Idag sprang jag på Fredrik Reinfeldt på jobbet, eller rättare sagt, hans SÄPO-vakter sprang på mig. De var artiga nog och ursäktade sig för den halvt om halvt inträffade kollisionen. Jag hade hoppats att Frippe själv skulle säga några ord så att vi kunde inleda ett samtal om lite heta ämnen, men han hade ack så bråttom och försvann innan jag hade hunnit hojta "A-kassa" ens. Hans ex-fru var också med tydligen, men henne såg jag inte till. Det är roligt det där med Reinfeldts regering, den är ju så fasligt dynamisk. Folk försvinner, nya rycker in, en skandal här och en "uppsägning" där. Den senaste i raden blev som bekant Sofia Arkelsten, oklart varför, men hon visade väl inte precis prov på någon högre bildning när hon påstod att Moderaterna historisk sett hade kämpat för såväl kvinnlig som allmän rösträtt. Sanningen var, som så ofta förr, den omvända. Dessutom gör otaliga rykten gällande att Arkelsten har en pågående och långvarig affär med självaste statsministern och då blir det förstås ohållbart att fortsätta arbeta i partiets frontlinje, det blir tveklöst en fråga om jäv. Därför blev jag inte förvånad över att hon klev åt sidan, frågan är bara när sanningen uppdagas, för att ryktena talar sant är jag helt övertygad om. Med det sagt så vill jag infoga en pytteliten passus: jag bryr mig inte ett skvatt om eventuella affärer, det är bara lustigt hur många ministrar och sekreterare som tycks lämna denna och den förra regeringen.

Sist jag såg Reinfeldt var för övrigt på Lilla Torg i Malmö för halvannat år sedan. Då var även oljeskurken Bildt närvarande och det var något EU-val som skulle haussas. Hm. Jag börjar märka att tonen i det jag skriver kan få mig att framstå som någon typ av vänsterradikal, men så okomplicerat är inte fallet. Min politiska orientering är rasande förvirrad. Samtidigt som jag inser att det vore en önskvärd utopi att allla delade lika på alla rikedomar och allt det där så vill jag högst ogärna dela med mig av mitt Monte Cristo-snus, mina Marlboro eller min Jameson. Så är det bara. Å andra sidan så tänker jag i mesta möjliga mån lära min dotter att dela med sig, men det handlar naturligtvis endast om sunt förnuft och det föregående om preferenser.

I morse drabbades jag av en fruktansvärd längtan efter att min dotter ska växa upp och börja fråga mig en massa saker om musik, film och litteratur. Vilka filmer som är mina favoriter, vilka skivor som har betytt mest och hur det var när den och den författaren fick Nobelpriset. Så jag tillbringade närmare två timmar med att fantisera ihop olika konversationer vi kunde ha i framtiden och jag listade för mitt inre de skivor som kanske inte har betytt mest för mig men som jag ändå har lyssnat mer än, säg, hundra gånger på. När jag hade fnulat på det en bra stund så slog det mig att hon kanske inte alls kommer att vara intresserad. Vem vet? Det kan faktiskt bli så fasligt att hon bara lyssnar på blipblop-musik och läser Vänt i häcken.

Det hade inte gjort något förstås, jag hade älskat henne ändå och så inser jag i samma ögonblick som jag skriver detta att det inte finns något manligare beteende än att lista olika saker. Ända sedan barnsben har jag och alla mina kamrater av manligt kön varit besatta av att spalta upp och lista våra erfarenheter på alla möjliga plan. "Världens bästa hårdrocksband", "Snyggaste tjejerna", "Bästa krigsfilmerna" och liknande kategorier var det förr. Nu är vi medlemmar i Filmtipset.se, Skivsamlingen.se och en hel radda andra, hyperanala, samlingssidor. Ingen av mina tjejkompisar eller flickvänner har någonsin presenterat en enda lista för mig. Nåja, kanske någon av dem har listat vad som är fel på mig, men det är en helt annan historia.

