Dumma människor är bland det roligaste som finns, även om de ibland kan gå en på nerverna. Ni vet, Sverigedemokrater som vill flytta till Polen, "för där tar man minsann inte emot migranter", och andra genetiska återvändsgränder. Ännu roligare är förstås dumhet när den uppstår spontant hos annars helt normalbegåvade personer, det som i dagligt tal kallas för att ha otur när man tänker alltså. Det sistnämnda drabbar ju oss alla förr eller senare och det kan bli hur osannolikt pinsamt som helst. Jag försöker dra mig till minnes något sådant tillfälle ur mitt eget liv, men jag kan banne mig inte komma på något. Uppenbarligen så drabbar det inte riktigt alla, ha!
 
Sedan finns det ju en sorts dumhet som är så urbota idiotisk att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till den. Ta bara turerna kring Mona Sahlin och hennes frenetiska falskintygande den senaste tiden. Det torde vara näst intill omöjligt att vara så frapperande korkad och ändå kunna hantera ett tangentbord och faktiskt åstadkomma en sammanhängande text, men hon lyckades banne mig. Respekt! Det finns väl egentligen bara två anledningar till att man agerar som hon har gjort. Antingen (1) vill man ligga eller så (2) har man redan legat och föremålet för intyget hotar att avslöja det. Det borde vara ett av de alternativen i alla fall, något annat förefaller rasande osannolikt.
 
USA är som bekant en ofantlig dumhetskälla att ösa ur, men ibland kan även amerikaner nå helt nya dimensioner av stupiditet. När jag halvsov till Discovery Channel för en tid sedan så visade de ett av alla de där programmen som handlar om Alaskas vildmarker, ni vet de där programmen som det finns så många av så att man snarare misstänker att Alaska är på väg att bli överbefolkat. Nåväl, i detta program var det ett par som var på jakt efter ett hus och vid visningen av en mycket tjusig timmerstuga så utbrast plötsligt frun i huset "Nämen gud så bra, dörren är björnsäker!". Hoppsan, tänkte jag och lyfte en smula på ögonlocken, undrar hur det funkar? Jo, kära läsare, det kan jag berätta. Björnsäker är tydligen samma sak som att dörren öppnas utåt och inte inåt. Tänk så genialt! Personligen så har jag nog aldrig stött på en dörr som öppnas annat än just utåt, men i USA betyder det alltså att den är björnsäker. Fantastiskt, jag som alltid trodde att dörrarna var konstruerade som de var för att bli mer inbrottssäkra, och det naturligtvis oavhängigt vilken djurart inbrottstjuven än kan tänkas tillhöra. För övrigt tror jag knappast att en ilsken eller hungrig björn låter sig stoppas av en tunn trädörr heller, alldeles oavsett åt vilket håll den öppnas. Fast, det är klart, mina ursologiska (oh yes) kunskaper är ganska så begränsade.
 
Lite mer allvarligt (eller allvarligt och allvarligt, det är ju fortfarande hysteriskt roligt) blir det om dumheten är så grandios att den stackare som har begåvats med den omkommer på kuppen. Det händer så pass ofta att det till och med fanns ett välkänt pris till den som tog kål på eller skadade sig själv på det dummaste viset och således förhindrade sina gener från vidare spridning. Priset hette Darwin Awards och delades ut mellan 1993 och 2014, men tycks nu dessvärre ha somnat in. Bland mina favoritvinnare återfinns mannen som drack bensin och spydde rakt in i öppna spisen och förstås brandmannen som fick ett larm om en gasläcka och i brist på ficklampa bestämde sig för att lysa upp tillvaron med en tändare istället (kollegorna minns honom som en hygglig, men inte alltid så smart, prick). Länge så var historien om geniet som satte en jetmotor på sin Impala min solklara favorit, men tyvärr så har det visat sig vara en vandringssägen och händelsen har dementerats av myndigheterna i Arizona. Jag har själv stött på en och annan kandidat genom åren, bland annat en före detta flickvän som på fullt allvar försökte fiska upp brödet ur brödrosten med hjälp av en gaffel. Förutom den incidenten, vill jag påpeka, var hon dock synnerligen normalt fungerande.
 
Den allra största humorn och dumheten återfinns såklart i religioner och hos religiösa. Jag menar, var ska sleven vara om inte i grytan? Förr om åren försökte jag alltid argumentera och gå i polemik med de tokstollar jag råkade på. Numera nöjer jag mig med att driva med dem, inte för att de begriper något av den saken förstås, utan bara för att det gör mig glad och varm inombords. Bara en religiös person kan på fullt allvar påstå att "scientologi är ju en påhittad religion" och så brutalt missa ironin i sitt uttalande. Tro för all del på vad du vill, men kom igen, förhåll dig åtminstone en smula skeptisk till flygande hästar och delade hav.
 
