Imorse vaknade jag på tok för tidigt, redan vid femsnåret faktiskt. Detta trots att jag inte började jobba förrän klockan åtta. I vanliga fall när detta händer så irriterar det mig så till den milda grad att det hotar att förstöra hela min dag, jag kommer liksom aldrig igång när jag vaknar så tidigt tycks det mig. Denna morgon var det dock precis tvärtom. Efter att ha vridit och vänt på mig en liten stund så slog jag på teven. På en av filmkanalerna visades till min stora förtjusning The Phantom of the Opera at the Royal Albert Hall, en specialsammansatt föreställning för att fira urpremiärens 25-årsjubileum.
 
För mig är Fantomen på Operan den ultimata musikalen, den är så komplett och perfekt att det nästan är löjligt. Andrew Lloyd Webber är och förblir ett av de största musikgenierna i modern tid, kanske rentav någonsin. För mig är Fantomen på Operan mer än en musikal, den är ett tillstånd. Jag såg den inte mindre än tre gånger på Oscarsteatern och varje gång fanns det något nytt att upptäcka för både öga och öra, inte minst den härligt distade gitarren som dyker upp som hastigast här och var. Lägg därtill en makalös hantering av det man på teaterspråk kallar "Mise en scéne", det vill säga scenrummet och allt som sker och existerar däri, och man får en upplevelse utöver det vanliga. Min mor köpte skivan redan när den släpptes och det var en av de första CD-skivor som införskaffades i vårt hushåll. Detta nymodiga format som kom att ersätta kassettband och grammofonskivor. Jag måste ha lyssnat på den hundra gånger innan jag ens såg föreställningen.
 
Det är naturligtvis till stor del Lloyd Webbers förtjänst att originaluppsättningens två stjärnor har blivit ikoner inom musikal- och musikvärlden. Fantomen spelades som bekant av Michael Crawford under en massa år och hans berömmelse visste under 1980- och 90-talen inga gränser, han var Fantomen. Vår egen Mikael Samuelsson, som kom att spela Fantomen på Oscarsteatern, upplevde ett liknande uppsving i karriären och kunde strax därefter även ses i Rederiet. Så kan det gå. Crawford hade förvisso ett uns av berömmelse bakom sig, han hade redan 1969 en stor roll i Hello, Dolly! och kunde 1981 ses i den ohyggligt usla superhjältefilmen Condorman. Sedan dess, och i viss mån förstås med ålderns rätt, så har han legat ganska lågt. Han spelar fortfarande bärande roller på Londons stora teaterscener, men vi kan nog redan nu slå fast att Fantomen var hans livs roll. För hans kvinnliga motspelerska i originaluppsättningen tycks det dock inte finnas någon hejd på framgångarna. Rollen som Christine Daaé gjordes nämligen av Sarah Brightman och hon har sedan dess sålt skivor som nästan ingen annan. Hon kan stoltsera med inte mindre än 180 guld- och platinaskivor från en mängd olika länder. Hon gjorde för övrigt sin allra första stora roll som Jemima i Cats (1981), även det ett mästerverk signerat hennes ex-make Lloyd Webber.
 
Till nyss nämnda Cats så tjänade T.S. Eliots dikter som inspiration, till Fantomen på Operan användes Gaston Lerouxs roman som fond. Personligen så tycker jag att Eliots Old Possum's Book of Practical Cats är helt briljant, vilket lustigt nog är den exakta motsatsen till vad jag tycker om Lerouxs alster. Romanen Fantomen på Operan är så osannolikt trist och värdelös att det är nästan omöjligt att förstå hur musikalen kunde bli så bra. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå hur Leroux, enligt min mening, kunde misslyckas så kapitalt med så bra förutsättningar som handlingen bistår med. En roman om en mentalt rubbad och fysiskt ärrad, spöklik skepnad som bor i katakomberna under Parisoperan och komponerar musik tillägnad en ung kvinna (som av en händelse dotter till en världsberömd violinist) vars barndomskärlek, en stilig greve till på köpet, plötsligt dyker upp för att slåss med Fantomen om hennes hjärtas gunst borde inte kunna misslyckas, eller hur? Det stora problemet med romanen är att den känns hopplöst uråldrig och mossig till sin form och sitt språk. En uppfattning som läsarna av den verkar ha haft redan på 1910-talet med tanke på dess blygsamma försäljningsframgångar. Nåväl, till sist blev det ju en historia väl värd att berätta trots allt, om än i en något annan form.
 
