändrats utseendemässigt i någon större utsträckning, förutom det där med att ögonbrynen tycks leva ett eget liv numera förstås. Jag vet, det är klart att det är en enorm skillnad från hur jag såg ut 1996 till idag, men jag kan bara inte se det eller ens acceptera det. Jag känner mig fysiskt stark och med ålderns rätt betydligt mer intelligent och street smart än för tjugo år sedan. Alltså är jag till och med bättre än den nittonåriga slyngel jag en gång lämnade bakom mig.
 
Så om vi ska sammanfatta de senaste tjugo åren i mitt liv så har alltså musiksmaken blivit bättre och ögonbrynen buskigare. Det verkar faktiskt vara allt. Jag kanske överdriver en smula, men på det stora hela så är det nog skrämmande nära verkligheten. Det är också extremt praktiskt att bli äldre, men att fortfarande känna sig ung, eftersom man med födelsedatumets rätt kan bestämma exakt hur fan man vill bete sig, klä sig och gå och lägga sig. Man är ju vuxen för sjutton! Det är lite som att vara ett barn med makt, enastående. Till exempel så äger jag inga finkläder, jag bestämde mig en dag för att jag tycker att det är väldigt fånigt att klä ut sig bara för att det är så man "ska" göra. Jag kan vara hel och ren, absolut, men varför måste jag ha en lång tygbit runt halsen för att accentuera någon slags feststämning? Nej, fuck that shit! Om det är mig ni har bjudit på fest så är det jag som kommer, inte något underligt, kostympaketerat alter ego. En inbjudan borde ju betyda att det är mig ni gillar och vill ha där, inte nödvändigtvis kläderna jag har på mig.
 
Ni märker hur otroligt tydligt det är nu, det är ju för tusan en tonåring som har skrivit allt detta. Måhända en tonåring med ganska god förmåga att ironisera över sig själv, men icke desto mindre en tonåring.
 
Så, då nådde vi hela vägen tillbaka igen, cirkeln är sluten och för den evige tonåringen återstår bara att som vanligt säga:
 
Fridens...
 
 

Den evige tonåringen

Allmänt Kommentera
I år är det faktiskt tjugo år sedan jag upplevde mitt senaste tonår. Jag skriver "senaste" eftersom det trots allt finns en pytteliten möjlighet att man blir 113 år gammal, man vet ju aldrig. Nåja, det underliga med att det snart har gått tjugo år sedan jag fyllde nitton är att det känns som om det var igår på många sätt. Nu menar jag inte att jag känner mig som nitton, långt därifrån, men mycket av det man trodde skulle förändras med åldern har liksom inte inträffat. Jag känner mig fortfarande otroligt barnslig på många sätt och om jag ser till mina vänner så gäller det de flesta av dem också.
 
Är vi någon slags generation som aldrig blev riktigt vuxen? Ibland förefaller det så. Kanske har det att göra med att väldigt få av oss gjorde värnplikten, kanske beror det på hippieidealen som användes i vår uppfostran, jag vet faktiskt inte. Vi saknar den där allvarsbiten som vår föräldrageneration tycktes ha i överflöd, som om det perfekta upproret mot deras seriositet var att ta allt med en rejäl nypa klacksparkar. Om jag ser till mig själv så är det nog så i alla fall. Jag avskyr att planera, budgetera, boka in, boka upp och använda kalender. Allt detta verkar så obehagligt inskränkande på den frihet som hyllades så högt av alla plyschgubbar och -gummor när jag växte upp.
 
Man hade kanske trott att någonting skulle förändras när man fick ett fast jobb eller så, men inte heller det bet ordentligt. Jobbet blev bara ett sätt att träffa nya, trevliga och otrevliga människor och lönen bara att medel för att kunna bekosta den allt dyrare fritiden. För där har ju någonting verkligen hänt sedan tonåren, fritidssysselsättningarna har blivit betydligt dyrare. Typiskt att det enda tydliga tecknet på mognad skulle vara priset på leksakerna.
 
Sedan var det ju det där med att skaffa barn, det kändes nästan osannolikt vuxet och man såg för sitt inre hur man plötsligt skulle intressera sig för premieobligationer och klä sig i tweed, kanske skulle man till och med bli folkpartist på kuppen? Återigen ett tankefalsarium visade det sig. Om föräldraskapet har bevisat någonting för mig så är det att jag fortfarande tycker att det är skitkul att leka med bilar och att jag fortfarande inte kan rita innanför linjerna i målarblocket. Allt är sig likt. Det där med auktoritet är jag inte särskilt bra på heller, men det behövs å andra sidan inte eftersom min dotter har visat sig vara både klok och skötsam. Noll vuxenpoäng även där således.
 
