Ordet i rubriken är ganska starkt. Det krävs en hel del för att man ska känna förtroende för någon, än mer för att det förtroendet ska vara starkt naturligtvis. Om man ska känna så inför en person så krävs det att man känner den väl, att man litar på den i vått och torrt och att personen ifråga inte vacklar i varje sig lojalitet eller övertygelse.
 
Tänk på raderna ovan en stund innan ni går vidare och fundera över vad förtroende betyder för just er.
 
Så, har ni funderat färdigt? Bra!
 
Om jag då säger att 39% av de tillfrågade i Demoskops senaste mätning känner ganska eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson, vad säger ni då? Om jag dessutom lägger till att 38% känner samma sak inför Stefan Löfven, hur går tankarna då tro?
 
I min värld så är detta helt osannolika siffror, att känna stort eller ganska stort förtroende för en politiker är lite som att lägga sin privatekonomi i händerna på en spelberoende heroinist. Det kommer inte att gå särskilt bra. Visst kan några få procent förledas till att lita på någon partiledare av nostalgiska skäl, men det måste väl ändå vara försvinnande få? Jag skulle verkligen vilja träffa dessa 38-39% och se vad det är för underliga människor. Å andra sidan kanske det är mina fingrar som inte alls har lyckats finna mina medmänniskors puls? Det kanske är mig det är fel på? Jag känner nämligen inget eller mycket litet förtroende för samtliga partiledare, faktiskt för politiker i stort. Varför skulle jag känna annorlunda inför dem jämfört med hur jag känner inför andra maktfullkomliga miffon som lever i främmande fantasivärldar? Tja, säg det, jag diskriminerar ingen utan drar gladeligen samtliga idioter över en och samma kam.
 
Va? Hur sa? Vill ni att jag listar samtliga partiledare och delger er mina tankar om dem? Okej då.
 
Ulf Kristersson (M): Mannen som inte ens lyssnar på sina egna väljare, som ju som bekant vill se en allians med SD snarare än S. Tycka vad man vill om en sådan strategi, men 61% av hans kamrater vill det, fast Ulf skiter förstås högaktningsfullt i vad de tycker. Han är dessutom hemmahörande i den vackra stad där jag en gång växte upp, Strängnäs, vilket jag väljer att ta som en personlig förolämpning. Om jag ska tvinga mig själv att säga något positivt om honom så får det väl bli något i stil med när man försöker se något positivt med Trump, Bush den yngre eller rentav Hitler: man vet ju i alla fall var man har dem, strax bakom en, med en kniv i högsta hugg.
 
Stefan Löfven (S): Jag skulle vilja skriva något dräpande roligt, men lyteskomik har aldrig varit min grej. En usel diplomat, en ännu uslare lögnare och aldrig sen att hojta "det där är bara käbbel" när han inte begriper vad andra säger till honom. Han är lite som Göran Persson, fast helt utan erfarenhet och glasögon. Och jag som tyckte att Juholt var ett märkligt val. Jojo, där fick man så man teg. Löfven har aldrig suttit i riksdagen och har varit fackpamp i hela sitt liv. I teorin behöver det inte betyda så mycket, i praktiken betyder det att hans svetsarkollegor inte ville ha honom på arbetsplatsen. Han har förresten höjt sin egen lön med 49% sedan 2014, har ni?
 
Annie Lööf (C): En av de ansvariga till att C gjorde den slutliga helomvändningen från landsbygdsparti till storstadsparti och trots det lyckades behålla en ansenlig del av väljarna. Inte nog med det, Lööfs företrädare Maud Olofsson försnillade 95 miljarder i NuOn-affären och vägrade (!) inställa sig tll förhör i KU. Om inte det stavas inkompetens och maktfullkomlighet så vet jag inte vad som gör det. Lööf har starka åsikter om det mesta, problemet är bara att dessa åsikter skiftar så ofta att ingen vet vad hon tycker från en dag till en annan. Lägg därtill att det inte bara gäller Lööf personligen, utan partiet generellt, så kan man faktiskt undra vad det är för tossetofflor som röstar på dem.
 