Till sist vill jag bara allra ödmjukast konstatera att dumhet alltjämt roar mig och att det är en ständig inspiration och ett enormt hjälpmedel i min vardag. Älskade dumskallar, vad vore mina smilbandsmuskler utan er?
 
Fridens...  

Dumheter

Allmänt Kommentera
Dumma människor är bland det roligaste som finns, även om de ibland kan gå en på nerverna. Ni vet, Sverigedemokrater som vill flytta till Polen, "för där tar man minsann inte emot migranter", och andra genetiska återvändsgränder. Ännu roligare är förstås dumhet när den uppstår spontant hos annars helt normalbegåvade personer, det som i dagligt tal kallas för att ha otur när man tänker alltså. Det sistnämnda drabbar ju oss alla förr eller senare och det kan bli hur osannolikt pinsamt som helst. Jag försöker dra mig till minnes något sådant tillfälle ur mitt eget liv, men jag kan banne mig inte komma på något. Uppenbarligen så drabbar det inte riktigt alla, ha!
 
Sedan finns det ju en sorts dumhet som är så urbota idiotisk att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till den. Ta bara turerna kring Mona Sahlin och hennes frenetiska falskintygande den senaste tiden. Det torde vara näst intill omöjligt att vara så frapperande korkad och ändå kunna hantera ett tangentbord och faktiskt åstadkomma en sammanhängande text, men hon lyckades banne mig. Respekt! Det finns väl egentligen bara två anledningar till att man agerar som hon har gjort. Antingen (1) vill man ligga eller så (2) har man redan legat och föremålet för intyget hotar att avslöja det. Det borde vara ett av de alternativen i alla fall, något annat förefaller rasande osannolikt.
 
USA är som bekant en ofantlig dumhetskälla att ösa ur, men ibland kan även amerikaner nå helt nya dimensioner av stupiditet. När jag halvsov till Discovery Channel för en tid sedan så visade de ett av alla de där programmen som handlar om Alaskas vildmarker, ni vet de där programmen som det finns så många av så att man snarare misstänker att Alaska är på väg att bli överbefolkat. Nåväl, i detta program var det ett par som var på jakt efter ett hus och vid visningen av en mycket tjusig timmerstuga så utbrast plötsligt frun i huset "Nämen gud så bra, dörren är björnsäker!". Hoppsan, tänkte jag och lyfte en smula på ögonlocken, undrar hur det funkar? Jo, kära läsare, det kan jag berätta. Björnsäker är tydligen samma sak som att dörren öppnas utåt och inte inåt. Tänk så genialt! Personligen så har jag nog aldrig stött på en dörr som öppnas annat än just utåt, men i USA betyder det alltså att den är björnsäker. Fantastiskt, jag som alltid trodde att dörrarna var konstruerade som de var för att bli mer inbrottssäkra, och det naturligtvis oavhängigt vilken djurart inbrottstjuven än kan tänkas tillhöra. För övrigt tror jag knappast att en ilsken eller hungrig björn låter sig stoppas av en tunn trädörr heller, alldeles oavsett åt vilket håll den öppnas. Fast, det är klart, mina ursologiska (oh yes) kunskaper är ganska så begränsade.
 
Lite mer allvarligt (eller allvarligt och allvarligt, det är ju fortfarande hysteriskt roligt) blir det om dumheten är så grandios att den stackare som har begåvats med den omkommer på kuppen. Det händer så pass ofta att det till och med fanns ett välkänt pris till den som tog kål på eller skadade sig själv på det dummaste viset och således förhindrade sina gener från vidare spridning. Priset hette Darwin Awards och delades ut mellan 1993 och 2014, men tycks nu dessvärre ha somnat in. Bland mina favoritvinnare återfinns mannen som drack bensin och spydde rakt in i öppna spisen och förstås brandmannen som fick ett larm om en gasläcka och i brist på ficklampa bestämde sig för att lysa upp tillvaron med en tändare istället (kollegorna minns honom som en hygglig, men inte alltid så smart, prick). Länge så var historien om geniet som satte en jetmotor på sin Impala min solklara favorit, men tyvärr så har det visat sig vara en vandringssägen och händelsen har dementerats av myndigheterna i Arizona. Jag har själv stött på en och annan kandidat genom åren, bland annat en före detta flickvän som på fullt allvar försökte fiska upp brödet ur brödrosten med hjälp av en gaffel. Förutom den incidenten, vill jag påpeka, var hon dock synnerligen normalt fungerande.
 