Vi har ju också det där med känslor. Ta en sådan sak som en helt vanlig förälskelse. Man hade ju hoppats att det inte skulle vara fullt så dramatiskt när man blev lite äldre (och därmed något mer nedtryckt av erfarenheter och verklighet), men icke. Enda skillnaden mellan tonårsförälskelsen och dagens dito är väl egentligen låtarna man lyssnar på när man drömmer om den stora kärleken. Då kunde det vara Every Rose Has Its Thorn med androgynrockarna Poison, idag är det oftare något i stil med Fake Empire med The National. Annars är det precis lika frustrerande, smärtsamt, förgörande och alldeles... alldeles underbart.
 
Det slår mig att jag i början av denna text påstod att jag inte känner mig som nitton längre, men ju mer jag tänker på saken, desto mer börjar jag tvivla på detta påstående. Det kanske är så trots allt, att jag känner mig som en tonåring och någonstans undertrycker det faktum som envist hävdar att så inte är fallet. Jag tycker inte att jag har förändrats utseendemässigt i någon större utsträckning, förutom det där med att ögonbrynen tycks leva ett eget liv numera förstås. Jag vet, det är klart att det är en enorm skillnad från hur jag såg ut 1996 till idag, men jag kan bara inte se det eller ens acceptera det. Jag känner mig fysiskt stark och med ålderns rätt betydligt mer intelligent och street smart än för tjugo år sedan. Alltså är jag till och med bättre än den nittonåriga slyngel jag en gång lämnade bakom mig.
 
Så om vi ska sammanfatta de senaste tjugo åren i mitt liv så har alltså musiksmaken blivit bättre och ögonbrynen buskigare. Det verkar faktiskt vara allt. Jag kanske överdriver en smula, men på det stora hela så är det nog skrämmande nära verkligheten. Det är också extremt praktiskt att bli äldre, men att fortfarande känna sig ung, eftersom man med födelsedatumets rätt kan bestämma exakt hur fan man vill bete sig, klä sig och gå och lägga sig. Man är ju vuxen för sjutton! Det är lite som att vara ett barn med makt, enastående. Till exempel så äger jag inga finkläder, jag bestämde mig en dag för att jag tycker att det är väldigt fånigt att klä ut sig bara för att det är så man "ska" göra. Jag kan vara hel och ren, absolut, men varför måste jag ha en lång tygbit runt halsen för att accentuera någon slags feststämning? Nej, fuck that shit! Om det är mig ni har bjudit på fest så är det jag som kommer, inte något underligt, kostympaketerat alter ego. En inbjudan borde ju betyda att det är mig ni gillar och vill ha där, inte nödvändigtvis kläderna jag har på mig.
 
Ni märker hur otroligt tydligt det är nu, det är ju för tusan en tonåring som har skrivit allt detta. Måhända en tonåring med ganska god förmåga att ironisera över sig själv, men icke desto mindre en tonåring.
 
Så, då nådde vi hela vägen tillbaka igen, cirkeln är sluten och för den evige tonåringen återstår bara att som vanligt säga:
 
Fridens...
 
 
I valda delar av slaskpressen (läs: Aftonbladet) så har man de senaste dagarna hakat upp sig på att vi i Sverige är mer ensamma än vad folk i andra länder tycks vara. Den typen av "forskning" och "journalistik" irriterar mig alltid, inte minst med tanke på att man bara härom veckan deklamerade att svenskar är i topp bland världens lyckligaste folk. Då är ju uppenbarligen ensamhet inte ett särskilt stort problem för oss, det viktigaste är väl ändå att man är lycklig, inte sant?
 
Nu har det publicerats olika former av texter om ämnet i fråga i flera dagar och orsaken till detta plötsliga intresse för ensamhet undflyr mig fullkomligt. Vad är vitsen med alla dessa spaltmetrar, finns det en agenda eller något syfte? Kanske, men mest troligt är det att det som vanligt rör sig om ytterst dålig journalistik och någon form av försök att infoga läsaren i något slags kollektivism via en rädsla för att man faktiskt är ensammare än vad man själv tror. Vad vet jag? I vanliga fall brukar rubrikerna vara i stil med "magont kan vara dödlig sjukdom" och man kan ju tycka att dylikt skräp borde hamna i papperskorgen. Så icke hos kvällspressen, där även dumheter är nyheter.
 