Om man läser detta så kan man säkerligen ganska lätt få den felaktiga uppfattningen att jag gillar musikaler. Visst, Fantomen på Operan har en mycket speciell plats i mitt hjärta och jag är nästan lika fascinerad av Stephen Sondheims Sweeney Todd, men jag är absolut inte mycket för musikaler. Det värsta jag vet är filmer av typen Grease eller Everyone Says I Love You (trots det faktum att den är regisserad av Woody Allen). Det där med att sjunga dialoger och känslor är verkligen inte min grej. En film som Paraplyerna i Cherbourg kan bokstavligt talat få mig att kräkas i neon. Det är sant, det har hänt! Nej, det har det inte, men ni fattar poängen. Det finns något hopplöst förljuget och verklighetsföraktande i många musikaler och det tilltalar mig inte det minsta. Däremot så händer det ibland, mycket sällan för att vara exakt, att både musik, handling och skådespeleri klaffar med sådan hejdlös precision att det är svårt att föreställa sig en vanlig teaterföreställing på temat. Fantomen på Operan är en sådan komposition, Sweeney Todd en annan.
 
Hursomhelst, Fantomen på Operan spelas fortfarande i både London och New York och det skulle inte förvåna mig det minsta om den får nypremiär i Sverige inom en relativt överskådlig framtid. Om ni inte har sett den så gör det, ni kommer inte att ångra er, den liknar ingenting ni har sett förut.
 
Fridens...
 
     Michael Crawford och Sarah Brightman

Leroux och Fantomen

Allmänt Kommentera
Imorse vaknade jag på tok för tidigt, redan vid femsnåret faktiskt. Detta trots att jag inte började jobba förrän klockan åtta. I vanliga fall när detta händer så irriterar det mig så till den milda grad att det hotar att förstöra hela min dag, jag kommer liksom aldrig igång när jag vaknar så tidigt tycks det mig. Denna morgon var det dock precis tvärtom. Efter att ha vridit och vänt på mig en liten stund så slog jag på teven. På en av filmkanalerna visades till min stora förtjusning The Phantom of the Opera at the Royal Albert Hall, en specialsammansatt föreställning för att fira urpremiärens 25-årsjubileum.
 
För mig är Fantomen på Operan den ultimata musikalen, den är så komplett och perfekt att det nästan är löjligt. Andrew Lloyd Webber är och förblir ett av de största musikgenierna i modern tid, kanske rentav någonsin. För mig är Fantomen på Operan mer än en musikal, den är ett tillstånd. Jag såg den inte mindre än tre gånger på Oscarsteatern och varje gång fanns det något nytt att upptäcka för både öga och öra, inte minst den härligt distade gitarren som dyker upp som hastigast här och var. Lägg därtill en makalös hantering av det man på teaterspråk kallar "Mise en scéne", det vill säga scenrummet och allt som sker och existerar däri, och man får en upplevelse utöver det vanliga. Min mor köpte skivan redan när den släpptes och det var en av de första CD-skivor som införskaffades i vårt hushåll. Detta nymodiga format som kom att ersätta kassettband och grammofonskivor. Jag måste ha lyssnat på den hundra gånger innan jag ens såg föreställningen.
 
