Jag börjar känna mig som en gnällspik, som en elitist i Sten Broman-kostym. Det är bara det att jag blir lika upprörd på illiteraternas högborg, Aftonbladet, som på den allra yttersta formen av idioti: religionen. Religion kan jag begripa på ett plan, om du inte kan fylla ditt liv med något viktigt och äkta så kan du ju alltid ta till esset i rockärmen, den allsmäktige fadern själv. Då blir du bekräftad från något håll i alla fall, även om det i själva verket bara är från din egen, dysfunktionella hjärna. Journalist blir man, föreställer jag mig åtminstone, för att man har talang för skrivande, ett behov av att belysa och rapportera om saker och ting och för att man faktiskt anser sig ha någonting man vill ha sagt.

I kvällspressen förefaller sanningen dock befinna sig på rakt motsatt sida av ravinen. Skribenterna är talanglösa, reportagen allt annat än belysande och researchen är i bästa fall obefintlig. Om du är journalist på en av landets största tidningar borde du allra minst ha en examen från någon relevant utbildning, du borde vara skrivkunnig och du borde kolla fakta innan du skickar in dina alster till redaktören.

Idag stod det att Johnny Depp skulle axla manteln som Nick Charles när nyinspelningen av The Thin Man (originalet bar den obetalbara titeln Den gäckande skuggan på svenska) nu ska sättas igång. Allt väl så långt och faktiskt någonting jag ser väldigt mycket fram emot, stolt ägare till en USA-importerad 7-disc box som jag är. Några rader ner skriver man plötsligt att dessa klassiska deckare blev mycket populära när de kom på 1950-talet. I själva verket kom inte en enda av dessa filmer på 50-talet. Den första spelades in 1934 och den sista 1947. Den enorma slöhet som tydliggörs är markant. "Journalisten" i fråga har inte ens orkat besöka Google, IMdB eller Wikipedia. Må William Powells ande krossa denna halvfigur till artikelförfattare.

Ni ser, inte mycket att bli upprörd över egentligen, men likväl blir jag rasande. Om grunden inte är fast förankrad hur länge dröjer det innan taket rasar ner över våra huvuden? Jag vet att jag är en relik, en kvarleva från en svunnen tid då kunskap var någonting fint och eftersträvansvärt. Idag är det tvärtom. Om jag använder ett under min uppväxt ganska enkelt och självklart ord som "paradoxal" så får man idag bara en tom blick till svar av unga människor. Underbart. Om man, skäggige fader förbjude, skulle råka haspla ur sig ett "enigmatisk" eller "metafor" skulle deras små huvuden förmodligen explodera. Suck och tvi och ve.

Ett exempel på just en paradox inom detta ämne är faktiskt USA. I vanliga fall ett dumhetens Mecka, men inom den journalistiska disciplinen ett enastående föredöme. Vill man ha välrapporterade nyheter från lysande skribenter så ska man läsa New York Times, L.A. Times eller varför inte Boston Globe. Modern teknik bistår er gärna med lättmanövrerade appar direkt i er iPhone. Varför det är på detta vis är inte så underligt som man kan tro. Sveriges utbildningssystem har blivit ett av de sämsta i världen, sämre än USA:s. Regeringen försöker lösa detta genom att satsa högvis med pengar på matematik. Spetskunskaper alltså. Problemet är inte bristen på spetskompetens, det är bristen på allmänbildning. Friskolorna bryter historisk mark och kommer inom en snar framtid att dominera det svenska skolväsendet. Det betyder slutet på allt vad sekulär och någorlunda neutral bildning heter. Det skapar dessutom ytterligare klyftor mellan redan hårt segregerade klasser. Hade man från regeringens håll verkligen velat motverka förfallet så är det i den änden man hade börjat. Fast det är klart, pengar är det viktigaste som finns. Viktigare än nutid och framtid tillsammans. 

Annat var det på den gäckande skuggans tid... eller?