Jonas Sjöstedt (V): Sjöstedt får anses vara den ende oppositionspolitiker vi har i dagsläget. Alla andra partier har gått från att avsky SD till att kopiera deras politiska program med skrämmande exakthet. Med det sagt så har Sjöstedt gjort sig helt omöjlig att samarbeta med och han tycks inte förstå att eftergifter och kompromisser faktiskt kan ge utrymme för att få igenom åtminstone delar av partiets politik. Istället gav han den medbestämmanderätten till MP. Ja, ni fattar ju, karln kan inte vara frisk. Pluspoäng för att han håller en någorlunda konsekvent linje, ett enormt minus för att han inte förstår att politik av idag inte bygger på ideologier.
 
Jan Björklund (L): Folkpartiet blev till Liberalerna härom året. En förändring helt utan skillnad. Liberal låter kanske lite sexigare och mer frigjort än folkpartist, men i slutändan är det stockkonservativa ickeåsikter som levereras oavsett vad de kallar sig. De enda förslag Björklund lägger fram är så osannolikt trista och självklara att kliché-Kjelle i Solsidan känns fräsch och nytänkande i jämförelse. Allt detta levereras dessutom på en lika släpig som nästan helt unik dialekt. Vem hade trott att man en dag skulle sakna Lars Leijonborg? Ni vet, han med skogssniglarna ovanför ögonen.
 
Jimmie Åkesson (SD): Jag kan inte påstå att jag har förtroende för Åkesson, däremot litar jag på att han menar vad han säger. Problemet är att han säger saker som antingen är helt ogenmförbara eller helt i strid med vad folk, stora delar av Skånes befolkning undantaget, tycker är mer än rimligt xenofobiskt. Om Åkesson hade tillhört ett mer sansat partialternativ så hade hans framtid förmodligen sett ljus ut. Han är en god retoriker, framstår som mänsklig och är rätt hyfsad på piano. Allt som nutida politiker i allmänhet inte är med andra ord. Trist då för honom att han omger sig av infantila grobianer och ständigt envisas med att allt är alla andras fel.
 
Ebba Busch Thor (KD): Jodå, partiet existerar alltjämt och de har faktiskt en partiledare fortfarande. En gång i tiden försökte jag faktiskt polisanmäla KD för brott mot den grundlag som säger att man inte får blanda in religiösa värderingar i politiska partier. Det gick sådär. Busch Thor har begått två stora misstag som partiledare, dels att hon försökte profilera partiet som ett slags SD utan stigma, dels att hon blev mamma. Det sistnämnda var förstås trevligt för henne på ett privat plan, men i dagens Twitter- och Snapchatklimat, där genomsnittsmänniskan har ett närminne på 4,3 sekunder, glömdes hon raskt bort och det skulle förvåna fler än mig om KD lyckas blidka Herren så pass att han lyfter dem över 4%-spärren i höst. Hallelujah!
 
Isabella Lövin/Gustav Fridolin (MP): Sveriges onödigaste parti har följaktligen också de två mest onödiga partiledarna (ursäkta, språkrören). En som är helt anonym och en som ständigt känner sig kränkt när han och hans partikamrater avslöjas som betydligt större miljöbovar än gemene man. Man vill beskatta bort dieselbilar, flygresor och landsbygden i allmänhet. Det är förstås en politik som inte drabbar den som skickar sina reseräkningar till regeringskansliet och har råd att köpa en ny miljöbil varannat år, men för en vanlig Svensson i, säg Vilhelmina eller Åmotfors, så har det förödande konsekvenser. I Sverige kan vi stoltsera med ett miljötänk som är näst intill oöverträffat och det har ingenting att göra med MP:s beskattningsiver att göra, tvärtom så får jag för mig att folk skiter i sopsorteringen bara för att jävlas med dem. Jag avhåller mig från sopsortering för att jag avskyr mänskligheten i stort, men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Fridolin skulle även göra den svenska skolan till den bästa i världen. En berömvärd ambition på alla sätt och vis. När PISA-testerna visade att den svenska skolan hade halkat efter ytterligare ett par steg så ansåg Fridolin att det var testet det var fel på. Så kan man också resonera om ens verklighetsförankring inte är större än pormasks bröstkorg.
 