Det är naturligtvis till stor del Lloyd Webbers förtjänst att originaluppsättningens två stjärnor har blivit ikoner inom musikal- och musikvärlden. Fantomen spelades som bekant av Michael Crawford under en massa år och hans berömmelse visste under 1980- och 90-talen inga gränser, han var Fantomen. Vår egen Mikael Samuelsson, som kom att spela Fantomen på Oscarsteatern, upplevde ett liknande uppsving i karriären och kunde strax därefter även ses i Rederiet. Så kan det gå. Crawford hade förvisso ett uns av berömmelse bakom sig, han hade redan 1969 en stor roll i Hello, Dolly! och kunde 1981 ses i den ohyggligt usla superhjältefilmen Condorman. Sedan dess, och i viss mån förstås med ålderns rätt, så har han legat ganska lågt. Han spelar fortfarande bärande roller på Londons stora teaterscener, men vi kan nog redan nu slå fast att Fantomen var hans livs roll. För hans kvinnliga motspelerska i originaluppsättningen tycks det dock inte finnas någon hejd på framgångarna. Rollen som Christine Daaé gjordes nämligen av Sarah Brightman och hon har sedan dess sålt skivor som nästan ingen annan. Hon kan stoltsera med inte mindre än 180 guld- och platinaskivor från en mängd olika länder. Hon gjorde för övrigt sin allra första stora roll som Jemima i Cats (1981), även det ett mästerverk signerat hennes ex-make Lloyd Webber.
 
Till nyss nämnda Cats så tjänade T.S. Eliots dikter som inspiration, till Fantomen på Operan användes Gaston Lerouxs roman som fond. Personligen så tycker jag att Eliots Old Possum's Book of Practical Cats är helt briljant, vilket lustigt nog är den exakta motsatsen till vad jag tycker om Lerouxs alster. Romanen Fantomen på Operan är så osannolikt trist och värdelös att det är nästan omöjligt att förstå hur musikalen kunde bli så bra. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå hur Leroux, enligt min mening, kunde misslyckas så kapitalt med så bra förutsättningar som handlingen bistår med. En roman om en mentalt rubbad och fysiskt ärrad, spöklik skepnad som bor i katakomberna under Parisoperan och komponerar musik tillägnad en ung kvinna (som av en händelse dotter till en världsberömd violinist) vars barndomskärlek, en stilig greve till på köpet, plötsligt dyker upp för att slåss med Fantomen om hennes hjärtas gunst borde inte kunna misslyckas, eller hur? Det stora problemet med romanen är att den känns hopplöst uråldrig och mossig till sin form och sitt språk. En uppfattning som läsarna av den verkar ha haft redan på 1910-talet med tanke på dess blygsamma försäljningsframgångar. Nåväl, till sist blev det ju en historia väl värd att berätta trots allt, om än i en något annan form.
 
Om man läser detta så kan man säkerligen ganska lätt få den felaktiga uppfattningen att jag gillar musikaler. Visst, Fantomen på Operan har en mycket speciell plats i mitt hjärta och jag är nästan lika fascinerad av Stephen Sondheims Sweeney Todd, men jag är absolut inte mycket för musikaler. Det värsta jag vet är filmer av typen Grease eller Everyone Says I Love You (trots det faktum att den är regisserad av Woody Allen). Det där med att sjunga dialoger och känslor är verkligen inte min grej. En film som Paraplyerna i Cherbourg kan bokstavligt talat få mig att kräkas i neon. Det är sant, det har hänt! Nej, det har det inte, men ni fattar poängen. Det finns något hopplöst förljuget och verklighetsföraktande i många musikaler och det tilltalar mig inte det minsta. Däremot så händer det ibland, mycket sällan för att vara exakt, att både musik, handling och skådespeleri klaffar med sådan hejdlös precision att det är svårt att föreställa sig en vanlig teaterföreställing på temat. Fantomen på Operan är en sådan komposition, Sweeney Todd en annan.
 
Hursomhelst, Fantomen på Operan spelas fortfarande i både London och New York och det skulle inte förvåna mig det minsta om den får nypremiär i Sverige inom en relativt överskådlig framtid. Om ni inte har sett den så gör det, ni kommer inte att ångra er, den liknar ingenting ni har sett förut.
 
Fridens...
 
