Satt och pratade med min svåger idag och han berättade om en vän till honom som är med i Jehovas Vittnen. Han sa att han alltid brukade ställa frågor till honom som han hade mycket svårt att svara på. Ni vet, lite religionsproblematiska frågor i all vänskaplighet, bara för att man så gärna vill höra dem försöka besvara dem. Det är ju jättekul, eller hur? Senast hade han frågat om detta med människans fria vilja och hur Gud nu kunde vara så dum att han gav oss den om det bara skulle leda till arvsynd och andra tråkigheter. Gud är ju som bekant ofelbar, allvetande, allseende och allsmäktig och borde naturligtvis ha förstått att Eva skulle äta det där äpplet och så vidare. Min svåger menade på att det där med fri vilja nog är bra förvisso, men om Gud aldrig hade gett oss den är det väl knappast sannolikt att vi hade saknat den, dessutom hade ju all ondska som kommer därur aldrig ha existerat. Ett slags omformulerat teodicéproblem alltså. Denne vän hade mycket svårt att svara på frågan, vilket inte förvånar mig det minsta. Det är enkel fråga, för att inte säga grundläggande för hela religionen, ja tre världsreligioner till och med. Han kunde inte svara för att denna enkla fråga med all tydlighet bevisar att Gud må vara många saker i en religiös persons ögon, men allvetande och ofelbar är knappast attribut som kan tillskrivas honom. Min svåger var nöjd med det stammande "alltså, hmm, jo, alltså" som följde och lämnade diskussionen där. Man vill ju inte sparka onödigt mycket på den som redan ligger.
Vidare föreslog han att jag nog kunde få ut en del av att träffa detta Vittne till vän och kanske ta ett glas vin eller så? Jo, sa jag, det hade nog varit spännande, men jag har så himla svårt att prata med troende. Han undrade varför och jag svarade som det var. Att jag helt enkelt måste sänka mig till en mental nivå som inte är värdig en vuxen människa. Har jag verkligen levt i trettiotvå år och studerat i nästan tjugo av dem för att sitta och prata med en infantil och vidskeplig ökenmänniska? Jag menar, förutom den uppenbara kulturkrocken mellan honom och mig måste man också ta följande i beaktande:
Han tror på att Gud har skapat en man av lera och blåst en livsande i honom så att han börjar leva, sen har han skapat en kvinna av denne mans revben. De lever i en trädgård där det bor en talande orm som lurar kvinnan att äta ett äpple.
Allt detta TROR denna människa fullt och fast på. Är han ens värd att prata med? Nej, sådana människor förtjänar inte min respekt annat än som mentalt otillräkneliga. Religion är bara en accepterad form av sinnessjukdom. Barnflickan i Knutby, Sara, fick höra av rätten att hon led av "religiösa vanföreställningar". Nej, det håller jag inte med om, religion är per definition en vanföreställning, det hon led av var bara vanföreställningar, kort och gott. Inga andra förklaringar är nödvändiga, kanske kunde man ha sagt att hon "led av religion", det räcker så...

Godnatt!

Religiösa vanföreställningar?

Allmänt En kommentar
Satt och pratade med min svåger idag och han berättade om en vän till honom som är med i Jehovas Vittnen. Han sa att han alltid brukade ställa frågor till honom som han hade mycket svårt att svara på. Ni vet, lite religionsproblematiska frågor i all vänskaplighet, bara för att man så gärna vill höra dem försöka besvara dem. Det är ju jättekul, eller hur? Senast hade han frågat om detta med människans fria vilja och hur Gud nu kunde vara så dum att han gav oss den om det bara skulle leda till arvsynd och andra tråkigheter. Gud är ju som bekant ofelbar, allvetande, allseende och allsmäktig och borde naturligtvis ha förstått att Eva skulle äta det där äpplet och så vidare. Min svåger menade på att det där med fri vilja nog är bra förvisso, men om Gud aldrig hade gett oss den är det väl knappast sannolikt att vi hade saknat den, dessutom hade ju all ondska som kommer därur aldrig ha existerat. Ett slags omformulerat teodicéproblem alltså. Denne vän hade mycket svårt att svara på frågan, vilket inte förvånar mig det minsta. Det är enkel fråga, för att inte säga grundläggande för hela religionen, ja tre världsreligioner till och med. Han kunde inte svara för att denna enkla fråga med all tydlighet bevisar att Gud må vara många saker i en religiös persons ögon, men allvetande och ofelbar är knappast attribut som kan tillskrivas honom. Min svåger var nöjd med det stammande "alltså, hmm, jo, alltså" som följde och lämnade diskussionen där. Man vill ju inte sparka onödigt mycket på den som redan ligger.
Vidare föreslog han att jag nog kunde få ut en del av att träffa detta Vittne till vän och kanske ta ett glas vin eller så? Jo, sa jag, det hade nog varit spännande, men jag har så himla svårt att prata med troende. Han undrade varför och jag svarade som det var. Att jag helt enkelt måste sänka mig till en mental nivå som inte är värdig en vuxen människa. Har jag verkligen levt i trettiotvå år och studerat i nästan tjugo av dem för att sitta och prata med en infantil och vidskeplig ökenmänniska? Jag menar, förutom den uppenbara kulturkrocken mellan honom och mig måste man också ta följande i beaktande:
Han tror på att Gud har skapat en man av lera och blåst en livsande i honom så att han börjar leva, sen har han skapat en kvinna av denne mans revben. De lever i en trädgård där det bor en talande orm som lurar kvinnan att äta ett äpple.
Allt detta TROR denna människa fullt och fast på. Är han ens värd att prata med? Nej, sådana människor förtjänar inte min respekt annat än som mentalt otillräkneliga. Religion är bara en accepterad form av sinnessjukdom. Barnflickan i Knutby, Sara, fick höra av rätten att hon led av "religiösa vanföreställningar". Nej, det håller jag inte med om, religion är per definition en vanföreställning, det hon led av var bara vanföreställningar, kort och gott. Inga andra förklaringar är nödvändiga, kanske kunde man ha sagt att hon "led av religion", det räcker så...

Godnatt!