I höst kommer jag inte att lägga min röst på någon av de ovannämnda personerna. Mitt hjärta har alltid suttit till vänster, men om jag rannsakar mig själv så tycker jag inte att den hållningen har varit särskilt produktiv. Efter förra valet tänkte jag mycket på att starta ett parti som helt och hållet styrdes av de som röstade på det. Allt via appar och QR-koder och där partiets representanter i riksdagen enbart framförde de motioner och förslag som de registrerade väljarna önskade via appen. Säg att 5000 personer röstade för tvångsrakning av alla fågelspindlar i Skansens terrarium, ja då la man helt enkelt fram det. På så vis kunde medborgarna känna sig delaktiga istället för att som nu leva i Churchilldoktrinen att "om våra röster kunde påverka något i praktiken så skulle de aldrig låta oss rösta". Avståndet mellan politkerna och folket är en ständigt expanderande stjärtspringa och luktar således som sig bör. Istället för att aldrig någonsin låta folkets röst bli hörd skulle denna direktdemokratiska variant inte göra annat än att lyssna till folket. Om någon har det tekniska kunnande och politiska engagemang som krävs för att utveckla en sådan idé så hör av er, tack!
 
Till dess.
 
Fridens... 

Förtroende

Allmänt Kommentera
Ordet i rubriken är ganska starkt. Det krävs en hel del för att man ska känna förtroende för någon, än mer för att det förtroendet ska vara starkt naturligtvis. Om man ska känna så inför en person så krävs det att man känner den väl, att man litar på den i vått och torrt och att personen ifråga inte vacklar i varje sig lojalitet eller övertygelse.
 
Tänk på raderna ovan en stund innan ni går vidare och fundera över vad förtroende betyder för just er.
 
Så, har ni funderat färdigt? Bra!
 
Om jag då säger att 39% av de tillfrågade i Demoskops senaste mätning känner ganska eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson, vad säger ni då? Om jag dessutom lägger till att 38% känner samma sak inför Stefan Löfven, hur går tankarna då tro?
 
I min värld så är detta helt osannolika siffror, att känna stort eller ganska stort förtroende för en politiker är lite som att lägga sin privatekonomi i händerna på en spelberoende heroinist. Det kommer inte att gå särskilt bra. Visst kan några få procent förledas till att lita på någon partiledare av nostalgiska skäl, men det måste väl ändå vara försvinnande få? Jag skulle verkligen vilja träffa dessa 38-39% och se vad det är för underliga människor. Å andra sidan kanske det är mina fingrar som inte alls har lyckats finna mina medmänniskors puls? Det kanske är mig det är fel på? Jag känner nämligen inget eller mycket litet förtroende för samtliga partiledare, faktiskt för politiker i stort. Varför skulle jag känna annorlunda inför dem jämfört med hur jag känner inför andra maktfullkomliga miffon som lever i främmande fantasivärldar? Tja, säg det, jag diskriminerar ingen utan drar gladeligen samtliga idioter över en och samma kam.
 
Va? Hur sa? Vill ni att jag listar samtliga partiledare och delger er mina tankar om dem? Okej då.
 
Ulf Kristersson (M): Mannen som inte ens lyssnar på sina egna väljare, som ju som bekant vill se en allians med SD snarare än S. Tycka vad man vill om en sådan strategi, men 61% av hans kamrater vill det, fast Ulf skiter förstås högaktningsfullt i vad de tycker. Han är dessutom hemmahörande i den vackra stad där jag en gång växte upp, Strängnäs, vilket jag väljer att ta som en personlig förolämpning. Om jag ska tvinga mig själv att säga något positivt om honom så får det väl bli något i stil med när man försöker se något positivt med Trump, Bush den yngre eller rentav Hitler: man vet ju i alla fall var man har dem, strax bakom en, med en kniv i högsta hugg.
 