Som alla vet så är ju ensamhet inte heller detsamma som att känna sig ensam, vilket ytterligare förstärker misstanken om att ett stort mått av idioti döljer sig bakom författarna av texterna som figurerar i media. Ensamhet kan vara befriande, kreativt och önskvärt, medan att känna sig ensam sällan eller aldrig är någonting positivt. Jag personligen älskar ensamhet, men det är ju mitt subjektiva sätt att se på saken såklart. Vissa mår riktigt dåligt av ensamhet och söker två- eller flersamhet med nästan vilka medel som helst. Dessutom är det ju så finurligt ordnat att även om man uppskattar ensamhet så uppskattar man inte sällan sällskap i exakt samma utsträckning. Det är väl lite det livet går ut på, att få lagom input utifrån samtidigt som man har nog med tid att vara introspektiv och självanalyserande?
 
I själva verket är ensamhet i princip omöjligt att mäta. Vilken skala använder man? Om någon frågade mig hur stor dos av ensamhet jag åtnjuter per vecka så är svaret knappast konsekvent från vecka till vecka, inte heller kan man slå ut något medeltal. Det är som det är. Ensamheten blir ett problem först när man inte har möjlighet att bryta den. Det enklaste exemplet på det är väl äldre människor vars släkt och vänner kanske är borta sedan länge eller inte hälsar på dem med någon större iver. Där blir det ett enormt problem. Där övergår ensamhet i övergivenhet, ett tillstånd som enbart överträffas av döden i personlig misär. Det är där man borde lägga fokus om man nu ska envisas med att skriva om "ensamhet". Det är en långt viktigare ingång än att fråga sig huruvida någon umgås si eller så många timmar med sina vänner per vecka. Pröva noll timmar, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året och kom sen och lipa om att ni "bara" var fem polare som gick på krogen senast det vankades helgfylla.
 
Människor är som vilka djur som helst, vi mår bra av fysisk närhet, mental stimuli och faktiskt också att hävda och mäta oss med andra. Vi behöver lite av varje. Jag kramar alltid mina vänner när vi ses, det gjorde definitivt inte min far när han var i min ålder och det känns bra att vi har släppt det där fåniga och poänglösa handslaget till förmån för en mer välkomnande gest. En kram gör mycket, även om den bara används som hälsning. Den signalerar uppskattning, trygghet och närhet och vem behöver inte känna det då och då?
 
Ibland är det verkligen som om vi glömmer bort hur enkla vi är innerst inne. Till exempel så går vi igenom en veritabel cirkus varje gång vi träffar en person som vi kanske vill ligga med. Vad handlar allt det om egentligen? Nog för att man är som mest sårbar när man bokstavligen är naken inför en annan människa, men på det stora hela så är vi alla skapta likadana och de allra flesta av oss behöver även den yttersta varianten av fysisk närhet, den sexuella. Vi har en tendens att komplicera allt som borde vara enkelt, vackert och naturligt. Dessutom drar cirkusen oftast igång först när vi har berusat oss med något gott vin eller ett otal öl. Det är väl lite som Dylan Moran påpekade en gång: "Du fattar ditt livs kanske viktigaste beslut på fyllan: du träffar den person du ska leva ihop med och kanske skaffa barn med. Men du skulle inte köpa en brödrost i samma tillstånd, eller hur?"
 
Det är väl just dit jag vill komma, om jag nu någonsin hade en tanke med denna text, att vi borde sluta komplicera saker och ting. Håll det enkelt. Jag är själv ganska dålig på det, men jag tänker att jag banne mig ska försöka bättra mig på den punkten. Vidare tänker jag att jag aldrig ska låta någon vän eller släkting bli just övergiven eller bortglömd och inte heller ska jag låta ensamheten bli ett problem för mig även om jag vet att jag kanske njuter lite väl mycket av den emellanåt. Fast hellre det än att lida av den förstås. 
 
Fridens... 
 
 
 
 

Ensamhet?

Allmänt Kommentera
I valda delar av slaskpressen (läs: Aftonbladet) så har man de senaste dagarna hakat upp sig på att vi i Sverige är mer ensamma än vad folk i andra länder tycks vara. Den typen av "forskning" och "journalistik" irriterar mig alltid, inte minst med tanke på att man bara härom veckan deklamerade att svenskar är i topp bland världens lyckligaste folk. Då är ju uppenbarligen ensamhet inte ett särskilt stort problem för oss, det viktigaste är väl ändå att man är lycklig, inte sant?
 