Så utan vidare omsvep kommer här ett urval av några plattor som har gått varma hemma hos mig de senaste 30 åren. Nej, jag bara skojar, det blir ingen satans lista. Jag ska frånhålla mig dylika frosserier och därmed basta. Det sparar jag till sena nätter i goda vänners lag när jag och D sitter och lyssnar på flum mitt i natten eller när jag och NPW inom en snar framtid förhoppningsvis sitter och blir nostalgiska till någon gammal pudelplatta. Då är det dags att djupdyka, men här vill jag gärna hålla mig ovanför ytan. För den oinvigde blir det på tok för trassligt och insnöat.

Hursomhelst.

Fridens...

Reinfeldt rusar, tiden går

Allmänt En kommentar
Idag sprang jag på Fredrik Reinfeldt på jobbet, eller rättare sagt, hans SÄPO-vakter sprang på mig. De var artiga nog och ursäktade sig för den halvt om halvt inträffade kollisionen. Jag hade hoppats att Frippe själv skulle säga några ord så att vi kunde inleda ett samtal om lite heta ämnen, men han hade ack så bråttom och försvann innan jag hade hunnit hojta "A-kassa" ens. Hans ex-fru var också med tydligen, men henne såg jag inte till. Det är roligt det där med Reinfeldts regering, den är ju så fasligt dynamisk. Folk försvinner, nya rycker in, en skandal här och en "uppsägning" där. Den senaste i raden blev som bekant Sofia Arkelsten, oklart varför, men hon visade väl inte precis prov på någon högre bildning när hon påstod att Moderaterna historisk sett hade kämpat för såväl kvinnlig som allmän rösträtt. Sanningen var, som så ofta förr, den omvända. Dessutom gör otaliga rykten gällande att Arkelsten har en pågående och långvarig affär med självaste statsministern och då blir det förstås ohållbart att fortsätta arbeta i partiets frontlinje, det blir tveklöst en fråga om jäv. Därför blev jag inte förvånad över att hon klev åt sidan, frågan är bara när sanningen uppdagas, för att ryktena talar sant är jag helt övertygad om. Med det sagt så vill jag infoga en pytteliten passus: jag bryr mig inte ett skvatt om eventuella affärer, det är bara lustigt hur många ministrar och sekreterare som tycks lämna denna och den förra regeringen.

Sist jag såg Reinfeldt var för övrigt på Lilla Torg i Malmö för halvannat år sedan. Då var även oljeskurken Bildt närvarande och det var något EU-val som skulle haussas. Hm. Jag börjar märka att tonen i det jag skriver kan få mig att framstå som någon typ av vänsterradikal, men så okomplicerat är inte fallet. Min politiska orientering är rasande förvirrad. Samtidigt som jag inser att det vore en önskvärd utopi att allla delade lika på alla rikedomar och allt det där så vill jag högst ogärna dela med mig av mitt Monte Cristo-snus, mina Marlboro eller min Jameson. Så är det bara. Å andra sidan så tänker jag i mesta möjliga mån lära min dotter att dela med sig, men det handlar naturligtvis endast om sunt förnuft och det föregående om preferenser.

I morse drabbades jag av en fruktansvärd längtan efter att min dotter ska växa upp och börja fråga mig en massa saker om musik, film och litteratur. Vilka filmer som är mina favoriter, vilka skivor som har betytt mest och hur det var när den och den författaren fick Nobelpriset. Så jag tillbringade närmare två timmar med att fantisera ihop olika konversationer vi kunde ha i framtiden och jag listade för mitt inre de skivor som kanske inte har betytt mest för mig men som jag ändå har lyssnat mer än, säg, hundra gånger på. När jag hade fnulat på det en bra stund så slog det mig att hon kanske inte alls kommer att vara intresserad. Vem vet? Det kan faktiskt bli så fasligt att hon bara lyssnar på blipblop-musik och läser Vänt i häcken.

Det hade inte gjort något förstås, jag hade älskat henne ändå och så inser jag i samma ögonblick som jag skriver detta att det inte finns något manligare beteende än att lista olika saker. Ända sedan barnsben har jag och alla mina kamrater av manligt kön varit besatta av att spalta upp och lista våra erfarenheter på alla möjliga plan. "Världens bästa hårdrocksband", "Snyggaste tjejerna", "Bästa krigsfilmerna" och liknande kategorier var det förr. Nu är vi medlemmar i Filmtipset.se, Skivsamlingen.se och en hel radda andra, hyperanala, samlingssidor. Ingen av mina tjejkompisar eller flickvänner har någonsin presenterat en enda lista för mig. Nåja, kanske någon av dem har listat vad som är fel på mig, men det är en helt annan historia.