Den allra största humorn och dumheten återfinns såklart i religioner och hos religiösa. Jag menar, var ska sleven vara om inte i grytan? Förr om åren försökte jag alltid argumentera och gå i polemik med de tokstollar jag råkade på. Numera nöjer jag mig med att driva med dem, inte för att de begriper något av den saken förstås, utan bara för att det gör mig glad och varm inombords. Bara en religiös person kan på fullt allvar påstå att "scientologi är ju en påhittad religion" och så brutalt missa ironin i sitt uttalande. Tro för all del på vad du vill, men kom igen, förhåll dig åtminstone en smula skeptisk till flygande hästar och delade hav.
 
Till sist vill jag bara allra ödmjukast konstatera att dumhet alltjämt roar mig och att det är en ständig inspiration och ett enormt hjälpmedel i min vardag. Älskade dumskallar, vad vore mina smilbandsmuskler utan er?
 
Fridens...  
...ska det göra det med musik och om musiken som spelas medan det går åt helvete är någorlunda bra så kommer det inte att spela någon större roll vartåt det barkar. Musik framkallar känslor, försätter oss i trance, får oss att skratta, gråta och bete oss allmänt kuriöst. Det är inte alla konstformer som har den kraften. Personligen så har jag aldrig någonsin jublat över en tavla eller skrikit rakt ut i extas under en filmvisning. Det har säkert hänt någon gång, någonstans att någon har gjort det, men då helt utan min förskyllan förstås. På sistone så har nästan hela mitt liv kretsat kring musik, det har varit rep, inspelningar, gig, konserter och en hejdlös massa input från både höger och vänster. En underbar period på alla sätt och vis och förutom mina egna åstadkommanden så är det framför allt två upplevelser som jag kommer att ta med mig under lång tid framöver.
 
Den första är det Norwichbaserade bandet Ducking Punches som jag hade det stora nöjet att avnjuta live på Lille Vega i Köpenhamn för några veckor sedan. Jag hade aldrig hört dem innan, men efter bara ett par takter så visste jag att det skulle bli en mycket njutbar konsert. Deras album Dance Before You Sleep är ett mästerverk. Varje strof träffar rätt i mitt tycke och sångaren Dan Allens uppkäftiga och ärliga stämma bryter igenom ljudbilden på ett väldigt säreget sätt. Ducking Punches har inte fått sitt genombrott riktigt än, men jag hoppas verkligen att det kommer snart.
 
Den andra upplevelsen kom från ett betydligt närmare håll och då i form av singer/songwritern Johanna Brun. I helgen gick nämligen riksfinalen av Musik Direkt, eller Imagine Sweden som man nu har valt att kalla det, av stapeln i Uddevalla och Johanna hade som vinnare av de Södermanländska uttagningarna kvalificerat sig dit. Hon är för övrigt dotter till en av mina äldsta vänner, allas vår Henrik "Hellboy" Brun som jag har nöjet att spela tillsammans med i Fist Hammer (därav min formulering om att upplevelsen kom från ett betydligt närmare håll alltså). Jag har hört Johanna spela och sjunga vid olika tillfällen genom åren och har ständigt förundrats över den takt i vilken hennes musikalitet har utvecklats, men jag var ändå inte beredd på vad hon kom att leverera i fredags. Jag blev alldeles tagen och det dröjde inte länge innan ögonen var fuktiga av tårar. Pianospelet, rösten, texterna, känslorna, allt föll på plats. Det var en enorm upplevelse som gav mig gåshud mest hela tiden och det hela avslutades med stående ovationer från publiken. Det kommer inte att dröja länge innan ni ser henne i större och betydligt offentligare sammanhang, det kan jag garantera. Tills vidare kan ni njuta av hennes framträdande här: www.youtube.com/watch?v=b2UZsnPbv8A
 
För så är det ju med musik, att den berör någonting väldigt primitivt och grundläggande långt inuti oss. Därför reagerar vi nästan lika starkt på musik vi tycker om som på musik vi absolut inte tilltalas av. Till exempel så blir jag på ett fantastiskt humör när jag får höra "Refuse/Resist" med Sepultura, men fysiskt illamående om någon spelar "Around the World" med Daft Punk. Alla åsikter om genrer och musikstilar i övrigt åt sidan, det bara är så jag reagerar. Inte heller ska man underskatta musikaliska vanor, den typ av musik man tar till sig först i livet är ofta den man har med sig under hela resan. Inte heller kan man ta steget direkt från Van Halen till Darkthrone och förvänta sig att man uppskattar det, man måste ta sig igenom många lager av metall innan man når fram till och orkar ta itu med de mer extrema genreexemplen. Därmed inte sagt att man tycker om det bara för att man har tagit sig dit.
 
