När jag var i tonåren i början av 1990-talet så talades det mycket om jämlikhet mellan könen och ingen i min vänkrets tyckte att det var något konstigt med det, klart att lika arbete ska rendera i samma lön för alla. Det var för övrigt en underbar tid av gränsöverskridande könsroller. Jag kandiderade till Lucia på gymnasiet, men rektorn hon röt ifrån och hade till och med mage att påstå att det inte passade sig. Diskriminering, hojtade vi, så året efter vann min gitarristkollega omröstningen och med (antar jag) inte särskilt tunga fjät fick han gå runt i både gård och stuva. Härliga tider. Jag och min käre vän H. startade föreningen "Vi kvinnor kan", vilket visade sig vara ett fantastiskt sätt att träffa fagra kvinnor som kunde både det ena och det andra. På andra sidan av spektrat dök det upp kvinnliga ölhävarföreningar och replokalerna på Ungdomens Hus luktade inte längre endast svett och testosteron, nej, en ny tid randades. Band som L7, Veruca Salt, Hole och The Breeders hyllades unisont av båda könen och jag själv gjorde allt som oftast spelningar iförd stickad mormorströja och/eller fishnet-strumpbyxor utan att någon tyckte att det var konstigt. Lustigt nog så ansågs det oftare än inte som väldigt manligt att våga bejaka sin kvinnliga sida, inte ens raggarna från grannkommunerna orkade jaga oss längre. Märklig tid, allt kunde sägas vara "punk" eller "grunge" utan att någon egentligen visste hur det förhöll sig, det var bara frigjort. Mycket av detta kunde naturligtvis härledas från 80-talets pråliga hår(d)rockskultur med smink och tuperat hår, tights och platåskor, men även från de sköna värderingar som vi 70-talister matades med via den statliga televisionen som barn. Var det inte Ernst-Hugo och Claire Wikholm i plyschdress så var det Kåldolmar & Kalsipper. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kunde väl undgå den propagandan?
Jag vågar nog påstå att vi i vår lilla krets upplevde något alldeles unikt under några år på 1990-talet, nämligen jämlikhet. Carin Holmbergs rasande manshat var glömt och Schyman hade ännu inte påstått att alla män är talibaner. Vi levde i en kortvarig period av total synk mellan könen, såväl mentalt som sexuellt. Vi trodde verkligen att vi hade uppnått målet och att Linda Skugge snart skulle bli arbetslös. Det visade sig vara ett felaktigt antagande.
Först och främst så hade vi helt missat en aspekt: det fanns flera fack att stoppa folk i. Vi hade aldrig tänkt särskilt mycket på det där med sexuella preferenser och orienteringar. Vi struntade väl fullkomligt i om någon var homo-, bi-, trans- eller heterosexuell, det var ju aldrig det viktiga, det som betydde något var ju om det var en bra snubbe, tjej eller vad det nu var. Fel av oss. Plötsligt dök det upp idioter som verkligen hatade folk som inte levde efter normen när det gällde sexualitet. Vad hände? Jag, som representant för den "heterosexuella normen", drabbades naturligtvis inte av detta, men många i min bekantskapskrets blev både chockade och ledsna. Hur kunde något som inte var ett problem för några år sedan plötsligt bli det nu? Svaret är, som jag ser det, lika enkelt som skrämmande: det blev en ny och naturlig måltavla för dem som gick förlorande ur striden mot feminismen. Visst hade "böghatet" alltid funnits där och skördat sina offer, men eftersom vi aldrig hade ägnat det en tanke så trodde vi i vår naivitet att det tillhörde en svunnen generation och att det skulle försvinna när vi växte upp och fick makt och inflytande. Kampen pågår än, sorgligt nog. Varför någon tror sig ha rätt att lägga sig i vad två (eller flera) vuxna, samtyckande, individer har för sig i sängkammaren övergår mitt förstånd. Sådana människor kan dra åt helvete, rent ut sagt.
Nästa debacle kom från ett ännu mer oväntat håll: feministerna själva. För oss som faktiskt levde som om alla var jämlika så var det väldigt störande att bli kallade talibaner. Än mer så när det plötsligt skulle vara lite mer jämlikt för vissa än för andra. Många män tog detta hårt och visste varken ut eller in. Skulle vi gå på sminkparty eller hugga ved? Ja, den som det visste. Mitt val var väl inte så svårt i och för sig, jag har aldrig tänkt i banor av kvinnligt och manligt i någon större utsträckning, utan kört mitt race så som det passar mig. Däremot så dök det upp en mängd neutrum, föregångare till Danny Saucedo och Eric Saade med flera. Helt könlösa dockor utan både mening och testiklar. Bilden av den starke, tyste mannen bleknade och försvann för alltid.
Sedan blev det tyst igen och så har det förblivit. Inte ett ord yttras längre om mäns våld mot kvinnor annat än i mindre seriösa publikationer som Aftonbladet och Expressen. Underligt att slaskmedia har blivit fanbärare av något så viktigt. Det rapporteras i stora rubriker om gruppvåldtäkter och andra hemskheter i Indien, som om det vore rena barbariet, trots att vi har näst flest våldtäkter i världen per capita i Sverige. Endast Botswana slår oss i det föga ärevördiga sammanhanget. Sverige ligger alltså tvåa, det är så att man vill gråta. Vidare så har vi det ökande inflytandet av så kallade hederskulturer. Fadime och Pela mördades, några andra har kastats från balkonger och för några dagar sedan kunde vi läsa om en pappa som misshandlade och stampade sin dotter i huvudet för att hon hade varit ute med killar. Detta kommer aldrig att diskuteras utifrån ett feministiskt perspektiv, det anses inte vara politiskt korrekt att ifrågasätta religiösa dogmer och traditioner nämligen, hur sinnessjuka och medeltida de än må vara. Feghet råder. Inte heller hade 1990-talets feminister sett med blida ögon på ett program av typen Paradise Hotel. Maken till fördummande och fördomsgenererande skit får man leta efter, men inte heller det tycks beröra eller uppröra.
Vi lever i en tid av tystnad och acceptans där ingen vågar ta bladet från munnen av rädsla att bli kallad politiskt inkorrekt, rasist, rabiat eller värst av allt: tänkande människa. Du ska leva i en ytlig bubbla, få din information från RSS-flödet i din mobil och aldrig ifrågasätta någonting. Om du mot förmodan tvingas till en åsikt så ska den vara så ointressant och korkad som möjligt, exempelvis någon vag teori om att månlandningen aldrig ägde rum. Inte undra på då att 50% av landets 15-åringar tror att cancer smittar.
Till viss del tar jag på mig skulden. Om vi inte hade tagit allt för givet och trott att det var precis så enkelt som vi upplevde det så kanske vi hade kunnat förändra allting. Vi kämpade aldrig för någonting, vi stod inte på barrikaderna, vi trodde faktiskt inte att det behövdes. Att vi dessutom matades med ironi från alla håll och kanter gjorde knappast vår klarsynthet större. Så här i efterhand inser jag att vi borde ha tagit reda på mer, skrikit högre och sparkat dem som inte begrep i ändalykten. Det är lätt att vara klok i backspegeln. Med det sagt så är jag ändå stolt över våra värderingar, för jag vidhåller att vi aldrig tänkte på människor som svarta eller vita, homo eller hetero, män eller kvinnor. Vi bara fanns, allihopa tillsammans, och inte i våra vildaste mardrömmar hade vi kunnat föreställa oss att det skulle förändras till det sämre och att vår tro på mänskligheten skulle reduceras till några små, flämtande irrbloss under ett tjockt lager av uppgivenhet.
Fridens... Kanske.