     Michael Crawford och Sarah Brightman
Hur viktig kärleken är för det mentala välbefinnandet kan man bland annat lära sig i filmen The Perks of Being A Wallflower. Det är en vacker, tragisk och ändå hoppingivande berättelse om ett antal ungdomar på High School som på ett eller annat sätt har demoner att tampas med och relationer att inbegripas i. Det är ljus och det är mörker i en salig blandning. Det borde kanske inte tilltala en 35-åring som sedan länge har tappat det mesta av den odödlighets- och fantasikänsla man besatt i övre tonåren, men det gör det sannerligen. En liten gnutta av allt som genom ålderns rätt har gått förlorat lyckas ändå leta sig upp till ytan och glimra till. Resultatet blir ett kärt återseende,ett någorlunda förvirrat förhållande och ett bittert farväl. I vanliga fall så brukar just denna filmgenre väcka mer förakt än beundran hos mig, inte minst på grund av den mängd plattityder och stereotyper som är mer regel än undantag, men The Perks... lyckas på något vis väja för dessa fällor. Inte för att det inte är sentimentalt och stereotypt emellanåt, för det är det verkligen, utan för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig och ger hela historien en air av realism istället för den utopiska eller dystopiska hållning som annars är kutym. Se den, nog sagt om det.
 
Varför jag ens tar upp detta är just temat om den inre eld som tänds när man har med kärlek att göra, speciellt ungdomlig sådan. Ni må tro det eller ej, men även undertecknad har varit ung en gång. Som tonåring är kärleken till (i mitt fall) kvinnan en lika förödande som livgivande kraft som man inte bör handskas ovarsamt med. Den kan få dig att bokstavligen sväva på moln eller sjunka ner i ett obarmhärtigt slukhål. Jag har kvar de flesta av de dikter och låtar jag skrev under den tiden och det är anmärkningsvärt hur tårdrypande läsning det är. Än mer anmärkningsvärt är hur vissa av dessa alster till och med har bytt fokus från en person till en annan under väldigt korta tidsspann. Som specifikt exempel kan nämnas en dikt som jag skrev till en klasskamrat som jag var halsbrytande förälskad i. Under månadernas gång skiftade dikten gradvis intressefokus och tillägnades en helt annan kvinna bara för att i den slutliga (och enda bevarade) versionen handla helt och fullt om en tredje. Allt inom loppet av kanske ett halvår. Sådan är ungdomens kärleksbejakelse, orädd och ombytlig, namn suddas ut och läggs till.
 
Till viss del kan jag naturligtvis sakna dessa känslor, det finns liksom ingen plats för dem nu för tiden, man har så mycket annat att bekymra sig över. Därför får den sedan länge svunna oskulden stå som något slags markör för ett tidigare och i mångt och mycket friare liv. En tid då den typen av kärleksbekymmer, utan pardon, kunde uppta hela dagar och nätter. De kärleksbekymmer jag har haft i vuxen ålder tenderar att handla om så mycket annat som egentligen inte har med känslor att göra, utan desto mer med praktiska arrangemang och planer att skaffa. Således har fokus skiftat även där, från andlig uppslukelse till benhård realism.
 
Jag har dock alltid betraktat mig som en romantiker lustigt nog. Detta trots att jag vet att man kan få samma kemiska effekt som vid förälskelse genom att äta choklad. Jag tror faktiskt till och med på hela konceptet med att träffa "den rätta" trots att jag efter idogt experimenterande inte tycks ha kommit i närheten. Längtan efter nyss nämnda molnsvävande är alltjämt påtaglig, om än numera betydligt mer sällsynt förekommande. I mitt fall är denna sällsynthet inte särskilt besvärande så länge jag kan hålla mig borta från filmer som The Perks... och fylla mitt stilla liv med andra utlopp och inputs. Fast det är klart, i slutändan kan ingenting mäta sig med kärleken.
 
