Kom precis hem från bion efter att ha sett Shutter Island med fröken Svensson.

För den som har läst boken rymmer filmen knappast några överraskningar. Jag, liksom många andra, undrar varför i hela friden man har valt att behålla den amerikanska titeln när Patient 67 torde vara den svenska publiken långt mer bekant? Jag ska se om jag hittar några svar på den frågan.

Scorsese levererar som vanligt en snygg regi, även om den innehåller ovanligt många kontinuitetsmissar, många glas och cigaretter som mellan klippen plötsligt har förflyttat sig och sådant, men han använder sig av den klaustrofobiska miljön på ett strålande sätt. Inget snack om det.

Leo DiCaprio gör sitt jobb, han glänser sällan till, men är heller inte alls dålig. Däremot blev jag en smula besviken på hur lite Max von Sydow det var, på tok för lite! Ben Kingsley gör en gedigen insats och på det stora hela är ensemblen väl sammansatt.

Det enda abret är väl egentligen förlagan den är baserad på. Lehanes roman är sannerligen inget mästerverk och jag hade för en gångs skull hoppats att man skulle ta sig lite mer friheter i filmatiseringen. Det slutliga omdömet blir ändå att filmen är bättre än boken. Jag vet, jag är själv förvånad, men så är det faktiskt. Scorseses bruk av den undermåliga intrigen är långt bättre än Lehanes och filmen är faktiskt sevärd.

Så var det med det...

Shutter Island

Allmänt 5 kommentarer
Kom precis hem från bion efter att ha sett Shutter Island med fröken Svensson.

För den som har läst boken rymmer filmen knappast några överraskningar. Jag, liksom många andra, undrar varför i hela friden man har valt att behålla den amerikanska titeln när Patient 67 torde vara den svenska publiken långt mer bekant? Jag ska se om jag hittar några svar på den frågan.

Scorsese levererar som vanligt en snygg regi, även om den innehåller ovanligt många kontinuitetsmissar, många glas och cigaretter som mellan klippen plötsligt har förflyttat sig och sådant, men han använder sig av den klaustrofobiska miljön på ett strålande sätt. Inget snack om det.

Leo DiCaprio gör sitt jobb, han glänser sällan till, men är heller inte alls dålig. Däremot blev jag en smula besviken på hur lite Max von Sydow det var, på tok för lite! Ben Kingsley gör en gedigen insats och på det stora hela är ensemblen väl sammansatt.

Det enda abret är väl egentligen förlagan den är baserad på. Lehanes roman är sannerligen inget mästerverk och jag hade för en gångs skull hoppats att man skulle ta sig lite mer friheter i filmatiseringen. Det slutliga omdömet blir ändå att filmen är bättre än boken. Jag vet, jag är själv förvånad, men så är det faktiskt. Scorseses bruk av den undermåliga intrigen är långt bättre än Lehanes och filmen är faktiskt sevärd.

Så var det med det...

Så har vi då äntligen lyckats få en alldeles egen släng av konflikterna på västbanken. Äntligen kan vi med egna ögon se araber och judar i luven på varandra. I alla fall i Malmö, det verkar inte vara lika utbrett i resten av landet, tack och lov. Om det beror på kommunfullmäktige Ilmar Reepalus fantastiska inkompetens eller ej får väl tiden utvisa antar jag.

Det är nämligen så att den judiska befolkningen i Malmö är under attack, jag skojar inte, de är under attack. Det finns inget bättre ord för det. Det tydligaste exemplet på allvaret i detta kom förmodligen under Sveriges Davis Cup-match mot Israel i våras då man skrek "Khaybar khaybar ya yahud" (en traditionell arabisk ramsa för att påminna om Mohammeds krig mot judarna i Khaybar 629), ett sådant beteende har inte skett på öppen gata i Sverige sedan 30-talet. Det är till och med så illa att judiska familjer väljer att lämna Malmö.

Intressant nog antog Reepalu att dessa hot kom från högerextremister av typen BSS eller någon annan avsomnad organisation. Han antog detta trots att dessa falanger knappt existerar längre och trots att hoten uttalades på perfekt arabiska, något BSS aldrig hade kunnat göra om de så slog ihop sina samlade studieresultat.

