Lou's Views

Kommentera
På senare tid har det känts som om jag bara skriver inlägg här i samband med att någon har dött och tyvärr så är detta inget undantag. Lou Reed är ämnet för epitafen denna gång.
 
Lou Reed, jag minns inte ens när jag hörde talas om honom för första gången, han har liksom alltid funnits där. En legend, en ikon, ett geni om man så vill. I min värld är Velvet Underground lika stora som The Doors och lika odödliga som Led Zeppelin. I mitt nedsläckta pojkrum satt jag ofta och lyssnade på All Tomorrow's Parties, Shiny Boots of Leather eller Heroin och drömde mig bort till en svunnen tid och en helt annan värld. Ljudbilden liknar än idag inget annat jag hört och Lous röst ekar efter alla dessa år alltjämt i mitt inre som en påminnelse om att musik en gång också kunde vara stor konst. Något man kan behöva påminnas om nu för tiden.
 
Jag har aldrig riktigt snöat in på Lou Reeds soloskivor i någon större utsträckning, men bland det mest ambitiösa och bästa jag har hört på senare tid är hans konceptskiva The Raven från 2003. Det är en upplevelse utöver det vanliga och det som främst vittnar om hans genialitet, förutom ljudmattorna förstås, är hans omskrivningar av Edgar Allan Poes texter. Med relativt enkla ordbyten och omkastningar så skapar han nya dikter, anpassade till en modern värld, men med samma grundläggande mörker. Briljant, kort och gott.
 
Det jag mer än någonting annat förknippar med Lou Reed är ändå filmen Blue in the Face. I den intervjuas han om att bo och leva i New York och han hävdar bestämt att han aldrig blir rädd i New York. Nej, rädd blir han främst när han är i Sverige där det visas öronoperationer på TV och alla är fulla men allt fungerar ändå. Det ogillar gamle Lou skarpt och passar på att tillägga hur märkligt det är med skyltarna i medicinskåpen där det står "I händelse av självmord, ring...". Nu har i och för sig undertecknad aldrig sett en sådan skylt, men det är ändå lätt att förstå vad han menar. Det är också i Blue in the Face som han berättar om den uppfinning som även är titeln på detta inlägg: Lou's Views. Det är helt enkelt glasögon med uppfällbara glas. Mycket praktiska om man behöver titta i en kikare eller så. Han hoppas att de ska bli en stor framgång.
 
Mannen med det lockiga håret och den ständigt brinnande blicken är borta, men jag hann se honom live en gång i alla fall. Det var en stekhet eftermiddag på Roskilde år 2000 och i ärlighetens namn så var jag alldeles för bakis för att uppskatta det till fullo. Ett bestående minne är i alla fall med vilken självklarhet och auktoritet han intog scenen och hur jag tänkte att en Telecaster faktiskt kan se riktigt cool ut om den hänger på rätt person. Vilka låtar han spelade? Ingen aning, men jag tror att Paranoia Key of E var en av dem.
 
Mycket har sagts om hans buttra utstrålning (endast överträffad av Bob Dylans?) och Strindberg sa ju faktiskt en gång att det är en konstnärs plikt att aldrig le på bild. Någonstans hittade jag dock ett klipp när Reed och Dylan sitter backstage och diskuterar något ohörbart. Det är från mitten av 1980-talet tror jag. Båda ler. Så det så.
 
Fridens...
 
                                            På scenen
 
                                         I Blue in the Face