I helgen förlorade vi en av våra allra största skådespelare någonsin: Philip Seymour Hoffman. Egentligen hade jag kunnat sluta där, det räcker på något vis, men samtidigt som jag blir förbannad över att ännu en person lämnar barn och älskade efter sig i sin hunger efter droger så är hans cineastiska kvarlåtenskap värd en betydligt svulstigare hyllning. Hoffman hade nämligen den unika förmågan att lyfta vilken roll som helst till en minnesvärd prestation och anledningen till detta stavas kort och gott äkthet. Hans skådespelarmetod är som hämtad ur Stanislavskijs bok Att vara äkta på scen. När man ser Magnolia (1999) så finns det inte en tillstymmelse av Hoffman i karaktären Phil Parmas ögon, han är Phil Parma. Den enda gång jag faktiskt har tänkt på att det finns en skådespelare bakom karaktären så vann han en Oscar, det var för hans "imitation" av Truman Capote i Capote (2005), precis så infernaliskt bra var han.
Varför väljer då en så begåvad konstnär och trebarnsfar att utplåna sig själv genom missbruk? Ja, säg det, svaren är lika många som frågorna får man anta och där begåvningen är som störst tycks man även finna det djupaste mörkret. Jag hade ingen aning om att han hade dessa problem, i min naivitet trodde jag att han var en relativt disciplinerad eldsjäl med ett enormt intresse för film och teater i alla dess former, en arbetsnarkoman möjligtvis, men inte mer än så. Fel av mig förstås.
Mitt senaste inlägg behandlade Kurt Cobains frånfälle och i allt väsentligt är det en spegling av Hoffmans. Båda var småbarnsföräldrar, födda 1967 och otroligt framgångsrika konstnärer vars vurm för heroinet också blev deras slutgiltiga fall. Dessutom måste deras mänsklighet understrykas, de var inga divor som skyggade för vardagsliv och gamla bekanta. Cobain hatade hela cirkusen med livvakter och assistenter och bad ofta om ursäkt för detta när hans vänner kom på besök. Likaså uttryckte en granne till Hoffman sin sorg genom att helt enkelt säga "It's so sad, he was one of us". Enkla personer med extraordinära talanger. Kanske är det också det som gör en så ledsen, de var en av oss, de var inte Michael Jackson eller Elizabeth Taylor, de var som du och jag.
Hans samarbeten med Paul Thomas Anderson i förut nämnda Magnolia, Boogie Nights (1997), The Master (2012) och säkert även i viss mån Hard Eight (1996) och Punch Drunk Love (2002) kommer att ses som ett av vår tids mest klassiska skådespelare/regissör-samarbeten, om än ett betydligt mindre turbulent sådant än det Werner Herzog och Klaus Kinski bjöd på. Anderson är för övrigt en briljant filmskapare och har ni inte sett hans alster så gör det omgående.
Om man vill se Hoffman i sitt absoluta esse så rekommenderar jag Charlie Kaufmans närmast episka drama Synecdoche, New York (2008). Där spelar Hoffman en teaterdirektör/-regissör vars projekt antar minst sagt monumentala proportioner. Det är en enastående berättelse, lika briljant regisserad som agerad.
Jag har bara sett 25 av de 54 filmer som Hoffman medverkade i (fyra stycken tillkommer postumt), knappt hälften alltså, så jag har säkerligen många guldkorn framför mig. I natt väljer jag dock att minnas två roller i Hoffmans repertoar: den som den otäckt prydlige assistenten Brandt i The Big Lebowski (1998) och den som den hopplöst perverterade onanisten Allen i Happiness (1998). Enastående var ordet.
Det är förvisso lika sorgligt som sant att Hoffman dog alldeles för tidigt, men med tanke på den filmskatt han lämnade efter sig så får man nog konstatera att han sannerligen var just Philip den store. Ta bara en titt på hans filmografi längst ner i inlägget (saxat från Wikipedia). Man kan utan överdrift konstatera att det är en ganska imponerande och gedigen meritlista.
Sov gott Philip Seymour Hoffman, hatten av och tack för allt. Du hade kanske inte tusen ansikten, men du hade banne mig en miljon sätt att beröra. We're in seclusion in the west wing...
Fridens...