För mig är det en livslång kärlekshistoria, den kommer inte att ta slut förrän jag tar mitt sista andetag och när jag väl gör det så kommer jag förmodligen inte att tänka så mycket på döden som på en viss låt med bandet Kent. Så villkorslös och djup är min kärlek till musik. Låter det konstigt? Nej, tänkte väl det.
 
När vi ändå har snuddat vid ämnet kärlek så kan vi väl lika gärna ta oss an det också? Vare sig man är förälskad, kär eller bara tänker tillbaka på någon gammal romans så verkar det oundvikligen finnas ett soundtrack, vissa låtar som för alltid är förknippade med en viss tid eller en viss person. Jag hade mitt första riktiga förhållande när jag var i 13-årsåldern och Absolut Reggae precis hade kommit ut. Så fort jag hör någon av låtarna som var med på den samlingen så tänker jag automatiskt på min dåvarande flickvän. Det är ingen känsla av nostalgi, sentimentalitet eller annat trams, bara en raksträcka från musiken till minnescentrat. Likaså finns det musik som man förknippar med olycklig kärlek eller uppbrott och som kanske ännu mer triggar igång gamla minnen. Inte heller i dessa fall tycker jag mig uppleva någon särskilt känslomässig koppling, detta helt beroende på hur nära i tiden det ligger naturligtvis, utan snarare en instinktiv reaktion. Det är nästan magiskt. Faktum är att om det inte hade varit för just det att musiken klänger sig kvar vid minnena så hade hågkomsterna varit betydligt färre och vagare. Nåja, det hade väl kanske varit både på gott och ont?
 
Som ni säkert har förstått vid det här laget så är musik nästan någonting heligt för mig. Därför har jag också väldigt svårt att acceptera att det finns enormt berömda "artister" som knappt vet från vilket håll man blåser i ett munspel och det finns alltjämt ett öppet och varigt sår i min musikersjäl sedan Alice Deejay för massor med år sedan gav ut en skiva med titeln Who Needs Guitars Anyway?. Jag har omåttligt svårt att begripa hur någon kan välja Avicii framför Rolling Stones till exempel. Varför vill inte alla höra riktiga musiker traktera riktiga instrument, varför väljer man en snorvalp med en dator? Det övergår mitt förstånd och är väl bara ytterligare ett tecken på att jag verkligen är det fornminne som jag fruktade i ett tidigare inlägg.
 
Nåväl, det här är bara min två cent om ämnet musik, ett ämne som i stort sett varenda kotte har en miljon åsikter om. Just nu ser jag fram emot att få komma hem och lyssna på The Pete Flesh Deathtrips nya platta Svartnad och eftersom förra plattan var sanslöst bra så har jag enormt höga förväntningar, vilka jag är helt säker på kommer att infrias med bravur. Det slår mig nu att jag är så otroligt lyckligt lottad att många av mina vänner och bekanta även återfinns bland mina favoritmusiker eller spelar i några av mina absoluta favoritband. Hur tur kan man ha egentligen? Så hatten av för er boys and girls, utan er så hade mitt liv varit så ofantligt mycket tråkigare.
 
Fridens... 

Ska det gå åt helvete så...

Allmänt Kommentera
...ska det göra det med musik och om musiken som spelas medan det går åt helvete är någorlunda bra så kommer det inte att spela någon större roll vartåt det barkar. Musik framkallar känslor, försätter oss i trance, får oss att skratta, gråta och bete oss allmänt kuriöst. Det är inte alla konstformer som har den kraften. Personligen så har jag aldrig någonsin jublat över en tavla eller skrikit rakt ut i extas under en filmvisning. Det har säkert hänt någon gång, någonstans att någon har gjort det, men då helt utan min förskyllan förstås. På sistone så har nästan hela mitt liv kretsat kring musik, det har varit rep, inspelningar, gig, konserter och en hejdlös massa input från både höger och vänster. En underbar period på alla sätt och vis och förutom mina egna åstadkommanden så är det framför allt två upplevelser som jag kommer att ta med mig under lång tid framöver.
 