Så utan vidare omsvep kommer här ett urval av några plattor som har gått varma hemma hos mig de senaste 30 åren. Nej, jag bara skojar, det blir ingen satans lista. Jag ska frånhålla mig dylika frosserier och därmed basta. Det sparar jag till sena nätter i goda vänners lag när jag och D sitter och lyssnar på flum mitt i natten eller när jag och NPW inom en snar framtid förhoppningsvis sitter och blir nostalgiska till någon gammal pudelplatta. Då är det dags att djupdyka, men här vill jag gärna hålla mig ovanför ytan. För den oinvigde blir det på tok för trassligt och insnöat.

Hursomhelst.

Fridens...
Nästa andetag kan bli mitt sista. Så har jag tänkt oavbrutet under det senaste dygnet och stora delar av förra veckan. Jag känner mig tjock i halsen, i svalget och det hela påminner inte så lite om att vara fastlåst i ett strypgrepp, om än ett ganska lindrigt sådant. Senast jag upplevde detta var för fem-sex år sedan och då gick det så långt att jag faktiskt sökte läkare. Han konstaterade att jag inte hade några "motoriska" fel och att jag inte behövde oroa mig för att kvävas. Däremot var mina hals- och nackmuskler duktigt svullna och han ordinerade en betydligt mer ergonomisk arbets- och hemmiljö.

Sedan dess har jag inte känt någonting av det och har knappt ägnat det en tanke förrän i förra veckan. Då slog det till med kraft igen. Jag kände mig ihopsnörd och obekväm, rädd skulle man kunna säga. Jag får gott om luft, jag mår inte dåligt på något annat sätt än att det är otroligt obehagligt. Jag vet precis vad som har hänt. Jag har inkorporerat även denna åkomma i mitt ångestregister tillsammans med rädslan för att hjärtat plötsligt ska sluta slå eller att hjärnan helt oförhappandes ska stänga av. Så nu har vi det lyckliga triumviratet samlat: luft, blod, tanke. Du kan inte vara utan den ena utan att förlora den andra och tredje. Trots det så ser jag det som raka motsatsen till fullbordan, obefogade rädslor av denna typ är illmariga defekter som det tar enormt mycket tid och kraft att tackla sig förbi. Tro mig, jag har gjort det förr.

Det blir väl inte bättre av att man snart fyller halv-sjuttio och inte har åstadkommit ett skit heller. Det enda jag i sanning är stolt över är min älskade dotter, men det har väl inte gått någon förbi vid det här laget?

Utåt skulle ni inte märka det, jag är mitt vanliga lättsamma och fördömande jag och det gör det än knepigare. Flykt har aldrig varit ett alternativ. Det finns viss bot att få mot detta. Alkohol fungerar fint, men man kan ju inte springa runt och vara småpackad på jobbet. TV-spel funkar, men det har jag inget. Smärta funkar, men jag har inte ont någonstans och har ingen större lust att göra mig illa. Umgänge och skratt hjälper, men bara för en kort stund. Cigaretter hjälper, men då får jag ibland för mig att jag har gjort det hela etter värre. Återstår så bara att rida ut det och hoppas på att det lägger sig snart. Just det, ilska och aggression funkar också som tillfällig bot och som av en händelse tänkte jag att tidningen bredvid mig säkerligen skulle kunna bidra till det...

Så jag läste precis i skvallertidningen Aftonbladet att Camilla Läckberg blir "porrpressad" i Let´s Dance. Det låter ju oroväckande obehagligt och detta i ett familjeprogram! Vafalls? Om man ids läsa vidare så inser man snart att det kanske inte var så farligt i alla fall, tack och lov. "Porrpressen" gick ut på att någon domare eller vem det nu var hade rekommenderat henne att uppträda som en "elegant slampa". Återigen firar språket nya triumfer. Det är inte utan att man kaskadspyr en smula.

