Det är lika roligt som det är tragiskt. Att Sixto Rodriguez äntligen får det erkännande han förtjänar, menar jag. Det genombrott som borde ha skett för över 40 år sedan sker istället nu och hade det inte varit för en entusiastisk sydafrikansk skara fans och en oerfaren svensk regissör så hade det aldrig hänt.

 

Filmen Searching for Sugar Man är egentligen inte en särskilt annorlunda dokumentär, inte bättre eller sämre än någon annan på det stora hela, men huvudpersonen och berättelsen om honom är makalös. Jag skrev på Facebook efter att ha sett den att man förmodligen blir en lite bättre människa av att se den och ju mer jag tänker på det, desto troligare låter det.

 

Sedan dess har jag i princip uteslutande lyssnat på Rodriguez. Jag började med att lyssna på soundtracket till filmen, om och om igen. Jag ville absorbera musiken och texterna, låta dem bli en del av mitt blodomlopp och min matsmältning innan jag var redo att släppa dem och ge mig på albumet Coming from Reality. Det är verkligen inte ofta man får sådana upplevelser. Det är behändigt och bekvämt att det bara finns två studioalbum, men det är frustrerande att inse att Rodriguez antagligen kunde ha producerat låtar på en lika hög nivå under de tre decennier då han i princip teg.

 

Därför är han ingen Bob Dylan, kommer aldrig att bli, därför är han ingen Townes van Zandt, därtill är han alldeles för fri från demoner, men de alster som finns utgivna håller definitivt samma klass som de två nyss nämnda. Rodriguez borde vara enormt stor, en levande legend redan innan filmen om honom. De scener han målar upp i sina texter kan med lätthet mäta sig med Dylans "Visions of Johanna" till och med. I "Crucify Your Mind"och "Sanderevan Lullaby-Lifestyles"är bildspråket stundtals så tätt att man näst intill placerar sig själv i berättarens skor: "Night rains tap at my window/Winds of my thoughts passing by/She laughed when I tried to tell her/Hello only ends in goodbye". Ja, där har ni en textrad att bita i. Makalös poesi! Vi får möta ett persongalleri som gör en otroligt nyfiken på vad som händer med dem utanför musiken. Vilka är de? Vart tog de vägen? Vad hände sedan? Bara Cornelis har haft den effekten på mig förut, Cornelis och möjligtvis Dylan, fast i deras fall har det skrivits hyllmetrar om verkligheten bakom deras texter, om Rodriguez män och kvinnor finns inga sådana fakta att ta del av. Det bidrar än mer till mystiken och den nyss nämnda tätheten.

 

Och så rullar det på, låt efter låt, oavsett om det är blues, visor eller mer renodlad rock så levererar Rodriguez bilder som vägrar lämna ens tankevärld. I dagens snabba kommunikationssamhälle behövs detta, det blir som en hängmatta i ett evigt kontorslandskap, en ventil i ett hermetiskt tillslutet rum. Allting behöver inte alltid ske nu.

 

För några år sedan var jag med i radioprogrammet Frank i P3, oklart varför, men där skulle jag prata om något som hade skett under den senaste veckan och som "berört eller upprört". En tjej som jag inte minns namnet på pratade om införandet av så kallade "sop-poliser" och jag tyckte att hon gjorde det helt briljant. Mitt eget anförande hade jag döpt till "Det är inte över förrän den tjocka damen har sjungit", ett klassiskt uttryck som främst förekommer på engelska, men som jag tyckte sammanfattade det jag hade att säga utmärkt. Producenten såg lite frågande ut och med en axelryckning lät hon mig göra min grej. Jag berättade om en man som hade dött föregående vecka och som lämnat efter sig enorma mängder fantastiska målningar, en historia som jag tyckte var värd att berätta, inte minst då den eländiga dokusåpan Big Brother precis hade haft nypremiär. Min tes var att det inte spelar någon roll om du får ett erkännande eller berömmelse så länge du inte har presterat något värt att bevara, inte ens döden spelar någon roll, är du en begåvad konstnär eller dylikt så kommer ett erkännande förr eller senare. Detta i bjär kontrast naturligtvis till många av våra "kändisar" idag som är berömda för att inte ha åstadkommit ett jävla någe. Programledaren frågade om jag ville sammanfatta min utläggning och jag minns klart och tydligt att jag sa: "Mindre Big Brother-Jessica och mer Peps Persson".