Den första är det Norwichbaserade bandet Ducking Punches som jag hade det stora nöjet att avnjuta live på Lille Vega i Köpenhamn för några veckor sedan. Jag hade aldrig hört dem innan, men efter bara ett par takter så visste jag att det skulle bli en mycket njutbar konsert. Deras album Dance Before You Sleep är ett mästerverk. Varje strof träffar rätt i mitt tycke och sångaren Dan Allens uppkäftiga och ärliga stämma bryter igenom ljudbilden på ett väldigt säreget sätt. Ducking Punches har inte fått sitt genombrott riktigt än, men jag hoppas verkligen att det kommer snart.
 
Den andra upplevelsen kom från ett betydligt närmare håll och då i form av singer/songwritern Johanna Brun. I helgen gick nämligen riksfinalen av Musik Direkt, eller Imagine Sweden som man nu har valt att kalla det, av stapeln i Uddevalla och Johanna hade som vinnare av de Södermanländska uttagningarna kvalificerat sig dit. Hon är för övrigt dotter till en av mina äldsta vänner, allas vår Henrik "Hellboy" Brun som jag har nöjet att spela tillsammans med i Fist Hammer (därav min formulering om att upplevelsen kom från ett betydligt närmare håll alltså). Jag har hört Johanna spela och sjunga vid olika tillfällen genom åren och har ständigt förundrats över den takt i vilken hennes musikalitet har utvecklats, men jag var ändå inte beredd på vad hon kom att leverera i fredags. Jag blev alldeles tagen och det dröjde inte länge innan ögonen var fuktiga av tårar. Pianospelet, rösten, texterna, känslorna, allt föll på plats. Det var en enorm upplevelse som gav mig gåshud mest hela tiden och det hela avslutades med stående ovationer från publiken. Det kommer inte att dröja länge innan ni ser henne i större och betydligt offentligare sammanhang, det kan jag garantera. Tills vidare kan ni njuta av hennes framträdande här: www.youtube.com/watch?v=b2UZsnPbv8A
 
För så är det ju med musik, att den berör någonting väldigt primitivt och grundläggande långt inuti oss. Därför reagerar vi nästan lika starkt på musik vi tycker om som på musik vi absolut inte tilltalas av. Till exempel så blir jag på ett fantastiskt humör när jag får höra "Refuse/Resist" med Sepultura, men fysiskt illamående om någon spelar "Around the World" med Daft Punk. Alla åsikter om genrer och musikstilar i övrigt åt sidan, det bara är så jag reagerar. Inte heller ska man underskatta musikaliska vanor, den typ av musik man tar till sig först i livet är ofta den man har med sig under hela resan. Inte heller kan man ta steget direkt från Van Halen till Darkthrone och förvänta sig att man uppskattar det, man måste ta sig igenom många lager av metall innan man når fram till och orkar ta itu med de mer extrema genreexemplen. Därmed inte sagt att man tycker om det bara för att man har tagit sig dit.
 
För mig är det en livslång kärlekshistoria, den kommer inte att ta slut förrän jag tar mitt sista andetag och när jag väl gör det så kommer jag förmodligen inte att tänka så mycket på döden som på en viss låt med bandet Kent. Så villkorslös och djup är min kärlek till musik. Låter det konstigt? Nej, tänkte väl det.
 
När vi ändå har snuddat vid ämnet kärlek så kan vi väl lika gärna ta oss an det också? Vare sig man är förälskad, kär eller bara tänker tillbaka på någon gammal romans så verkar det oundvikligen finnas ett soundtrack, vissa låtar som för alltid är förknippade med en viss tid eller en viss person. Jag hade mitt första riktiga förhållande när jag var i 13-årsåldern och Absolut Reggae precis hade kommit ut. Så fort jag hör någon av låtarna som var med på den samlingen så tänker jag automatiskt på min dåvarande flickvän. Det är ingen känsla av nostalgi, sentimentalitet eller annat trams, bara en raksträcka från musiken till minnescentrat. Likaså finns det musik som man förknippar med olycklig kärlek eller uppbrott och som kanske ännu mer triggar igång gamla minnen. Inte heller i dessa fall tycker jag mig uppleva någon särskilt känslomässig koppling, detta helt beroende på hur nära i tiden det ligger naturligtvis, utan snarare en instinktiv reaktion. Det är nästan magiskt. Faktum är att om det inte hade varit för just det att musiken klänger sig kvar vid minnena så hade hågkomsterna varit betydligt färre och vagare. Nåja, det hade väl kanske varit både på gott och ont?
 
