För den som har läst boken rymmer filmen knappast några överraskningar. Jag, liksom många andra, undrar varför i hela friden man har valt att behålla den amerikanska titeln när Patient 67 torde vara den svenska publiken långt mer bekant? Jag ska se om jag hittar några svar på den frågan.
Scorsese levererar som vanligt en snygg regi, även om den innehåller ovanligt många kontinuitetsmissar, många glas och cigaretter som mellan klippen plötsligt har förflyttat sig och sådant, men han använder sig av den klaustrofobiska miljön på ett strålande sätt. Inget snack om det.
Leo DiCaprio gör sitt jobb, han glänser sällan till, men är heller inte alls dålig. Däremot blev jag en smula besviken på hur lite Max von Sydow det var, på tok för lite! Ben Kingsley gör en gedigen insats och på det stora hela är ensemblen väl sammansatt.
Det enda abret är väl egentligen förlagan den är baserad på. Lehanes roman är sannerligen inget mästerverk och jag hade för en gångs skull hoppats att man skulle ta sig lite mer friheter i filmatiseringen. Det slutliga omdömet blir ändå att filmen är bättre än boken. Jag vet, jag är själv förvånad, men så är det faktiskt. Scorseses bruk av den undermåliga intrigen är långt bättre än Lehanes och filmen är faktiskt sevärd.
Så var det med det...
skriven
Jag tror ändå att det är som det är. Så där tror jag att du har fel!
Du kan ju försöka överbevisa mig, bara för "sportens" skull.
En debatt är aldrig fel ...
Vågar du?