    Radarparet Nora & Nick (Loy och Powell) 

Dumhetens ljuva väv

Allmänt En kommentar
Jag börjar känna mig som en gnällspik, som en elitist i Sten Broman-kostym. Det är bara det att jag blir lika upprörd på illiteraternas högborg, Aftonbladet, som på den allra yttersta formen av idioti: religionen. Religion kan jag begripa på ett plan, om du inte kan fylla ditt liv med något viktigt och äkta så kan du ju alltid ta till esset i rockärmen, den allsmäktige fadern själv. Då blir du bekräftad från något håll i alla fall, även om det i själva verket bara är från din egen, dysfunktionella hjärna. Journalist blir man, föreställer jag mig åtminstone, för att man har talang för skrivande, ett behov av att belysa och rapportera om saker och ting och för att man faktiskt anser sig ha någonting man vill ha sagt.

I kvällspressen förefaller sanningen dock befinna sig på rakt motsatt sida av ravinen. Skribenterna är talanglösa, reportagen allt annat än belysande och researchen är i bästa fall obefintlig. Om du är journalist på en av landets största tidningar borde du allra minst ha en examen från någon relevant utbildning, du borde vara skrivkunnig och du borde kolla fakta innan du skickar in dina alster till redaktören.

Idag stod det att Johnny Depp skulle axla manteln som Nick Charles när nyinspelningen av The Thin Man (originalet bar den obetalbara titeln Den gäckande skuggan på svenska) nu ska sättas igång. Allt väl så långt och faktiskt någonting jag ser väldigt mycket fram emot, stolt ägare till en USA-importerad 7-disc box som jag är. Några rader ner skriver man plötsligt att dessa klassiska deckare blev mycket populära när de kom på 1950-talet. I själva verket kom inte en enda av dessa filmer på 50-talet. Den första spelades in 1934 och den sista 1947. Den enorma slöhet som tydliggörs är markant. "Journalisten" i fråga har inte ens orkat besöka Google, IMdB eller Wikipedia. Må William Powells ande krossa denna halvfigur till artikelförfattare.

Ni ser, inte mycket att bli upprörd över egentligen, men likväl blir jag rasande. Om grunden inte är fast förankrad hur länge dröjer det innan taket rasar ner över våra huvuden? Jag vet att jag är en relik, en kvarleva från en svunnen tid då kunskap var någonting fint och eftersträvansvärt. Idag är det tvärtom. Om jag använder ett under min uppväxt ganska enkelt och självklart ord som "paradoxal" så får man idag bara en tom blick till svar av unga människor. Underbart. Om man, skäggige fader förbjude, skulle råka haspla ur sig ett "enigmatisk" eller "metafor" skulle deras små huvuden förmodligen explodera. Suck och tvi och ve.

Ett exempel på just en paradox inom detta ämne är faktiskt USA. I vanliga fall ett dumhetens Mecka, men inom den journalistiska disciplinen ett enastående föredöme. Vill man ha välrapporterade nyheter från lysande skribenter så ska man läsa New York Times, L.A. Times eller varför inte Boston Globe. Modern teknik bistår er gärna med lättmanövrerade appar direkt i er iPhone. Varför det är på detta vis är inte så underligt som man kan tro. Sveriges utbildningssystem har blivit ett av de sämsta i världen, sämre än USA:s. Regeringen försöker lösa detta genom att satsa högvis med pengar på matematik. Spetskunskaper alltså. Problemet är inte bristen på spetskompetens, det är bristen på allmänbildning. Friskolorna bryter historisk mark och kommer inom en snar framtid att dominera det svenska skolväsendet. Det betyder slutet på allt vad sekulär och någorlunda neutral bildning heter. Det skapar dessutom ytterligare klyftor mellan redan hårt segregerade klasser. Hade man från regeringens håll verkligen velat motverka förfallet så är det i den änden man hade börjat. Fast det är klart, pengar är det viktigaste som finns. Viktigare än nutid och framtid tillsammans. 

Annat var det på den gäckande skuggans tid... eller?