När jag var yngre var även min attityd till kärlek annorlunda, det fanns ju så mycket av den. Jag var inte ödmjuk inför den på något vis och jag vet att det sårade många, mig själv inkluderad, men jag får för mig att också det är en fas man behöver gå igenom för att formas till en individ. Jag har bett om ursäkt till vissa inblandade som jag fortfarande har kontakt med, de andra kanske kan läsa detta och förstå lite bättre. För att citera Lasse Winnerbäck: "Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot". Ännu lättare om man dessutom har gjort det till en vana och inte ens reflekterar över vad ett sådant beteende kan orsaka i form av besvikelse eller lidande. Med det sagt så ångrar jag ingenting, jag kan be om ursäkt för det, absolut (för jag kunde verkligen vara en skitstövel), men jag tänker inte sitta och älta och ångra det.
 
Sammanfattningsvis och som en liten avrundning vill jag bara upprepa att den typ av kärlek som här beskrivits tar mycket liten plats i mitt liv idag. Faktum är att den knappt existerar, ens med livsuppehållande apparatur. Det handlar ju trots allt om starka köttsliga och andliga kärleksbegär som i en enda salig blanding inte kan erbjudas i någon annan variant eller ersättas av något annat. Allra helst skulle jag föredra att kärleken bara ramlar över mig, det ligger tydligen i min natur att resonera som så.
 
Det finns dock vissa morgnar när nattens drömmar vägrar att lämna håret och min längtan efter "den rätta" är gränslös.
 
Denna morgon är en sådan.
 
Fridens...
 
 

Kärlekens burleska anatomi

Allmänt 2 kommentarer
Hur viktig kärleken är för det mentala välbefinnandet kan man bland annat lära sig i filmen The Perks of Being A Wallflower. Det är en vacker, tragisk och ändå hoppingivande berättelse om ett antal ungdomar på High School som på ett eller annat sätt har demoner att tampas med och relationer att inbegripas i. Det är ljus och det är mörker i en salig blandning. Det borde kanske inte tilltala en 35-åring som sedan länge har tappat det mesta av den odödlighets- och fantasikänsla man besatt i övre tonåren, men det gör det sannerligen. En liten gnutta av allt som genom ålderns rätt har gått förlorat lyckas ändå leta sig upp till ytan och glimra till. Resultatet blir ett kärt återseende,ett någorlunda förvirrat förhållande och ett bittert farväl. I vanliga fall så brukar just denna filmgenre väcka mer förakt än beundran hos mig, inte minst på grund av den mängd plattityder och stereotyper som är mer regel än undantag, men The Perks... lyckas på något vis väja för dessa fällor. Inte för att det inte är sentimentalt och stereotypt emellanåt, för det är det verkligen, utan för att skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig och ger hela historien en air av realism istället för den utopiska eller dystopiska hållning som annars är kutym. Se den, nog sagt om det.
 
Varför jag ens tar upp detta är just temat om den inre eld som tänds när man har med kärlek att göra, speciellt ungdomlig sådan. Ni må tro det eller ej, men även undertecknad har varit ung en gång. Som tonåring är kärleken till (i mitt fall) kvinnan en lika förödande som livgivande kraft som man inte bör handskas ovarsamt med. Den kan få dig att bokstavligen sväva på moln eller sjunka ner i ett obarmhärtigt slukhål. Jag har kvar de flesta av de dikter och låtar jag skrev under den tiden och det är anmärkningsvärt hur tårdrypande läsning det är. Än mer anmärkningsvärt är hur vissa av dessa alster till och med har bytt fokus från en person till en annan under väldigt korta tidsspann. Som specifikt exempel kan nämnas en dikt som jag skrev till en klasskamrat som jag var halsbrytande förälskad i. Under månadernas gång skiftade dikten gradvis intressefokus och tillägnades en helt annan kvinna bara för att i den slutliga (och enda bevarade) versionen handla helt och fullt om en tredje. Allt inom loppet av kanske ett halvår. Sådan är ungdomens kärleksbejakelse, orädd och ombytlig, namn suddas ut och läggs till.
 