 

Varför jag drar upp denna gamla historia till ytan har mest att göra med självbevarelsedrift, jag vill inte sörja allt som Rodriguez kunde ha varit och presterat utan bara njuta av de mästerverk som faktiskt finns bevarade. I det avseendet är Sixto Rodriguez lite av vår tids Robert Johnson. En man som levt sitt liv i relativ anonymitet, men som på ålderns höst (och i Johnsons fall efter sin död) uppnår en plats bland de odödliga musiker som bara stort konstnärskap och musikalisk skicklighet föreskriver.

 

På den punkten måste jag nog erkänna att en av mina stora författaridoler, Hjalmar Söderberg, hade fel när han i Martin Bircks ungdom skrev: "Så hade han då äntligen blivit en berömd författare, inte emedan han fått erkännande, utan emedan han var död". Så enkelt är det inte, man måste behärska sitt värv för att nå berömmelse alldeles oavsett om döden har inträffat eller ej.

 

Tack vare Searching for Sugar Man så kommer även Rodriguez att kunna vandra genom den musikaliska pärleporten en vacker dag och utan att skämmas sålla sig till den exklusiva skara som bär namn som Joplin, Morrison och Cobain. Därom är jag helt och fast övertygad.

 

Tilläggas bör att titeln på detta inlägg kommer sig av att min gode vän Niklas härom veckan skickade en ljudfil där han gjorde en svenskspråkig variant av låten "Sugar Man", döpt till just "En sockerbagare". Lysande!

 

Fridens...

 

En sockerbagare

Allmänt Kommentera

Det är lika roligt som det är tragiskt. Att Sixto Rodriguez äntligen får det erkännande han förtjänar, menar jag. Det genombrott som borde ha skett för över 40 år sedan sker istället nu och hade det inte varit för en entusiastisk sydafrikansk skara fans och en oerfaren svensk regissör så hade det aldrig hänt.

 

Filmen Searching for Sugar Man är egentligen inte en särskilt annorlunda dokumentär, inte bättre eller sämre än någon annan på det stora hela, men huvudpersonen och berättelsen om honom är makalös. Jag skrev på Facebook efter att ha sett den att man förmodligen blir en lite bättre människa av att se den och ju mer jag tänker på det, desto troligare låter det.

 

Sedan dess har jag i princip uteslutande lyssnat på Rodriguez. Jag började med att lyssna på soundtracket till filmen, om och om igen. Jag ville absorbera musiken och texterna, låta dem bli en del av mitt blodomlopp och min matsmältning innan jag var redo att släppa dem och ge mig på albumet Coming from Reality. Det är verkligen inte ofta man får sådana upplevelser. Det är behändigt och bekvämt att det bara finns två studioalbum, men det är frustrerande att inse att Rodriguez antagligen kunde ha producerat låtar på en lika hög nivå under de tre decennier då han i princip teg.

 

Därför är han ingen Bob Dylan, kommer aldrig att bli, därför är han ingen Townes van Zandt, därtill är han alldeles för fri från demoner, men de alster som finns utgivna håller definitivt samma klass som de två nyss nämnda. Rodriguez borde vara enormt stor, en levande legend redan innan filmen om honom. De scener han målar upp i sina texter kan med lätthet mäta sig med Dylans "Visions of Johanna" till och med. I "Crucify Your Mind"och "Sanderevan Lullaby-Lifestyles"är bildspråket stundtals så tätt att man näst intill placerar sig själv i berättarens skor: "Night rains tap at my window/Winds of my thoughts passing by/She laughed when I tried to tell her/Hello only ends in goodbye". Ja, där har ni en textrad att bita i. Makalös poesi! Vi får möta ett persongalleri som gör en otroligt nyfiken på vad som händer med dem utanför musiken. Vilka är de? Vart tog de vägen? Vad hände sedan? Bara Cornelis har haft den effekten på mig förut, Cornelis och möjligtvis Dylan, fast i deras fall har det skrivits hyllmetrar om verkligheten bakom deras texter, om Rodriguez män och kvinnor finns inga sådana fakta att ta del av. Det bidrar än mer till mystiken och den nyss nämnda tätheten.