    Radarparet Nora & Nick (Loy och Powell) 

Det molar i nacken och upp mot skallbasen till. Det är de enorma mängder koffein och nikotin jag petar i mig varje natt som gör detta mot mig. Det är okej. Jag har aldrig i hela mitt liv haft huvudvärk så detta lilla fenomen kan jag leva med. Jag älskar mitt kaffe och mina cigaretter, så är det bara. Man har sina ritualer och man skaffar dem lite halvt omedvetet, utan eftertanke eller intention. Till sist inser man att man gör samma rörelser varje gång man tänder en cigg eller smuttar på en kopp kaffe. Muskelminne. Jag har alltid mitt paket i höger ficka, jag tar alltid upp cigaretten ur paketet med tänderna, snurrar tändaren ett halvt varv mellan fingrarna och ger fyr. Jag skyddar alltid lågan mot vinden med vänsterhanden, till och med om jag är inomhus. Första blosset är djupt och jag håller det i lungorna mycket längre än de följande. Det finns bara ett ord för detta: kärlek. Inte kärlek till lasten som sådan, utan till ritualen. Ett inrutat avbrott, en paradox. Jag har sagt att jag ska sluta så fort jag har fyllt fyrtio. Det har alltid känts långt fram i tiden, nu är vi snart där, sex ynka år kvar. Skit samma, om jag inte känner för att hålla mitt löfte så bryter jag det, jag har inga sådana skrupler.

Det är ju lustigt det där med ålder. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid begreppet, jag hade en kris vid tjugo märkligt nog, men annars är det mig egalt. De som påminner mig mest om årens gång är mina vänner och bekanta. De tycks helt unisont ha enats kring det faktum att jag är för gammal för att vara singel. De senaste månaderna har jag fått antydningar och direkta order om att skaffa mig ett förhållande från åtskilliga håll och kanter. Nyss var jag för ung för att stadga mig, nu är jag tydligen för gammal för att vara singel. Det gör absolut inget, missförstå mig inte, jag är hemskt tacksam för deras hjälp och omtanke i denna fråga. Det blir bara så påtagligt att jag är till åren kommen och ensam på något vis. Vilket jag inte alls är, jag är nästan aldrig ensam. Jag önskar att jag var mer ensam faktiskt, men det är väl som det är med det. En egoistisk skithög trivs visst allra bäst i sitt eget sällskap har jag hört. Chin chin, old chap!

Jag fick en inbjudan till en debatt om dödshjälp i e-postlådan idag. Det är en debatt i regi av Humanisterna. Jag hade gärna deltagit förvisso, men för mig är det en ickefråga. Den enda frågeställning som jag anser nödvändig är om du är ofrånkomligt döende och vid dina sinnens fulla bruk. Om svaret är "ja" på båda dessa frågor så ska det vara upp till dig om du vill få ditt lidande avslutat eller ej. Din läkare kanske inte vill bistå dig i detta, vilket man kan förstå, men då ska du ha rätt att vända dig till någon som är beredd att göra det. Punkt. Tyvärr så sätts det alla möjliga käppar i detta högst okomplicerade hjul och som vanligt tenderar detta enkla spörsmål att övergå i något slags moral- och etikdebatt, inte sällan med hjärndöda religiösa förtecken. Om jag blir obotligt sjuk vill jag ha ett val, kanske det enda val jag har kvar eller åtminstone har möjlighet att göra till mitt. Är det för mycket begärt? Naturligtvis inte. Dessutom, när jag dör så skörda de organ som är något att ha och gör vad ni vill med resten. Elda upp mig, pissa på mig, bygg en gungställning av mig, jag kunde inte bry mig mindre, jag är död. Köp absolut ingen svindyr kista som bara ska eldas upp och anordna för fanken ingen storvulen begravning där den som gråter mest får flest kramar. Nej, det ska vara fest hela dagen och därmed basta.

Inte helt osökt kom jag att tänka på refrängen till Kimya Dawsons sång "Underground":

"So I tattoo instructions on my ass
that say don't ever put this body in a casket
burn it and put the ashes in a basket
and throw them in the Puget Sound
I don't ever want to be under ground"

Hon kan sannerligen uttrycka sig och väcker alltid tonårstjejen i mig. Nu ska jag strax sova lite, godnatt.