Har vi blivit så osannolikt jävla dumma att vi accepterar vad som helst på våra löpsedlar nu för tiden? Varför har vi skiftat perspektiv från nyheter till skvaller eller rent nonsens? Rättegången mot en av modern tids värsta massmördare och terrorister pågår för fullt i vårt grannland och Aftonbladet väljer rubriken som påstår att "Snus kan förbjudas av EU" eller något ditåt. Vilket inte ens är sant, debatten handlar inte om snus, den handlar om smakämnen och alldeles oavsett konsekvensen av eventuella förbud så ljuger löpsedeln, punkt och slut.

Vi har en journalistkår som inte minns hur man författar en seriös artikel eller ett gediget reportage. Likt förbannat är de den tredje statsmakten, det tycks inte spela någon som helst roll att de inte har något substantiellt att komma med eller har någon egentlig funktion längre, vi har resignerat inför deras storhet och auktoritet för evinnerlig tid. Det lustiga är hur lätt det skulle kunna vara att ändra på detta osunda förhållande. Sluta läs det de skriver och framför allt: betala inte för det.

Likaså skulle vi kunna skifta regering imorgon om vi bara gav oss den på det, helt utan blodspillan och onödiga konfrontationer dessutom. Det är det som kallas demokrati. Om en halv miljon människor tågar mot Rosenbad och säger åt dem att "nu får det vara nog, sluta upp med ert trams" så har de inget annat val än att lyssna. Skäll ut dem bara. Om inte annat så kan man be att få låna toaletten. Det finns nämligen en lag som stipulerar att alla statliga inrättningar måste bistå med en toalett om nöden så kräver. Kul va? Det skulle bli en rätt lång kö.

Se där, genast lite mer utrymme i halsen, man tackar.

Fridens...   

Kvävningsdöden

Allmänt En kommentar
Nästa andetag kan bli mitt sista. Så har jag tänkt oavbrutet under det senaste dygnet och stora delar av förra veckan. Jag känner mig tjock i halsen, i svalget och det hela påminner inte så lite om att vara fastlåst i ett strypgrepp, om än ett ganska lindrigt sådant. Senast jag upplevde detta var för fem-sex år sedan och då gick det så långt att jag faktiskt sökte läkare. Han konstaterade att jag inte hade några "motoriska" fel och att jag inte behövde oroa mig för att kvävas. Däremot var mina hals- och nackmuskler duktigt svullna och han ordinerade en betydligt mer ergonomisk arbets- och hemmiljö.

Sedan dess har jag inte känt någonting av det och har knappt ägnat det en tanke förrän i förra veckan. Då slog det till med kraft igen. Jag kände mig ihopsnörd och obekväm, rädd skulle man kunna säga. Jag får gott om luft, jag mår inte dåligt på något annat sätt än att det är otroligt obehagligt. Jag vet precis vad som har hänt. Jag har inkorporerat även denna åkomma i mitt ångestregister tillsammans med rädslan för att hjärtat plötsligt ska sluta slå eller att hjärnan helt oförhappandes ska stänga av. Så nu har vi det lyckliga triumviratet samlat: luft, blod, tanke. Du kan inte vara utan den ena utan att förlora den andra och tredje. Trots det så ser jag det som raka motsatsen till fullbordan, obefogade rädslor av denna typ är illmariga defekter som det tar enormt mycket tid och kraft att tackla sig förbi. Tro mig, jag har gjort det förr.

Det blir väl inte bättre av att man snart fyller halv-sjuttio och inte har åstadkommit ett skit heller. Det enda jag i sanning är stolt över är min älskade dotter, men det har väl inte gått någon förbi vid det här laget?

Utåt skulle ni inte märka det, jag är mitt vanliga lättsamma och fördömande jag och det gör det än knepigare. Flykt har aldrig varit ett alternativ. Det finns viss bot att få mot detta. Alkohol fungerar fint, men man kan ju inte springa runt och vara småpackad på jobbet. TV-spel funkar, men det har jag inget. Smärta funkar, men jag har inte ont någonstans och har ingen större lust att göra mig illa. Umgänge och skratt hjälper, men bara för en kort stund. Cigaretter hjälper, men då får jag ibland för mig att jag har gjort det hela etter värre. Återstår så bara att rida ut det och hoppas på att det lägger sig snart. Just det, ilska och aggression funkar också som tillfällig bot och som av en händelse tänkte jag att tidningen bredvid mig säkerligen skulle kunna bidra till det...

