Föda för ditt intellekt

Natten mellan den 8:e och 9:e april 1994 så gick jag och la mig med ett visst mått av eufori. Jag hade min flickvän vid min sida, vi hade precis gjort en spelning som för en gångs skull renderat i sporadiska ovationer och jag var odödlig på ett sätt som man bara kan vara när man är 17 år gammal.

 

Telefonen ringde mitt i natten, flera gånger faktiskt, men eftersom jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar så bad min far vederbörande att ringa upp under en mer lämplig timme. Jag somnade gott med en mycket vacker kvinna vid min sida.

 

Det första tecknet på att allt inte stod rätt till kom när min far knackade på dörren till mitt pojkrum redan vid niotiden på morgonen, på tok för tidigt för en tonåring i vanliga fall, men jag hade på känn att något var i görningen och lyckades frambringa ett hest "kom in". Han sa inte så mycket där han stod i dörröppningen, bara att jag nog borde kolla Text-TV och att Niklas hade ringt flera gånger under natten.

 

Jag hoppade i byxorna och sprang ner till vardagsrummet, nyfiken mer än oroad. Ett knapptryck senare kunde jag läsa: "Avliden person funnen hos Nirvana-sångare". Jag ska inte ljuga, jag visste det direkt. Kurt Cobain var död. Min absolut största idol hade dött för egen handaverkan. Jag glömde helt bort min alltjämt sovande flickvän och bad min far om skjuts ner till macken för att kolla löpsedlarna (jag har dem kvar, sparade i en pärm faktiskt). Lustigt nog så visste de betydligt mer än SVT och det basunerades ut att Kurt hade skjutit sig själv i sitt hem. Han hade avvikit från någon rehabilitering i Los Angeles och hitttats i ett rum ovanpå garaget av en stackars elektriker. Enligt uppgift så hade han legat där ett par dagar, minst.

 

Då kom jag plötsligt ihåg hur jag och Henrik hade raljerat över den inställda Nirvanakonsert vi skulle ha gått på i mars (men som nu flyttats till 26:e april) med orden "det skulle fan inte förvåna mig om han är död". Om det stämmer att han sköt sig den 5:e, vilket tycks vara den allmäna uppfattningen, så yttrades dessa ord dagen efter hans självmord. På Fristadstorget i Eskilstuna till på köpet och samtidigt som Kurt låg där med skallen skjuten i bitar utan att någon visste om det.

 

Min värld var i gungning, det var ju inte alls så det skulle gå till. Kurt skulle leva för alltid och vi skulle göra hundratals spelningar tillsammans, det var ju för fan enda anledningen till att vi höll på och harvade i replokalen.

 

På eftermiddagen åkte vi till min syster i Uppsala. Jag hade inte tagit in den hemska nyheten, inte velat begripa. Vad händer nu? Ska vi behöva matas med tramsig techno igen? Jag grät inte, det har aldrig varit min grej, men jag sörjde något enormt. Det kan låta tramsigt och som en efterkonstruktion, men en stor del av mig dog också den dagen. Jag var för ung för att tackla det. Alla mina andra idoler (Bob Dylan borträknad) var redan döda: Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin etcetera, så det var ju ingen stor grej. Men Kurt var ju nästan i min ålder, hur kan han gå och dö?

 

Kort efter detta så slutade jag vara odödlig och började få ohyggligt svårt att förlika mig med livet. Vi spelade in en skiva som, tvärtemot vad man kunnat föreställa sig, distanserade sig ganska mycket från Nirvana och som aldrig blev någon vidare succé, milt uttryckt.

 

Det har snart gått tjugo år, mer än halva mitt liv, sedan dessa omtumlande dagar, men det är fortfarande till Kurt jag vänder mig när jag sitter framför YouTube och dricker en öl eller två. Jag saknar honom och jag saknar det musikklimat som rådde. Men framför allt så saknar jag nog den odödliga 17-åring som gick och la sig den där natten.

 

Det blev aldrig detsamma igen,

 

Fridens...