Till viss del kan jag naturligtvis sakna dessa känslor, det finns liksom ingen plats för dem nu för tiden, man har så mycket annat att bekymra sig över. Därför får den sedan länge svunna oskulden stå som något slags markör för ett tidigare och i mångt och mycket friare liv. En tid då den typen av kärleksbekymmer, utan pardon, kunde uppta hela dagar och nätter. De kärleksbekymmer jag har haft i vuxen ålder tenderar att handla om så mycket annat som egentligen inte har med känslor att göra, utan desto mer med praktiska arrangemang och planer att skaffa. Således har fokus skiftat även där, från andlig uppslukelse till benhård realism.
 
Jag har dock alltid betraktat mig som en romantiker lustigt nog. Detta trots att jag vet att man kan få samma kemiska effekt som vid förälskelse genom att äta choklad. Jag tror faktiskt till och med på hela konceptet med att träffa "den rätta" trots att jag efter idogt experimenterande inte tycks ha kommit i närheten. Längtan efter nyss nämnda molnsvävande är alltjämt påtaglig, om än numera betydligt mer sällsynt förekommande. I mitt fall är denna sällsynthet inte särskilt besvärande så länge jag kan hålla mig borta från filmer som The Perks... och fylla mitt stilla liv med andra utlopp och inputs. Fast det är klart, i slutändan kan ingenting mäta sig med kärleken.
 
När jag var yngre var även min attityd till kärlek annorlunda, det fanns ju så mycket av den. Jag var inte ödmjuk inför den på något vis och jag vet att det sårade många, mig själv inkluderad, men jag får för mig att också det är en fas man behöver gå igenom för att formas till en individ. Jag har bett om ursäkt till vissa inblandade som jag fortfarande har kontakt med, de andra kanske kan läsa detta och förstå lite bättre. För att citera Lasse Winnerbäck: "Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot". Ännu lättare om man dessutom har gjort det till en vana och inte ens reflekterar över vad ett sådant beteende kan orsaka i form av besvikelse eller lidande. Med det sagt så ångrar jag ingenting, jag kan be om ursäkt för det, absolut (för jag kunde verkligen vara en skitstövel), men jag tänker inte sitta och älta och ångra det.
 
Sammanfattningsvis och som en liten avrundning vill jag bara upprepa att den typ av kärlek som här beskrivits tar mycket liten plats i mitt liv idag. Faktum är att den knappt existerar, ens med livsuppehållande apparatur. Det handlar ju trots allt om starka köttsliga och andliga kärleksbegär som i en enda salig blanding inte kan erbjudas i någon annan variant eller ersättas av något annat. Allra helst skulle jag föredra att kärleken bara ramlar över mig, det ligger tydligen i min natur att resonera som så.
 
Det finns dock vissa morgnar när nattens drömmar vägrar att lämna håret och min längtan efter "den rätta" är gränslös.
 
Denna morgon är en sådan.
 
Fridens...
 
 
Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag har blivit med banjo. Igår kväll tog jag tag i det begär som har vuxit inom mig under lång tid och gjorde slag i saken. Till saken hör att jag inte har en aning om hur man egentligen trakterar en banjo, men jag är villig att lära mig. Det medföljer för övrigt instruktioner och extrasträngar och grejor så det ska nog lösa sig med det. Den är av det pålitliga märket Fender och jag hade faktiskt inte en aning om att de gör andra stränginstrument än gitarrer och basar.
 
Om jag har något slags mål med detta projekt så är det nog att kunna spela Wayfaring Stranger med hyfsad briljans, även om jag naturligtvis aldrig kommer att snudda vid David Eugene Edwards glimrande version av denna klassiker.
 