Stefan Löfven (S): Jag skulle vilja skriva något dräpande roligt, men lyteskomik har aldrig varit min grej. En usel diplomat, en ännu uslare lögnare och aldrig sen att hojta "det där är bara käbbel" när han inte begriper vad andra säger till honom. Han är lite som Göran Persson, fast helt utan erfarenhet och glasögon. Och jag som tyckte att Juholt var ett märkligt val. Jojo, där fick man så man teg. Löfven har aldrig suttit i riksdagen och har varit fackpamp i hela sitt liv. I teorin behöver det inte betyda så mycket, i praktiken betyder det att hans svetsarkollegor inte ville ha honom på arbetsplatsen. Han har förresten höjt sin egen lön med 49% sedan 2014, har ni?
 
Annie Lööf (C): En av de ansvariga till att C gjorde den slutliga helomvändningen från landsbygdsparti till storstadsparti och trots det lyckades behålla en ansenlig del av väljarna. Inte nog med det, Lööfs företrädare Maud Olofsson försnillade 95 miljarder i NuOn-affären och vägrade (!) inställa sig tll förhör i KU. Om inte det stavas inkompetens och maktfullkomlighet så vet jag inte vad som gör det. Lööf har starka åsikter om det mesta, problemet är bara att dessa åsikter skiftar så ofta att ingen vet vad hon tycker från en dag till en annan. Lägg därtill att det inte bara gäller Lööf personligen, utan partiet generellt, så kan man faktiskt undra vad det är för tossetofflor som röstar på dem.
 
Jonas Sjöstedt (V): Sjöstedt får anses vara den ende oppositionspolitiker vi har i dagsläget. Alla andra partier har gått från att avsky SD till att kopiera deras politiska program med skrämmande exakthet. Med det sagt så har Sjöstedt gjort sig helt omöjlig att samarbeta med och han tycks inte förstå att eftergifter och kompromisser faktiskt kan ge utrymme för att få igenom åtminstone delar av partiets politik. Istället gav han den medbestämmanderätten till MP. Ja, ni fattar ju, karln kan inte vara frisk. Pluspoäng för att han håller en någorlunda konsekvent linje, ett enormt minus för att han inte förstår att politik av idag inte bygger på ideologier.
 
Jan Björklund (L): Folkpartiet blev till Liberalerna härom året. En förändring helt utan skillnad. Liberal låter kanske lite sexigare och mer frigjort än folkpartist, men i slutändan är det stockkonservativa ickeåsikter som levereras oavsett vad de kallar sig. De enda förslag Björklund lägger fram är så osannolikt trista och självklara att kliché-Kjelle i Solsidan känns fräsch och nytänkande i jämförelse. Allt detta levereras dessutom på en lika släpig som nästan helt unik dialekt. Vem hade trott att man en dag skulle sakna Lars Leijonborg? Ni vet, han med skogssniglarna ovanför ögonen.
 
Jimmie Åkesson (SD): Jag kan inte påstå att jag har förtroende för Åkesson, däremot litar jag på att han menar vad han säger. Problemet är att han säger saker som antingen är helt ogenmförbara eller helt i strid med vad folk, stora delar av Skånes befolkning undantaget, tycker är mer än rimligt xenofobiskt. Om Åkesson hade tillhört ett mer sansat partialternativ så hade hans framtid förmodligen sett ljus ut. Han är en god retoriker, framstår som mänsklig och är rätt hyfsad på piano. Allt som nutida politiker i allmänhet inte är med andra ord. Trist då för honom att han omger sig av infantila grobianer och ständigt envisas med att allt är alla andras fel.
 