Som ni säkert har förstått vid det här laget så är musik nästan någonting heligt för mig. Därför har jag också väldigt svårt att acceptera att det finns enormt berömda "artister" som knappt vet från vilket håll man blåser i ett munspel och det finns alltjämt ett öppet och varigt sår i min musikersjäl sedan Alice Deejay för massor med år sedan gav ut en skiva med titeln Who Needs Guitars Anyway?. Jag har omåttligt svårt att begripa hur någon kan välja Avicii framför Rolling Stones till exempel. Varför vill inte alla höra riktiga musiker traktera riktiga instrument, varför väljer man en snorvalp med en dator? Det övergår mitt förstånd och är väl bara ytterligare ett tecken på att jag verkligen är det fornminne som jag fruktade i ett tidigare inlägg.
 
Nåväl, det här är bara min två cent om ämnet musik, ett ämne som i stort sett varenda kotte har en miljon åsikter om. Just nu ser jag fram emot att få komma hem och lyssna på The Pete Flesh Deathtrips nya platta Svartnad och eftersom förra plattan var sanslöst bra så har jag enormt höga förväntningar, vilka jag är helt säker på kommer att infrias med bravur. Det slår mig nu att jag är så otroligt lyckligt lottad att många av mina vänner och bekanta även återfinns bland mina favoritmusiker eller spelar i några av mina absoluta favoritband. Hur tur kan man ha egentligen? Så hatten av för er boys and girls, utan er så hade mitt liv varit så ofantligt mycket tråkigare.
 
Fridens... 
Jag tänker väldigt mycket och på många olika saker nästan jämt. Jag tycker om att ha det så, det är ett välbekant beteende och i mångt och mycket ganska så behagligt. Fast ibland önskar jag att jag min hjärna kunde varva ner lite, bara ta det lugnt och gilla läget, men det har inte inträffat än. Det är inte så att jag flänger hit och dit i tankarna, det är verkligen inte någon manisk hjärna jag har begåvats med, den är lugn och metodisk och inte det minsta flaxig eller osammanhängande. Däremot så har den väldigt svårt att slappna av, det finns liksom inget riktigt stand by-läge. Det gör också att jag har otroligt svårt att somna, om jag släcker lampan och bara ligger i sängen så kan det gå upp till ett par-tre timmar innan jag somnar. Det är inte bra, det vet jag, men det finns förstås sätt att kringgå denna utdragna process. Film fungerar oftast utmärkt, likaså att lyssna på något bra radioprogram, det gäller alltså att dra uppmärksamheten bort från tankarna till att endast passivt se eller lyssna på något och till sist bara låta allt stängas av. En annan sak som jag har noterat är att om jag funderar på en bra låt och går igenom den ton för ton, ackord för ackord, textrad för textrad så är det som att räkna får. Jag hinner sällan igenom en hel låt innan jag somnar eller åtminstone slumrar till. När jag var liten brukade jag blunda och tänka mig fram på den väg som ledde från stan och ut på landet där vi bodde. Jag hade åkt den så många gånger att jag kände till varenda avvikelse, varje litet potthål och varje tjälskott och jag kan inte minnas att jag någonsin kom fram till vårt hus utan att somna under resans gång.
 
Det var såklart enklare att somna som barn, tankarna var mer basala och instinktsdrivna, de vardagliga bestyr som man ställs inför som vuxen befann sig ännu på ett mycket betryggande avstånd. Min dotter sover verkligen som ett barn och ibland när man försöker väcka henne så protesterar hon genom att säga att hon inte vill gå upp för att hon "drömmer så roligt". Det måste vara underbart att känna så. Faktum är att jag kan komma på mig själv med att till och med sakna riktiga mardrömmar om spöken, monster och dylika hemskheter. Mardrömmarna nu för tiden är så osannolikt trista och tröttsamt realistiska, de handlar mest om att missa flyget eller tåget eller att hamna i ekonomiska eller relationsrelaterade trångmål. Oron för gastar och vampyrer tycks tråkigt nog vara försvunnen för alltid.
 