Nu har det publicerats olika former av texter om ämnet i fråga i flera dagar och orsaken till detta plötsliga intresse för ensamhet undflyr mig fullkomligt. Vad är vitsen med alla dessa spaltmetrar, finns det en agenda eller något syfte? Kanske, men mest troligt är det att det som vanligt rör sig om ytterst dålig journalistik och någon form av försök att infoga läsaren i något slags kollektivism via en rädsla för att man faktiskt är ensammare än vad man själv tror. Vad vet jag? I vanliga fall brukar rubrikerna vara i stil med "magont kan vara dödlig sjukdom" och man kan ju tycka att dylikt skräp borde hamna i papperskorgen. Så icke hos kvällspressen, där även dumheter är nyheter.
 
Som alla vet så är ju ensamhet inte heller detsamma som att känna sig ensam, vilket ytterligare förstärker misstanken om att ett stort mått av idioti döljer sig bakom författarna av texterna som figurerar i media. Ensamhet kan vara befriande, kreativt och önskvärt, medan att känna sig ensam sällan eller aldrig är någonting positivt. Jag personligen älskar ensamhet, men det är ju mitt subjektiva sätt att se på saken såklart. Vissa mår riktigt dåligt av ensamhet och söker två- eller flersamhet med nästan vilka medel som helst. Dessutom är det ju så finurligt ordnat att även om man uppskattar ensamhet så uppskattar man inte sällan sällskap i exakt samma utsträckning. Det är väl lite det livet går ut på, att få lagom input utifrån samtidigt som man har nog med tid att vara introspektiv och självanalyserande?
 
I själva verket är ensamhet i princip omöjligt att mäta. Vilken skala använder man? Om någon frågade mig hur stor dos av ensamhet jag åtnjuter per vecka så är svaret knappast konsekvent från vecka till vecka, inte heller kan man slå ut något medeltal. Det är som det är. Ensamheten blir ett problem först när man inte har möjlighet att bryta den. Det enklaste exemplet på det är väl äldre människor vars släkt och vänner kanske är borta sedan länge eller inte hälsar på dem med någon större iver. Där blir det ett enormt problem. Där övergår ensamhet i övergivenhet, ett tillstånd som enbart överträffas av döden i personlig misär. Det är där man borde lägga fokus om man nu ska envisas med att skriva om "ensamhet". Det är en långt viktigare ingång än att fråga sig huruvida någon umgås si eller så många timmar med sina vänner per vecka. Pröva noll timmar, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året och kom sen och lipa om att ni "bara" var fem polare som gick på krogen senast det vankades helgfylla.
 
Människor är som vilka djur som helst, vi mår bra av fysisk närhet, mental stimuli och faktiskt också att hävda och mäta oss med andra. Vi behöver lite av varje. Jag kramar alltid mina vänner när vi ses, det gjorde definitivt inte min far när han var i min ålder och det känns bra att vi har släppt det där fåniga och poänglösa handslaget till förmån för en mer välkomnande gest. En kram gör mycket, även om den bara används som hälsning. Den signalerar uppskattning, trygghet och närhet och vem behöver inte känna det då och då?
 
Ibland är det verkligen som om vi glömmer bort hur enkla vi är innerst inne. Till exempel så går vi igenom en veritabel cirkus varje gång vi träffar en person som vi kanske vill ligga med. Vad handlar allt det om egentligen? Nog för att man är som mest sårbar när man bokstavligen är naken inför en annan människa, men på det stora hela så är vi alla skapta likadana och de allra flesta av oss behöver även den yttersta varianten av fysisk närhet, den sexuella. Vi har en tendens att komplicera allt som borde vara enkelt, vackert och naturligt. Dessutom drar cirkusen oftast igång först när vi har berusat oss med något gott vin eller ett otal öl. Det är väl lite som Dylan Moran påpekade en gång: "Du fattar ditt livs kanske viktigaste beslut på fyllan: du träffar den person du ska leva ihop med och kanske skaffa barn med. Men du skulle inte köpa en brödrost i samma tillstånd, eller hur?"
 
Det är väl just dit jag vill komma, om jag nu någonsin hade en tanke med denna text, att vi borde sluta komplicera saker och ting. Håll det enkelt. Jag är själv ganska dålig på det, men jag tänker att jag banne mig ska försöka bättra mig på den punkten. Vidare tänker jag att jag aldrig ska låta någon vän eller släkting bli just övergiven eller bortglömd och inte heller ska jag låta ensamheten bli ett problem för mig även om jag vet att jag kanske njuter lite väl mycket av den emellanåt. Fast hellre det än att lida av den förstås. 
 
Fridens...