                               Kimya Dawson

Dödshjälpsnatt

Allmänt Kommentera

Det molar i nacken och upp mot skallbasen till. Det är de enorma mängder koffein och nikotin jag petar i mig varje natt som gör detta mot mig. Det är okej. Jag har aldrig i hela mitt liv haft huvudvärk så detta lilla fenomen kan jag leva med. Jag älskar mitt kaffe och mina cigaretter, så är det bara. Man har sina ritualer och man skaffar dem lite halvt omedvetet, utan eftertanke eller intention. Till sist inser man att man gör samma rörelser varje gång man tänder en cigg eller smuttar på en kopp kaffe. Muskelminne. Jag har alltid mitt paket i höger ficka, jag tar alltid upp cigaretten ur paketet med tänderna, snurrar tändaren ett halvt varv mellan fingrarna och ger fyr. Jag skyddar alltid lågan mot vinden med vänsterhanden, till och med om jag är inomhus. Första blosset är djupt och jag håller det i lungorna mycket längre än de följande. Det finns bara ett ord för detta: kärlek. Inte kärlek till lasten som sådan, utan till ritualen. Ett inrutat avbrott, en paradox. Jag har sagt att jag ska sluta så fort jag har fyllt fyrtio. Det har alltid känts långt fram i tiden, nu är vi snart där, sex ynka år kvar. Skit samma, om jag inte känner för att hålla mitt löfte så bryter jag det, jag har inga sådana skrupler.

Det är ju lustigt det där med ålder. Jag har aldrig fäst någon större vikt vid begreppet, jag hade en kris vid tjugo märkligt nog, men annars är det mig egalt. De som påminner mig mest om årens gång är mina vänner och bekanta. De tycks helt unisont ha enats kring det faktum att jag är för gammal för att vara singel. De senaste månaderna har jag fått antydningar och direkta order om att skaffa mig ett förhållande från åtskilliga håll och kanter. Nyss var jag för ung för att stadga mig, nu är jag tydligen för gammal för att vara singel. Det gör absolut inget, missförstå mig inte, jag är hemskt tacksam för deras hjälp och omtanke i denna fråga. Det blir bara så påtagligt att jag är till åren kommen och ensam på något vis. Vilket jag inte alls är, jag är nästan aldrig ensam. Jag önskar att jag var mer ensam faktiskt, men det är väl som det är med det. En egoistisk skithög trivs visst allra bäst i sitt eget sällskap har jag hört. Chin chin, old chap!

Jag fick en inbjudan till en debatt om dödshjälp i e-postlådan idag. Det är en debatt i regi av Humanisterna. Jag hade gärna deltagit förvisso, men för mig är det en ickefråga. Den enda frågeställning som jag anser nödvändig är om du är ofrånkomligt döende och vid dina sinnens fulla bruk. Om svaret är "ja" på båda dessa frågor så ska det vara upp till dig om du vill få ditt lidande avslutat eller ej. Din läkare kanske inte vill bistå dig i detta, vilket man kan förstå, men då ska du ha rätt att vända dig till någon som är beredd att göra det. Punkt. Tyvärr så sätts det alla möjliga käppar i detta högst okomplicerade hjul och som vanligt tenderar detta enkla spörsmål att övergå i något slags moral- och etikdebatt, inte sällan med hjärndöda religiösa förtecken. Om jag blir obotligt sjuk vill jag ha ett val, kanske det enda val jag har kvar eller åtminstone har möjlighet att göra till mitt. Är det för mycket begärt? Naturligtvis inte. Dessutom, när jag dör så skörda de organ som är något att ha och gör vad ni vill med resten. Elda upp mig, pissa på mig, bygg en gungställning av mig, jag kunde inte bry mig mindre, jag är död. Köp absolut ingen svindyr kista som bara ska eldas upp och anordna för fanken ingen storvulen begravning där den som gråter mest får flest kramar. Nej, det ska vara fest hela dagen och därmed basta.