Jag vet inte hur vanligt det är egentligen och jag har aldrig hört någon berätta om det, men jag minns faktiskt exakt när min barndom på allvar gav sig av och vad som nog ändå måste benämnas som vuxenliv tog dess plats istället. Brytningspunkten mellan barndom och vuxenliv handlar för mig enbart om en enda sak: ångest. Det kan låta brutalt, men i mitt fall är det så och det vore väl själva fan om jag skulle vara ensam om det. När detta inträffade så hade jag levt som odödlig i drygt femton år och över en natt så var jag plötsligt en helt vanlig, dödlig individ. Ena stunden låg jag i min säng och lyssnade på Rasta Hunden och i nästa stund satt jag och mina föräldrar på akutmottagningen i Eskilstuna där jag tillbringade min första, och hittills enda, sjukhusnatt. Anledningen stavades hjärtklappning och total dödsångest.
 
Till saken hör att jag inte alls är rädd för att dö, det har jag aldrig varit, men det tycks inte ångesten förstå. För när den kommer farande så är jag, just i den stunden, livrädd för det. Bara då, aldrig annars. Förutom min flygrädsla (som jag misstänker är ett symptom av just ångesten) så vågar jag nog påstå att jag inte är särskilt rädd för någonting över huvud taget. Därför är allt detta ett stort irritationsmoment och något som stör mig och, vad än värre är, har kommit att sätta en viss prägel på vem jag är och hur jag agerar. Inte heller är det så fiffigt ordnat, som för vissa andra, att ångesten föder kreativitet. Tvärtom så gör den mig extremt passiv.
 
Trots detta så är jag ändå glad att min hjärna fungerar som den gör och jag skulle inte vilja byta bort den för allt i världen. Den minns otroligt mycket och har väldigt lätt för att lära sig saker. I dessa dagar fokuseras det osannolikt mycket på fysiska företräden och gymbranschen har gått och blivit en pålitlig miljardindustri, men jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte lägger samma energi och pengar på att utveckla sina mentala och intellektuella förmågor. Vad är vitsen med ett sexpack på magen om du inte ens kan formulera en vettig mening i huvudet? En sund själ i en sund kropp, visst, men börja för all del i rätt ända.
 
Jag inser att jag låter lite som Karl Pilkington i mina resonemang, det är lite "Who's in charge, is it me or the brain?" över det hela. Nu är jag ju förstås inte dummare än att jag vet att min hjärna och jag är en och densamma. Det är i den all denna text har uppkommit och formulerats, så egentligen kan man säga att den har skrivit detta om sig själv. Det är lite roligt med tanke på hur sällan man funderar över att man de facto bara är en rätt poänglös kropp fäst vid en nästan osannolikt fascinerande knopp. På baksidan till en bok om Monty Python som står i min bokhylla hemma så avslutas en text med orden "Yours truly, that little voice you hear in your head when you read quietly to yourself". Jag skrattade så att jag grät första gången jag läste det. Återigen, det är inget man precis funderar på varje dag, men ändå är det så att tanken på denna självklarhet nästan är hisnande. Vad är det för en röst egentligen? Är det så min hjärna låter? Det är ju hur roligt som helst...
 
Detta blev ju minst sagt en ganska introspektiv liten resa. Egocentriskt och något översvallande på en och samma gång. Men, som sagt, min hjärna gillar ju tydligen att prata både med och om sig själv.
 
Fridens...  

Allt om min hjärna...

Allmänt Kommentera
Jag tänker väldigt mycket och på många olika saker nästan jämt. Jag tycker om att ha det så, det är ett välbekant beteende och i mångt och mycket ganska så behagligt. Fast ibland önskar jag att jag min hjärna kunde varva ner lite, bara ta det lugnt och gilla läget, men det har inte inträffat än. Det är inte så att jag flänger hit och dit i tankarna, det är verkligen inte någon manisk hjärna jag har begåvats med, den är lugn och metodisk och inte det minsta flaxig eller osammanhängande. Däremot så har den väldigt svårt att slappna av, det finns liksom inget riktigt stand by-läge. Det gör också att jag har otroligt svårt att somna, om jag släcker lampan och bara ligger i sängen så kan det gå upp till ett par-tre timmar innan jag somnar. Det är inte bra, det vet jag, men det finns förstås sätt att kringgå denna utdragna process. Film fungerar oftast utmärkt, likaså att lyssna på något bra radioprogram, det gäller alltså att dra uppmärksamheten bort från tankarna till att endast passivt se eller lyssna på något och till sist bara låta allt stängas av. En annan sak som jag har noterat är att om jag funderar på en bra låt och går igenom den ton för ton, ackord för ackord, textrad för textrad så är det som att räkna får. Jag hinner sällan igenom en hel låt innan jag somnar eller åtminstone slumrar till. När jag var liten brukade jag blunda och tänka mig fram på den väg som ledde från stan och ut på landet där vi bodde. Jag hade åkt den så många gånger att jag kände till varenda avvikelse, varje litet potthål och varje tjälskott och jag kan inte minnas att jag någonsin kom fram till vårt hus utan att somna under resans gång.
 