Nej, hotet, vilket den judiska befolkningen också har påpekat för Reepalu, kommer främst från unga arabiska män och inte från några uppgrävda nassar. På frågan hur Reepalu skulle agera svarade han först dumt att "judiska församlingen visade ingen sympati med mig när jag blev hotad" och sedan ännu dummare att "kärnfrågan är att Israel ockuperar palestinsk mark". I sitt första svar visar han bara att han är korkad, illa nog kan man tycka, men när man läser det andra svaret bävar man inför hans knappa knoppkapital.

För det första så är det en konflikt som sker hundratals mil härifrån och borde således knappast tjäna som hänsynsparagraf vid hatbrott. För det andra så ockuperar inte Israel palestinsk mark, de ockuperar sin egen. Israel är en självständig stat, någon "palestinsk" mark finns inte. Om det kan man naturligtvis tycka vad man vill, men som politiker bör man vara väldigt försiktig när man uttalar sig i frågor om suveräna staters rätt till sitt land.

Dessutom lyckades han återigen hävda att det var skinnskalleförening som låg bakom detta, men stötte omedelbart på protester och verkar nu faktiskt ha insett att problemet ligger en aning åt det andra hållet.

Jag hade tänkt skriva om detta redan för ett par veckor sedan då en god vän informerade mig om att han hade hört om detta på radio, men jag kunde inte tro att det var sant. För mig, som aldrig har behövt fly eller kriga för min existens, lät detta helt absurt. Hur kan man lämna ett land, komma hit och sedan fortsätta konflikten med folk som inte har ett dugg att göra med ursprungsfrågan eller ens har varit där på semester?

Svaret var ganska lätt att hitta, jag behövde bara fråga en judisk och en arabisk bekant för att få svaret. Antisemitism är tradition inom islam. Punkt slut, båda sa exakt samma sak.

För bara några hundra år sedan gällde samma tradition inom kristendomen, Martin Luther skrev: "När helst du ser en jude, spotta tre gånger och säg att där går en livs levande Djävul". Vi, som nation, tillhör den lutherska kyrkan. Hurra vad stolt jag blir!

Unga arabiska män spottar judiska barn i ansiktet, i Malmö, på grund av religiösa och traditionella irrläror och dogmer. Det är verkligen ofattbart, hur kunde det gå så långt? När inleds det Svenska inbördeskriget och hur länge kommer det att pågå? För, sanna mina ord, så länge våra politiker blundar för yttre religiösa konflikter och galenskaper så kommer man att blunda för inre, så till den grad att när man väl öppnar ögonen så stirrar man in i en pistolsmynning.

Nu har Mona Sahlin stämt möte med judiska församlingen i Malmö, känns det tryggt? Mats Odell har också slutit upp eftersom "Reepalus beteende främjar de extrema grupperna bland Malmös muslimska befolkning".

No shit, Sherlock!

Vad bra då att man skickar Mona "dummare än en tonfiskmacka" Sahlin och KRISTdemokraten Odell för att lösa detta, verkligen konstruktivt och det lär ju med all sannolikhet påskynda avlossandet av det första skottet i denna konflikt. Bra där!

Denna judisk-arabiska konflikt är ett enormt hot mot den svenska demokratin av en alldeles särskild anledning: alla inblandade är svenskar. Hade det inte varit för deras förbannade religion och traditionsbundenhet hade problemet varit ur världen. Det är föråldrade ökenkulturer i en flertusenårig konflikt vi bevittnar på Malmös gator år 2010.

Ska det behöva vara så?

 

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6683017.ab 

Svenska inbördeskriget

Allmänt 4 kommentarer

Så har vi då äntligen lyckats få en alldeles egen släng av konflikterna på västbanken. Äntligen kan vi med egna ögon se araber och judar i luven på varandra. I alla fall i Malmö, det verkar inte vara lika utbrett i resten av landet, tack och lov. Om det beror på kommunfullmäktige Ilmar Reepalus fantastiska inkompetens eller ej får väl tiden utvisa antar jag.

Det är nämligen så att den judiska befolkningen i Malmö är under attack, jag skojar inte, de är under attack. Det finns inget bättre ord för det. Det tydligaste exemplet på allvaret i detta kom förmodligen under Sveriges Davis Cup-match mot Israel i våras då man skrek "Khaybar khaybar ya yahud" (en traditionell arabisk ramsa för att påminna om Mohammeds krig mot judarna i Khaybar 629), ett sådant beteende har inte skett på öppen gata i Sverige sedan 30-talet. Det är till och med så illa att judiska familjer väljer att lämna Malmö.