Inte helt osökt kom jag att tänka på refrängen till Kimya Dawsons sång "Underground":

"So I tattoo instructions on my ass
that say don't ever put this body in a casket
burn it and put the ashes in a basket
and throw them in the Puget Sound
I don't ever want to be under ground"

Hon kan sannerligen uttrycka sig och väcker alltid tonårstjejen i mig. Nu ska jag strax sova lite, godnatt.


                               Kimya Dawson

Jag vet inte hur pass sant det egentligen är, men det är en ganska välspridd anekdot bland litteraturintresserade och den handlar om en av vår tids största litteraturteoretiker, Mikhail Bakhtin. Det berättas hursomhelst att han skrev på en avhandling om Dostojevskij i sin lägenhet i Moskva och fullkomligen överrumplades av Ryska revolutionen, den som brukar kallas ”Oktoberrevolutionen” trots att den faktiskt ägde rum i november, Ryssland hade tydligen inte synkroniserat sin kalender med övriga världens. Så där satt han på sin kammare när soldater plötsligt stormade in och upplyste honom om att han befann sig under husarrest. Ja, det var väl inte värre än att han fick finna sig i det. Problemet var dock att den gode Bakhtin var en inbiten rökare. Tobak visade sig inte vara något större bekymmer, han lär ha haft en hel tunna i sin våning, bekymret var att han inte hade några cigarettpapper. Vad göra? Jo, han började med att rulla sina dyrbara cigaretter av papper som han rev bort från marginalerna på sin avhandling, men efter en tid var marginalerna slut och han fick istället börja ta av de delar som faktiskt innehöll ord. Sakta men säkert rökte han alltså upp sitt eget verk och när han återigen blev en fri man så återstod inte en endaste mening av det som förmodligen en gång hade varit en väl genomarbetad avhandling rörande en av Rysslands största författare. Fantastiskt, inte sant? Bakhtin skrev förvisso en ny avhandling vid namn Dostojevskijs Poetik, men det är en bra historia, eller hur?

Det finns så många gåtor genom litteraturhistorien att de skulle kunna fylla hela volymer, men ingen har tyvärr sammanställt dem och jag tänker banne mig inte bli den förste som gör det, livet är för kort för ett sådant projekt. Dessutom finns det en viss charm i att de förs vidare enligt mun-till-mun traditionen. Det ger det hela ytterligare en sfär av enigmatisk förunderlighet. Jag listade en gång de gåtor jag verkligen skulle vilja ha svar på inom litteraturens gebit. Så här såg det ut:

1. Hur såg originalversionen till Moliéres Tartuffe ut som färdigställdes några år tidigare men ratades av såväl kyrka som stat?

2. Fanns det verkligen en andra version av Don Quijote som inte var skriven av Cervantes?

3. Vad hände med Francois Villon efter hans fängelsevistelse och när dog han egentligen? Och var?

4. Vilket ord var det som John Keats bestämde sig för att ändra dagen innan Ode on a Grecian Urn gick i tryck?

5. Hur tänkte sig Georg Büchner egentligen att hans drama Woyzcek skulle se ut?

6. Skrev Shakespeare alla de verk han idag tillskrivs?

7. Vad händer i de kapitel av Kafkas romaner som inte finns bevarade?

8. Har Homeros ens existerat?

9. Varför slutade Rimbaud skriva innan han ens fyllt tjugo och varför begravde man honom i hans hemstad Charlesville som han hatade mer än något annat?

10. Är det sant att det egentligen var P B Shelley som kom på idén till romanen Dracula och att Bram Stoker bara var ett irländskt fyllo vars släkting råkade sitta med vid samma bord den kvällen och snappade upp idén?

Det var ungefär så min lista såg ut när jag sammanställde den för ett antal år sedan. Jag har hittills inte något bra svar på någon av punkterna. Den sistnämnda är dock särskilt intressant eftersom det finns en ganska lustig historia bakom den.