FILMOGRAFI:
1991 | Triple Bogey on a Par Five Hole | Klutch | |
1992 | Szuler | Martin | |
1992 | My New Gun | Chris | |
1992 | Leap of Faith | Matt | |
1992 | Scent of a Woman | George Willis, Jr. | Credited as Philip S. Hoffman |
1993 | Joey Breaker | Wiley McCall | |
1993 | My Boyfriend's Back | Chuck Bronski | |
1993 | Money for Nothing | Cochran | |
1994 | Getaway, The | Frank Hansen | |
1994 | Yearling, The | Buck | Television film |
1994 | When a Man Loves a Woman | Gary | |
1994 | Nobody's Fool | Officer Raymer | |
1995 | The Fifteen Minute Hamlet | Bernardo, Horatio, Laertes | |
1996 | Hard Eight | Young Craps Player | |
1996 | Twister | Dustin "Dusty" Davis | |
1997 | Boogie Nights | Scotty J. | |
1997 | Liberty! The American Revolution | Joseph Plumb Martin | |
1998 | Culture | Bill | |
1998 | Montana | Duncan | |
1998 | Next Stop Wonderland | Sean | |
1998 | Big Lebowski, The | Brandt | |
1998 | Happiness | Allen | |
1998 | Patch Adams | Mitch Roman | |
1999 | Flawless | Rusty Zimmerman | |
1999 | Magnolia | Phil Parma | |
1999 | Talented Mr. Ripley, The | Freddie Miles | |
2000 | Titanic 2000 | Himself | |
2000 | State and Main | Joseph Turner White | |
2000 | Almost Famous | Lester Bangs | |
2001 | The Party's Over | Himself | Also known as Last Party 2000 |
2002 | Love Liza | Wilson Joel | |
2002 | Punch-Drunk Love | Dean Trumbell | |
2002 | Red Dragon | Freddy Lounds | |
2002 | 25th Hour | Jacob Elinsky | |
2003 | Owning Mahowny | Dan Mahowny | |
2003 | Cold Mountain | Reverend Veasey | |
2004 | Along Came Polly | Sandy Lyle | |
2005 | Strangers with Candy | Henry | |
2005 | Capote | Truman Capote | |
2006 | Mission: Impossible III | Owen Davian | |
2007 | Before the Devil Knows You're Dead | Andy Hanson | |
2007 | Savages, The | Jon Savage | |
2007 | Charlie Wilson's War | Gust Avrakotos | |
2008 | Synecdoche, New York | Caden Cotard | |
2008 | Doubt | Father Brendan Flynn | |
2009 | Mary and Max | Max Jerry Horowitz | Voice only |
2009 | Boat That Rocked, The | The Count | Also known as Pirate Radio[28] |
2009 | Invention of Lying, The | Jim the Bartender | |
2010 | Jack Goes Boating | Jack | Director, executive producer |
2011 | Moneyball | Art Howe | |
2011 | Ides of March, The | Paul Zara | |
2012 | The Master | Lancaster Dodd | |
2012 | A Late Quartet | Robert Gelbart | |
2013 | The Hunger Games: Catching Fire | Plutarch Heavensbee | |
2014 | A Most Wanted Man | Günther Bachmann | |
2014 | God's Pocket | Mickey Scarpato | Producer |
2014 | The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 | Plutarch Heavensbee | |
2015 | The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 | Plutarch Heavensbee |
Philip den store
Allmänt KommenteraI helgen förlorade vi en av våra allra största skådespelare någonsin: Philip Seymour Hoffman. Egentligen hade jag kunnat sluta där, det räcker på något vis, men samtidigt som jag blir förbannad över att ännu en person lämnar barn och älskade efter sig i sin hunger efter droger så är hans cineastiska kvarlåtenskap värd en betydligt svulstigare hyllning. Hoffman hade nämligen den unika förmågan att lyfta vilken roll som helst till en minnesvärd prestation och anledningen till detta stavas kort och gott äkthet. Hans skådespelarmetod är som hämtad ur Stanislavskijs bok Att vara äkta på scen. När man ser Magnolia (1999) så finns det inte en tillstymmelse av Hoffman i karaktären Phil Parmas ögon, han är Phil Parma. Den enda gång jag faktiskt har tänkt på att det finns en skådespelare bakom karaktären så vann han en Oscar, det var för hans "imitation" av Truman Capote i Capote (2005), precis så infernaliskt bra var han.
Varför väljer då en så begåvad konstnär och trebarnsfar att utplåna sig själv genom missbruk? Ja, säg det, svaren är lika många som frågorna får man anta och där begåvningen är som störst tycks man även finna det djupaste mörkret. Jag hade ingen aning om att han hade dessa problem, i min naivitet trodde jag att han var en relativt disciplinerad eldsjäl med ett enormt intresse för film och teater i alla dess former, en arbetsnarkoman möjligtvis, men inte mer än så. Fel av mig förstås.
Mitt senaste inlägg behandlade Kurt Cobains frånfälle och i allt väsentligt är det en spegling av Hoffmans. Båda var småbarnsföräldrar, födda 1967 och otroligt framgångsrika konstnärer vars vurm för heroinet också blev deras slutgiltiga fall. Dessutom måste deras mänsklighet understrykas, de var inga divor som skyggade för vardagsliv och gamla bekanta. Cobain hatade hela cirkusen med livvakter och assistenter och bad ofta om ursäkt för detta när hans vänner kom på besök. Likaså uttryckte en granne till Hoffman sin sorg genom att helt enkelt säga "It's so sad, he was one of us". Enkla personer med extraordinära talanger. Kanske är det också det som gör en så ledsen, de var en av oss, de var inte Michael Jackson eller Elizabeth Taylor, de var som du och jag.