Så jag läste precis i skvallertidningen Aftonbladet att Camilla Läckberg blir "porrpressad" i Let´s Dance. Det låter ju oroväckande obehagligt och detta i ett familjeprogram! Vafalls? Om man ids läsa vidare så inser man snart att det kanske inte var så farligt i alla fall, tack och lov. "Porrpressen" gick ut på att någon domare eller vem det nu var hade rekommenderat henne att uppträda som en "elegant slampa". Återigen firar språket nya triumfer. Det är inte utan att man kaskadspyr en smula.

Har vi blivit så osannolikt jävla dumma att vi accepterar vad som helst på våra löpsedlar nu för tiden? Varför har vi skiftat perspektiv från nyheter till skvaller eller rent nonsens? Rättegången mot en av modern tids värsta massmördare och terrorister pågår för fullt i vårt grannland och Aftonbladet väljer rubriken som påstår att "Snus kan förbjudas av EU" eller något ditåt. Vilket inte ens är sant, debatten handlar inte om snus, den handlar om smakämnen och alldeles oavsett konsekvensen av eventuella förbud så ljuger löpsedeln, punkt och slut.

Vi har en journalistkår som inte minns hur man författar en seriös artikel eller ett gediget reportage. Likt förbannat är de den tredje statsmakten, det tycks inte spela någon som helst roll att de inte har något substantiellt att komma med eller har någon egentlig funktion längre, vi har resignerat inför deras storhet och auktoritet för evinnerlig tid. Det lustiga är hur lätt det skulle kunna vara att ändra på detta osunda förhållande. Sluta läs det de skriver och framför allt: betala inte för det.

Likaså skulle vi kunna skifta regering imorgon om vi bara gav oss den på det, helt utan blodspillan och onödiga konfrontationer dessutom. Det är det som kallas demokrati. Om en halv miljon människor tågar mot Rosenbad och säger åt dem att "nu får det vara nog, sluta upp med ert trams" så har de inget annat val än att lyssna. Skäll ut dem bara. Om inte annat så kan man be att få låna toaletten. Det finns nämligen en lag som stipulerar att alla statliga inrättningar måste bistå med en toalett om nöden så kräver. Kul va? Det skulle bli en rätt lång kö.

Se där, genast lite mer utrymme i halsen, man tackar.

Fridens...   
Det är en grundläggande drift hos människan att hela tiden jämföra sig med andra. Vare sig det sker via Facebook eller i verkliga livet så tävlar vi oavbrutet mot varandra. Ytterst få kan stå emot detta evighetslopp och ännu färre kan gå livet igenom utan att påverkas av det. Det är så vi fungerar. Inte så konstigt då att vi får ett klassamhälle kan man tycka eftersom ingen vill släppa in nya ansikten i finrummet och de som redan är där gör sitt bästa för att slippa åka ner i "underjorden" igen.

Inte heller vill de särskilt gärna beblanda sig med varandra och om det sker så är det närmast att betrakta som en kulturell kuriositet, lite som när någon minister äter en "negertårta". Osmakligt, men också lite gränstöjande och falskt medvetandegörande. Det roligaste med just den händelsen är väl egentligen att konstnären bakom tårtan själv är afrikan, fast det tror jag knappast att Afrosvenskarnas förbund bryr sig om. Fakta spelar så liten roll nu för tiden. Alla har visst en smula Breivik i sig. Det tycks vara väldigt svårt att sköta sig själv och skita i andra, ännu svårare att bara ge fan i att tycka så mycket hela tiden. Det är ovanligt mycket snö och alltjämt ingen ficklampa.

Som jag sa till min kollega J idag: "Det börjar en dokumentär om Vincent van Gogh om en liten stund, den kanske kan vara något?". Hennes svar: "Vem är det?". Tish, tish, så sitter man där och vet faktiskt inte riktigt vad man ska säga. Tjänar det någonting till att berätta vem det var? Kanske. Är det värt mödan? Inte på långa vägar, så desperat är jag inte efter TV-sällskap. Inte undra på att dagens elever är nöjda med skolan, de behöver ju uppenbarligen inte lära sig ett dyft.

Ordkunskapen på Högskoleprovet har reducerats från ord som luguber, efemär och asfyxi till vardagsord av typen sympatisör, befängd och koncern. Ja, det är sannerligen lugubert att något som borde vara så efemärt som okunskap tillåts utsätta oss för mental asfyxi.