Det berättas nämligen att makarna Shelley, Mary och Percy Bysse, tillbringade sin sedvanliga semester i Italien i sin Villa Diodati tillsammans med konstnären Turner, Lord Byron och en släkting till den ännu inte födde Bram Stoker. Om inte minnet sviker mig sägs det ha varit en farbror eller så vid namn John William Polidori och doktor till yrket. Makarna Shelley och den dekadente Lord Byron rökte sin vana trogen en hel del opium vid denna tid och fick den briljanta idén att de skulle slå sig ner på en strand, dricka vin, bli höga som hus och berätta spökhistorier för varandra. Mary Shelley berättade historien om Frankenstein som sedemera blev roman och en stor succé som vi alla vet. Vad Byron och Percy Bysse diktade ihop lär ha varit en berättelse om en greve på ett slott i Rumänien som livnärde sig på att suga blod ur andra människor eftersom han hade ingått en pakt med Djävulen sedan hans fru bragt sig själv om livet i tron att Greve Dracula, hennes älskade make, hade dött i strid. Denna mustiga skröna lär de ha snappat upp på en liknande semesterresa i Transsylvanien där de även hade hört legenden om den fruktade Vlad Tepes, ”Pålspetsaren”, som alltjämt sades bo i ett oländigt slott uppe i bergen. Hur det nu var med den saken så skrev de i alla fall ner grundidén på några ark och drog historien samma kväll inför en alltmer opiumstinn publik. Mary Shelley berättade tydligen om Frankenstein med sådan pondus att den stackars målaren Turner fick någon form av psykos och aldrig blev sig lik igen. Stokers påstådde släkting Polidori, däremot, tyckte om herrar Byron och Shelleys berättelse så mycket att han tog med sig anteckningarna hem till Irland och lade dem i en gammal koffert. Där låg de i godan ro i nära nog sjuttio år tills en dag när den då femtioårige Bram Stoker råkade snubbla över dem under en semesterresa i Whitby. Stoker hade innan dess inte skrivit någonting som rönt speciellt mycket uppmärksamhet och han hade rykte om sig att vara en obändig alkoholist och en på sin höjd halvskaplig journalist och tjänsteman. Helt plötsligt, 1897, stod han som författare till en av vår tids mest lästa romaner, Dracula. Ligger det någon sanning i denna legend? I ärlighetens namn har jag inte en aning och jag vill inte ta reda på det, för det är återigen en bra historia, inte sant?


                                     Villa Diodati - hemvist för stora berättelser

Skrönor och gåtor

Allmänt En kommentar

Jag vet inte hur pass sant det egentligen är, men det är en ganska välspridd anekdot bland litteraturintresserade och den handlar om en av vår tids största litteraturteoretiker, Mikhail Bakhtin. Det berättas hursomhelst att han skrev på en avhandling om Dostojevskij i sin lägenhet i Moskva och fullkomligen överrumplades av Ryska revolutionen, den som brukar kallas ”Oktoberrevolutionen” trots att den faktiskt ägde rum i november, Ryssland hade tydligen inte synkroniserat sin kalender med övriga världens. Så där satt han på sin kammare när soldater plötsligt stormade in och upplyste honom om att han befann sig under husarrest. Ja, det var väl inte värre än att han fick finna sig i det. Problemet var dock att den gode Bakhtin var en inbiten rökare. Tobak visade sig inte vara något större bekymmer, han lär ha haft en hel tunna i sin våning, bekymret var att han inte hade några cigarettpapper. Vad göra? Jo, han började med att rulla sina dyrbara cigaretter av papper som han rev bort från marginalerna på sin avhandling, men efter en tid var marginalerna slut och han fick istället börja ta av de delar som faktiskt innehöll ord. Sakta men säkert rökte han alltså upp sitt eget verk och när han återigen blev en fri man så återstod inte en endaste mening av det som förmodligen en gång hade varit en väl genomarbetad avhandling rörande en av Rysslands största författare. Fantastiskt, inte sant? Bakhtin skrev förvisso en ny avhandling vid namn Dostojevskijs Poetik, men det är en bra historia, eller hur?