Intressant nog antog Reepalu att dessa hot kom från högerextremister av typen BSS eller någon annan avsomnad organisation. Han antog detta trots att dessa falanger knappt existerar längre och trots att hoten uttalades på perfekt arabiska, något BSS aldrig hade kunnat göra om de så slog ihop sina samlade studieresultat.

Nej, hotet, vilket den judiska befolkningen också har påpekat för Reepalu, kommer främst från unga arabiska män och inte från några uppgrävda nassar. På frågan hur Reepalu skulle agera svarade han först dumt att "judiska församlingen visade ingen sympati med mig när jag blev hotad" och sedan ännu dummare att "kärnfrågan är att Israel ockuperar palestinsk mark". I sitt första svar visar han bara att han är korkad, illa nog kan man tycka, men när man läser det andra svaret bävar man inför hans knappa knoppkapital.

För det första så är det en konflikt som sker hundratals mil härifrån och borde således knappast tjäna som hänsynsparagraf vid hatbrott. För det andra så ockuperar inte Israel palestinsk mark, de ockuperar sin egen. Israel är en självständig stat, någon "palestinsk" mark finns inte. Om det kan man naturligtvis tycka vad man vill, men som politiker bör man vara väldigt försiktig när man uttalar sig i frågor om suveräna staters rätt till sitt land.

Dessutom lyckades han återigen hävda att det var skinnskalleförening som låg bakom detta, men stötte omedelbart på protester och verkar nu faktiskt ha insett att problemet ligger en aning åt det andra hållet.

Jag hade tänkt skriva om detta redan för ett par veckor sedan då en god vän informerade mig om att han hade hört om detta på radio, men jag kunde inte tro att det var sant. För mig, som aldrig har behövt fly eller kriga för min existens, lät detta helt absurt. Hur kan man lämna ett land, komma hit och sedan fortsätta konflikten med folk som inte har ett dugg att göra med ursprungsfrågan eller ens har varit där på semester?

Svaret var ganska lätt att hitta, jag behövde bara fråga en judisk och en arabisk bekant för att få svaret. Antisemitism är tradition inom islam. Punkt slut, båda sa exakt samma sak.

För bara några hundra år sedan gällde samma tradition inom kristendomen, Martin Luther skrev: "När helst du ser en jude, spotta tre gånger och säg att där går en livs levande Djävul". Vi, som nation, tillhör den lutherska kyrkan. Hurra vad stolt jag blir!

Unga arabiska män spottar judiska barn i ansiktet, i Malmö, på grund av religiösa och traditionella irrläror och dogmer. Det är verkligen ofattbart, hur kunde det gå så långt? När inleds det Svenska inbördeskriget och hur länge kommer det att pågå? För, sanna mina ord, så länge våra politiker blundar för yttre religiösa konflikter och galenskaper så kommer man att blunda för inre, så till den grad att när man väl öppnar ögonen så stirrar man in i en pistolsmynning.

Nu har Mona Sahlin stämt möte med judiska församlingen i Malmö, känns det tryggt? Mats Odell har också slutit upp eftersom "Reepalus beteende främjar de extrema grupperna bland Malmös muslimska befolkning".

No shit, Sherlock!

Vad bra då att man skickar Mona "dummare än en tonfiskmacka" Sahlin och KRISTdemokraten Odell för att lösa detta, verkligen konstruktivt och det lär ju med all sannolikhet påskynda avlossandet av det första skottet i denna konflikt. Bra där!

Denna judisk-arabiska konflikt är ett enormt hot mot den svenska demokratin av en alldeles särskild anledning: alla inblandade är svenskar. Hade det inte varit för deras förbannade religion och traditionsbundenhet hade problemet varit ur världen. Det är föråldrade ökenkulturer i en flertusenårig konflikt vi bevittnar på Malmös gator år 2010.

Ska det behöva vara så?

 

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6683017.ab 

Ibland läser man en bok som berör en ordentligt på djupet. Rubriken ovan är titeln på Carolyn Cassadys redogörelse för sina upplevelser som Neal Cassadys maka, John Kerouacs vän och älskarinna, Allen Ginsbergs kärleksrival och William S. Burroughs bekant.

Det är ett i det närmaste diskbänksreealistiskt vittnesmål över en tid som känns lika svunnen som romarriket.

För den vilsna tjugoåring jag en gång var framstod dessa herrars skrifter som en gyllene guide till världen.

