Det sägs att vi svenskar älskar att prata om vädret. Jag vet inte om det stämmer, men vi gör det i alla fall väldigt ofta. Däremot så har jag svårt att tro att någon skulle vara särdeles förtjust i det. Enligt min erfarenhet så klagar vi mest över det. Det är alltid för kallt, för varmt, för blåsigt eller för kvavt. Jag tror aldrig att jag har hört någon utbrista glatt att "idag var vädret perfekt och alldeles lagom". Vi är lite som SJ i det avseendet, det spelar liksom ingen roll hur odramatiskt vädret är, det blir fel ändå.
Våra fyra årstider är något av en välsignelse i mitt tycke, att leva i ständig sommar eller vinter hade förmodligen varit helt och hållet olidligt. Evig vår eller höst kanske hade fungerat bättre, om det inte hade varit för köldknäpparna på våren och mörkret på hösten förstås. Den ideala årstiden för mig hade tillåtit jeans, t-shirt och någon tunnare jacka året runt och om det dessutom hade varit ljust under större delen av dygnet så hade det varit fantastiskt. Lustigt hur man tänker på årstidspreferenser i banor av hur man skulle klä sig förresten...
Förr i tiden var vintern det bästa jag visste, när snön låg djup och ishockeysäsongen var i full gång. Förbaskat trevligt! Sedan flyttade jag västerut och därefter söderut och så var det slut med vintrar för min del. I år hade vi sex snödagar i Trelleborg, förra året var det bara två eftermiddagar. Hopplöst och mörkt som i en extra tjock och skoningslös sopsäck. Ishallarna är ju öppna förvisso, inte minst till min dotters stora glädje, men pulkan vi köpte för tre år sedan är inte precis utsliten om man säger så. Jag vill att hon ska få uppleva riktiga vargavintrar, hur håret fryser till is när man går ut på morgonen och hur folk förbannar att de måste skrapa rutorna med yxa för att komma till jobbet. Jag gillar det på något underligt och smygmasochistiskt vis. Det bästa som finns är minen hos någon som håller på att frysa pannloben av sig och får klassikern "Det finns inga dåliga väder..." kastad rätt i ansiktet av någon fyndig medmänniska. Det är en form av humor som jag avgudar, den är så elak och förintande att man bara måste älska den.
Så här års lever alla nordbor i en fullkomligt kluven tillvaro, vädret skiftar från 15 plusgrader till 5 minusgrader i ett nafs och planeringen av livet ter sig med ens som en omöjlig nöt att knäcka. Ska man hänga på sig anorak eller kortbyxor, ska vi dricka varm choklad framför brasan eller ta en öl på uteserveringen? Många chansar hej vilt och antingen svettas eller hackar tänder under någon månad eller så. Jag har en före detta kollega (vad han heter kan vi lämna därhän även om han säkert känner igen sig om han läser detta) som är stor som ett hus och har den egenheten att han i princip aldrig fryser. Han siktades en särskilt kall och snöstormig vårdag för några år sedan på en mack utanför Göteborg när han tankade bilen iförd shorts och med en glass i handen. För en sådan kille gäller samma klädsel året runt: t-shirt och kortbrallor. Det var bara dit jag vill komma, att det måste vara rätt skönt att ha det så ändå.
Jag har inte speciellt ont av kylan, det är alltid mörkret som knäcker mig. Delvis beror det såklart på att min dygnsrytm ofta är sådan att jag knappt ser dagsljus från november till mars, men även på att det lilla ljus man ändå får känns så flyktigt. Som ett irrbloss som flammar upp och ger en hopp, för att sedan leda en rakt ner i ett ändlöst och grådaskigt kärr. Så fort det snöar lever man upp, så fort det töar så vill man bara gå och lägga sig. Kanske skulle man våga sig på lite ljusterapi nästa vinter? Ljusterapi och nätdejting. En vinnande kombination kanske, vem vet?
I skrivande stund så är det nollgradigt och tät dimma utanför fönstret och att det skulle vara april skvallrar endast almanackan om. Även om Kung Bore bara tycks ha jobbat halvtid denna vinter så verkar han inte heller ha någon riktig lust att släppa taget än. Sicken grinig gubbtjyv han kan vara.
Well well, vara som det vill med den saken. På tisdag far jag hemåt för ett par dagar och sedan bär det av till Värmland igen för ytterligare repetitioner. Ett par konsertdatum närmar sig i snabb takt och det finns många detaljer att fila på, även om helheten låter bättre än vad man hade kunnat önska sig i sina mest enastående fantasier. För min egen del handlar det mest om sångarbete, gitarrspelandet ska nog gå bra, men jag måste hitta det där extra klippet i rösten. Det finns där, det vet jag ju, men jag vill kunna hitta dit utan att först behöva "sjunga sönder" mig. Det är klurigt det där med sångteknik. Vi har ett litet knep om man inte riktigt når upp till den där tonen man strävar efter, då tar vi en stänkare och sedan brukar det gå alldeles utmärkt. Emellanåt kan det bli ganska många stänkare ska tilläggas.
Kanske finns det snö kvar i värmlandsskogarna? Jag hoppas på det.
Fridens...