Ebba Busch Thor (KD): Jodå, partiet existerar alltjämt och de har faktiskt en partiledare fortfarande. En gång i tiden försökte jag faktiskt polisanmäla KD för brott mot den grundlag som säger att man inte får blanda in religiösa värderingar i politiska partier. Det gick sådär. Busch Thor har begått två stora misstag som partiledare, dels att hon försökte profilera partiet som ett slags SD utan stigma, dels att hon blev mamma. Det sistnämnda var förstås trevligt för henne på ett privat plan, men i dagens Twitter- och Snapchatklimat, där genomsnittsmänniskan har ett närminne på 4,3 sekunder, glömdes hon raskt bort och det skulle förvåna fler än mig om KD lyckas blidka Herren så pass att han lyfter dem över 4%-spärren i höst. Hallelujah!
 
Isabella Lövin/Gustav Fridolin (MP): Sveriges onödigaste parti har följaktligen också de två mest onödiga partiledarna (ursäkta, språkrören). En som är helt anonym och en som ständigt känner sig kränkt när han och hans partikamrater avslöjas som betydligt större miljöbovar än gemene man. Man vill beskatta bort dieselbilar, flygresor och landsbygden i allmänhet. Det är förstås en politik som inte drabbar den som skickar sina reseräkningar till regeringskansliet och har råd att köpa en ny miljöbil varannat år, men för en vanlig Svensson i, säg Vilhelmina eller Åmotfors, så har det förödande konsekvenser. I Sverige kan vi stoltsera med ett miljötänk som är näst intill oöverträffat och det har ingenting att göra med MP:s beskattningsiver att göra, tvärtom så får jag för mig att folk skiter i sopsorteringen bara för att jävlas med dem. Jag avhåller mig från sopsortering för att jag avskyr mänskligheten i stort, men det kan ni läsa om i ett tidigare inlägg. Fridolin skulle även göra den svenska skolan till den bästa i världen. En berömvärd ambition på alla sätt och vis. När PISA-testerna visade att den svenska skolan hade halkat efter ytterligare ett par steg så ansåg Fridolin att det var testet det var fel på. Så kan man också resonera om ens verklighetsförankring inte är större än pormasks bröstkorg.
 
I höst kommer jag inte att lägga min röst på någon av de ovannämnda personerna. Mitt hjärta har alltid suttit till vänster, men om jag rannsakar mig själv så tycker jag inte att den hållningen har varit särskilt produktiv. Efter förra valet tänkte jag mycket på att starta ett parti som helt och hållet styrdes av de som röstade på det. Allt via appar och QR-koder och där partiets representanter i riksdagen enbart framförde de motioner och förslag som de registrerade väljarna önskade via appen. Säg att 5000 personer röstade för tvångsrakning av alla fågelspindlar i Skansens terrarium, ja då la man helt enkelt fram det. På så vis kunde medborgarna känna sig delaktiga istället för att som nu leva i Churchilldoktrinen att "om våra röster kunde påverka något i praktiken så skulle de aldrig låta oss rösta". Avståndet mellan politkerna och folket är en ständigt expanderande stjärtspringa och luktar således som sig bör. Istället för att aldrig någonsin låta folkets röst bli hörd skulle denna direktdemokratiska variant inte göra annat än att lyssna till folket. Om någon har det tekniska kunnande och politiska engagemang som krävs för att utveckla en sådan idé så hör av er, tack!
 
Till dess.
 
Fridens... 
Det är sannerligen inte ofta jag känner mig manad att använda detta forum längre, men nu när den ärevördiga akademien håller på att rasa samman likt en IKEA-möbel man har skruvat ihop med mer än lovligt mycket innanför västen så kan jag förstås inte låta bli att strö lite salt i såren. Det är verkligen inte mycket som går att härleda till deras valspråk "Snille och smak" i den sörja som de aderton nu klampar runt i.
 