Hans samarbeten med Paul Thomas Anderson i förut nämnda Magnolia, Boogie Nights (1997), The Master (2012) och säkert även i viss mån Hard Eight (1996) och Punch Drunk Love (2002) kommer att ses som ett av vår tids mest klassiska skådespelare/regissör-samarbeten, om än ett betydligt mindre turbulent sådant än det Werner Herzog och Klaus Kinski bjöd på. Anderson är för övrigt en briljant filmskapare och har ni inte sett hans alster så gör det omgående.
Om man vill se Hoffman i sitt absoluta esse så rekommenderar jag Charlie Kaufmans närmast episka drama Synecdoche, New York (2008). Där spelar Hoffman en teaterdirektör/-regissör vars projekt antar minst sagt monumentala proportioner. Det är en enastående berättelse, lika briljant regisserad som agerad.
Jag har bara sett 25 av de 54 filmer som Hoffman medverkade i (fyra stycken tillkommer postumt), knappt hälften alltså, så jag har säkerligen många guldkorn framför mig. I natt väljer jag dock att minnas två roller i Hoffmans repertoar: den som den otäckt prydlige assistenten Brandt i The Big Lebowski (1998) och den som den hopplöst perverterade onanisten Allen i Happiness (1998). Enastående var ordet.
Det är förvisso lika sorgligt som sant att Hoffman dog alldeles för tidigt, men med tanke på den filmskatt han lämnade efter sig så får man nog konstatera att han sannerligen var just Philip den store. Ta bara en titt på hans filmografi längst ner i inlägget (saxat från Wikipedia). Man kan utan överdrift konstatera att det är en ganska imponerande och gedigen meritlista.
Sov gott Philip Seymour Hoffman, hatten av och tack för allt. Du hade kanske inte tusen ansikten, men du hade banne mig en miljon sätt att beröra. We're in seclusion in the west wing...
Fridens...

FILMOGRAFI:
1991 | Triple Bogey on a Par Five Hole | Klutch | |
1992 | Szuler | Martin | |
1992 | My New Gun | Chris | |
1992 | Leap of Faith | Matt | |
1992 | Scent of a Woman | George Willis, Jr. | Credited as Philip S. Hoffman |
1993 | Joey Breaker | Wiley McCall | |
1993 | My Boyfriend's Back | Chuck Bronski | |
1993 | Money for Nothing | Cochran | |
1994 | Getaway, The | Frank Hansen | |
1994 | Yearling, The | Buck | Television film |
1994 | When a Man Loves a Woman | Gary | |
1994 | Nobody's Fool | Officer Raymer | |
1995 | The Fifteen Minute Hamlet | Bernardo, Horatio, Laertes | |
1996 | Hard Eight | Young Craps Player | |
1996 | Twister | Dustin "Dusty" Davis | |
1997 | Boogie Nights | Scotty J. | |
1997 | Liberty! The American Revolution | Joseph Plumb Martin | |
1998 | Culture | Bill | |
1998 | Montana | Duncan | |
1998 | Next Stop Wonderland | Sean | |
1998 | Big Lebowski, The | Brandt | |
1998 | Happiness | Allen | |
1998 | Patch Adams | Mitch Roman | |
1999 | Flawless | Rusty Zimmerman | |
1999 | Magnolia | Phil Parma | |
1999 | Talented Mr. Ripley, The | Freddie Miles | |
2000 | Titanic 2000 | Himself | |
2000 | State and Main | Joseph Turner White | |
2000 | Almost Famous | Lester Bangs | |
2001 | The Party's Over | Himself | Also known as Last Party 2000 |
2002 | Love Liza | Wilson Joel | |
2002 | Punch-Drunk Love | Dean Trumbell | |
2002 | Red Dragon | Freddy Lounds | |
2002 | 25th Hour | Jacob Elinsky | |
2003 | Owning Mahowny | Dan Mahowny | |
2003 | Cold Mountain | Reverend Veasey | |
2004 | Along Came Polly | Sandy Lyle | |
2005 | Strangers with Candy | Henry | |
2005 | Capote | Truman Capote | |
2006 | Mission: Impossible III | Owen Davian | |
2007 | Before the Devil Knows You're Dead | Andy Hanson | |
2007 | Savages, The | Jon Savage | |
2007 | Charlie Wilson's War | Gust Avrakotos | |
2008 | Synecdoche, New York | Caden Cotard | |
2008 | Doubt | Father Brendan Flynn | |
2009 | Mary and Max | Max Jerry Horowitz | Voice only |
2009 | Boat That Rocked, The | The Count | Also known as Pirate Radio[28] |
2009 | Invention of Lying, The | Jim the Bartender | |
2010 | Jack Goes Boating | Jack | Director, executive producer |
2011 | Moneyball | Art Howe | |
2011 | Ides of March, The | Paul Zara | |
2012 | The Master | Lancaster Dodd | |
2012 | A Late Quartet | Robert Gelbart | |
2013 | The Hunger Games: Catching Fire | Plutarch Heavensbee | |
2014 | A Most Wanted Man | Günther Bachmann | |
2014 | God's Pocket | Mickey Scarpato | Producer |
2014 | The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 | Plutarch Heavensbee | |
2015 | The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 | Plutarch Heavensbee |