Dessutom var alla i bilen relativt nya vänner med varandra och samtliga kände nog ett visst mått av nervositet både över det annalkande mötet och den långa bilfärden tillsammans. Niklas körde, Teresa satt bredvid honom i framsätet och jag och Max var förvisade till baksätet i deras gamla trotjänare till Volvo. Jag minns inte så hemskt mycket av resan om jag ska vara ärlig, men den förflöt ganska obehindrat och rätt var det var så svängde vi in i Sjöbo, en stad jag inte visste (och fortfarande inte vet) mycket om, annat än att det var där Svin-Olle och hans rasistkompisar härjade på 80-talet.
Vi parkerade utanför ett fik för att få oss en kopp kaffe och för att studera kartan inför den sista, korta etappen. Niklas beställde först och uttalade med ett förtjust leende ordet "negerboll" som stod tydligt skrivet på griffeltavlan bakom den sura tanten i kassan. Hon glodde på oss en stund, men vi fick vad vi ville ha till slut. Vi var de enda människorna på caféet, faktum är att vi, förutom kassörskan då, förmodligen var de enda människorna på Sjöbos gator den morgonen. Det var tomt och öde och inte svårt att föreställa sig den sinnesstämning som hade gett upphov till 80-talets (och kanske senare tiders) främlingsfientliga strömningar.
Väl i bilen så satte vi riktning mot Lövestad och när vi lämnade det lilla samhället befann vi oss mitt i den skånska myllan med siktet inställt på Heinge där Sture och hans fru Anna-Stina bodde i en före detta skola som numera gick under namnet "Heingeborgen". Det var ett passande namn för när det enorma tegelhuset tornade upp sig på en kulle framför oss kändes det som ett oerhört malplacerat slott. En magnifik byggnad, dumpad lite på måfå av en jätte mitt på slätten. Vi svängde in på gräsmattan någon gång vid lunch och hoppade ur bilen. Känslan av att vara på helig mark var påtaglig. Jag hade en hel kasse full med Stures böcker som jag hoppades få signerade och hade även tagit med mig en flaska whisky att ge honom. Idag skäms jag lite över whiskyn, det var en flaska Statesman, billigt och lättdrucket förvisso, men inget man ger bort till sin idol kanske. Å andra sidan var jag tjugotre år gammal så vad fan visste jag?
Anledningen till att vi över huvud taget befann oss där börjar för min del redan 1994. Det var då min käre vän Helge (läs mer om honom i inlägget "Nåt tufft på engelska") tipsade mig om en bok som hette Jag tänker ofta på Céline, en surrealistisk jazzroman signerad Sture Dahlström. Jag begav mig genast till Strängnäs bibliotek och lånade ett exemplar och efter det var jag fast. Jag fortsatte med att bokstavligt talat plöja igenom Den store Blondino, Cyklonmannen, Gökmannen, Tuppdagg, Änglar blåser hårt, Kattens skratt och Kaktusstigen. Jag skrattade så att jag fick kramp i magen och fascinerades djupt av hans sätt att skriva och bygga historier.
Han säger själv i dokumentären Vulkanmannen att skrattet är det mest betydande inslaget i hans "Surrealistiska sextett" (som tyvärr bara kom att innefatta fem böcker) och att han försökte skriva dem med "Alices glasögon".
Efter att ha läst min introduktion till detta geni så gick jag vidare till hans mer "seriösa" romaner som innefattar drag av såväl politiska som arbetarromaner. Bland dessa kan nämnas Mässingsmannen, Tango för enbenta, Piruett för kannibaler och Huggormens tid.
Jag kunde inte få nog av dessa Dahlströmska burlesker, de fascinerade mig. I jämförelse med tidigare erfarenheter av liknande skrivarkonst, som Charles Bukowski och William S. Burroughs, föreföll mig Sture fullkomligt överlägsen såväl språkligt som intellektuellt. Kanske var det myten Dahlström som var så lätt att svälja? Myten om mannen som hade bott och rest i Amerika och Spanien och numera bodde i en borg i Skåne där han enligt legenden sköt vildhundar från sitt sovrumsfönster och hade en betjänt vid namn Jean-Arne som skrämde kvinnliga journalister på flykt med sin enorma löspenis. Eller varför inte berättelsen om hur Sture en gång ska ha tänt eld på sitt skägg mitt under en pågående intervju och hur han av de lokala spanjorerna kallades "El hombre que Baila sobre un volcan", mannen som dansar på randen av en vulkan. Allt detta sammantaget var mycket lockande för en förvirrad artonåring, men att fascinationen för hans författarkonst skulle leva kvar visste jag redan efter den första mening jag någonsin läste.
Vidare föll det sig så att jag började studera Litteraturvetenskap i Göteborg på sensommaren år 2000. I min klass gick även Niklas, som jag till en början ansåg vara en något suspekt raggartyp med märkliga tatueringar och en ännu märkligare dialekt. När vi tog vår första tentaöl ihop nämnde han att Sture Dahlström, enligt hans mening, tveklöst var Sveriges genom tiderna bäste författare. Jag blev chockad, jag hade aldrig mött en person (förutom Helge) som delade min åsikt på den punkten. Från den dagen var vi de bästa av vänner och även om vi träffas alldeles för sällan nu för tiden så vet jag att den vänskapen kommer att vara livet ut, allt tack vare ett stycke god litteratur.
Teresa, Niklas fru, visade sig också vara ett riktigt fan och när möjligheten att åka ner till Skåne för att avlägga visit, trots att konstveckan sedan några dagar var över, så fanns det inget att fundera över. Niklas hade dessutom brevväxlat med Sture en tid och man kan nog med fog påstå att han var mest spänd inför detta av alla inblandade.