 

Och så rullar det på, låt efter låt, oavsett om det är blues, visor eller mer renodlad rock så levererar Rodriguez bilder som vägrar lämna ens tankevärld. I dagens snabba kommunikationssamhälle behövs detta, det blir som en hängmatta i ett evigt kontorslandskap, en ventil i ett hermetiskt tillslutet rum. Allting behöver inte alltid ske nu.

 

För några år sedan var jag med i radioprogrammet Frank i P3, oklart varför, men där skulle jag prata om något som hade skett under den senaste veckan och som "berört eller upprört". En tjej som jag inte minns namnet på pratade om införandet av så kallade "sop-poliser" och jag tyckte att hon gjorde det helt briljant. Mitt eget anförande hade jag döpt till "Det är inte över förrän den tjocka damen har sjungit", ett klassiskt uttryck som främst förekommer på engelska, men som jag tyckte sammanfattade det jag hade att säga utmärkt. Producenten såg lite frågande ut och med en axelryckning lät hon mig göra min grej. Jag berättade om en man som hade dött föregående vecka och som lämnat efter sig enorma mängder fantastiska målningar, en historia som jag tyckte var värd att berätta, inte minst då den eländiga dokusåpan Big Brother precis hade haft nypremiär. Min tes var att det inte spelar någon roll om du får ett erkännande eller berömmelse så länge du inte har presterat något värt att bevara, inte ens döden spelar någon roll, är du en begåvad konstnär eller dylikt så kommer ett erkännande förr eller senare. Detta i bjär kontrast naturligtvis till många av våra "kändisar" idag som är berömda för att inte ha åstadkommit ett jävla någe. Programledaren frågade om jag ville sammanfatta min utläggning och jag minns klart och tydligt att jag sa: "Mindre Big Brother-Jessica och mer Peps Persson".

 

Varför jag drar upp denna gamla historia till ytan har mest att göra med självbevarelsedrift, jag vill inte sörja allt som Rodriguez kunde ha varit och presterat utan bara njuta av de mästerverk som faktiskt finns bevarade. I det avseendet är Sixto Rodriguez lite av vår tids Robert Johnson. En man som levt sitt liv i relativ anonymitet, men som på ålderns höst (och i Johnsons fall efter sin död) uppnår en plats bland de odödliga musiker som bara stort konstnärskap och musikalisk skicklighet föreskriver.

 

På den punkten måste jag nog erkänna att en av mina stora författaridoler, Hjalmar Söderberg, hade fel när han i Martin Bircks ungdom skrev: "Så hade han då äntligen blivit en berömd författare, inte emedan han fått erkännande, utan emedan han var död". Så enkelt är det inte, man måste behärska sitt värv för att nå berömmelse alldeles oavsett om döden har inträffat eller ej.

 

Tack vare Searching for Sugar Man så kommer även Rodriguez att kunna vandra genom den musikaliska pärleporten en vacker dag och utan att skämmas sålla sig till den exklusiva skara som bär namn som Joplin, Morrison och Cobain. Därom är jag helt och fast övertygad.

 

Tilläggas bör att titeln på detta inlägg kommer sig av att min gode vän Niklas härom veckan skickade en ljudfil där han gjorde en svenskspråkig variant av låten "Sugar Man", döpt till just "En sockerbagare". Lysande!

 

Fridens...

 

Idag kör Aftonbladet en stor kampanj mot näthatet. Nu kanske någon undrar om jag har något ont att säga om det? Så är naturligtvis inte fallet, det är en ypperlig kampanj. Hat är av ondo, kärlek av godo. Ibland kan man förvisso ifrågasätta respektive fenomens intentioner på det rent privata planet, men det är en helt annan och långt mer komplicerad historia.
 
