Imorse vaknade jag på tok för tidigt, redan vid femsnåret faktiskt. Detta trots att jag inte började jobba förrän klockan åtta. I vanliga fall när detta händer så irriterar det mig så till den milda grad att det hotar att förstöra hela min dag, jag kommer liksom aldrig igång när jag vaknar så tidigt tycks det mig. Denna morgon var det dock precis tvärtom. Efter att ha vridit och vänt på mig en liten stund så slog jag på teven. På en av filmkanalerna visades till min stora förtjusning The Phantom of the Opera at the Royal Albert Hall, en specialsammansatt föreställning för att fira urpremiärens 25-årsjubileum.
För mig är Fantomen på Operan den ultimata musikalen, den är så komplett och perfekt att det nästan är löjligt. Andrew Lloyd Webber är och förblir ett av de största musikgenierna i modern tid, kanske rentav någonsin. För mig är Fantomen på Operan mer än en musikal, den är ett tillstånd. Jag såg den inte mindre än tre gånger på Oscarsteatern och varje gång fanns det något nytt att upptäcka för både öga och öra, inte minst den härligt distade gitarren som dyker upp som hastigast här och var. Lägg därtill en makalös hantering av det man på teaterspråk kallar "Mise en scéne", det vill säga scenrummet och allt som sker och existerar däri, och man får en upplevelse utöver det vanliga. Min mor köpte skivan redan när den släpptes och det var en av de första CD-skivor som införskaffades i vårt hushåll. Detta nymodiga format som kom att ersätta kassettband och grammofonskivor. Jag måste ha lyssnat på den hundra gånger innan jag ens såg föreställningen.
Det är naturligtvis till stor del Lloyd Webbers förtjänst att originaluppsättningens två stjärnor har blivit ikoner inom musikal- och musikvärlden. Fantomen spelades som bekant av Michael Crawford under en massa år och hans berömmelse visste under 1980- och 90-talen inga gränser, han var Fantomen. Vår egen Mikael Samuelsson, som kom att spela Fantomen på Oscarsteatern, upplevde ett liknande uppsving i karriären och kunde strax därefter även ses i Rederiet. Så kan det gå. Crawford hade förvisso ett uns av berömmelse bakom sig, han hade redan 1969 en stor roll i Hello, Dolly! och kunde 1981 ses i den ohyggligt usla superhjältefilmen Condorman. Sedan dess, och i viss mån förstås med ålderns rätt, så har han legat ganska lågt. Han spelar fortfarande bärande roller på Londons stora teaterscener, men vi kan nog redan nu slå fast att Fantomen var hans livs roll. För hans kvinnliga motspelerska i originaluppsättningen tycks det dock inte finnas någon hejd på framgångarna. Rollen som Christine Daaé gjordes nämligen av Sarah Brightman och hon har sedan dess sålt skivor som nästan ingen annan. Hon kan stoltsera med inte mindre än 180 guld- och platinaskivor från en mängd olika länder. Hon gjorde för övrigt sin allra första stora roll som Jemima i Cats (1981), även det ett mästerverk signerat hennes ex-make Lloyd Webber.
Till nyss nämnda Cats så tjänade T.S. Eliots dikter som inspiration, till Fantomen på Operan användes Gaston Lerouxs roman som fond. Personligen så tycker jag att Eliots Old Possum's Book of Practical Cats är helt briljant, vilket lustigt nog är den exakta motsatsen till vad jag tycker om Lerouxs alster. Romanen Fantomen på Operan är så osannolikt trist och värdelös att det är nästan omöjligt att förstå hur musikalen kunde bli så bra. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå hur Leroux, enligt min mening, kunde misslyckas så kapitalt med så bra förutsättningar som handlingen bistår med. En roman om en mentalt rubbad och fysiskt ärrad, spöklik skepnad som bor i katakomberna under Parisoperan och komponerar musik tillägnad en ung kvinna (som av en händelse dotter till en världsberömd violinist) vars barndomskärlek, en stilig greve till på köpet, plötsligt dyker upp för att slåss med Fantomen om hennes hjärtas gunst borde inte kunna misslyckas, eller hur? Det stora problemet med romanen är att den känns hopplöst uråldrig och mossig till sin form och sitt språk. En uppfattning som läsarna av den verkar ha haft redan på 1910-talet med tanke på dess blygsamma försäljningsframgångar. Nåväl, till sist blev det ju en historia väl värd att berätta trots allt, om än i en något annan form.
Om man läser detta så kan man säkerligen ganska lätt få den felaktiga uppfattningen att jag gillar musikaler. Visst, Fantomen på Operan har en mycket speciell plats i mitt hjärta och jag är nästan lika fascinerad av Stephen Sondheims Sweeney Todd, men jag är absolut inte mycket för musikaler. Det värsta jag vet är filmer av typen Grease eller Everyone Says I Love You (trots det faktum att den är regisserad av Woody Allen). Det där med att sjunga dialoger och känslor är verkligen inte min grej. En film som Paraplyerna i Cherbourg kan bokstavligt talat få mig att kräkas i neon. Det är sant, det har hänt! Nej, det har det inte, men ni fattar poängen. Det finns något hopplöst förljuget och verklighetsföraktande i många musikaler och det tilltalar mig inte det minsta. Däremot så händer det ibland, mycket sällan för att vara exakt, att både musik, handling och skådespeleri klaffar med sådan hejdlös precision att det är svårt att föreställa sig en vanlig teaterföreställing på temat. Fantomen på Operan är en sådan komposition, Sweeney Todd en annan.
Hursomhelst, Fantomen på Operan spelas fortfarande i både London och New York och det skulle inte förvåna mig det minsta om den får nypremiär i Sverige inom en relativt överskådlig framtid. Om ni inte har sett den så gör det, ni kommer inte att ångra er, den liknar ingenting ni har sett förut.
Fridens...
Michael Crawford och Sarah Brightman