Kerouacs På drift är ett mästerverk som står sig gott än idag och Burroughs Tjacket och Den nakna lunchen är fortfarande något av det mest berömvärt skruvade som har nedtecknats. Ginsberg är med sin diktsamling Howl den poetiske giganten inom beatrörelsen och Cassady är samtligas musa.

Mitt i beatgenerationens gryningstid och turbulens uppfostrar Carolyn sina och Neals barn och lever i ständig oro för att han bara ska gå ut genom dörren och försvinna, vilket händer mer än en gång. Jack Kerouac har problem med avslutandet av På drift och med Ginsberg som sin agent lider han alla helvetens kval. En dag får Neal och Carolyn reda på att Burroughs under en Wilhelm Tell-liknande lek har skjutit ihjäl sin fru och att Ginsberg bestämt sig för att gå till sjöss. Detta är bara början, ni förstår säkert vilken underbar och plågsam berättelse det är som rullar ut sig med en sådan inledning.

Off the Road
tog mig på sängen. Helt plötsligt fanns någonting att jämföra legenderna med, ett vittne som i allra högsta grad har förstahandsinformation. Dessutom visade det sig att hennes författarskap är minst lika fascinerande som dessa forna vänners. Enastående!

Idag lever hon ett liv i relativ stillhet, 87 år gammal och numera boende i Bracknell utanför London.

Jag kände att jag ville skriva till henne och hittade faktiskt hennes mailadress på Cassady Family Estates hemsida. Det jag skrev kändes kanske lite onödigt berömmande och insmickrande, men jag ville verkligen att hon skulle förstå hur mycket det betydde för mig att ha läst boken. Mina idoler blev nakna, reella, mänskliga och levande. Nåväl, jag skrev några rader för att förklara detta för Carolyn Cassady i morse och knappt två timmar senare fick jag svar, fantastiskt! Ni kan tro att jag blev mäkta nöjd. Nedan följer förmiddagens korrespondens, oavkortad och i sin helhet.

Mitt meddelande:

"Dear mrs Cassady!
 
I just finished reading Off the Road and felt an urge to tell you how much I appreciated it, an irresistable impulse if you will. Being born in 1977 it is not always easy to get a realistic picture of the almost mythical lives of Cassady, Kerouac, Ginsberg or Burroughs.
Therefor I would like to thank you sincerely for sharing your experiences with me and all of your other readers. And I would also like to propose that your writing skills and talent for words definitely match those of Neal, Jack, Allen and Bill.
You are a remarkable woman and your strength and unselfishness probably kept both Neal and Jack from going insane. I hope you know that.
 
So there it is, just a few words of admiration from a very grateful reader...
 
Wishing you and your family all the best!
 
 
Mathias Engman
 
Malmoe, Sweden"


Carolyns svar:

"Dear Mathias--

Thank you for your very kind words and appreciation. I have another “fan” in Malmoe, a teacher. Oh, come to think of it, his parents live there, but he teaches somewhere else but visits often.

I have a soft spot for Malmoe, since I spent a week there during some “Beat” literary festival. My hotel overlooked a charming square with beautiful unusual buildings.  I made many friends, and I expected only to attend the early evening programs, but I ended up going to them all. With all these young men, we managed to close every bar in the vicinity afterward.  One I remember especially—It was named—translated as  “The Windmill”.  After we’d been sitting outside on the summer evening, the owner came and handed me a large glass with a heart painted on it. It was one of those colorful drinks with the umbrella on top.

When I finished it, I went inside and asked the owner if I could keep the glass. He said I could if I would sign one of the pillars inside. So we got a large black marker. The pillars were round, and I spelled my name wrong!  It took ages to wash it off so that I could do it properly. I have heard since that the bar is under new management, so my signature no longer there.

So, I shall have fond memories of Malmoe. I have so many lovely Swedish friends and have travelled a lot in that country. One very dear friend is Ulf Lundell.

Thanks again,
Carolyn"


            Carolyn Cassady


          Neal Cassady och Jack Kerouac


            Allen Ginsberg


            William Seward Burroughs

Off the Road - Mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg

Allmänt 2 kommentarer
Ibland läser man en bok som berör en ordentligt på djupet. Rubriken ovan är titeln på Carolyn Cassadys redogörelse för sina upplevelser som Neal Cassadys maka, John Kerouacs vän och älskarinna, Allen Ginsbergs kärleksrival och William S. Burroughs bekant.