Så vad bottnar allt detta käbbel (för att använda Löfvens favoritord) i? Ja, enkelt uttryckt så är det en följd av höstens #metoo-kampanj där en av de namngivna var akademiledamoten Katarina Frostensons make, Jean-Claude Arnault. Sedan dess har härvan bara växt. Vi som var med under 1990-talet blev knappast förvånade över utpekandet av Arnault, det är nämligen inte första gången som rykten och anklagelser riktas mot honom och av exakt samma anledningar. Om man, som jag, har fått ta del av berättelser från personer som har träffat honom i diverse informella sammahang så är det mycket svårt att tvivla på anklagelsernas riktighet. Arnault är som hämtad ur en särdeles sliskig Harlequin-roman och har lyckats dupera såväl sin fru som stora delar av övriga akademien (läs: framförallt Horace Engdahl). Ovanpå alltihop har han dessutom nyttjat akademiens våning i Paris och avslöjat litteraturprisvinnare med oöverträffad entusiasm och ändå lyckats behålla både hustru och vänner. Jag kan väl avslöja så mycket som att om någon i min närhet hade betett sig på ett liknande vis så hade jag per omgående administrerat ett stycke smörj i den riktningen. Så resonerar inte Horace Engdahl et aliter.
 
Som om allt detta inte vore nog så har akademiens ständige sekreterare, Sara Danius, suttit i krismöte med den enda person i hela världen som är mer förvirrad än hela denna soppa sammantagen: Hans majestät Carl XVI Gustaf. Knugen alltså. Nu ligger det förvisso på hans bord att se till att akademien sköts på ett tillfredsställande sätt och kanske är hans filosofi om att "vända blad" högst önskvärd i detta sammanhang, men ändå. Det är inte så lite Åsa-Nisse över hela situationen som man kanske kunde förvänta sig. 
 
Ebba Witt-Brattström gick också nyligen ut med att även Horace Engdahl minsann har avslöjat litteraturprisvinnare på förhand. Till saken hör att de har varit gifta och har minst ett par-tre horn i sidan till varandra. Nu tvivlar jag inte på att han faktiskt har pratat bredvid munnen, men man undrar ju lite över hennes motiv till att avslöja det. Tillåt mig att förhålla mig klädsamt skeptisk till att det inte handlar om att rädda Arnault från ytterligare förödmjukelser.  
 
När ledamöter nu börjar lämna detta sjunkande skepp och utfrågningar och omröstningar duggar tätt som hagelspön i backen så är det mycket svårt att inte tappa respekten för hela denna institution. Sanningen att säga så gjorde jag nog det redan när Danius började ställa krav på hur Bob Dylan skulle agera i samband med att han fick det stora priset 2016. Akademien delar ut priset, hur mottagaren agerar eller reagerar ska de enbart, ursäkta språket, skita i. För de allra flesta är det en stor ära, men vissa kanske månar mer om sin integritet än om en medalj och en stor summa pengar. Särskilt om man heter Dylan och har kassaskåpet fullt med Polarpris, Oscarsstatyetter och dollarbuntar redan.
 
Vidare så är det ju intressant att notera hur Leif GW Persson med stor entusiasm ger sig in i debatten om akademiens förfaranden och missöden. Jag kan för mitt liv inte begripa varför. Kanske är det som vanligt med vår gode professor emeritus att han vill kröna sin "klassresa" med den yttersta hedersbetygelsen, en plats vid de adertons bord? Om inte annat tycks han slå ett slag för att hans dotter, Malin Persson Giolito, borde väljas in. Det finns väl egentligen inget hinder för det, men det var väl tusan vilket enastående stort antal kakburkar herr Persson polerar med sina stackars författarfingrar. Jag som trodde att han höll, en högst offentlig, diet.
 
För att ytterligare bevisa sin förträffliga mognadsgrad har nu Horace Engdahl, likt en schimpans på zoo, börjat kasta verbala fekalier i Sara Danius omedelbara riktning. Knappast ett konstruktivt sätt att lösa denna konflikt, men så är väl "förnuft "och "rationalitet" två ord som aldrig har förekommit på Engdahls CV. Det är barnsligt, smutsigt och fullt av uppblåsta och sårade egon i denna konflikt.
 
