Hursomhelst. Ray Manzarek är en musikalisk gigant, det tror jag att de flesta musikintresserade är överens om. Han dekorerade den grund som John Densmore målade med sina trummor, accentuerade den poesi som Jim Morrison vrålade fram och förstärkte de toner som Robbie Krieger tvingade fram ur sin gitarr. Manzarek var själva bärkraften i bandet, både organist och basist på en och samma gång. Morrison var snyggare och mer rock 'n roll, men Manzarek var den store virtuosen.
För tio år sedan var det tänkt att The Doors skulle spela på Scandinavium i Göteborg med Ian Astbury från The Cult på sång, men av det blev tyvärr ingenting. I dagsläget känns det som om det var sista chansen att få se dem. Jag menar, det hade ju varit kul att se dem med Morrison också förstås, men han dog ju som bekant ett antal år innan min födsel. Utan Morrison hade man kunnat koncentrera sig mer på musiken, inget ont om Astbury, tvärtom, men jag betvivlar att ens han är villig imitera den forne frontfiguren.
Om man dessutom har haft en sådan tur som jag har haft, att man har fått se så många legendariska band trots att man egentligen är för ung, gör det än mer surt. Har man sett Black Sabbath, Stones, Dylan, Kiss, Mötley Crüe, Deep Purple, Nirvana och Lou Reed så vill man inte låta det räcka, man vill förtvivlat gärna se resten också. I mitt fall The Doors, The Who och Led Zeppelin, att Jim Morrison eller Keith Moon inte längre är med spelar mindre roll. På tal om det så måste jag nog ta och läsa When Giants Walked the Earth av Mick Wall som handlar just om Zeppelin, bara en parentes.
Detta inlägg blir inte längre än så här, bara en kort hyllning till Manzarek i synnerhet och klassisk rock i allmänhet.
Fridens...
Ray Manzarek då & nu