Det är ett i det närmaste diskbänksreealistiskt vittnesmål över en tid som känns lika svunnen som romarriket.

För den vilsna tjugoåring jag en gång var framstod dessa herrars skrifter som en gyllene guide till världen.

Kerouacs På drift är ett mästerverk som står sig gott än idag och Burroughs Tjacket och Den nakna lunchen är fortfarande något av det mest berömvärt skruvade som har nedtecknats. Ginsberg är med sin diktsamling Howl den poetiske giganten inom beatrörelsen och Cassady är samtligas musa.

Mitt i beatgenerationens gryningstid och turbulens uppfostrar Carolyn sina och Neals barn och lever i ständig oro för att han bara ska gå ut genom dörren och försvinna, vilket händer mer än en gång. Jack Kerouac har problem med avslutandet av På drift och med Ginsberg som sin agent lider han alla helvetens kval. En dag får Neal och Carolyn reda på att Burroughs under en Wilhelm Tell-liknande lek har skjutit ihjäl sin fru och att Ginsberg bestämt sig för att gå till sjöss. Detta är bara början, ni förstår säkert vilken underbar och plågsam berättelse det är som rullar ut sig med en sådan inledning.

Off the Road
tog mig på sängen. Helt plötsligt fanns någonting att jämföra legenderna med, ett vittne som i allra högsta grad har förstahandsinformation. Dessutom visade det sig att hennes författarskap är minst lika fascinerande som dessa forna vänners. Enastående!

Idag lever hon ett liv i relativ stillhet, 87 år gammal och numera boende i Bracknell utanför London.

Jag kände att jag ville skriva till henne och hittade faktiskt hennes mailadress på Cassady Family Estates hemsida. Det jag skrev kändes kanske lite onödigt berömmande och insmickrande, men jag ville verkligen att hon skulle förstå hur mycket det betydde för mig att ha läst boken. Mina idoler blev nakna, reella, mänskliga och levande. Nåväl, jag skrev några rader för att förklara detta för Carolyn Cassady i morse och knappt två timmar senare fick jag svar, fantastiskt! Ni kan tro att jag blev mäkta nöjd. Nedan följer förmiddagens korrespondens, oavkortad och i sin helhet.

Mitt meddelande:

"Dear mrs Cassady!
 
I just finished reading Off the Road and felt an urge to tell you how much I appreciated it, an irresistable impulse if you will. Being born in 1977 it is not always easy to get a realistic picture of the almost mythical lives of Cassady, Kerouac, Ginsberg or Burroughs.
Therefor I would like to thank you sincerely for sharing your experiences with me and all of your other readers. And I would also like to propose that your writing skills and talent for words definitely match those of Neal, Jack, Allen and Bill.
You are a remarkable woman and your strength and unselfishness probably kept both Neal and Jack from going insane. I hope you know that.
 
So there it is, just a few words of admiration from a very grateful reader...
 
Wishing you and your family all the best!
 
 
Mathias Engman
 
Malmoe, Sweden"


Carolyns svar:

"Dear Mathias--

Thank you for your very kind words and appreciation. I have another “fan” in Malmoe, a teacher. Oh, come to think of it, his parents live there, but he teaches somewhere else but visits often.

I have a soft spot for Malmoe, since I spent a week there during some “Beat” literary festival. My hotel overlooked a charming square with beautiful unusual buildings.  I made many friends, and I expected only to attend the early evening programs, but I ended up going to them all. With all these young men, we managed to close every bar in the vicinity afterward.  One I remember especially—It was named—translated as  “The Windmill”.  After we’d been sitting outside on the summer evening, the owner came and handed me a large glass with a heart painted on it. It was one of those colorful drinks with the umbrella on top.

When I finished it, I went inside and asked the owner if I could keep the glass. He said I could if I would sign one of the pillars inside. So we got a large black marker. The pillars were round, and I spelled my name wrong!  It took ages to wash it off so that I could do it properly. I have heard since that the bar is under new management, so my signature no longer there.

So, I shall have fond memories of Malmoe. I have so many lovely Swedish friends and have travelled a lot in that country. One very dear friend is Ulf Lundell.

Thanks again,
Carolyn"


            Carolyn Cassady


          Neal Cassady och Jack Kerouac


            Allen Ginsberg


            William Seward Burroughs