Det finns så många gåtor genom litteraturhistorien att de skulle kunna fylla hela volymer, men ingen har tyvärr sammanställt dem och jag tänker banne mig inte bli den förste som gör det, livet är för kort för ett sådant projekt. Dessutom finns det en viss charm i att de förs vidare enligt mun-till-mun traditionen. Det ger det hela ytterligare en sfär av enigmatisk förunderlighet. Jag listade en gång de gåtor jag verkligen skulle vilja ha svar på inom litteraturens gebit. Så här såg det ut:

1. Hur såg originalversionen till Moliéres Tartuffe ut som färdigställdes några år tidigare men ratades av såväl kyrka som stat?

2. Fanns det verkligen en andra version av Don Quijote som inte var skriven av Cervantes?

3. Vad hände med Francois Villon efter hans fängelsevistelse och när dog han egentligen? Och var?

4. Vilket ord var det som John Keats bestämde sig för att ändra dagen innan Ode on a Grecian Urn gick i tryck?

5. Hur tänkte sig Georg Büchner egentligen att hans drama Woyzcek skulle se ut?

6. Skrev Shakespeare alla de verk han idag tillskrivs?

7. Vad händer i de kapitel av Kafkas romaner som inte finns bevarade?

8. Har Homeros ens existerat?

9. Varför slutade Rimbaud skriva innan han ens fyllt tjugo och varför begravde man honom i hans hemstad Charlesville som han hatade mer än något annat?

10. Är det sant att det egentligen var P B Shelley som kom på idén till romanen Dracula och att Bram Stoker bara var ett irländskt fyllo vars släkting råkade sitta med vid samma bord den kvällen och snappade upp idén?

Det var ungefär så min lista såg ut när jag sammanställde den för ett antal år sedan. Jag har hittills inte något bra svar på någon av punkterna. Den sistnämnda är dock särskilt intressant eftersom det finns en ganska lustig historia bakom den.

Det berättas nämligen att makarna Shelley, Mary och Percy Bysse, tillbringade sin sedvanliga semester i Italien i sin Villa Diodati tillsammans med konstnären Turner, Lord Byron och en släkting till den ännu inte födde Bram Stoker. Om inte minnet sviker mig sägs det ha varit en farbror eller så vid namn John William Polidori och doktor till yrket. Makarna Shelley och den dekadente Lord Byron rökte sin vana trogen en hel del opium vid denna tid och fick den briljanta idén att de skulle slå sig ner på en strand, dricka vin, bli höga som hus och berätta spökhistorier för varandra. Mary Shelley berättade historien om Frankenstein som sedemera blev roman och en stor succé som vi alla vet. Vad Byron och Percy Bysse diktade ihop lär ha varit en berättelse om en greve på ett slott i Rumänien som livnärde sig på att suga blod ur andra människor eftersom han hade ingått en pakt med Djävulen sedan hans fru bragt sig själv om livet i tron att Greve Dracula, hennes älskade make, hade dött i strid. Denna mustiga skröna lär de ha snappat upp på en liknande semesterresa i Transsylvanien där de även hade hört legenden om den fruktade Vlad Tepes, ”Pålspetsaren”, som alltjämt sades bo i ett oländigt slott uppe i bergen. Hur det nu var med den saken så skrev de i alla fall ner grundidén på några ark och drog historien samma kväll inför en alltmer opiumstinn publik. Mary Shelley berättade tydligen om Frankenstein med sådan pondus att den stackars målaren Turner fick någon form av psykos och aldrig blev sig lik igen. Stokers påstådde släkting Polidori, däremot, tyckte om herrar Byron och Shelleys berättelse så mycket att han tog med sig anteckningarna hem till Irland och lade dem i en gammal koffert. Där låg de i godan ro i nära nog sjuttio år tills en dag när den då femtioårige Bram Stoker råkade snubbla över dem under en semesterresa i Whitby. Stoker hade innan dess inte skrivit någonting som rönt speciellt mycket uppmärksamhet och han hade rykte om sig att vara en obändig alkoholist och en på sin höjd halvskaplig journalist och tjänsteman. Helt plötsligt, 1897, stod han som författare till en av vår tids mest lästa romaner, Dracula. Ligger det någon sanning i denna legend? I ärlighetens namn har jag inte en aning och jag vill inte ta reda på det, för det är återigen en bra historia, inte sant?


                                     Villa Diodati - hemvist för stora berättelser