Egentligen undrar jag mer hur det förhåller sig med detta näthat, är det ett påhitt av en alltmer kritiserad yrkeskår eller är det verkligen så illa som det beskrivs? Är ett hot eller hat på Facebook lika mycket värt som ett levererat face-to-face? På den sistnämnda frågan är svaret självklart nej, folk i allmänhet bryr sig väldigt lite om vad de skriver på bloggar, sociala nätverk etc. Ta ett par minuter och kolla igenom några inlägg på Flashback så inser ni snart att om en människa yttrade sådana åsikter bland sina fysiska medmänniskor så skulle han/hon inte bli särskilt långlivad. Så visst är det så att cyberspace, och anonymiteten som där erbjuds, får oss att släppa lite väl  mycket på det där inre trycket och lägga artigheten alldeles åt helvete långt åt sidan.
 
Man ska självfallet inte komma undan sitt ansvar bara för att hatet uttrycks på nätet, det är inte alls det jag menar, jag påstår bara att den som utsätts för det inte nödvändigtvis behöver ta det på så stort allvar. Det kan vara svårt att ignorera eller ursäkta något med en så infantil förklaring, men så är det just infantila män (till 90%) som pysslar med sådant. Kanske att det skänker tröst åtminstone?
 
Det jag tycker är mest skrämmande i dessa hattexter är de sexuella hotbilder som målas upp. Det är väldigt vanligt att den och den ska bli våldtagen eller få ett basebollträ uppkört här och där. Vad fan handlar det om? Jag vet inte, men de gånger jag har känt avsky eller något som liknar hat mot någon så har min första tanke knappast varit att jag ska våldta dem och deras familj. Jag tänker snarare på att göra ner personen intellektuellt eller hämnas genom att bara ignorera personen helt och hållet. Aldrig någonsin har ett basebollträ dykt upp i mina tankar, jag lovar och svär.
 
Det är också beviset på att det är intellektuellt obemedlade, frustrerade, gravt undermåliga män som skriver dylika saker till journalister. Avskum och patrask i behov av ett kok stryk och ett par års terapi.
 
Jag tror att det är just de sexuella motiven som oroar kvinnorna som blir utsatta. Manliga journalister får förstås lika många hot som sina kvinnliga kollegor, men i de fallen handlar det oftast om att de ska bli ihjälslagna eller få smörj. En man som utsätts för ett sådant hot går automatisk in i "macho mode" och tänker att "kom an bara, jag ska nog visa dig", oavsett fysiska förutsättningar för att segra ens i den allra mest oansenliga batalj. I värsta fall super vi oss fulla och tror för en stund, på fullt allvar, att vi skulle kunna bli elitsoldater i vilket ninjaförband som helst, sedan är den saken utagerad. Kanske hade världen sett lite bättre ut om även de manliga journalisterna hade tagit upp saken i betydligt större utsträckning?
 
Man ska inte heller blunda för att flertalet av de journalister som nämns i sammanhanget är bedrövligt usla skribenter och debattörer. Flera av dem kan knappt formulera en begriplig mening faktiskt. Så nog har den allra största majoriteten av dem gjort sig duktigt förtjänta av kritik och åthutningar. Men, och detta är viktigt så att det förslår: de förtjänar de inte att hotas, det gör strängt taget ingen. De är trots allt bara en fördumningsprodukt som ingen borde ta någon som helst notis om, än mindre hota med diverse perversa hemskheter.
 
Många tycker nog också att de som väljer offentligheten som sitt forum ska tåla lite. Det håller jag faktiskt med om. Om du nu måste skriva dynga i landets största kvällstidning får du nog räkna med att få liknande gödsel tillbaka. Frågan är väl varför man behöver hota? Borde det inte fungera betydligt bättre med väl underbyggd argumentation?
 
Vad mer finns att säga? Skärp till er medbröder och -systrar! Vi vill leva i ett öppet samhälle där vilken idiot som helst har rätt att få komma till tals. Problemen uppstår när idioten inte vågar tala. Då har vi mist vår frihet.
 
Fridens...
 
 

Pressen och hatet

Allmänt Kommentera
Idag kör Aftonbladet en stor kampanj mot näthatet. Nu kanske någon undrar om jag har något ont att säga om det? Så är naturligtvis inte fallet, det är en ypperlig kampanj. Hat är av ondo, kärlek av godo. Ibland kan man förvisso ifrågasätta respektive fenomens intentioner på det rent privata planet, men det är en helt annan och långt mer komplicerad historia.
 