Det var såklart enklare att somna som barn, tankarna var mer basala och instinktsdrivna, de vardagliga bestyr som man ställs inför som vuxen befann sig ännu på ett mycket betryggande avstånd. Min dotter sover verkligen som ett barn och ibland när man försöker väcka henne så protesterar hon genom att säga att hon inte vill gå upp för att hon "drömmer så roligt". Det måste vara underbart att känna så. Faktum är att jag kan komma på mig själv med att till och med sakna riktiga mardrömmar om spöken, monster och dylika hemskheter. Mardrömmarna nu för tiden är så osannolikt trista och tröttsamt realistiska, de handlar mest om att missa flyget eller tåget eller att hamna i ekonomiska eller relationsrelaterade trångmål. Oron för gastar och vampyrer tycks tråkigt nog vara försvunnen för alltid.
 
Jag vet inte hur vanligt det är egentligen och jag har aldrig hört någon berätta om det, men jag minns faktiskt exakt när min barndom på allvar gav sig av och vad som nog ändå måste benämnas som vuxenliv tog dess plats istället. Brytningspunkten mellan barndom och vuxenliv handlar för mig enbart om en enda sak: ångest. Det kan låta brutalt, men i mitt fall är det så och det vore väl själva fan om jag skulle vara ensam om det. När detta inträffade så hade jag levt som odödlig i drygt femton år och över en natt så var jag plötsligt en helt vanlig, dödlig individ. Ena stunden låg jag i min säng och lyssnade på Rasta Hunden och i nästa stund satt jag och mina föräldrar på akutmottagningen i Eskilstuna där jag tillbringade min första, och hittills enda, sjukhusnatt. Anledningen stavades hjärtklappning och total dödsångest.
 
Till saken hör att jag inte alls är rädd för att dö, det har jag aldrig varit, men det tycks inte ångesten förstå. För när den kommer farande så är jag, just i den stunden, livrädd för det. Bara då, aldrig annars. Förutom min flygrädsla (som jag misstänker är ett symptom av just ångesten) så vågar jag nog påstå att jag inte är särskilt rädd för någonting över huvud taget. Därför är allt detta ett stort irritationsmoment och något som stör mig och, vad än värre är, har kommit att sätta en viss prägel på vem jag är och hur jag agerar. Inte heller är det så fiffigt ordnat, som för vissa andra, att ångesten föder kreativitet. Tvärtom så gör den mig extremt passiv.
 
Trots detta så är jag ändå glad att min hjärna fungerar som den gör och jag skulle inte vilja byta bort den för allt i världen. Den minns otroligt mycket och har väldigt lätt för att lära sig saker. I dessa dagar fokuseras det osannolikt mycket på fysiska företräden och gymbranschen har gått och blivit en pålitlig miljardindustri, men jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte lägger samma energi och pengar på att utveckla sina mentala och intellektuella förmågor. Vad är vitsen med ett sexpack på magen om du inte ens kan formulera en vettig mening i huvudet? En sund själ i en sund kropp, visst, men börja för all del i rätt ända.
 
Jag inser att jag låter lite som Karl Pilkington i mina resonemang, det är lite "Who's in charge, is it me or the brain?" över det hela. Nu är jag ju förstås inte dummare än att jag vet att min hjärna och jag är en och densamma. Det är i den all denna text har uppkommit och formulerats, så egentligen kan man säga att den har skrivit detta om sig själv. Det är lite roligt med tanke på hur sällan man funderar över att man de facto bara är en rätt poänglös kropp fäst vid en nästan osannolikt fascinerande knopp. På baksidan till en bok om Monty Python som står i min bokhylla hemma så avslutas en text med orden "Yours truly, that little voice you hear in your head when you read quietly to yourself". Jag skrattade så att jag grät första gången jag läste det. Återigen, det är inget man precis funderar på varje dag, men ändå är det så att tanken på denna självklarhet nästan är hisnande. Vad är det för en röst egentligen? Är det så min hjärna låter? Det är ju hur roligt som helst...
 
Detta blev ju minst sagt en ganska introspektiv liten resa. Egocentriskt och något översvallande på en och samma gång. Men, som sagt, min hjärna gillar ju tydligen att prata både med och om sig själv.
 
Fridens...