Varför just banjo då? Jo, det började naturligtvis med filmen Den sista färden. I filmen så har ett antal vänner begett sig söderut för att paddla kanot och njuta av lite vildmarksliv, men stöter på både inavlade och ondskefulla figurer med all världens upptänkliga hemskheter som följd. Hursomhelst, i en scen så uppstår ett mycket märkvärdigt möte mellan en av huvudkaraktärerna och en liten pojke. Mannen tar fram sin gitarr och börjar spela ett stycke varpå pojken med lätthet immiterar honom på sin banjo. Detta utvecklar sig till en numera klassisk komposition som mycket passande kallas för just "Banjoduellen". När jag och mina vänner såg filmen för cirka tjugo år sedan så var det den scenen som gjorde det allra djupaste intrycket, låt vara att scenen då Ned Beatty ombeds att "skrika som en gris" är betydligt mer känd och obehaglig. Min gode vän Per tog ut grunderna till detta stycke på gitarr och under några veckor så övade vi som besatta. En sak fattades dock, en banjo.
 
Nu har väl begäret att behärska just det stycket lagt sig en smula, men det finns ju så mycket annat. Till mina favoriter inom banjoskrået hör bland andra 16 Horsepower, Wovenhand (båda med förut nämnde Edwards som frontfigur) och självfallet den oefterhärmlige Tom Waits. Dessutom har jag många melodier i mitt arma huvud som pockar på att spelas in i min pyttelilla hemstudio. Vidare så tror jag att ett ännu obekant instrument kan bidra till ett pånyttfött intresse för det gitarr- och basspel som jag huvudsakligen ägnar mig åt. Ibland behöver man en gnista, så enkelt är det.
 
Vi får väl se hur det går med detta, förhoppningsvis kan jag rentav bjuda på ett smakprov här om några månader.
 
Fridens...
 

Banjoduellen

Allmänt 3 kommentarer
Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag har blivit med banjo. Igår kväll tog jag tag i det begär som har vuxit inom mig under lång tid och gjorde slag i saken. Till saken hör att jag inte har en aning om hur man egentligen trakterar en banjo, men jag är villig att lära mig. Det medföljer för övrigt instruktioner och extrasträngar och grejor så det ska nog lösa sig med det. Den är av det pålitliga märket Fender och jag hade faktiskt inte en aning om att de gör andra stränginstrument än gitarrer och basar.
 
Om jag har något slags mål med detta projekt så är det nog att kunna spela Wayfaring Stranger med hyfsad briljans, även om jag naturligtvis aldrig kommer att snudda vid David Eugene Edwards glimrande version av denna klassiker.
 
Varför just banjo då? Jo, det började naturligtvis med filmen Den sista färden. I filmen så har ett antal vänner begett sig söderut för att paddla kanot och njuta av lite vildmarksliv, men stöter på både inavlade och ondskefulla figurer med all världens upptänkliga hemskheter som följd. Hursomhelst, i en scen så uppstår ett mycket märkvärdigt möte mellan en av huvudkaraktärerna och en liten pojke. Mannen tar fram sin gitarr och börjar spela ett stycke varpå pojken med lätthet immiterar honom på sin banjo. Detta utvecklar sig till en numera klassisk komposition som mycket passande kallas för just "Banjoduellen". När jag och mina vänner såg filmen för cirka tjugo år sedan så var det den scenen som gjorde det allra djupaste intrycket, låt vara att scenen då Ned Beatty ombeds att "skrika som en gris" är betydligt mer känd och obehaglig. Min gode vän Per tog ut grunderna till detta stycke på gitarr och under några veckor så övade vi som besatta. En sak fattades dock, en banjo.
 
Nu har väl begäret att behärska just det stycket lagt sig en smula, men det finns ju så mycket annat. Till mina favoriter inom banjoskrået hör bland andra 16 Horsepower, Wovenhand (båda med förut nämnde Edwards som frontfigur) och självfallet den oefterhärmlige Tom Waits. Dessutom har jag många melodier i mitt arma huvud som pockar på att spelas in i min pyttelilla hemstudio. Vidare så tror jag att ett ännu obekant instrument kan bidra till ett pånyttfött intresse för det gitarr- och basspel som jag huvudsakligen ägnar mig åt. Ibland behöver man en gnista, så enkelt är det.
 
Vi får väl se hur det går med detta, förhoppningsvis kan jag rentav bjuda på ett smakprov här om några månader.
 
Fridens...