Det ligger nog rätt nära sanningen att man har anpassat provet efter de som i vanliga fall underpresterar. Således måste Högskoleprovet anses ha spelat ut sin roll och möjligen är det gott så. Nästa steg blir naturligtvis att ha inträdesprov till respektive program eller kurs och det är nog ingen dum idé på sikt. Bara man kan upprätthålla standarden i undervisningen, få bestämma sina egna respektive ramar för vad intagningen ska innebära och vad man väntas uppfylla för krav efter fullgjord kurs så tror jag att det är ett steg framåt.

Det stora problemet kommer snarare från de lägre årsgrupperna. Vi har nämligen en stat som är osunt okritisk gentemot friskolor av alla dess slag. Om inte alla har rätt till samma neutrala, grundläggande utbildning, vad spelar det då för roll vilka kriterier som krävs när man når ut i universitets- eller näringslivet? Ja, det spelar en enorm roll förstås, men i slutändan så kommer vi att få betala oss ur den knipan på något vis. Vi har en stegrande arbetslöshet och en befolkningstilväxt som är cirka tre gånger större än den förväntade ökningen av arbetstillfällen under de närmaste tio åren. Då krävs det lite mer än en hästsvans och ett par fula glasögon för att vinna nästa val. Och detta bara i lilla futtiga Sverige, hur ser det då inte ut i betydligt större ekonomier?

Folkpartiets svar på krisen är ju att utbilda matematiker. Lite väl cyniskt kan jag tycka, men det lär ju gå åt en och annan för att räkna ut det exakta underskottet förstås. Inte undra på att tonåringarna i Malmö rånar majblommeförsäljarna på deras pengar och plastblommor. Å andra sidan hade det hänt ändå eftersom Malmö är en vidrig stad och lägligt placerad långt bort från resten av landet. Tyvärr så måste jag uppehålla mig i dess närhet ganska ofta, men vad ska man göra? Man har säkert förtjänat det. Jag är så underbart glad att min prinsessa befinner sig en bit därifrån numera, min älskade lilla skatt och mitt livs stora lycka.

I'm gonna drop the truth on you now: Allt jag säger, allt jag tycker, allt jag gör och allt jag tänker är för hennes skull, jag är beredd att ta precis hur jävla mycket skit som helst om det bara blir till hennes gagn. Begrips?

För att återknyta till det där med att jämföra sig med andra så blev jag förvånad över att upptäcka att Jay Bennett i tråkbandet Wilco avled för ett par år sedan, det hade jag faktiskt ingen aning om. Den enda orsaken till att jag bryr mig alls är att jag under hela mitt vuxna liv har fått höra att vi är lika. Det har jag själv aldrig tyckt, men när jag såg den här bilden så hajade jag faktiskt till:



Nästan otäckt likt tycks det mig och om det inte hade varit för att jag aldrig har ägt en sådan gitarr så hade en rysning säkerligen letat sig fram över min ryggrad. Nåja, vara hur det vill med den saken. Nu ska jag skriva prosa som kommer att förändra era liv. Minns vad jag sa ovan och skälv i skorna av förväntan över de ord som i fortsättningen kommer att skölja över er.

Fridens...

Alltid någon annan

Allmänt 2 kommentarer
Det är en grundläggande drift hos människan att hela tiden jämföra sig med andra. Vare sig det sker via Facebook eller i verkliga livet så tävlar vi oavbrutet mot varandra. Ytterst få kan stå emot detta evighetslopp och ännu färre kan gå livet igenom utan att påverkas av det. Det är så vi fungerar. Inte så konstigt då att vi får ett klassamhälle kan man tycka eftersom ingen vill släppa in nya ansikten i finrummet och de som redan är där gör sitt bästa för att slippa åka ner i "underjorden" igen.

Inte heller vill de särskilt gärna beblanda sig med varandra och om det sker så är det närmast att betrakta som en kulturell kuriositet, lite som när någon minister äter en "negertårta". Osmakligt, men också lite gränstöjande och falskt medvetandegörande. Det roligaste med just den händelsen är väl egentligen att konstnären bakom tårtan själv är afrikan, fast det tror jag knappast att Afrosvenskarnas förbund bryr sig om. Fakta spelar så liten roll nu för tiden. Alla har visst en smula Breivik i sig. Det tycks vara väldigt svårt att sköta sig själv och skita i andra, ännu svårare att bara ge fan i att tycka så mycket hela tiden. Det är ovanligt mycket snö och alltjämt ingen ficklampa.