Max bekantskap med Sture var betydligt färskare, men det han hade hunnit läsa hade gjort ett kraftfullt intryck på honom och det kändes självklart att han följde med.
Jag, Niklas, Max och en annan god vän vid namn Daniel hade en dryg månad innan avresan grundat den mycket kortlivade litterära tidskriften Boccarossa och hoppades kunna övertala Sture att bidra med något litet alster till vårt premiärnummer. Historien ville dock annorlunda, men vi återkommer till det.
När vi knackade på Heingeborgens port så öppnade Anna-Stina Ehrenfeldt. Hon var en briljant konstnär och låg bakom flera av Stures bokomslag, baserade på hennes originalmålningar. Hon tog emot oss med en otrolig värme och visade oss runt i nedervåningens galleri där hennes fantasieggande tavlor hängde på väggarna. Jag önskar att jag hade haft mer pengar så att jag kunde ha köpt en eller två tavlor, för priserna var faktiskt mycket blygsamma.
Hon signerade de bokomslag som bar hennes bilder och frågade om vi inte ville träffa Sture? Jo, det ville vi ju naturligtvis. Hon ropade rätt ut i luften att "Sture, du har läsare!" och från övervåningen hördes tunga steg släpa sig ner för trappan. Han uppenbarade sig i hallen och till en början var min käke alldeles förlamad, jag kunde inte få fram ett ord så jag överräckte bara whiskyn varpå han svarade "Tack, jag lovar att använda den med en gång".
Vad som sedan följde är ett töcken. Jag minns att Sture såg illa tilltygad ut, han hade en hörapparat i varje öra och solglasögon på sig eftersom solen fick hans ögon att rinna. Vi satte oss ner i salongen och han bad om ursäkt för att han förmodligen inte skulle orka prata så länge. Trots det så blev vår audiens närmare två timmar lång. Jag vet att Niklas ställde de flesta av frågorna, men han minns nästan ingenting av mötet, han blev till och med förvånad när jag påpekade detta faktum.
Sture berättade vitt och brett om sin korrespondens med Henry Miller och om sina skrotade manuskript och planer på nya romaner. Han signerade fem av mina böcker och jag var barnsligt lycklig. Han sa att han hade fått beundrarbrev från såväl sjuåringar som hundraåringar och var hemskt glad över det. Vad gällde hans medverkan i Boccarossa så tyckte han att det lät som en rolig idé och skulle nog kunna hitta något opublicerat som kunde passa. Om vi ville ha hjälp med distribution skulle vi bara ringa grabbarna på hans förlag, Bakhåll, och hälsa från honom. Vi kände oss mycket priviligerade att ha honom på vår sida.
När allt var sagt och mötet var över så återvände vi under en märkligt vördnadsfull tystnad till Göteborg och sammanstrålade med nyss nämnde Daniel på Johannebar för en stärkande öl och en pizza. Av dagen som passerat återstod bara diffusa minnen och ett kvardröjande lyckorus. När jag somnade den natten drömde jag om allt vi hade varit med om, minut för minut. Det var fantastiskt.
När Boccarossa nummer ett i princip var färdig för tryck kom så bekedet. Sture Dahlström hade avlidit på ett sjukhus i Ystad den 5:e maj 2001, bara tre veckor efter vår visit. Han blev 78 år. Jazzmusikern, levnadskonstnären och författaren Dahlström var borta och vi visste ögonblickligen att vi inte kunde begära av Anna-Stina att hon skulle skicka upp någon av hans texter till oss för publikation. Boccarossa nummer ett fick bli en hommage till Sture helt enkelt. Vår enkla hyllning till en stor konstnär. Han hade gillat den, den var relativt fri från sentimentala inslag och fylld av värme. Niklas skickade ett kondoleansbrev med detta första nummer till Anna-Stina, hon var mycket tacksam för det och det kändes bra. De hade varit gifta sedan 1948 och man kan bara föreställa sig tomheten, trots barnens närvaro, som Stures bortgång orsakade henne. Anna-Stina dog 2003.
Jag frågade min kära brevvän Carolyn Cassady om hon hade stött på dem när de reste runt i USA på 60-talet, men tyvärr hade hon inte det. Att jag ens frågade är ett bevis på hur högt jag håller honom än idag.
Så, en lång men nödvändig hyllning till en genial författare som alltför ofta förbises av etablissemanget. Gunnar Harding tycks vara en av få i "den inre kretsen" som ständigt hyllar honom. Mitt ord kanske inte väger särskilt tungt i dessa sammanhang, men nu har jag sagt min mening i alla fall och jag hoppas att de som inte visste vem denne man var åtminstone blev en smula nyfikna.
All the best! (som Sture brukade säga)
Bibliografi:
| Änglar blåser hårt | 1961 | |
| Kaktusstigen | 1962 | |
| En fot i regnbågen | 1964 | |
| Mässingsmannen | 1965 | |
| Gökmannen | 1975 | |
| Den galopperande svensken | 1977 | |
| Tango för enbenta | 1981 | |
| Kattens skratt | 1983 | |
| Huggormens tid | 1985 | |
| Piruett för kannibaler | 1985 | |
| Den store Blondino | 1987 | |
| Kärlekens burleska anatomi och andra historier | 1988 | |
| Tuppdagg | 1991 | |
| Cyklonmannen | 1992 | |
| Jag tänker ofta på Celine | 1994 | |
| Stilla dagar på floden, novell | 1996 | |
| Han log i d-moll | 1999 | |
| Målarnas republik | 2000 |
skriven
Fantastiskt fin text, Mathias. Den förtjänar många läsare. Idag ska jag läsa några rader ur Stures böcker, och ur breven jag har sparat! Förresten, borde man inte låta tatuera in omslaget till "Han log i d-moll" på huden?