Så, finns det någon lösning på hela denna infekterade beskyllningscirkus? Nej, den enda lösningen är att upplösa och ombilda akademien och därefter arbeta efter det enkla motto man en gång gjorde till valspråk, "Snille och smak". Problemet är att man har förbrukat enorma mängder av det rätt ansenliga förtroendekapital man en gång förvaltade relativt väl. Det är som om inte ens den mest ansedda litteraturakademien i landet, för att inte säga världen, står över den trams- och beskyllningskultur som annars bara syns i sociala medier. Vi lever som bekant i en tid av monumental intellektuell utarmning och som en följd av detta går nu även denna, fordom akademiska högborg, snart i graven. Sorgligt förvisso, men samtidigt helt väntat eftersom den allmänna hållningen tycks vara att intelligens och bildning är föga eftersträvansvärt.
 
Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren kommer troligtvis att ställa sina inpruttade stolar till förfogande. Kerstin Ekman har väl inte varit närvarande på den här sidan millenieskiftet och Lotta Lotass har ingen sett röken av sedan 2015. Frågan är lika tragisk som befogad: Vad är det för jävla akademi? Jag vet, det liknar snarare Sveriges Riksdag. 
 
När hela denna balett är avklarad och den tjocka damen har sjungit sitt metaforiska finalnummer så kommer vi, för ett tag i alla fall, stå utan akademi och Nobelpris i litteratur. Det krävs en rejäl omvärdering av konstnärliga och intellektuella värden i allmänhet för att denna kulturskymning ska kunna bli till en värmande gryning igen.
 
Till dess.
 
Fridens... 

Svenska akademiens sista suck?

Allmänt En kommentar
Det är sannerligen inte ofta jag känner mig manad att använda detta forum längre, men nu när den ärevördiga akademien håller på att rasa samman likt en IKEA-möbel man har skruvat ihop med mer än lovligt mycket innanför västen så kan jag förstås inte låta bli att strö lite salt i såren. Det är verkligen inte mycket som går att härleda till deras valspråk "Snille och smak" i den sörja som de aderton nu klampar runt i.
 
Så vad bottnar allt detta käbbel (för att använda Löfvens favoritord) i? Ja, enkelt uttryckt så är det en följd av höstens #metoo-kampanj där en av de namngivna var akademiledamoten Katarina Frostensons make, Jean-Claude Arnault. Sedan dess har härvan bara växt. Vi som var med under 1990-talet blev knappast förvånade över utpekandet av Arnault, det är nämligen inte första gången som rykten och anklagelser riktas mot honom och av exakt samma anledningar. Om man, som jag, har fått ta del av berättelser från personer som har träffat honom i diverse informella sammahang så är det mycket svårt att tvivla på anklagelsernas riktighet. Arnault är som hämtad ur en särdeles sliskig Harlequin-roman och har lyckats dupera såväl sin fru som stora delar av övriga akademien (läs: framförallt Horace Engdahl). Ovanpå alltihop har han dessutom nyttjat akademiens våning i Paris och avslöjat litteraturprisvinnare med oöverträffad entusiasm och ändå lyckats behålla både hustru och vänner. Jag kan väl avslöja så mycket som att om någon i min närhet hade betett sig på ett liknande vis så hade jag per omgående administrerat ett stycke smörj i den riktningen. Så resonerar inte Horace Engdahl et aliter.
 
Som om allt detta inte vore nog så har akademiens ständige sekreterare, Sara Danius, suttit i krismöte med den enda person i hela världen som är mer förvirrad än hela denna soppa sammantagen: Hans majestät Carl XVI Gustaf. Knugen alltså. Nu ligger det förvisso på hans bord att se till att akademien sköts på ett tillfredsställande sätt och kanske är hans filosofi om att "vända blad" högst önskvärd i detta sammanhang, men ändå. Det är inte så lite Åsa-Nisse över hela situationen som man kanske kunde förvänta sig. 
 