Egentligen undrar jag mer hur det förhåller sig med detta näthat, är det ett påhitt av en alltmer kritiserad yrkeskår eller är det verkligen så illa som det beskrivs? Är ett hot eller hat på Facebook lika mycket värt som ett levererat face-to-face? På den sistnämnda frågan är svaret självklart nej, folk i allmänhet bryr sig väldigt lite om vad de skriver på bloggar, sociala nätverk etc. Ta ett par minuter och kolla igenom några inlägg på Flashback så inser ni snart att om en människa yttrade sådana åsikter bland sina fysiska medmänniskor så skulle han/hon inte bli särskilt långlivad. Så visst är det så att cyberspace, och anonymiteten som där erbjuds, får oss att släppa lite väl  mycket på det där inre trycket och lägga artigheten alldeles åt helvete långt åt sidan.
 
Man ska självfallet inte komma undan sitt ansvar bara för att hatet uttrycks på nätet, det är inte alls det jag menar, jag påstår bara att den som utsätts för det inte nödvändigtvis behöver ta det på så stort allvar. Det kan vara svårt att ignorera eller ursäkta något med en så infantil förklaring, men så är det just infantila män (till 90%) som pysslar med sådant. Kanske att det skänker tröst åtminstone?
 
Det jag tycker är mest skrämmande i dessa hattexter är de sexuella hotbilder som målas upp. Det är väldigt vanligt att den och den ska bli våldtagen eller få ett basebollträ uppkört här och där. Vad fan handlar det om? Jag vet inte, men de gånger jag har känt avsky eller något som liknar hat mot någon så har min första tanke knappast varit att jag ska våldta dem och deras familj. Jag tänker snarare på att göra ner personen intellektuellt eller hämnas genom att bara ignorera personen helt och hållet. Aldrig någonsin har ett basebollträ dykt upp i mina tankar, jag lovar och svär.
 
Det är också beviset på att det är intellektuellt obemedlade, frustrerade, gravt undermåliga män som skriver dylika saker till journalister. Avskum och patrask i behov av ett kok stryk och ett par års terapi.
 
Jag tror att det är just de sexuella motiven som oroar kvinnorna som blir utsatta. Manliga journalister får förstås lika många hot som sina kvinnliga kollegor, men i de fallen handlar det oftast om att de ska bli ihjälslagna eller få smörj. En man som utsätts för ett sådant hot går automatisk in i "macho mode" och tänker att "kom an bara, jag ska nog visa dig", oavsett fysiska förutsättningar för att segra ens i den allra mest oansenliga batalj. I värsta fall super vi oss fulla och tror för en stund, på fullt allvar, att vi skulle kunna bli elitsoldater i vilket ninjaförband som helst, sedan är den saken utagerad. Kanske hade världen sett lite bättre ut om även de manliga journalisterna hade tagit upp saken i betydligt större utsträckning?
 
Man ska inte heller blunda för att flertalet av de journalister som nämns i sammanhanget är bedrövligt usla skribenter och debattörer. Flera av dem kan knappt formulera en begriplig mening faktiskt. Så nog har den allra största majoriteten av dem gjort sig duktigt förtjänta av kritik och åthutningar. Men, och detta är viktigt så att det förslår: de förtjänar de inte att hotas, det gör strängt taget ingen. De är trots allt bara en fördumningsprodukt som ingen borde ta någon som helst notis om, än mindre hota med diverse perversa hemskheter.
 
Många tycker nog också att de som väljer offentligheten som sitt forum ska tåla lite. Det håller jag faktiskt med om. Om du nu måste skriva dynga i landets största kvällstidning får du nog räkna med att få liknande gödsel tillbaka. Frågan är väl varför man behöver hota? Borde det inte fungera betydligt bättre med väl underbyggd argumentation?
 
Vad mer finns att säga? Skärp till er medbröder och -systrar! Vi vill leva i ett öppet samhälle där vilken idiot som helst har rätt att få komma till tals. Problemen uppstår när idioten inte vågar tala. Då har vi mist vår frihet.
 
Fridens...