Jag kastade ett halvt öga på fantombilden och saken var klar. "Det är en ung Christopher Walken", sa jag högt för mig själv och så var den saken avklarad. Zodiac-mördarens identitet var avslöjad, gott så. Varför leta vidare när han ser ut exakt som på skissen? Det som förvånade mig mest var att en av FBI:s allra mest begåvade gärningsmannaprofilerare, John Douglas, behövde tillägna denne seriemördare ett helt kapitel i sin annars lysande bok The Cases That Haunt Us. Det var ju glasklart. Nöjd med min insats denna morgon firade jag med kaffe och svårtuggat bröd.
Det vattnas redan i munnen vid tanken på de fajitas jag formligen vräkte i mig senare på kvällen, köttet var sagolikt, för att inte tala om barbecuesåsen. Det var på Dolly's på Götgatan i Stockholm. Vi hade redan lyckats peta i oss våra enorma sejdlar med Staropramen när maten serverades och jag har för mig att jag uttryckte en viss oro för om jag skulle mäkta med att njuta av denna kulinariska högtid. Det skulle visa sig att det inte var några som helst problem. Maten tystade verkligen munnen. En andra sejdel lyckades leta sig ner även den och efter fullbordat tabberas stod magen bokstavligen i fyra hörn. Men vilket kött alltså, allt med en puls kan sannerligen bli middag.
Hörde om en märklig händelse på tal om kött. En vän till mig som jobbar på restaurang fick frågan vad det var för typ av kött i en viss rätt. Hon svarade att det var nötkött varpå gästen replikerade, på fullt allvar: "Vad synd, jag är nötallergiker". Sug på den.
Snart får jag i alla fall gå och lägga mig. Maxim Jakubowskis knaggliga sakprosa ska få vagga mig till sömns är det tänkt. Whitechapel-detektiven måste väl få sitt, inte sant? I smyg längtar jag tillbaka till min fajita och min enorma pilsner. I hemlighet drömmer jag om att få visa Prinsessan alla dessa små höjdpunkter i en annars till synes förvirrande värld. Kanske är hon inte det minsta intresserad av detta när den dagen kommer, men det gör ingenting, det får bli som det blir med den saken. Det finns så mycket annat roligt också.
Samma torsdag som jag löste en gäckande mordgåta och åt en mycket god fajita var också dagen för ett avsked. Dia Psalma tog sina sista ackord på Debaser Medis och det var faktiskt det som föranledde besöket på Dolly's från första början. Hur spelningen var? Alldeles utmärkt, glädjen var där och publiken gav sitt yttersta. Lite vemod, men mest en känsla av ett värdigt avslut. Jag har sett dem trettioelva gånger genom åren så objektiviteten får någon annan stå för, jag är för personligt involverad.
Morgonen efter var det dags att gå till jobbet. Känslan av overklighet var påtaglig, som om jag fortfarande befann mig på galej. Konstigt. Det som i princip hade varit en återträff med gamla nära och kära levde kvar i mig medan jag ensam vandrade Stadsgårdskajen fram mot min arbetsplats. Först nu infinner sig distansen, i och med att jag skriver om det. Det var nog en väldigt bra torsdag.
Fridens...
Tack å hej!
Torsdag: Jag fångar en seriemördare och äter en god fajita...bland annat.
Allmänt En kommentarJag kastade ett halvt öga på fantombilden och saken var klar. "Det är en ung Christopher Walken", sa jag högt för mig själv och så var den saken avklarad. Zodiac-mördarens identitet var avslöjad, gott så. Varför leta vidare när han ser ut exakt som på skissen? Det som förvånade mig mest var att en av FBI:s allra mest begåvade gärningsmannaprofilerare, John Douglas, behövde tillägna denne seriemördare ett helt kapitel i sin annars lysande bok The Cases That Haunt Us. Det var ju glasklart. Nöjd med min insats denna morgon firade jag med kaffe och svårtuggat bröd.
Det vattnas redan i munnen vid tanken på de fajitas jag formligen vräkte i mig senare på kvällen, köttet var sagolikt, för att inte tala om barbecuesåsen. Det var på Dolly's på Götgatan i Stockholm. Vi hade redan lyckats peta i oss våra enorma sejdlar med Staropramen när maten serverades och jag har för mig att jag uttryckte en viss oro för om jag skulle mäkta med att njuta av denna kulinariska högtid. Det skulle visa sig att det inte var några som helst problem. Maten tystade verkligen munnen. En andra sejdel lyckades leta sig ner även den och efter fullbordat tabberas stod magen bokstavligen i fyra hörn. Men vilket kött alltså, allt med en puls kan sannerligen bli middag.
Hörde om en märklig händelse på tal om kött. En vän till mig som jobbar på restaurang fick frågan vad det var för typ av kött i en viss rätt. Hon svarade att det var nötkött varpå gästen replikerade, på fullt allvar: "Vad synd, jag är nötallergiker". Sug på den.
Snart får jag i alla fall gå och lägga mig. Maxim Jakubowskis knaggliga sakprosa ska få vagga mig till sömns är det tänkt. Whitechapel-detektiven måste väl få sitt, inte sant? I smyg längtar jag tillbaka till min fajita och min enorma pilsner. I hemlighet drömmer jag om att få visa Prinsessan alla dessa små höjdpunkter i en annars till synes förvirrande värld. Kanske är hon inte det minsta intresserad av detta när den dagen kommer, men det gör ingenting, det får bli som det blir med den saken. Det finns så mycket annat roligt också.
Samma torsdag som jag löste en gäckande mordgåta och åt en mycket god fajita var också dagen för ett avsked. Dia Psalma tog sina sista ackord på Debaser Medis och det var faktiskt det som föranledde besöket på Dolly's från första början. Hur spelningen var? Alldeles utmärkt, glädjen var där och publiken gav sitt yttersta. Lite vemod, men mest en känsla av ett värdigt avslut. Jag har sett dem trettioelva gånger genom åren så objektiviteten får någon annan stå för, jag är för personligt involverad.
Morgonen efter var det dags att gå till jobbet. Känslan av overklighet var påtaglig, som om jag fortfarande befann mig på galej. Konstigt. Det som i princip hade varit en återträff med gamla nära och kära levde kvar i mig medan jag ensam vandrade Stadsgårdskajen fram mot min arbetsplats. Först nu infinner sig distansen, i och med att jag skriver om det. Det var nog en väldigt bra torsdag.
Fridens...
Tack å hej!