Ebba Witt-Brattström gick också nyligen ut med att även Horace Engdahl minsann har avslöjat litteraturprisvinnare på förhand. Till saken hör att de har varit gifta och har minst ett par-tre horn i sidan till varandra. Nu tvivlar jag inte på att han faktiskt har pratat bredvid munnen, men man undrar ju lite över hennes motiv till att avslöja det. Tillåt mig att förhålla mig klädsamt skeptisk till att det inte handlar om att rädda Arnault från ytterligare förödmjukelser.  
 
När ledamöter nu börjar lämna detta sjunkande skepp och utfrågningar och omröstningar duggar tätt som hagelspön i backen så är det mycket svårt att inte tappa respekten för hela denna institution. Sanningen att säga så gjorde jag nog det redan när Danius började ställa krav på hur Bob Dylan skulle agera i samband med att han fick det stora priset 2016. Akademien delar ut priset, hur mottagaren agerar eller reagerar ska de enbart, ursäkta språket, skita i. För de allra flesta är det en stor ära, men vissa kanske månar mer om sin integritet än om en medalj och en stor summa pengar. Särskilt om man heter Dylan och har kassaskåpet fullt med Polarpris, Oscarsstatyetter och dollarbuntar redan.
 
Vidare så är det ju intressant att notera hur Leif GW Persson med stor entusiasm ger sig in i debatten om akademiens förfaranden och missöden. Jag kan för mitt liv inte begripa varför. Kanske är det som vanligt med vår gode professor emeritus att han vill kröna sin "klassresa" med den yttersta hedersbetygelsen, en plats vid de adertons bord? Om inte annat tycks han slå ett slag för att hans dotter, Malin Persson Giolito, borde väljas in. Det finns väl egentligen inget hinder för det, men det var väl tusan vilket enastående stort antal kakburkar herr Persson polerar med sina stackars författarfingrar. Jag som trodde att han höll, en högst offentlig, diet.
 
För att ytterligare bevisa sin förträffliga mognadsgrad har nu Horace Engdahl, likt en schimpans på zoo, börjat kasta verbala fekalier i Sara Danius omedelbara riktning. Knappast ett konstruktivt sätt att lösa denna konflikt, men så är väl "förnuft "och "rationalitet" två ord som aldrig har förekommit på Engdahls CV. Det är barnsligt, smutsigt och fullt av uppblåsta och sårade egon i denna konflikt.
 
Så, finns det någon lösning på hela denna infekterade beskyllningscirkus? Nej, den enda lösningen är att upplösa och ombilda akademien och därefter arbeta efter det enkla motto man en gång gjorde till valspråk, "Snille och smak". Problemet är att man har förbrukat enorma mängder av det rätt ansenliga förtroendekapital man en gång förvaltade relativt väl. Det är som om inte ens den mest ansedda litteraturakademien i landet, för att inte säga världen, står över den trams- och beskyllningskultur som annars bara syns i sociala medier. Vi lever som bekant i en tid av monumental intellektuell utarmning och som en följd av detta går nu även denna, fordom akademiska högborg, snart i graven. Sorgligt förvisso, men samtidigt helt väntat eftersom den allmänna hållningen tycks vara att intelligens och bildning är föga eftersträvansvärt.
 
Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren kommer troligtvis att ställa sina inpruttade stolar till förfogande. Kerstin Ekman har väl inte varit närvarande på den här sidan millenieskiftet och Lotta Lotass har ingen sett röken av sedan 2015. Frågan är lika tragisk som befogad: Vad är det för jävla akademi? Jag vet, det liknar snarare Sveriges Riksdag. 
 
När hela denna balett är avklarad och den tjocka damen har sjungit sitt metaforiska finalnummer så kommer vi, för ett tag i alla fall, stå utan akademi och Nobelpris i litteratur. Det krävs en rejäl omvärdering av konstnärliga och intellektuella värden i allmänhet för att denna kulturskymning ska kunna bli till en värmande gryning igen.
 
Till dess.
 
Fridens...