Som jag sa till min kollega J idag: "Det börjar en dokumentär om Vincent van Gogh om en liten stund, den kanske kan vara något?". Hennes svar: "Vem är det?". Tish, tish, så sitter man där och vet faktiskt inte riktigt vad man ska säga. Tjänar det någonting till att berätta vem det var? Kanske. Är det värt mödan? Inte på långa vägar, så desperat är jag inte efter TV-sällskap. Inte undra på att dagens elever är nöjda med skolan, de behöver ju uppenbarligen inte lära sig ett dyft.

Ordkunskapen på Högskoleprovet har reducerats från ord som luguber, efemär och asfyxi till vardagsord av typen sympatisör, befängd och koncern. Ja, det är sannerligen lugubert att något som borde vara så efemärt som okunskap tillåts utsätta oss för mental asfyxi.

Det ligger nog rätt nära sanningen att man har anpassat provet efter de som i vanliga fall underpresterar. Således måste Högskoleprovet anses ha spelat ut sin roll och möjligen är det gott så. Nästa steg blir naturligtvis att ha inträdesprov till respektive program eller kurs och det är nog ingen dum idé på sikt. Bara man kan upprätthålla standarden i undervisningen, få bestämma sina egna respektive ramar för vad intagningen ska innebära och vad man väntas uppfylla för krav efter fullgjord kurs så tror jag att det är ett steg framåt.

Det stora problemet kommer snarare från de lägre årsgrupperna. Vi har nämligen en stat som är osunt okritisk gentemot friskolor av alla dess slag. Om inte alla har rätt till samma neutrala, grundläggande utbildning, vad spelar det då för roll vilka kriterier som krävs när man når ut i universitets- eller näringslivet? Ja, det spelar en enorm roll förstås, men i slutändan så kommer vi att få betala oss ur den knipan på något vis. Vi har en stegrande arbetslöshet och en befolkningstilväxt som är cirka tre gånger större än den förväntade ökningen av arbetstillfällen under de närmaste tio åren. Då krävs det lite mer än en hästsvans och ett par fula glasögon för att vinna nästa val. Och detta bara i lilla futtiga Sverige, hur ser det då inte ut i betydligt större ekonomier?

Folkpartiets svar på krisen är ju att utbilda matematiker. Lite väl cyniskt kan jag tycka, men det lär ju gå åt en och annan för att räkna ut det exakta underskottet förstås. Inte undra på att tonåringarna i Malmö rånar majblommeförsäljarna på deras pengar och plastblommor. Å andra sidan hade det hänt ändå eftersom Malmö är en vidrig stad och lägligt placerad långt bort från resten av landet. Tyvärr så måste jag uppehålla mig i dess närhet ganska ofta, men vad ska man göra? Man har säkert förtjänat det. Jag är så underbart glad att min prinsessa befinner sig en bit därifrån numera, min älskade lilla skatt och mitt livs stora lycka.

I'm gonna drop the truth on you now: Allt jag säger, allt jag tycker, allt jag gör och allt jag tänker är för hennes skull, jag är beredd att ta precis hur jävla mycket skit som helst om det bara blir till hennes gagn. Begrips?

För att återknyta till det där med att jämföra sig med andra så blev jag förvånad över att upptäcka att Jay Bennett i tråkbandet Wilco avled för ett par år sedan, det hade jag faktiskt ingen aning om. Den enda orsaken till att jag bryr mig alls är att jag under hela mitt vuxna liv har fått höra att vi är lika. Det har jag själv aldrig tyckt, men när jag såg den här bilden så hajade jag faktiskt till:



Nästan otäckt likt tycks det mig och om det inte hade varit för att jag aldrig har ägt en sådan gitarr så hade en rysning säkerligen letat sig fram över min ryggrad. Nåja, vara hur det vill med den saken. Nu ska jag skriva prosa som kommer att förändra era liv. Minns vad jag sa ovan och skälv i skorna av förväntan över de ord som i fortsättningen kommer att skölja över er.

Fridens...